Teoretisk Mustasch

En svensk grupp är snart klara med ett konstverk som berör viktiga värden såsom yttrandefrihet, statliga maktbefogenheter och frihet. Visst får man dåliga vibbar? Visst tänker man direkt på någon obskyr teatergrupp med övervintrade 68-kommunister?

Faktum är dock att svenska spelföretaget Dice med sitt spel Mirror’s edge gör det som hela den svenska bidragsgödda kultursektorn inte presterat så länge jag levt.

I en dystopisk framtidsutopi kontrollerar staten allt. Det enda sättet att sprida information utan att staten censurerar och beslagtar den är genom att anlita löpare som med parkourliknande tekniker tar sig fram i den urbana framtidsmiljön riskerande sina liv – allt för att få fram viktig och sanningsenlig information.

Datorspelsindustrin har sedan länge gått från hobbyprojekt till en miljondollarindustri som med jämna mellanrum släpper högkvalitativa spel som inte bara är underhållande – utan också tankeväckande.

Inte nog med att spelet rör sig i viktiga frågor – det verkar fruktansvärt snyggt också.

Från och med i dag kommer jag inte längre att blogga här, annat än möjligen vid något enstaka gästinlägg. Istället flyttas mitt svenskspråkiga bloggande till min nya blogg Marknadsliberalen (mitt engelskspråkiga bloggande fortsätter på den gamla vanliga adressen). Så det är dit ni ska söka er om ni vill läsa blogginlägg från mig. Mitt första inlägg hamnar om Bo Rothsteins löjliga Brännpunktsartikel idag.

Mycket i Västvärlden har på olika sätt blivit homogeniserat, språkliga och historiska skillnader till trots. Åtminstone på ytan så äter vi samma mat, tittar på samma filmer och TV-serier, diskuterar samma presidentkandidater i USA, äter samma antidepressiva mediciner, brottas med samma fetmaepidemier och har samma kläder tillverkade i samma slavfabriker i Kina. Brodera vidare med exempel efter smak och tycke. Det som kan sägas fick sitt synliga startskott vid Woodstock har blivit en MTV-kultur. Men det handlar förstås om så mycket mer än kläder och mat.

Vi har haft en samhällsutveckling som i snart ett århundrade brutit ner de sociala strukturer och samhällsfunktioner som utgjort basen i den Västerländska civilisationen. Familj, rättskänsla, pliktkänsla och framför allt medkänsla har förkastats. Kristendomen ska vi inte ens tala om, där har det dessutom skett med våra kyrkors benägna bistånd. Det breda bildningsidealet som en gång fanns är istället ersatt av fördumning och indoktrinering i den för stunden härskande ismen.

De ideal som istället lyfts fram har varit den explicita värdenihilismen, jakten på personlig njutning utan ansvar, självförhärligandet, diverse irrläror och sist men inte minst konsumtionen som substitut för andlighet. Allt detta inom ramen för samhällssystem som allt mer blir parodier på sig själva, ett tillstånd som föregår sönderfall historiskt sett.

För att uttrycka det koncist: prylar, kickar och okunskap.

Resonemanget kommer från Brynte Cronsköld, tidigare gästskribent här på Kulturrevolution. Sammanhanget är de tragiska skolmorden i Finland, men beskrivningen är mer allmängiltig och, anar jag, ett uttryck för en uppfattning som inte är så ovanlig som den kan tyckas. Jag delar inte bilden — åtminstone inte i sin helhet — men den är värd att tas på allvar. Omfattande samhällskritik av denna typ, och med en konservativ avsändare, är ovanligt i svenska medier; motsvarande kritik från vänsterhåll är alltför ofta trivial.

Det finns en rad aspekter som var och en är värda att fundera över.

