kulturrevolution.se

Centern visar nu återigen att myten om centern som ett liberalt alternativ bara är just en myt med ett nytt förslag om ytterligare bidragshöjningar. Efter att tidigare föreslagit högre bidrag för pensionärer och barnfamiljer som fördelar föräldraledigheten på ett feministiskt sätt, föreslår man nu högre bidrag för studenter. Något som Lars Leijonborg från Folkpartiet antiliberalerna givetvis instämmer i.

Centerns partisekreterare Anders Flanking motiverar det med två skäl. Dels att det är tufft att leva enbart på studiestödet, och dels att det ska bli mer attraktivt att studera.

Att det är tufft att leva enbart på studiestödet är förstås sant, men av detta följer inte att man ska höja studiebidraget. Studiestödet ger i princip existensminimum, men med tanke på att studenter inte arbetar är väl det inte orimligt att de ska ligga på motsvarande nivå som socialbidragstagare. Och vill de ha högre inkomst så får de väl ta något arbete. Det går faktiskt att kombinera studier med ett deltidsarbete. Just inom detta område har centern faktiskt en bra linje när man förespråkar en höjning av fribeloppet. Och hursomhelst, om problemet är att studenterna inte har tillräckligt mycket pengar just då så kan man väl lika gärna höja lånedelen som bidragsdelen.

Att det bör bli mer attraktivt att studera är en vällovlig ambition, men då finns en alternativ borgerlig lösning på den socialistiska lösningen att höja studiebidraget. Nämligen att låta studenter efter de avslutat studierna få behålla mer genom att slopa värnskatten och sänka statsskatten i övrigt. Denna borgerliga lösning förutom att vara mer frihetlig, är också mer ekonomisk rationell, då just de utbildningar som ger högre produktivitet särskilt gynnas, medan däremot studier i exempelvis genusteori inte gynnas (hoppas jag iallafall, men i dagens galna samhälle kan man i och för sig inte vara säker på det) .

Men det är tydligen för mycket begärt att de påstått borgerliga partierna i regeringen ska anamna borgerliga lösningar.

Som en uppföljning på min tidigare post om filosofiämnet så tänkte jag nu diskutera varför det har blivit så. Eller mer specifikt, varför mer rationella filosofer har så vårt att ta sig fram i den akademiska filosofin. När jag diskuterade med min lärare som jag hade på C-nivå varför just Robert Nozick är den enda klassiskt liberalt inriktade filosof som nått framgång inom den akademiska filosofin och varför exempelvis Ayn Rand är så utestängd (hennes namn eller filosofi nämndes inte ens i någon av de böcker jag hade på A- och B-nivå och nämndes inte heller av någon av lärarna på lektionerna) så menade han att det berodde på att Rand inte var en akademiker, medan Nozick var anställd inom den akademiska filosofin.

Denna förklaring håller dock inte riktigt, då det finns flera exempel på ickeakademiska filosofer som lyfts fram i filosofiämnet som det undervisas på universitetet. Ett viktigt nutida exempel på det är Jean-Paul Sartre, vars version av “existensialismen” jag fick höra om flera gånger.

En bättre förklaring finner man i Hans-Hermann Hoppes förord till Murray Rothbards politisk-filosofiska manifest The Ethics of Liberty. Förordet finns online här liksom resten av boken här, så ni behöver inte köpa boken om ni vill kolla källan. Rothbard var inte akademisk filosof heller utan akademisk nationalekonom (liksom Hoppe), men det är som sagt knappast förklaringen till att inte hans verk heller fick någon framgång i den akademiska filosofin. Inte heller är det hans radikala slutsatser, då Nozicks också var rätt så radikala, vilket också Rands bristande framgång visar.

Nej, som Hoppe förklarar så är anledningen till att Rothbards verk blev dåligt mottagen att han liksom Rand använde sig av den axiomatisk-deduktiva metoden för att nå sina slutsatser. Rothbard och Rand hade olika slutsatser på vissa punkter, men de använde sig båda av den axiomatisk-deduktiva metoden där de utgick från absolut sanna axiom som de sedan tillämpade på specifika situationer, vilket då ger absoluta sanna och säkra slutsatser (om axiomen verkligen är absolut sanna och tillämpningen gjorts korrekt). Denna metod vilar på en förnufts- och logikbaserad filosofi, något som inte gillas av de flesta akademiska filosofer.

