kulturrevolution.se

Något försenat ska då den rapport om svensk penningpolitik utifrån Ludwig von Mises teorier som jag skrivit för Timbro publiceras den 30:e juni. Se Timbros meddelande om det. Den essä jag skrev för Captus för 3 månader sedan skrevs faktiskt egentligen inte för sin egen skull utan den var tänkt att vara en introduktion inför och reklam för rapporten som jag då trodde väldigt snart skulle publiceras, men nu uppstod då en viss försening. Rapporten har i sitt innehåll vissa likheter med essän, men är längre och anpassad för Timbros önskemål om utformning och inriktning, vilket då framförallt innebär en större fokusering på den svenska situationen.

Min rapport ingår i en serie av rapporter om olika ämnen utifrån olika liberala tänkares perspektiv. Först ut var den rapport som projektledaren Mattias Svensson skrivit om regeringens folkhälsoperspektiv utifrån John Stuart Mills perspektiv som redan nu är tillgänglig här.

Även Carl Svanbergs rapport om ungdomens individualism utifrån Ayn Rands perspektiv som publiceras den 26:e juni verkar intressant. I hans fall ska ett lunchseminarium om rapporten hållas. Av så att säga geografiska skäl blir det tyvärr svårt för mig att närvara där, men de som bor i Stockholmstrakten rekommenderas att besöka det.

Uppdatering: Rapporten finns nu tillgänglig här.

Jag har som ni märkt inte bloggat här på ett tag, och det lär bli sparsamt med inlägg även i den närmaste framtiden då jag har mycket annat att göra och prioriterar min andra blogg. Men jag kände ändå att jag måste kommentera den superheta frågan om FRA.

Som ni nog anar så står jag givetvis på den liberala bloggosfärens sida i frågan. Jag har tidigare i allmänna ordalag kommenterat övervakningssamhället men kan här kort kommentera mer specifikt FRA-förslaget. Hade det gått att lita på att övervakningen enbart skulle ske mot terrorister och skulle det finnas anledning att tro att det skulle vara effektivt så hade det varit självklart att stödja det. Nu tvivlar jag för det första dock starkt på att någon terrorist verkligen kommer att fångas med detta, då de få terrorister som tänkt slå till mot Sverige nog lär vara medvetna om att denna lag finns och anpassa sitt beteende därefter.

Dessutom finns det all anledning att misstänka att denna övervakning kommer att missbrukas för andra syften. Dels lär många FRA-tjänstemän bli frestade att missbruka det till privata syften, som att spana på exempelvis grannen eller frun eller vem det nu kan vara. Och dels lär det användas för att genomdriva diverse andra lagar som politikerna hittat på, som att registrera politiskt inkorrekta åsikter, eller för att se om folk genomför otillåtna affärstransaktioner med varandra. FRA-lagen utgår från synen att staten enbart kan utföra goda saker, men då staten består av människor med delvis dåliga motiv så är det inte fallet.

Det finns därför mycket goda skäl för alla som bryr sig om friheten att motsätta sig FRA-lagen. Jag hade länge hoppats att de riksdagsledamöter som säger sig vara liberaler, som Fredrick Federley, Annie Johansson och Karl Sigfrid skulle trotsa partipiskan och motsätta sig lagen. Men nu tycks det som att Federley och Johansson helt svikit genom att sponsra en ny version av lagen som är i stort sett detsamma bortsett från ett tillägg om att en mindre grupp statliga byråkrater i Datainspektionen ska på ett odefinierat sätt övervaka FRA, vilket jag inte finner särskilt förtroendeingivande då jag inte litar på Datainspektionen, särskilt då FRA endera inte lär delge dem om övertramp eller lär få stöd av politikerna för dem.

Karl Sigfrid tycks däremot ha låtit sig pressas genom intensiv psykologisk press till att bli utkvittad från omröstningen, om man får tro Henrik Alexanderssons redogörelse. Att han gav med sig var måhända förståeligt och mindre illa än Federleys och Johanssons direkta svek, men långt ifrån heroiskt. Det finns indikationer om att Birgitta Ohlsson skulle rösta nej, vilket isåfall hedrar henne -som jag tidigare inte haft några höga tankar om-, men då det uttalades innan den kosmetiska justeringen så återstår det att se om hon verkligen gör det, och hursomhelst räcker det inte med henne. Efter det att Federley, Johansson och Sigfrid fallit bort blir det nog svårt att nå upp i de nödvändiga 4 för att fälla storebrorssamhället.

