kulturrevolution.se

I Ryssland frodas revanschistiska åsiktsströmningar medan den populäre presidenten Vladimir Putin låter säkerhetstjänsten mörda avhoppare, använder gasexporten som utpressningsmedel, trakasserar oppositionella och medier, samt vrider den militära spetsen västerut.

I Mellanöstern råder kaos i Palestina och lågintensivt krig i Irak, medan Iran fortsätter att långsamt arbeta sig mot målet att bli en kärnvapennation. Risken för kapprustning är hög, då arabiska grannländer känner sig hotade och behöver medel att försvara sig med.

Ännu längre österut finns den vansinniga Kim Jong-Il eventuellt redan på kärnvapen, samtidigt som Kinas politiska ambitioner växer i takt med de ekonomiska musklerna. I Pakistan sitter den nuvarande militärdiktaturen alltid osäkert, med ständigt hot om att bli bortkastade från makten och ersatta med islamister. Pakistan är redan en kärnvapennation.

I Sverige, däremot, låtsas partipolitiker och opinionsbildare att det regnar. Säkerhetsläget är utmärkt och sommarsoligt, sägs det, och finansminister Anders Borg meddelar att det skall skäras ytterligare 10% i försvarsbudgeten. Stämningen illustreras av mittfårans banérförare, ledarsidan på Dagens Nyheter, som visserligen erkänner den negativa utvecklingen i Ryssland men sedan oberört hävdar att det inte är mycket att oroa sig över eftersom söndra och härska är en gammal taktik. Ytterligare argument uteblir. Att responsen blivit långsam och klen när Ryssland tidigare hotat de mindre länderna, som nu är medlemmar i EU, bryr man sig inte om. Inte heller framgångarna för hotfulla länder när det gäller att skapa konflikter mellan Europa och USA.

En som fått nog är översten Bo Pellnäs, som försöker agera väckarklocka på SvD Brännpunkt. Att tro något annat än att de svenska politikerna irriterat skall trycka på snooze-knappen är att hoppas på för mycket.

Då och då ser man någon som argumenterar för att det inte vore så illa med iranska kärnvapen. Visserligen har landet knäppa ledare, brukar det låta, men de skulle trots allt inte använda vapnen. Allt de skulle ha dem till är att sätta tryck på andra länder och öka sitt inflytande. Inte önskvärt, men acceptabelt i förhållande till vad det skulle kosta att förhindra den Islamiska republiken från att bli en kärnvapennation. Argumentationen har en brist. Om man på allvar tror att Iran inte kommer att använda sina kärnvapen, blir vapnen helt oanvändbara som hot. Ifall Irans närmaste mål är att stärka sin position och bli regionens dominant, så måste de övertyga länderna runtomkring att de kommer att trycka på den röda knappen ifall de inte blir åtlydda. Om ingen tror på dem finns det ett sätt att bevisa att de menar allvar. Ett svampmoln över Tel Aviv.

Tänker man sig dessutom att vi nu befinner oss några år in i framtiden, och någon av Demokraternas mer pacifistiskt lagda kandidater mot förmodan vunnit presidentmakten i USA, lär mullorna inte oroa sig alltför mycket över amerikansk vedergällning. Trots allt är det svårt att se exempelvis John Edwards ge en sådan order, särskilt om det inte är en amerikansk stad som förvandlats till grus.

På samma sätt som det krävs att Irans hot är trovärdiga för att de skall kunna använda kärnvapen för att utöka sitt inflytande, så krävs det att västvärldens hot är trovärdiga när vi genom diplomati försöker förhindra Iran från att skaffa just dessa vapen. Det är de inte idag. Det militära alternativet har i praktiken tagits bort ur arsenalen, och därmed återstår knappast något som skrämmer mullorna. Handelssanktioner kan förvisso skada den iranska ekonomin temporärt, men när de väl har sina vapen blir det ju något vanskligare att upprätthålla sanktionerna. Morötter i form av ökad handel och bistånd är ännu värre. Deras effekt är att göra det lönsamt att försöka framställa vapen, för att sedan ta emot en massa pengar mot ett löfte att sluta. När man väl fått pengarna är det bara att fortsätta arbetet med kärnvapnen och repetera processen med morötterna en vända till, ända tills dess att man kan kräva fler morötter under hotet om att annars använda de vapen man då förfogar över.