Nozick var som Hoppe förklarade den metodologiska motsatsen till Rand och Rothbard i detta avseende. Hoppe citerar Nozicks egen förklararing sin filosofiska metod:

in the mode of much contemporary philosophical work in epistemology and metaphysics: there are elaborate arguments, claims rebutted by unlikely counterexamples, surprising theses, puzzles, abstract structural conditions, challenges to find another theory which fits a specified range of cases, startling conclusions, and so on. . . . One view about how to write a philosophy book holds that an author should think through all of the details of the view he presents, and its problems, polishing and refining his view to present to the world a finished, complete, and elegant whole. This is not my view. At any rate, I believe that there also is a place and a function in our ongoing intellectual life for a less complete work, containing unfinished presentations, conjectures, open questions and problems, leads, side connections, as well as a main line of argument. There is room for words on subjects other than last words.

Och

So don’t look here for a knockdown argument that there is something wrong with knockdown arguments, for the knockdown argument to end all knockdown arguing. It will not do to argue you into the conclusion, even in order to reduce the total amount of presentation of argument. Nor may I hint that I possess the knockdown argument yet will not present it.

Hoppe citerar vidare Nozick när denne förklarar varför han finner det förkastligt att försöka säga “det sista ordet”, alltså att genom “knockdown arguments” nå fram till en säker sanning.

The terminology of philosophical art is coercive: arguments are powerful and best when they are knockdown, arguments force you to a conclusion, if you believe the premises you have to or must believe the conclusion, some arguments do not carry much punch, and so forth. A philosophical argument is an attempt to get someone to believe something, whether he wants to believe it or not. A successful philosophical argument, a strong argument, forces someone to a belief. . . . Why are philosophers intent on forcing others to believe things? Is that a nice way to behave toward someone? I think we cannot improve people that way. . . . Philosophical argument, trying to get someone to believe something whether he wants to believe it or not, is not, I have held, a nice way to behave toward someone; also, it does not fit the original motivation for studying or entering philosophy. That motivation is puzzlement, curiosity, a desire to understand, not a desire to produce uniformity of belief. Most people do not want to become thought-police.

Nozick hävdade alltså att klockrent övertygande argument för en absolut sanning var likvärdigt med “tvång” och “tankepolis” och att det var ett otrevligt och oförskämt sätt att förhålla sig till andra. Detta är helt i linje med den dominerande skepticistiska och irattionalistiska strömningen inom modern akademisk filosofi ( såväl teoretisk filosofi som praktisk filosofi) och detta är som Hoppe påpekade också förklaringen till att Nozick blev så framgångsrik inom den akademiska filosofin, till skillnad från Rothbard och Rand.

Despite his politically incorrect conclusions, Nozick’s libertarianism was deemed respectable by the academic masses and elicited countless comments and replies, because it was methodologically non-committal; that is, Nozick did not claim that his libertarian conclusions proved anything. Even though one would think that ethics is—and must be—an eminently practical intellectual subject, Nozick did not claim that his ethical “explorations” had any practical implications. They were meant to be nothing more than fascinating, entertaining, or suggestive intellectual play. As such, libertarianism posed no threat to the predominantly social-democratic intellectual class. On account of his unsystematic method—his philosophical pluralism—Nozick was “tolerant” vis-à-vis the intellectual establishment (his anti-establishment conclusions notwithstanding). He did not insist that his libertarian conclusions were correct and, for instance, socialist conclusions were false and accordingly demand their instant practical implementation (that is, the immediate abolition of the democratic welfare state, including all of public tax-funded education and research). Rather, libertarianism was, and claimed to be, no more than just an interesting thought. He did not mean to do any real harm to the ideas of his socialist opponents. He only wanted to throw an interesting idea into the democratic open-ended intellectual debate, while everything real, tangible, and physical could remain unchanged and everyone could go on with his life and thoughts as before.

With this surprising redefinition of systematic axiomatic-deductive reasoning as “coercion,” Nozick had pulled the last tooth from his libertarianism. If even the attempt of proving (or demonstrating) the ethical impermissibility and injustice of democratic socialism constituted “bad” behavior, libertarianism had been essentially disarmed and the existing order and its academic bodyguards rendered intellectually invincible. How could one not be nice to someone as nice as Nozick? It is no wonder that the anti-libertarian intellectual establishment took kindly to a libertarianism as gentle and kind as his, and elevated Nozick to the rank of the premier philosopher of libertarianism.

