kulturrevolution.se

Det är knappast en nyhet att miljörörelsen inte står så högt i kurs här på Kulturrevolution. Det har inte att göra med att vi avskyr miljön, och helst skulle se jorden förvandlas till en sauna — tvärtom. Det är snarare en skepsis till kopplingen mellan miljörörelsen och miljön som ligger bakom, tillsammans med insikten att en god miljö inte kan vara det enda värdet.

Den här artikeln, av Jonah Goldberg, beskriver åtminstone mitt synsätt rätt väl.

Det verkar ofta som att uppvisandet av tilltro till Miljöfrågan är viktigare än att föra miljöfrågan framåt. Den amerikanska regeringen placerade nyligen isbjörnar på listan över hotade djurarter eftersom klimatförändringen minskar mängden arktisk is. Strunt samma att det går bra för isbjörnarna — de har fyrdubblats i antal de senaste femtio åren. Strunt samma att en fullständig implementering av Kyotoprotokollet skulle rädda exakt en isbjörn, enligt danske samhällsvetaren Björn Lomborg, författare till boken “Cool It”.

Ändå skulle 300 till 500 isbjörnar kunna räddas varje år, enligt Lomborg, om det infördes ett jaktförbud.

Läs gärna texten i sin helhet, särskilt ni som anser er vara del av miljörörelsen. Björn Lomborg brukar visserligen fungera som rött skynke, men i alla fall.

Det finns såklart mängder med saker att göra för miljön. Det bästa är sannolikt att utbilda sig, bli entrepenör, och försöka uppfinna en ny effektivare motor, bättre solpaneler, eller något annat som kan göra våra aktiviteter energisnålare. Men det är ju svårare än att vifta med plakat, och skrika sig hesa om den onda, konsumistiska, mänskligheten.

En katolsk företrädare har sagt att det inte finns någon motsättning mellan en tro på gud och en tro på liv på andra planeter. Ska det månne ses som en bekräftelse på de misstankar många haft om att påven är samma person som vad alla trodde var en fiktiv person från planeten Naboo.

Jag måste medge att Barack Obamas omtalade föredrag om religion i det amerikanska samhället och om sin egen tro, är ganska bra.

För att komma från en liberal, menar jag…

För några veckor sedan skrev Leif Lewin en debattartikel om hur det somliga skulle kalla identitetspolitik tenderar att bli vanligare. Det är i alla fall professorns intryck att det blir vanligare och det är en utveckling han beklagar.

Idén att den representativa demokratin fungerar enligt principen rösta-på-den-som-står-för-samma-idéer-som-du avfärdar Lewin. Vissa röstar på det viset, men inte alla. Så då kan man tänka sig att folk röstar på den regering som uträttat bra saker, som fått ekonomin att fungera. Nej, säger Lewin, det verkar inte som att det är så heller.

Den första demokratimodellen gnagdes effektivt sönder av det växande politikerföraktet i västvärlden. Den andra modellen kanske aldrig riktigt har varit verklig? I vilket fall visar undersökningar som Lewin hänvisar till att det är svårt att fånga väljares intresse genom att peka på vad man redan uträttat - väljare bryr sig inte om vad som hänt utan hur det ser ut idag.

Så för att förklara valresultat menar Lewin att vi måste acceptera att tämligen stora grupper av människor röstar på det parti som representeras av personer som man kan identifiera sig med. Enkelt uttryckt: “en kvinna väljer en kvinna, en svart väljer en svart, en arbetare väljer en arbetare.”

Nu kan det visserliggen vara så att det hela är lite mer invecklat än så. Exempelvis kan en politiker ha en egenskap (ex. kön) och en annan egenskap (ex. hudfärg) som olika väljare identifierar sig med. Om man vill kritisera Lewins resonemang så ska man alltså i rättvisans namn medge att Lewin också alldeles säkert inser det.

För poängen är ju, så att säga, att han har en poäng. Ganska stora grupper av människor - Lewin talar om 10-15 % och det är kanske en bra utgångspunkt - verkar välja utifrån ganska enkelspårig identifiering med enskilda politiker. Jag skulle tro att man kan hitta hyfsat tydliga samband av den här typen i alla västerländska demokratier. Svarta röstar på Obama, centern har plötsligt en större andel kvinnliga väljare när Maud är partiledare, Maria Wetterstrand kan göra miljömupparna till storstads-medelklass-trettio-någonting-i-högklackat.