1. Kulturen i västvärlden är homogeniserad. Det är sant, och en konskevens av den teknikdrivna globaliseringen som visserligen ofta noteras, men ändå inte tas på allvar. Brynte beskriver den som ytlig, och jag tror att det är här nyckeln till att förstå den finns. På ytan finns likriktning, gemensamma kulturella ramar som innefattar allt fler människor, men därunder har detta underlättat för en myriad av kulturella nischer att växa fram och blomma ut. Möjligheten att kommunicera med allt fler — av kulturella skäl, märk väl, inte enbart av teknologiska — skapar tillfällen att hitta likasinnade och skapa nya identiteter. Detta betraktar jag huvudsakligen som positivt, men det finns även en baksida. En identitet grundad i grupptillhörighet är nödvändigt för de flesta människor, men i och med explosionen av grupper är det lätt att drunkna i kaoset. Innan den ytliga homogeniseringen var tillhörigheten självklar.

2. Det tidigare bildningsidealet är borta. Det här misstänker jag är något av en romantisering. Flockandet till den ena ismen efter den andra är förvisso ett samhällsproblem, liksom fördumningen i den politiska diskussionen som det leder till, men det är inte en allmän fördumning. Bildningsidealet, i den utsträckning det fanns, gällde framför allt vad man skulle kunna kalla “den politiska klassen”, med vilket jag avser folk som deltar i den politiska diskussionen, i kulturdebatten, men också i nyhetsjournalistiken. Bland övriga tror jag inte att varken synen eller nivån på bildningen var värre då än nu. Effekterna av idealets död bland just den politiska klassen är däremot djupt deprimerande, och en potentiellt farlig konsekvens är låsningarna det skapar som gör det svårt att anpassa sig till den kulturella mångfald (med vilket jag menar något alldeles annat än “mångkulturella samhälle”) som vi lever i.

3. Värdenihilismen är det moderna idealet. Jag tror att nyckeln är det som Brynte kallar “jakten på personlig njutning utan ansvar”. Det är den, snarare än någon allmänt omfattad värdenihilism, som sliter på den sociala strukturen. Vanföreställningen att man kan få utan att ge, att ingenting någonsin behöver göra ont, att alla problem inte bara kan utan bör lösas av någon annan — kanske av ett anonymt Vi — att livet rakt igenom är enkelt och smärtfritt, och att exempel på motsatsen betyder att någon annan gjort fel, leder till att människor tappar fattningen när verkligheten vägrar att anpassa sig till den karta som vi överallt manas att gå efter. Detta tror jag är den stora kulturella utmaningen, och jag är inte övertygad om att vi har en lösning i sikte.

I SVT:s Agenda igår så vigdes programmet åt det möte i Moderata riksdagsgruppen där partiet fick riksdagsmannen Karl Sigfrid att, istället för att rösta emot FRA-lagen, lägga ned sin röst. Det var en studie i allt det som är fel med vårt valsystem.

“Ska skottet komma inifrån? Ska någon skjuta mot en moderat statsminister?” “Vi har en i gruppen som pekar finger åt en moderat statsminister.” Dessa är citat som skall ha fällts av statsministern i riktning Sigfrid.

Till slut stod inte Sigfrid emot och kvittade till slut ut sig i omröstningen. Beskrivningen och stämningen i Agenda var kanske väl mörk men i övrigt stämmer beskrivningen överens med det jag hört om hur det skulle ha gått till.

Låt mig först uttrycka att det är skamligt hur vuxna människor beter sig. Det är skamligt hur Reinfeldt och den moderata partiledningen agerat i syfte att kväsa de riksdagsledamöter som haft mage nog att ha egna åsikter – i detta fall en enda person, Karl Sigfrid. Det är skamligt att det inte fanns fler riksdagsledamöter i Moderaterna som ställde upp för Sigfrid. Det är också minst skamligt att taktiken har fungerat. De politiker som blivit utsatta för press visade med all önskvärd tydlighet att de är villiga att göra avkall på sina åsikter bara pressen är tillräckligt stor.