Jag inser att omkring 1678 andra bloggare idag kommer att länka till denna artikel av Maciej Zaremba: “Först kränkt vinner“.

Men den är så häpnadsväckande att jag inte kan låta bli. Och jag misstänker att den kommer väcka lika mycket uppmärksamhet som Zarembas tidigare artikelserier.

KDUs Charlie Weimers om Erland Ringborgs utredning om kårobligatoriet:

Studentkårerna gör många gånger ett viktigt arbete och det är inte fel att stötta detta engagemang, men det måste komma underifrån. Men Ringborgs förslag frikopplar kårerna från studenterna och de blir istället likt statliga myndigheter, med årliga anslag. Det är fullkomligt oacceptabelt och jag förutsätter att regeringen kommer att komma fram till en annan slutsats. Sverige behöver inte större offentliga utgifter eller fler bidrag, och absolut inga fler statligt organiserade föreningar.

Utredarens förslag är alltså att tvångsanslutningen tas bort och att staten ger kårerna 310 kronor per student och år (vilket också innebär att kårerna kan ta bort eller dramatiskt sänka medlemsavgiften - det blir i praktiken samma kostnad för en student att vara med i kåren som att inte vara det).

Vi får verkligen hoppas att Weimers har rätt i att regeringen inte kommer lyssna på Ringborg. På vilket sätt kårobligatoriet blir mindre av ett obligatorium om alla svenskar tvingas betala skatt till studentkårerna har jag verkligen svårt att förstå. Det blir snarare mer obligatoriskt eftersom även de svenska medborgare som inte är inskrivna vid ett universitet måste betala för kårernas verksamhet.

Grattis, nu kan du gå ur kåren om du bara fortsätter betala. Ringborg och Leijonborg måste verkligen vara nöjda med den lösningen. Lägg ner, grabbar. Weimers:

Istället för att inte uppifrånperspektivet borde Ringborg ha gett fler förslag på hur man kan stötta studentengagemang underifrån. Där kan bevarade skattelättnader vara en del av lösningen.

Jag har tidigare studerat teoretisk filosofi (metafysik/ontologi och kunskapsteori/epistemologi. En tillämpad variant av det senare är vetenskapsteori/vetenskapsfilosofi). Faktiskt ända upp till C-nivå, där jag skrev en C-uppsats om nationalekonomins vetenskapsfilosofi. Att jag studerade på en så hög nivå där hör förstås samman med att jag i princip tycker ämnet är mycket intressant. Att jag stannade vid det berodde på att jag upptäckte att ämnet som det lärs ut på universitetet är minst sagt flummigt.

Nog för att jag stötte på en hel del flum på A- och B-nivå också, men på litteraturkursen på C-nivå så blev det tydligare och värre än någonsin. Den bestod i ett seminarium per vecka där vi skulle läsa ur och diskutera Saul Kripkes bok Wittgenstein on rules and private languages.

Tesen som lärdes ut i den boken (det är omdiskuterat i vilken grad det var Kripkes egna tankar, eller något som Wittgenstein kom på i sina senare skrifter) gick i korthet att vi egentligen aldrig kan mena någonting, eller förstå vad vi menar om vi inte haft tanken förut. Som exempel togs en person som aldrig sägs ha genomfört en addition med tal över 50 och som sedan försöker sig på additionen 68+57. 68+ 57 är förstås lika med 125 skulle alla normala människor svara (efter att ha räknat ut det genom huvudräkning eller miniräknare). Men enligt Kripke (som anses vara en briljant filosof bland de flesta akademiska filosofer) så kan vi inte veta att det egentligen är vad vi menar eftersom vi aldrig lagt ihop 68 och 57 förut. Hur vet vi inte att vi när vi säger att vi adderar inte egentligen menar quus, som är samma som addition för tal under 50 men som för tal över 50 alltid blir lika med noll?
Nej, I kid you not, det är vad Kripke skrev och det var vad vi förväntades ta på allvar.