Så tyvärr tyder det mesta på att förslaget går igenom. Det finns inte mycket vi kan göra nu. Men jag hoppas verkligen att alla Sveriges liberaler kommer ihåg Federleys och Johanssons oförlåtliga svek och inte kryssar för någon av dem i nästa riksdagsval. Och egentligen bör man nog inte ens rösta på centern eller något av de andra borgerliga partierna, dels på grund av detta svek och på grund av en del andra dumheter som de hittat på.

Zlatan Ibrahimovic gjorde mål i matchen mot Grekland. På 25 meters avstånd sköt han bollen rakt upp i krysset. Här föddes ett av EM:s snyggaste mål, skrev finska Helsingin Sanomat. Henke Larsson berömmer också Zlatans teknik i DN:

Sedan gör han ett fantastiskt mål, en höger yttersida.

Nu till lite kulturkritik. Då om den miljö där Zlatan och många av de spelare som springer omkring på EM:s fotbollsplaner växte upp: Rosengård i Malmö eller vilken annan europeisk förort. Så här skriver forskaren Cecilia Steen-Johansson ur ett kopierat papper ”Läst” med ursprung från 1960-1970-talen som jag hittade i bokröran:

Barnen har dåliga sysselsättningsmöjligheter. [---] De kan gå och driva i affärerna [---] och de flesta snattar åtminstone någon eller några gånger. De större barnen vill ha litet äventyr och spänning. Fantasilösheten i betongstaden är bokstavligen monumental. Barnen drivs att slå sönder, förstöra och riva ner. Ingen bryr sig om vad de gör, utom förstås olika repressiva instanser, typ portvakt, polis och andra vakter som jagar bort ungarna. Är det någon som undrar varför 10-12-åringarna i Skärholmen sniffar, varför det säljs knark på ungdomsgårdarna i Rosengård?

Det är ord utan visor, vilket visar att integrationsfrågorna väcker starka känslor i ett ämne som idag är ett landskap utan några bestämda riktlinjer. Socialdemokraterna tycker att invandrarna ska få jobb och tillgodose invandrarnas materiella behov och folkpartiet vill prioritera språk och samhällskunskap. Idag får invandrarna “allt i ett” i Alliansens arbetslinje.

Problemen blir tydliga när journalisten Janne Josefsson i Uppdrag Granskning påvisar att en kriminell identitet blir upphöjt till broderskap i Bergsjön i Göteborg. Det blir en upprepad mörk bild som vaskats fram ur en miljö där en sund vägledande vuxenvärld är frånvarande.

Här verkar fler ordningsvakter och övervakningskameror i Tensta, Rosengård och Bergsjön vara första hjälpen. Kommunen kan med lätthet konsolidera bevakning för såväl terrorister, tunga kriminella och stenkastande ungdomar, klottrare och snattare.

Själv tycker jag det är viktigare att satsa på ökad förståelse av familjesituationer där det förekommer värdekonflikter. Ofta då genom att föräldrarna lever kvar i sin egen kultur utan att adoptera den svenska. När somaliska medborgare könsstympar sina döttrar finns det anledning att våga bemöta det. Händer det i Norge så tror jag att det förekommer även här i Sverige. Upplevelsen hos de flickor som blir könsstympade är att samhället inte bryr sig.

Därefter tycker jag det dolda missbruket måste synas. Vad för bild har barnen av samhället i ett hem där flaskan eller annat beroende styr diskussionen på köksbordet? Hur möter vi en arabisk och persisk kultur som har normaliserat opium och rökheroin?

För ungdomar som växer upp med kriminella förebilder i förorten tror någonstans i sin hopplöshet att samhället ytterst inte bryr sig. Så ska det inte vara.

Svensk integrationspolitik har präglats av svår fantasilöshet. När Zlatan Ibrahimovic gör mål väcks hoppet.

Smålandspostens ledarskribent Marcus Svensson klagar på bloggosfärens innehåll. Kritiken är naturligtvis delvis befogad. Efter ett sedvanligt besök på Bloggportalen så kan jag inte låta bli att irriteras över precis samma sak:

Just precis, sexnoveller är viktigare än att Barack Obama blev vald till demokraternas huvudkandidat till det stundande presidentvalet. I bloggosfären är Blondinbella dessutom långt viktigare än Hillary Clinton.

Marcus Svensson fortsätter sedan med att avlossa ett viktigt påstående:

Uppblåst besöksstatistik och inget betalt kan ju göra vilken skribent som helst lite nere.

Eller så kan det vara soligt väder, fotbolls-em, tentor och ett krävande privatliv. Själv deltog jag under våren på en kurs som anordnades av ALMI, och avhandlade själva ämnet utifrån ett perspektiv att skapa ett effektivt företag. Även då var bedömningen av föreläsaren tämligen oklar över hur en hög besöksstatistik på en blogg ska hanteras på ett sätt som gynnar skribentens ekonomi.