Med nuvarande tillstånd, och bristande beredskap, i västvärlden — i USA, och förstås ännu mer i Europa — är det svårt att vara optimistisk. Iran kommer att skaffa sig de kärnvapen de länge velat ha. Hur illa det är lär vi få reda på. I värsta fall kan pacifismen i väst leda till krig och massdöd, som en tuffare linje hade kunnat undvika. I bästa fall kan interna krafter i Iran fälla regimen innan dess. Vågar man hoppas på det?

På Svenska Dagbladets ledarsida läser jag, med viss förvåning, följande:

Mest illavarslande inför de två år som återstår innan det blir vaktombyte i Vita huset är att Bush inte verkar ha några rejäla reformidéer att erbjuda.

Ledaren är överlag en rätt oinspirerad text, utan särskilt mycket innehåll. SvD gör ett försök att förklara den europeiska anti-amerikanismen med George Bush, samtidigt som man försöker påstå att det inte alls är vad man gör. Det måste vara en knepig balansgång för dem.

Ovanstående citat är dock något oroväckande. Att svensk USA-rapportering inte tar särskilt stor hänsyn till fakta är ingen nyhet, men det är inte vad man väntar sig från SvDs ledarredaktion. Den budget som Bush nyligen lade fram innehöll alltså rejäla reformförslag, både på sjukvårdssidan och i energipolitiken. (Sjukvårdsförslagen var betydligt vettigare än de energipolitiska motsvarigheterna.) Särskilt den förra är en djärv och långsiktigt viktig reform — förvisso kanske inte något som omedelbart väcker upphetsning utanför USA men det vore något märkligt att bedöma en amerikansk presidents reformvilja enbart efter det utrikespolitiska.

Huruvida dessa reformer kommer att kunna passera igenom Kongressen någorlunda intakta må vara en annan sak. Det vore dock ohistoriskt att påstå att det är omöjligt att genomföra reformer — till och med drastiska sådana — när presidenten och Kongressen tillhör olika partier.

Vad det gäller reformidéer har ju Bush även ofta talat om en omläggning av social security-systemet — något som det ännu inte finns tillräckligt med krisinsikt om för att det skall vara genomförbart. Så visst finns det en del att hitta om man bryr sig om att leta.

Meningen med denna text är alltså inte att försöka hävda att man inte kan kritisera Bush. Det både kan och bör man. Poängen är istället att man när man gör det åtminstone bör vara seriös nog att inte göra det av slentrian, utan att försöka sätta sig in i det man skriver om.

Gradvis, men samtidigt i rask takt, förändrar den tekniska utvecklingen förutsättningarna för demokratin, primärt på ett fördelaktigt sätt. För bara några år sedan var så gott som all information som nådde ut till oss medborgare filtrerad genom de stora medierna. Journalister på radio, tv eller tidningar avgjorde både vad som kommuniceras och i vilka termer. Risken för likriktning, särskilt i ett debattklimat som det svenska, var hög.

Idag finns desto fler röster och infallsvinklar, och även möjlighet till ofiltrerad direktkommunikation mellan politiker och medborgare — åt båda hållen. Bloggar, och allt mer även podcasts, börjar dra till sig hyggliga läsarmängder. Inte tillräckligt för att ha någon stor betydelse än så länge, men företéelsen växer snabbt och den kritiska massan när de även de som inte läser dem hör en kollega på jobbet diskutera innehållet i en bloggpost är inte så långt borta. Kvaliteten varierar förstås, men människor dras till de bättre bloggarna, och det ger oss möjlighet att tillgodogöra oss skarpa analyser och tankar som annars inte skulle ha kommit fram. Mediernas möjlighet att styra det politiska samtalet minskar därmed drastiskt.