Normalt brukar personer inte kan förstå vad de själva menar betraktas som åtminstonde förvirrade eller egentligen betydligt grovare omdömen, men här ansågs detta utgöra vishet (filosofi betyder etymologiskt kärlek till vishet). Jag uttryckte mig förstås mer diplomatiskt än nu när jag diskuterade frågan på seminariet för att inte reta upp läraren, utan istället förde fram argument där jag exempelvis påpekade att om man resonerar på det sättet så kan man överhuvudtaget inte lära sig något nytt eftersom alla nya tankar kan omtolkas om man följer Kripkes “resonemang” och vidare att den abstrakta principen om addition faktiskt är något man lärst sig tidigare och att det därför inte är något problem att tillämpa det igen.

Och den “lösning” som Kripke framförde på sitt eget problem, nämligen att meningen på något mystiskt sätt uppstår socialt, förefaller minst sagt otillfredsställande då någon social interaktion knappast kan ske om ingen vet vad de menar. Och hur nu någon kan komma på en ny tanke (som exempelvis Kripke/Wittgensteins nonsens)är också obesvarat.

Detta är kanske ett något extremt exempel, men i princip går teoretisk filosofi på universitet idag ut på samma tema: nämligen tesen att det som kallas sunt förnuft är fel och att vi inget egentligen vet. Jag har inte studerat praktisk filosofi (etik och politisk filosofi.) Men att döma av vad andra som gjort det berättar så är det inte särskilt mycket bättre.

Mot den bakgrunden finns det faktisk idag ingen rationell anledning alls att studera det på universitetet (annat än möjligen lite allmänbildande filosofihistoria om de mest kända filosoferna som Platon, Aristoteles, Kant och Hume, men det kan man annars göra på egen hand) såvida man inte har för avsikt att göra akademisk karriär inom området i hopp om att göra ämnet mer rationellt. Skulle det lyckas skulle en person som satsar på det göra en samhällsförbättrande insats, men den som tänker försöka göra det bör tänka på att motståndet är stort mot mer rationellt tänkande, så det lär tyvärr bli svårt att lyckas med det. Och som sagt, man lär sig inget som är användbart utanför akademisk filosofi.

Det skulle ju inte behöva vara så. Filosofi skulle kunna vara ett ämne som är till användning i det verkliga livet. Om filosofer istället för att inrikta sig på att försöka komma på olika anledningar till varför de inte anser sig veta något inriktade sig på att fundera hur vi bäst uppnår kunskap om världen då skulle filosofi kunna vara ett nyttigt ämne vars tjänster efterfrågades i samhället. Men dagens filosofer föredrar tydligen att istället gotta sig i hur sofistikierade de anser sig vara för att de inte anser att de egentligen kan veta vad de menar när de har en ny tanke.

Mot bakgrund av ovanstående blev jag inte direkt chockad när jag gick förbi Filosofiinstitutionen häromdagen och såg på deras anslagstavla basuneras ut att “filosofiämnet är hotat på Umeå universitet” och där det meddelades att anslagen bara räcker till 3,5 heltidstjänster, vilket då skulle innebära ett antal avskedanden. Anledningen till denna nedskärning är som universitetsledningen påpekade att anslagen till institutionerna är kopplade till hur många elever ämnerna har (eller rättare sagt till hur många som får godkänt (eller väl godkänt), vilket för övrigt skapar incitament att sänka betygskravet, men never mind that now) och eftersom antalet elever som läser filosofi kraftigt fallit är denna nedskärning nödvändigt. Filosofilärarna klagade samtidigt på att det inte är de som anlitas för att undervisa i vetenskapsteori i andra ämnen, utan istället är det personer från de berörda institutionerna som anlitas.

Men det de inte tycks vilja ta till sig är att anledningen till att färre läser filosofi liksom anledningen till att få andra institutioner vill anlita dem är att ingen vettig människa vill hålla på och tramsa om huruvida man med addition menar addition eller quus eller något annat. Att filosofiämnet nu är på nedgång (åtminstonde i Umeå, jag vet inte hur det är på andra håll) upplever jag som på sätt och vis synd då jag egentligen gillar ämnet. Men även om det är synd  kan det dock inte sägas vara orättvist då det är ett resultat av att filosofer i alltför hög grad är inriktade på att säga åt folk att de inte kan veta någonting, istället för den mer konstruktiva och rationella hållningen att utforska hur människan givet sina begränsningar bäst kan uppnå kunskap. Om de inte ändrar denna inriktning så riskerar filosofiämnet att dö ut.