Men det som är riktigt skamligt är inte att vi har en moderat partiledning som går emot liberala värden och ägnar sig åt mobbning. Inte heller att det finns politiker som är villiga att vika ned sig. Nej, det som är skamligt är att vi har ett valsystem som tillåtet någonting sådant.

Med ett enmansvalsystem hade en sådan som Karl Sigfrid kunnat luta sig mot det faktum att det är hans väljare som är nyckeln till fortsatt tillträde till riksdagen – inte gillandet av sin partiledning.

Det är dags för ett riktigt personvalssystem som öppnar upp för starka och fritänkande individer.

I övrigt kan jag också nämna att Fredrik Reinfeldt idag chattar på DN:s hemsida. Det kanske är värt att surfa över dit och fråga hur han har tänkt få med sig borgerliga kärnväljare som är missnöjda med regeringens totalitära inriktning.

• DN
• Aftonbladet
• Expressen

EDIT: Chatten med statsministern är nu över och vi har fått viktiga svar på viktiga frågor. Eller vad sägs om dessa slipade frågor som DN släppt igenom?

Hej Fredrik. Varför har du oftast en röd slips på dig ? Är du såsse ?

Hej! har ni något på gång för ungdomarna?

Vad är din favoritmat?

Vad gör du för miljön?

Hej Statsministern. Hur mår du? Hoppas du mår bra och är glad.

Vad tycker du om att lyssna på? Favoritband/artist? (:

Vad bra! Här får alltså medborgarna en chans att ställa ordentliga frågor till statsministern och det är sådant här skit som släpps igenom? Troligen har Reinfeldt ställt som krav att få granska frågorna innan och själv välja vad han svarar på.. men alltså.. det här är ju fanimig bara löjligt.

Erik Svansbo som driver bloggen Pophöger, där han kombinerar liberala bloggposter med bilder på sig själv i spelemansdräkt (!) är en blogg som är ett självklart val i min RSS-lista. Han har reagerat på att Johan Ingerö och Johan Norberg gått så hårt åt Alliansregeringen:

“Kritiken mot regeringen är stenhård, och attityden närmast hånfull. Man pratar om hur man kommer ligga på soffan 2010 eller i Norbergs fall till och med rösta på vänstern. Jag håller helt med Johan och Johan om att regeringen retoriskt är helt ute och cyklar. Deras smörande för vänstern är pinsamt. De kunde göra mer reformer och stå för att de är borgerliga. Men det är ett faktum att regeringen vi har är reforminriktad. Man har genomfört stora reformer och aviserat fortsättningar.

[...] Jag riktar stenhård kritik mot regeringen, och driver på för liberala reformer internt i Folkpartiet. Men jag är samtidigt glasklar med att jag kommer rösta på alliansen 2010.”

Ingerö svarar:

Om man lovar att komma in i fållan när det vankas valrörelse är ju all kritik under resten av mandatperioden tandlös. Förhandling bygger på att man inte helt kan förutse motpartens smärtgräns, men Svansbo avslöjar med sitt uttalande exakt var hans gräns går.

Jag kan inte annat än instämma. Om du är i en diskussion med en god vän, en person du vet sätter stort värde på dina åsikter, då är det självfallet bäst att vara öppenhjärtig, säga vad du är missnöjd med men ändå förklara att du självfallet står vid din väns sida.

I politik och i skarp diplomati är det dock andra regler som gäller. Att komma med krav, samtidigt som du deklarerar att det inte leder till några konsekvenser om kraven struntas i fungerar uruselt.

Liksom Norberg, och nu också Ingerö, har jag friheten att utan en tanke på regeringsduglighet och möjlighet att vinna röster, ställa krav på borgerliga politiker som samtidigt dagligen måste slåss med den verklighet som ändå kräver att de lyckas bli omvalda. Det kanske gör att vi blundar för partipolitiska realiteter, möjligen.