Men det är inte bara utomstående som bloggar. Alltfler politiker tar upp sysslan, och med tillräckligt många besökare skapar det ett nytt forum för direktkommunikation där politikern kan uttrycka vad hon vill på det sätt hon vill. Något sorts modern variant av offentliga tal, kanske. Även det är en fördel för demokratin. Inte för att vi vill ha politiker som står oemotsagda — det finns det ingen större risk för — utan för att det kan vara bra att få möjlighet att jämföra politikerna själva, och inte bara journalisternas bild av dem. Det är värt att påpeka att direktkommunikationen också öppnas upp åt andra hållet. Istället för massmediala drev som hävdar sig stå för folkopinionen och trycker på för politiska förändringar kan politikerna direkt tillgodogöra sig vad åtminstone en del av medborgarna vill. Förvisso fortsätter de icke-skrivande att förbli tysta, men jag tror inte att man skall vänta sig att alla vill delta i det offentliga samtalet inom alla områden. Det är ju därför vi har representativitet.

Nästa steg i utvecklingen är rimligtvis ett större genomslag för webb-tv, i kombination med att fler har möjlighet att se på strömmar från webben på tv:n i vardagsrummet. Produktionen av sådant material är visserligen billigare än tidigare, men kräver trots allt färdigheter som betydligt färre personer besitter, jämfört med vad som gäller för bloggande. Det innebär rimligen att privatpersoner inte i särskilt stor utsträckning framgångsrikt kommer att kunna ägna sig åt det, men den minskade kostnaden gör kanske att utbudet av tv-material ökar drastiskt, och att även mindre marknader kan tillgodoses.

Det är en spännande utveckling. Jag återkommer med funderingar kring hur det kan påverka det politiska systemet i sig.

Ur Axess Televisions arkiv hittar jag en intervju från slutet på förra året. Det är Jan Nygren, socialdemokraten som kunde ha blivit partiledare istället för Göran Persson, som gästar Åke Ortmark. Skillnaden mellan vad han säger och det som hörs från hans parti idag är uppseendeväckande. Visserligen är det sant att sossar som inte längre har starka ambitioner inom partiet uttalar sig friare än de hade gjort annars, men det är ändå intressant att fundera på vad socialdemokratin hade kunnat vara.

Jan Nygren pratar mycket om tillväxtvänlig politik, och är mycket kritisk mot samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vilken väg Socialdemokraterna vill gå när det gäller den frågan återstår väl att se, men de har onekligen låst in sig i ett hörn som det är svårt att komma ur. Han talar också om reformer av arbetsrätten som Sven-Otto Littorin inte vågar ta i med tång, och som — förvisso i kombination med åtgärder han nog inte skulle genomföra — skulle vara väldigt nyttiga för svensk ekonomi.

Nygren hade, i mångt och mycket, kunnat vara för Socialdemokraterna vad Tony Blair har varit för Labour — förutsatt att han klarat av att hantera ett fientligt LO och motvilliga traditionalister. Det hade inte bara gjort tanken på vänsterregeringar — för sådana kommer vi att ha även i framtiden — lättare att leva med; det hade också flyttat utgångspunkten för svensk politisk debatt åt höger. Risken finns att vi hade hittat Folkpartiet (och kanske Centern) i vänsterblocket, men vi hade också kanske kunnat höra fler politiker tala om vikten av att människor tillåts bygga upp en egen förmögenhet, om rörlighet på arbetsmarknaden, om den skapande kraften hos entrepenörer.

Där är vi dock inte, och Mona Sahlin hårt hållen av mer traditionalistiska krafter inom socialdemokratin kommer knappast att föra oss särskilt långt åt det hållet. Förvisso ligger ett tungt ansvar på oss borgerliga opinionsbildare för att driva fram tankar om den fria marknaden och statens tillbakadragande, men det vore samtidigt korkat att inte låtsas om att socialdemokratins positionerande i den svenska debatten har en avgörande roll för vilka frågor som diskuteras och vad som kan få fotfäste. Så även för oss borgerliga finns det ett intresse i att ha en modern socialdemokrati, gärna i opposition.