Svaret hänger fortfarande i luften. Jag har inte svaret.

Det huvudsakliga problemet är trovärdighet, ansåg föreläsaren från ALMI. Att det kunde stå precis vad som helst på en blogg och att det inte var trovärdigt var även kursdeltagarnas samlade omdöme.

Å andra sidan klumpas allt i bloggosfären ihop under en och samma kategori utan någon slags urskiljning. Ingen skulle komma på att jämföra en herrtidning med Dagens Nyheter eller Vecko-Revyn med Aftonbladet - utom möjligtvis i vredesmod. Ändå klumpas det mesta ihop i bloggosfären av vanligt folk och media.

Vissa i bloggosfären skriver personligt och andra mer opersonligt, men alla har gemensamt att ha sitt eget referenssystem som huvudsaklig källa. Själv tillhör jag den sista opersonliga kategorin. Mitt privatliv är tämligen ointressant.

Visserligen har jag via min flickvän en sommarstuga i Småland, men hur jag än vänder och vrider på det har det personliga ingen betydelse för min kategori av läsare. Inte heller har mina resor till och från Bålsta och Stockholm någon slags politisk innebörd. Intresset för Zlatans dikter är större än mina försök att vara avslappnad.

Däremot har argumenten ett tyngre värde. Journalisten är mer begränsad i sin fördjupning och väljer olika vinklingar för att framföra sin synpunkt, men bloggaren kan snabbt skingra dimridån och gå rakt på sak. Det finns än så länge inget betungande historiskt arv som fungerar som begränsning. Ingen karriär att riskera.

Variationen är också rikare, eftersom själva karaktären är att gå rakt på sak. Ämnet avhandlas inom loppet av några minuter, men i själva verket vet ingen om bloggarens rutin. Just detta vet jag irriterar många journalister som söker igenom bloggosfären i sin jakt efter något som passar deras uppdrag.

Än så länge ligger bloggosfärens hantverk i sin linda. Att verktygslådan har ett rikt innehåll som klarar av problemet med trovärdigheten är något som jag känner hopp inför framtiden.

En sak vet jag däremot om förtroende. Det tar lång tid att bygga upp och kort tid att rasera.

Sydsvenskan meddelar att professor Tiina Rosenberg har överreagerat på en nyliberal låt skriven av gruppen Last Call. Det var inför 500 middagsgäster som hon ställde sig upp för att protestera:
- Plötsligt stod hon framför scenen med blixtrande ögon och ett papper i handen, skrikandes något om ”hur vågar ni” och att vi ”trampade på vänsterrörelsen” och avslutade det med ett trefaldigt ”fuck you”, säger Henrik Béen i Last Call.

Själv har jag ett speciellt minne av Tiina Rosenberg. Det var på Högbergsgatan/Götgatan på Södermalm i Stockholm som jag våren 2006 såg en kortklippt kvinna komma cyklande i ilfart. Hon pratade högt i mobilen så att alla som fanns runtomkring henne hörde. När jag tittade på henne blängde hon på mig.

Jag glömmer aldrig hur jag kände mig efteråt. Då hoppades jag innerligt att Alliansen skulle vinna valet.

Tänk om valet istället hade vunnits av socialdemokraterna som med knapp majoritet fått leda regeringen med stöd av vänsterpartiet, miljöpartiet och feministiskt initiativ (fi). Då hade fi med all sannolikhet fått vara tungan på vågen och garanterat för varje tillfälle som Tiina Rosenberg ogillat regeringens politik skulle svenska folket få uppleva att en mindre kris utspelades på Rosenbad.

Det hade varit en helt annan kaliber än Bert Karlsson och Ian Wachtmeister på 1990-talet som gjorde politiken osäker. Vid ett tillfälle minns jag dåvarande statsminister Carl Bildt kläcka ur sig att samarbetet med Ny demokrati var som en trasig klocka som gick rätt två gånger per dygn.

För journalisterna var Ny demokratis Bert Karlsson och Ian Wachtmeister en försäljningsframgång. Idag är instabila regeringar ett minne blott. Socialdemokraterna kokar sakta ihop sin politik med kryddor av miljöpartiet och vänsterpartiet, men oppositionsledaren Mona Sahlin har fortfarande inte gett några klara besked.

Ett sådant tomrum ger utrymme för mindre partier att växa snabbt i styrka i en valkampanj med många flyktiga väljare.

Att Alliansen har tagit ansvar för stabiliteten i regeringen verkar vara ett minne blott i opinionsundersökningarna. Här är Tiina Rosenbergs idiotiska engagemang en fräsch påminnelse om hur det i värsta fall kunde ha sett ut.

Läs gärna Badlands Hyenas tankar.