Regeringen Reinfeldt har visat att det viktiga är att vinna val och att nå så många socialdemokratiska röster som möjligt – det är inte liberala (eller för den delen konservativa) principer som är vägledande.

Reinfeldt har drivit borgerligheten åt vänster, Maud Olofsson har visat att Centerpartiets flört med liberala väljare inte var mer än ett engångsligg och som liberal skulle jag aldrig kunna ha att göra med Folkpartiet eller Kristdemokraterna. Så vad skall då vi liberala och konservativa kärnväljare göra för att försöka hejda Reinfeldt? Om han vet att våra krav, vårt missnöje och vårt klagande ändå lik förbannat leder till att vi ger honom våra röster – vad hindrar honom då ifrån att driva borgerligheten än mer i totalitär riktning? Ingenting.

Om han däremot känner att han faktiskt riskerar att tappa röster på sin förda politik. Om han inte vet huruvida vi faktiskt är beredda att låta Alliansskeppet sjunka i nästa val och om han är osäker på hur viktiga borgerliga värderingar är för oss – då lär han tänka sig jäkligt noga för innan han driver totalitär och socialistisk politik.

För Reinfeldt är ingenting viktigare än röster. Så, Reinfeldt, min röst (och tydligen Ingerös och Norbergs) lär du inte få i nästa val om du inte börjar bry dig om borgerliga kärnväljare. Eriks åsikter kan du däremot strunta i – hans röst får du ändå.

EDIT: Mattias Svensson ger sig in i diskussionen.

En intervju flashade förbi mig för bara några minuter sedan. Det var på TV4:s Nyhetsmorgon där skådespelare Ola Rapace intervjuades. Jag hann inte uppfatta allt – och det är möjligt att jag missuppfattade en del men när jag kom in i intervjuen hade Rapace sagt något i stil med:

[...] Stalin. Systemet är ju sjukt.

Sedan fortsätter Rapace att berätta om hur det sitter två byråkrater och styr över en pott pengar som alla måste ansöka till för att få pengar till sina projekt. Programledarna blir uppenbart illa berörda och frågar om det alltså inte skrivs tillräckligt många bra manus i Sverige. På detta svarar Rapace nekande och menar att när det bara finns en finansiär så söker sig kreativa människor istället till någon annan bransch som t.ex. musikbranschen där det finns flera olika aktörer som man kan försöka arbeta med.

Vad är detta! Finns det alltså “kulturarbetare” i Sverige som inte vill ha ett planekonomiskt system? Det var det värsta!

EDIT: Per Gudmundsson, ledarskribent på SvD, skriver även han om intervjuen och tackar Kulturrevolution för tipset. Vi tackar självfallet Per för att han läser Kulturrevolution.se och nämner oss i sin bloggpost.

Brittiska UK Independence Party som är medlemmar i gruppen IND-DEM i Europaparlamentet kommer att rösta emot Marianne Mikkos proposition om bloggreglering. Möjligen kan de få med sig övriga medlemmar i gruppen.

I en mailkonversation med Nigel Farages politiske sekreterare skrivs bl.a. detta:

As you may know, UKIP-reps in the EU-assembly vote against all
EU-legislation, because – perilously enough – the EU has no, and cannot
have any, democratic legitimacy.

We shall oppose the measure you mention, primarily on these grounds,
and, secondarily, on the grounds that it constitutes a gross
infringement of liberty.

Dokument inifrån har precis sänt ett program där de berör den bittra grannfejd som rått i byn Vojakkala i över tjugo år. Eller ursäkta. Grannfejd är fel ord. Anarki och kaos är mer korrekta termer. Jag såg programmet efter att ha läst Johan Ingerös blogginlägg.