På vissa av de nya masterprogrammen vid Uppsala universitet läser enbart utländska studenter. Somliga av dessa är dessutom för lågt kvalificerade, vilket universitetet nu ska komma tillrätta med.

Det är dock inte tillräckligt. Om Uppsala universitet vill utbilda studenter från utanför EU-området bör de inte få använda svenska skattepengar för att göra detta. Idag kommer många studenter från framförallt Asien och får gratis utbildning vid svenska universitet. Det är ohållbart i längden och dessutom ställer det hela frågan om offentligt finansierad utbildning på sin spets - är det rimligt att svenska medborgares skattepengar går till att utbilda kineser, koreaner eller personer från något annat land? Varför betalar inte kinesiska myndigheter för min utbildning? Sverige är ett litet land som ska försöka överleva i konkurrens med allt fler snabbt växande ekonomier, så hur vi utnyttjar skattemedel i utbildningssystemet är en viktig fråga.

Det har tidigare diskuterats att avgiftsbelägga utbildning för personer från utanför EU. Vi bör göra detta.

Jag snor här, rakt av, bloggen Moderna myters bloggpost där Per Welander länkat till några videofilmer på Youtube med professor Bob Carter där han går igenom forskningsfakta kring klimatfrågan.

EDIT: Senaste medieskugga.se rapporter följande:

Nu är “klimatförändringen” inskriven i det nya EU-fördraget. Artikel 174, punkt 1.

När jag förra veckan försvarade religösa friskolors rätt att finnas så påpekade jag att de kommunala skolor som antiliberaler föredrar är full av socialistiska propagandalögner, något jag vet från personlig erfarenhet av de kommunala skolorna.

Nu, via P.J. Anders Linder, ser jag ytterligare ett exempel.

2 bibliotekarier vid namn Jonas Aghed och Juan Vega vid det kommunala Brännkyrka Gymnasium ägnar sig åt förintelseförnekande. Inte av den nazistiska, utan de kommunistiska. De kallar försöken att sprida kunskap om de massmord som begicks i kommunistländer av framförallt Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot, för ett försök att ”vrida svenska skolelevers historiesyn åt höger” och de lovar att personligen se till att sådant material ”kommer inte över det här bibliotekets tröskel”.

När kommer kraven på att Brännkyrka Gymnasium ska stängas?

Ni har säkert alla läst artiklarna om de katastrofalt dåliga resultaten bland svenska niondeklassare. Ungefär en av nio klarar inte av att antingen läsa eller räkna eller någon kombination därav, och gissningsvis ger undersökningen ett mer positivt resultat än det man skulle få om man tog med kunskapsnivån hos de elever som inte ens skrivit de nationella proven. Någonting är uppenbarligen fel, och det är viktigt att vi tar reda på vad.

Om siffrorna är 1 av 9 för svenska, matematik och engelska undrar jag därtill vad de är om man tar med de övriga ämnena. Att få godkänt kräver inte särskilt mycket, och att elever påbörjar sin gymnasieutbildning med obefintliga kunskaper i allt från historia och samhällskunskap till fysik, kemi eller biologi är mycket oroande. Dels blir det omöjligt för dem att ta till sig den nya informationen de väntas lära sig, och dels sänker de kvaliteten på utbildningen för resten. I längden försvinner livsmöjligheter för massor med människor.

Det första som behöver göras är att samla in mer data, och ta reda på ifall det finns några tydliga samband mellan dåliga resultat och någon särskild faktor, som vi möjligen hittils missat. Sedan får vi se vad som behöver göras. Min känsla är att det som främst krävs är att göra det tydligt att ansvaret för att lära sig i slutändan måste ligga på eleven. Om man enbart sitter och stör bör man kastas ut, istället för att daltas med, och välkomnas tillbaka när man är beredd att vara seriös. Jag tror att det blir lättare att motivera sig själv när det är tydligare att ens framtid ligger i ens egna händer, och det finns mycket som gör att det inte riktigt är så i dagens Sverige. Arbetsmarknad- och skattepolitik spelar säkert också en viss roll, för om en dålig elev får det nästan lika bra som en ambitiös så är det plötsligt inte lika frestande att lägga ned de timmar man skulle ha behövt.

Det är ett komplext problem, och ett problem som behöver lösningar. Förhoppningsvis kan en seriös debatt tvinga fram en del insikter.