Vi har alla sett dem, de som bara är emot. Förblindade av avsky eller långvarigt motstånd mot något, blir de allt mer självmotsägande varje gång de försöker sprida sitt politiska budskap. Det kan handla om extremvänstern, drivna av hat emot allt som stavas USA, Israel eller George W Bush. Om Bush är för är de emot. Om någon kämpar mot det sionistiska imperiet är de deras bröder och systrar. Trots att de spränger människor — vuxna och barn, urskiljningslöst — i småbitar, är de trots att en del i den rättmätiga kampen. Att de är av samma skrot och korn som de rasister och fascister de så gärna kastar sten på här hemma spelar ingen roll. Inte heller att de avrättar homosexuella eller tvingar politiska motståndare till tystnad. De avskyr ju trots allt det som är ont här på jorden, så då måste de vara goda. Så tycks extremvänsterns resonemang gå.

Kärnan — eller åtminstone en viktig del — är att de definierar sig efter vad de är emot. När man bara är emot saker kan man hamna riktigt snett.

Det är en risk som även vi borgerliga lever med, och måste se upp med. Vi får inte drivas enbart av anti-socialism, eller motstånd mot socialdemokratin. Det betyder inte att vi inte kan kritisera socialismen, eller socialdemokratisk politik; vad det innebär är att det gäller att balansera och understödja den kritiken med konstruktiva ideer, tuffa inomborgerliga debatter och egna bilder av hur samhället bör se ut. Jag tror förvisso inte att borgerliga debattörer i allmänhet ligger alltför nära en motsvarighet till det skadliga beteende som beskrevs inledningsvis, men man bör vara medveten om risken. Kanske särskilt i ett land som Sverige, som är genomsyrat av socialdemokratiska värderingar, och där liberaler och konservativa varit i opposition väldigt länge — och i någon mening är det fortfarande, trots regeringens orangea färg.

När man står tryggt i sina egna värderingar kan man kritisera andra idéer utan att riskera att kliva i fällan. Förlorar man däremot vad man strävar efter ur sikte, kan det sluta illa. Särskilt om man också skulle få tillfälle att göra verklighet av eländet.

Bush har presenterat sin plan för Irak och i den ligger att skicka fler trupper. Amerikanska medier är primärt upptagna med att diskutera huruvida det kommer att fungera eller inte (många tycks hoppas att det inte gör det). Framför allt är de intresserade av att spekulera i effekterna på hur framtida historiker kommer att se på George W Bush. En helt irrelevant fråga.

Medias tendens att ignorera de viktiga och svåra frågorna, för att istället hålla till i sin lilla bubbla där inga nya tankar behöver tänkas, och inga svåra problem behöver funderas på, är i sig ett stort problem — ett problem som förtjänar en egen krönika.

Frågan nu är dock om fler trupper i Irak är rätt medicin; dels för irakiernas framtid, dels för utvecklingen i Mellanöstern, och dels för oss själva och kriget mot Islamismen.

Det är svårt att säga. Att nuvarande truppmängd inte är tillräcklig för att upprätthålla säkerheten är tydligt, men det förefaller troligt att fler trupper i sig själv inte kommer att vara räcka. Av avgörande vikt är också att få en irakisk ledning som inte har sympatier med det sekteriska våldet — något man kan misstänka den nuvarande regeringen för att ha.

Jag tror också att det krävs starkare och tydligare beslutsamhet från Washington (och iofs gärna från europeiska huvudstäder men det är inte troligt), kombinerat med litet tydligare mål. Att bara tala om “seger i Irak” är för luddigt och otydligt, och gör det svårt att veta åt vilket håll man rör sig.