Det är förstås ingen nyhet att Mona Sahlin ljuger, men nu har det skapats en hel blogg, monaljuger.wordpress.com, med det enda syftet att uppmärksamma och dokumentera Monas lögner. Den har väldigt utförliga och bra analyser, så jag rekommenderar alla att besöka den.

Elise Claesson har en grymt bra sågning av Anders Borg, Saco och feminismen i dagens ledarsida på SvD. Så om ni inte redan läst den gör det nu.

Det är knappast en nyhet att miljörörelsen inte står så högt i kurs här på Kulturrevolution. Det har inte att göra med att vi avskyr miljön, och helst skulle se jorden förvandlas till en sauna — tvärtom. Det är snarare en skepsis till kopplingen mellan miljörörelsen och miljön som ligger bakom, tillsammans med insikten att en god miljö inte kan vara det enda värdet.

Den här artikeln, av Jonah Goldberg, beskriver åtminstone mitt synsätt rätt väl.

Det verkar ofta som att uppvisandet av tilltro till Miljöfrågan är viktigare än att föra miljöfrågan framåt. Den amerikanska regeringen placerade nyligen isbjörnar på listan över hotade djurarter eftersom klimatförändringen minskar mängden arktisk is. Strunt samma att det går bra för isbjörnarna — de har fyrdubblats i antal de senaste femtio åren. Strunt samma att en fullständig implementering av Kyotoprotokollet skulle rädda exakt en isbjörn, enligt danske samhällsvetaren Björn Lomborg, författare till boken “Cool It”.

Ändå skulle 300 till 500 isbjörnar kunna räddas varje år, enligt Lomborg, om det infördes ett jaktförbud.

Läs gärna texten i sin helhet, särskilt ni som anser er vara del av miljörörelsen. Björn Lomborg brukar visserligen fungera som rött skynke, men i alla fall.

Det finns såklart mängder med saker att göra för miljön. Det bästa är sannolikt att utbilda sig, bli entrepenör, och försöka uppfinna en ny effektivare motor, bättre solpaneler, eller något annat som kan göra våra aktiviteter energisnålare. Men det är ju svårare än att vifta med plakat, och skrika sig hesa om den onda, konsumistiska, mänskligheten.

En åsikt som ibland framförs, av såväl anhängare som motståndare av den klassiskt liberala/libertarianska ideologin, är att eftersom de är emot att staten betalar ut bidrag då är det fel av dem att ta emot dessa bidrag när de har möjlighet till det. Ett exempel på denna syn är Ron Paul som förbjöd sina söner från att ta emot federalt studiestöd och som vidare sagt att när han slutar ska han inte lyfta pension från kongressen. Walter Block förklarar dock i ett mejl till en student som känner sig ovillig att ta emot studiestöd varför denna syn är fel. Han inleder sin argumentation så här:

Dear Chris:

I greatly admire your attempt to stick to principle.

I hate to be too blunt with you, but I think that you (and Ron too, if what you say about him is true) entirely misconstrue libertarianism. Remember, in this philosophy, government is BAD, the people are GOOD. You’re one of the PEOPLE. It is BAD if the government has any given dollar. It is GOOD if these thieves are relieved of their ill-gotten gains. Did you not ever read Atlas Shrugged, that part about Ragnar Danneskjold?

Läs resten av diskussionen här. De av er som inte läst Ayn Rands roman Och världen skälvde/Atlas Shrugged och därför inte vet vem Ragnar Danneskjöld är kan få en beskrivning här.

Ofta brukar liberaler anklagas för att vara atomister och ekonomister-med vilket de menas att de sägs ha synen att de ser sig som helt skiljda från andra och enbart tänker på pengar och sedan enbart vill spendera dessa pengar på döda materiella ting. Detta är naturligtvis helt falskt. Liberal individualism är inte liktydligt med atomism utan det är helt förenligt med ömsesidigt gynnsam samverkan med andra, inklusive gemensam ekonomi i parförhållanden. Och även om liberaler i regel i likhet med de flesta ickeliberaler allt annat lika önskar så mycket pengar som möjligt, så är det inte det enda värdet och det går lika bra att vilja spendera pengar på att hjälpa såna som man bryr sig om som att spendera dem på döda ting -eller djur eller växter-

Nu ser vi dock hur socialister i form av feminister faktiskt resonerar på det sätt som nidbilden av liberaler hävdar att liberaler resonerar. Det enda som är viktigt är att kvinnan i hushållet på papperet ska tjäna så mycket pengar relativt mannen. Mannen och kvinnan ska se varandra som rivaler och fiender, och inte som partners.

Med en sådan attityd så är sannerligen förhållanden olämpligt. Resultatet av den feministiska kollektivismen blir alltså i detta fall ironiskt nog en form av atomism.