I tjugår år har en romsk familj trakasserat omkring boende så till den milda grad att minst sju familjer flyttat därifrån. Dessutom har en son i familjen knivhuggit en präst och huggit en annan person i huvudet med en yxa (!). Och denne son har endast dömts till rättspsykiatrisk vård. Det spelar ingen roll om denne person har nedsatt logisk förmåga. En sådan person är så pass farlig att denne skall sitta bakom lås och bom.

Kommunpolitikerna tycks flata. Men det är verkligen inte deras sak att stävja en sådan här situation – det är polisens sak. Och polisen har tydligt visat att de i över tjugå års tid är fullständigt oförmögna att ta hand om denna situation. Om detta beror på att våra lagar är så utformade att en person ostraffat kan försöka mörda två personer låter jag vara osagt.

Jag kan bara säga att jag har full förståelse för de personer som anser att man skall få skydda sina egna liv och egendom – så även med skjutvapen.

I programmet framgår att kommunen menar att de inte kan göra något – det är polisärenden. Polisen menar att de gjort vad de kunnat – i de flesta fall står ord mot ord medan de grövre brotten lett till straff. Sonen i familjen som försökt döda två personer har dömts till vård.

Som jag ser det är detta ett juridiskt problem. Det finns helt enkelt inte lagutrymme att göra någonting åt situationen. Men det faktum att sonen är mentalt handikappad är fanimig inte en ursäkt att bara döma honom till vård. Bevisligen har inte det fungerat alls och han skall sitta bakom lås och bom – mentalt handikappad eller inte.

Via richarddawkins.net kommer jag över följande artikel. I denna länkas det till en video (del 1; del 2) med vice presidentkandidaten Sarah Palin och ett framträdande vid Wasilla Assembly of God.

Liksom George Bush verkar hon tro att USA för krig i Irak för den kristne Guden:

“Pray for our military men and women who are striving to do what is right. Also, for this country, that our leaders, our national leaders, are sending [U.S. soldiers] out on a task that is from God,” she exhorted the congregants. “That’s what we have to make sure that we’re praying for, that there is a plan and that that plan is God’s plan.”

Dessutom verkar hon anse att högre väsen kan påverka energipolitik:

“I think God’s will has to be done in unifying people and companies to get that gas line built, so pray for that [...]“

Pastorn Ed Kalnins, vid Wasilla Assembly of God, kan också komma att bli för Palin vad Jeremiah Wright är för Barack Obama:

[...] Pastor Kalnins has also preached that critics of President Bush will be banished to hell; questioned whether people who voted for Sen. John Kerry in 2004 would be accepted to heaven; charged that the 9/11 terrorist attacks and war in Iraq were part of a war “contending for your faith;” and said that Jesus “operated from that position of war mode.”

Palin har spenderat den religiösa delen av sitt liv i detta samfund sedan hon var 12 år. Först 2002, då hon var tvungen att flytta, började hon även att besöka ett annat samfund med kopplingar till Wasilla Assembly of God. Hur mycket har hon blivit påverkad av detta samfund, generellt, och pastor Kalnins i synnerhet? Det är en fråga som förtjänar ett svar. Inte minst med tanke på att Kalnins menar att Irakkriget är en konflikt som även pågår i andevärlden och är en del av ett kristet världskrig:

What you see in a terrorist — that’s called the invisible enemy. There has always been an invisible enemy. What you see in Iraq, basically, is a manifestation of what’s going on in this unseen world called the spirit world. … We need to think like Jesus thinks. We are in a time and a season of war, and we need to think like that. We need to develop that instinct. We need to develop as believers the instinct that we are at war, and that war is contending for your faith. … Jesus called us to die. You’re worried about getting hurt? He’s called us to die. Listen, you know we can’t even follow him unless you are willing to give up your life. … I believe that Jesus himself operated from that position of war mode. Everyone say “war mode.” Now you say, wait a minute Ed, he’s like the good shepherd, he’s loving all the time and he’s kind all the time. Oh yes he is — but I also believe that he had a part of his thoughts that knew that he was in a war.