Det vore ett misstag att ge upp Irak, och med svansen mellan benen fly tillbaka hem. För islamisterna är Irak inte hela kriget. Det är bara ett slagfält — och ett mycket viktigt sådant — i ett långvarigt krig. Det kriget vill vi inte förlora.

Förra veckan skrev jag några rader om vad jag ville se från de borgerliga partierna i inrikespolitiken. Denna vecka tänkte jag lägga fram några snabba tankar om hur vi bör se på saker utanför landets gränser.

Den första frågan att ställa sig är vilka mål utrikespolitiken bör ha. Tre saker framstår som viktiga: 1) Att värna svenska intressen, 2) Främja fred och demokrati utomlands, och 3) Fattigdomsbekämpning.

För att kunna värna svenska intressen utomlands krävs det att Sverige har ett trovärdigt försvar, och här finns det mycket att jobba på efter att miljöpartistiska pacifister fått härja under ett antal år. Försvaret får inte vara en fråga om regionalpolitik för att skapa jobb. Det krävs spetskompetens och det är varje stats skyldighet att kunna hålla gränserna säkra. Det är i min mening inte trovärdigt att Sverige skall klara av det själva, och vi bör därför vara medlem av en försvarsallians. Förhandlingar om medlemsskap bör alltså föras med NATO, men för att det skall vara politiskt möjligt krävs förstås att även socialdemokraterna är med på båten. Sannolikheten för att lyckas med det är nog tyvärr inte så stor.

Alliansbyggande bör även ske inom andra områden än försvaret. Om svenska intressen skall kunna tillvaratas inom EU krävs det dels att regeringen har någon sorts politisk vilja i EU-frågor (mer frihandel, mindre byråkrati, stoppa utvecklingen mot ett dagis-EU som talar om vad som är bra och dåligt för oss, osv), men det krävs också att regeringen Reinfeldt bygger starka samarbeten med andra länder som delar Sveriges mål. Storbritannien och en rad östeuropeiska länder förefaller vara rimliga samarbetspartners. Liknande resonemang kan föras även för andra internationella organisationer, som exempelvis WTO, även om EU i hög utsträckning för gemensam talan där.

Att främja en utveckling mot fred och demokrati utomlands är en viktig uppgift som ibland kräver civila insatser och ibland militära. Sverige bör ha kapacitet till bådadera. Vad det gäller de civila insatserna handlar det till viss del om bistånd, och regeringen måste här ställa upp tydliga krav på resultat och effektivitet. Att slänga iväg pengar för sakens skull gör inte världen bättre (utom för korrupta diktatorer och deras underhuggare, samt den rad byråkrater som får försörjningen garanterad). Villkor på reformer och framsteg måste vara välformulerade och uppföljningen tydlig. Biståndspengar kan göra nytta, men det kräver genomtänkta projekt.

Förmågan till militära insatser bör stärkas, och sådan utveckling sker i viss utsträckning idag. Sverige bör kunna delta i både fredsbevarande och fredsframtvingande insatser internationellt, och bör också göra så. En borgerlig utrikespolitik bör heller inte innehålla krav på FN-mandat för att medverka i operationer, om humanitära eller säkerhetspolitiska skäl motiverar dem. En extra fördel med en sådan insatsstyrka är att den kan ge välbehövlig stridserfarenhet till det svenska försvaret.

Sverige måste också tydligare ta ställning i Kriget mot Islamismen. Borgerliga politiker måste göra tydligt att konflikten är allvarlig, och vara beredda att delta i olika operationer där vi har möjlighet att göra nytta.

Slutligen bör borgerlig utrikespolitik sträva efter fattigdomsbekämpning. Detta sker lämpligast genom att driva på för att expandera internationell frihandel, med multilaterala avtal. Sverige bör också driva på för att EU:s tullmurar rivs och jordbrukspengarna försvinner. I samband med biståndspolitiken, bör Sverige också sträva efter att sprida marknadsekonomi och ge fler människor möjlighet att leva i samhällen där staten garanterar äganderätt för medborgarna. Bättre sätt att lyfta människor ur fattigdom finns inte.