Jag gillar inte i sig religösa friskolor då jag är ateist och då de religösa friskolorna också är något som används för att attackera fristående undervisning så är det bara ytterligare ett skäl för mig att inte gilla dem.

Samtidigt är det just för att den påstådda förfäligheten hos dessa skolor riskerar att leda till en allmän ökning av den statliga (och kommunala) styrningen av undervisningen som det är viktigt att påpeka att deras ondska kraftigt överdrivs-samtidigt som man bortser från de kommunala skolornas minst lika stora ondska.

Jan Björklund, framtida partiledare för det antiliberala Folkpartiet, brukar motivera detta med att eftersom vi genom skolplikten inte litar på att föräldrarna gör det rätta kan vi inte heller lita på deras val vad gäller skola. Men alldeles bortsett från att jag inte anser denna plikt motiverad så måste det noteras det i och för sig hypotetiskt berättigade skälet för det: nämligen att barnen bör kunna lära sig läsa, skriva och räkna samt vissa andra grundläggande färdigheter nödvändiga för att fungera i samhället. Finns det något som tyder på att barnen i religösa skolor inte lär sig läsa, skriva eller räkna? Nej. Däremot är det förstås så att många barn som går de kommunala skolorna knappt kan göra det.

Men hur är det då med att barnen får höra att evolutionsläran bara är en teori bland många, inklusive så kallad intelligent design? Jag är som ni säkert förstår anhängare av evolutionsläran, men vad gör det egentligen om en liten minoritet inte tror på den? Än idag tror nära hälften av amerikanerna inte på den och ändå så fungerar det amerikanska samhället rätt så bra och inget av dess verkliga problem kan spåras till bristande tro på evolutionsläran. Kort sagt, annat än för verksamma biologer spelar frågan om tro på evolutionsläran inte någon roll.

Då är jag mer oroad över de sekulär-socialistiska LÖGNER som jag fick höra när jag gick i kommunala skolor. Exempelvis fick jag höra att i USA avvisas folk från akutvård om de saknar pengar (trots att det finns lag om motsatsen), att det inte går att vistas någonstans i New York utan att bli trakasserad av knarkare, att USA präglas av massfattigdom på grund av bristande välfärdsstat, att 30tals depressionen berodde på kapitalismen, att Sverige är en framgångssaga tack vare socialdemokratin och välfärdsstaten, att slaveriet huvudsakligen varit ett västerländskt fenomen, att fattigdomen i tredje världen är de rika ländernas fel m.fl. Alla dessa påståenden är direkt felaktiga, minst lika felaktiga som “intelligent design” ändå fick jag höra det påstås som “sanning”. Och med tanke på hur dessa lögner underbygger socialistisk politik är de mer skadliga än “intelligent design”.

Det vore trots det orimligt och totalitärt att försöka stänga alla skolor där såna lögner lärs ut. Överhuvudtaget är det orimligt och totalitärt att försöka påtvinga medborgarna en viss “sanning” i den typen av ickefunktionella frågor. Detta gäller för religösa såväl som för socialistiska myter.

Samma sak är det med den så kallade “demokratiska värdegrunden”. “Demokratisk värdegrund” är inget annat än en eufemism för politisk korrekthet och SOCIALdemokratiska värderingar (Utifall att någon protesterar att de borgerliga partierna också står bakom dessa bör det påpekas att dagens borgerliga partier är i grunden socialdemokratiska också). Det finns inga som helst belägg för att barnen skulle må bättre av dessa än kristna värderingar. Detta särskilt då i dagens tider då “demokratiska värderingar” alltmer handlar om att få tjejer att misstro män och se dem som deras fiender och sträva efter att relationer blir en slags psykotisk strävan efter millimeterlikhet, istället för den mer sunda synen att män och kvinnor är samarbetspartner vars olikheter kompleterar varandra. Detta om något är att betrakta som “barnmisshandel”. Genusteori är därför en betydligt mer skadlig mytän “intelligent design”.

På basis av min egen erfarenhet av kommunala skolor och rapporterna om att feminismen i allt högre grad kommit att infiltrera dessa är jag därför avsevärt mer oroad över de kommunala skolorna än de religösa friskolorna. Detta särskilt då som religösa friskolor bara är ett rätt så marginellt fenomen, medans de kommunala skolorna fortfarande har en så pass dominerande ställning att om de verkat i andra brancher hade de blivit attackerade av konkurrensverket.