Några lösa tankar som pekar ut den huvudsakliga riktningen.

Tidigare på denna sida skrev Carl-Robert, i ett inlägg som egentligen handlade om något annat, att det konsensus som råder kring statlig finansiering av välfärdstjänster knappast kommer att vara någon stridsfråga under överskådlig framtid. Inte heller lär vi få se någon viktig debatt av ekonomiska system; marknadsekonomin har segrat, i något slags kombination med en relativt stor välfärdsstat.

I huvudsak delar jag den analysen, även om det inte innebär att dem av oss som skulle vilja se minskad statlig finansiering även bland välfärdstjänster bör tystna — om inte annat för att vågen annars lätt tippar över åt andra hållet. Det ställer dock frågor om vad som bör vara kärnan i borgerlig politik, och jag tänkte kasta ur mig några lösa tankar.

Till att börja med vill jag påstå att ekonomiska frågor inte kan läggas åt sidan. Att minska människors beroende av statens välvilja är en viktig del i att dels stärka civilsamhället och dels öka den individuella friheten. Det innebär att skattetrycket måste ned. Att välja hur och på vad man vill lägga sina pengar är av avgörande vikt, inte bara av frihetliga skäl, utan även för att stärka känslan av ansvar för sitt eget välbefinnande. Det skulle också göra det enklare för familjer med stram budget att försörja sig, däribland unga som bildat familj, nytillkomna, lågutbildade, och så vidare.

Avgörande är också att skapa ett klimat där detär lätt att komma in på arbetsmarknaden och börja tjäna egna pengar. Känslan av att stå för sin egen försörjning, och kunna sköta sitt hushåll utan att behöva bidrag, skall inte underskattas. Det betyder att öppningar för lägre lönenivåer behövs, samt att grundavdrag höjs för att göra det lättare att leva på de mindre bidragen.

Det privata och offentliga i samverkan. Det är egentligen inget som borde vara omöjligt för socialdemokrater att driva, men det gör de inte. Det handlar om vård, skola, omsorg — denna klassiska kombination av områden. Privat drift, offentlig finansiering. Om patienter, föräldrar till elever, och våra äldre, har möjlighet att ta sina pengar och flytta om de är missnöjda är det rimligt att vänta sig mer service för pengarna. Att servicen är god på de områden där det offentliga står för finansieringen är nödvändigt för att motivera användandet av skattepengar.

Skapa ett klimat där företagande och entrepenörskap inte ställs emot solidaritet och dylikt. Bilden av företagare som giriga skurkar måste förändras, och i samband med det måste möjligheten att starta företag, få dem att växa, och kunna bli rik på dem, stärkas rejält.

En grundskola värd namnet. Här sker också förändringar, och verktyg för att mäta resultat är av avgörande vikt. Om man inte vet vad som felas är det svårt att fixa något. Nationell skolpeng, tidigare nationella prov, och kunskapsmål snarare än kursplaner är steg åt rätt håll.

Privat solidaritet. På något perverst sätt har frivillig privat välgörenhet kommit att bli något som nästan är litet misstänkt, och där behöver borgerliga företrädare öppet deklarera att man inte håller med. Skattelättnader för välgörenhet kan tyckas litet märkligt ur ett rent ekonomiskt perspektiv, men för samhällsklimatet skulle det kunna göra mycket gott. Skillnaden mellan Sverige och Oklahoma, där jag nu befinner mig, är i sammanhanget milsvid.

En öppen diskussion om integration och invandring. Det handlar inte om att misstänkliggöra människor som sökt sin lycka i Sverige, och det är av avgörande vikt att ett humanistiskt och medkännande perspektiv anläggs. Men det krävs också att man tar de problem som uppstått, och som kan komma att uppstå, på allvar. Ärligt menade funderingar kring frågor rörande kulturell identitet och traditioner måste få läggas fram, helt enkelt därför att det är frågor som människor som redan bor här undrar över. Jag ser heller ingen motsättning mellan en tydligare uttryckt kultur och integration; snarare tvärtom. Det är svårt för någon att anpassa sig till ett nytt land när alla som uttalar sig offentligt dels vägrar säga något om vad det är man skall anpassa sig till, och dels — när de väl gör det — tycks göra det med förakt.

Några korta funderingar, möjligen av det litet konkretare slaget. Vad som också behövs är långsiktig opinionsbildning, som visar att det finns andra idéer än de allmänrådande. Sverige, och svenskarna, skulle må bra av en mer nyfiken och mindre självgod attityd. Hur man når dit är inte alldeles enkelt att svara på.

Marita Ulvskog har föreslagit att vi skall återgå till treåriga mandatperioder så att politikerna inte kan gömma sig från väljarna lika länge som idag. Man kan förvisso misstänka att hon snarare anar att socialdemokraterna inte kommer att återvinna regeringsmakten 2010 och tycker att det vore jobbigt att behöva vänta ytterligare fyra år, men om vi bortser från det är själva sakfrågan intressant.

Bör vi ha mandatperioder på tre år? Min magkänsla är att det inte vore så lyckat. Med den sortens ytliga och lätt hysteriska politiska rapportering som sker i nyhetsmedierna är risken överhängande att en treårig mandatperiod skulle få politikerna att kasta godis till väljarna närmast konstant. Mer politiskt kostsamma, men samtidigt nödvändiga, strukturella reformer vore svårare att genomföra, och än svårare vore det att rulla tillbaka staten från områden där den inte hör hemma. Problemet är inte nödvändigtvis att väljarna inte skulle inse att vissa saker tar tid, utan snarare att journalisterna inte klarar av en sådan rapportering och att politiker ofta misstar mediedrev för opinionsstormar.

I samband med denna diskussion har det också påpekats att det vore vettigt att återgå till att ha skiljda dagar för kommunalval och riksdagsval, så att väljarna får tillfälle att uttrycka sin mening varannat år istället för var fjärde. Det vore nog bra, om inte annat därför att det skulle göra det enklare att få fokus på de lokala frågor som faktiskt spelar roll i kommunalvalen. Att valdeltagandet i dessa skulle sjunka har jag svårt att se som särskilt negativt — ett högt valdeltagande är inte något särskilt vettigt mått på demokratiskt engagemang (som är lågt i Sverige). Det måste vara fullt legitimt att stanna hemma om man inte gillar något av partierna.

De många kommuner som nu har oklar majoritet eller där partier gått samman för att inte ge Sverigedemokraterna en vågmästarroll, har fått en del att vilja tillåta extraval på lokal nivå. Att det inte redan är så är märkligt. I någon kommun är kommunstyrelsen blå, men budgeten röd. För egen del skulle jag gärna se att man inte bara inför extraval utan även förvandlar åtminstone lokalvalen till renodlade personval, i små enmansvalkretsar. Vill man göra relationen mellan väljare och förtroendevalda starkare är det viktigt att förtroendet mellan väljaren och den valde är personligt och inte abstrakt i form av en relation till ett parti. Det är också viktigt att man kan göra sig av med folk som inte sköter sig, och på lokal nivå verkar ett sådant system kanske än mer angeläget än på riksnivå (där det också vore välkommet). Det skulle också göra problemen med vågmästare och märkliga majoritetsförhållanden mindre.

Alltså: behåll fyraårsperioderna. Inför skiljd valdag för lokalval och riksdagsval. Inför lokala extraval, samt gör lokalvalen till renodlade personval. Det bästa med Ulvskogs artikel är att den kanske kan föra fram grundlagsfrågorna i debatten. Att politiker utreder sina egna spelregler och sedan röstar igenom dem utan att folk knappt har hört talas om saken är inte någon vidare bra ordning. Att Ulvskogs utspel sedan inte bör tas på för stort allvar är en annan sak.