Jag tror helt enkelt att Leif Lewin har rätt. Och i detta finns en utgångspunkt för intressanta diskussioner om demokrati. Till att börja med undrar man ju var det här politikermissnöjet som, enligt Lewin, slog sönder tanken om idérepresentation, kom ifrån. Mitt första förslag till svar är dels fragmentariseringen av samhället och dels det halvsekellånga marknadsförandet av demokrati som frihet.

Vi tar en sak i taget: Fragmentariseringen av de västerländska samhällena gjorde, det är min övertygelse, att en idédiskussion i det offentliga samtalet blev svårare. Nu kom mer och mer att handla om vem som pratade snarare än vad hon sa. Vilken minoritets- eller majoritetsgrupp representerar personen? Vilka maktstrukturer är hon, medvetet eller omedvetet, en del av? Vilken religion har hon? Vilken sexuell läggning har hon? Man kan så klart tycka att detta egentligen är något bra. Det kanske var en naturlig följd av att gamla makthierarkier bröts upp? Kanske det, vad vet jag?

Marknadsförandet av demokrati som frihet är intressant. Demokrati är naturligtvis frihet. Men i grunden handlar demokrati, liksom alla andra styrelseformer och all gemenskap, om att acceptera att andra ibland bestämmer. Majoriteten röstar kanske på socialdemokraterna. Majoriteten kanske inför tvångsdelad föräldraförsäkring, skrotar det sista av försvaret och höjer inkomstskatterna. Vad är det som gör att jag accepterar att man fattar dessa beslut?

Idag tror jag att det enkla svaret är att de flesta acceptarer politiska beslut de ogillar därför att det vore besvärligt att göra revolution. Så acceptansen ligger knappast i en känsla för demokratin som system utan snarare i att vi ju trots allt har det mycket bra ekonomiskt sett. Men ju mer vi tänker på demokratin som frihet, frihet att få bestämma och frihet att få ekonomiskt stöd från offentligt håll, desto mer förakt kommer vi känna inför det outtalade faktum att demokrati är en styrelseform - vilket betyder att någon annan bestämmer över dig.

Den nutida människan har helt enkelt mycket höga krav på att få saker serverade och att få bestämma. Jag tror att det skapar politikerförakt. Vi är inte villiga att ge upp en del av oss själva, att foga oss. Och det för oss tillbaka till varför idérepresentationen inte fungerar. Lite omständligt, lite luddigt, men jag har inte utgett mig för att vilja göra något mer än att slänga ur mig ett par tankar.

Idag är det val i världens största låtsasdemokrati - Ryssland. Det kan vara en bra dag att fundera på vad det är som håller en demokrati levande. Om det är så att vi i framtiden i allt större utsträckning väljer politiker på basis av att vi kan identifiera oss i deras utseende och livsstil, så tror jag det kan bli ett problem. Ni förstår så klart att jag menar att det i grunden handlar om socialt kapital, att hålla samman en gemenskap på förpolitisk nivå. Gör vi inte det så håller inte de politiska institutionerna heller. Så länge allt går bra ekonomisk händer inget, men i tider av ekonomisk kris visar det sig hur känsligt ett samhälle är.

Nu när premiären av Rambo IV närmar sig kan det vara dags att även vi i Sverige uppmärksammar den värsta krisen för Vatikanen sedan Paolo Roberto började tala öppet om sin tro: Sylvester Stallone har offentligt börjat tala om hur han hittat hem till katolicismen.

För Catholic Online berättar Stallone varför han är övertygad katolik. Vi får också veta att Rambo IV är en kristen film.

I Dagens Story svarar Åke Ortmark på Anders Björnssons fråga: “Varför följer Ortmark nyateisten Sturmark?”  Ortmark menar bland annat följande:

Björnssons problem är att han inte har förstått vad en sådan förnuftig, skeptisk attityd till verkligheten och till vetenskapen innebär. Konsekvensen är framför allt att man betraktar verkligheten som principiellt förklarbar, att man ödmjukt avvaktar vetenskapliga landvinningar och att man strävar efter att söka stöd i dem innan man uttalar sig om verkligheten. Och konsekvensen blir också att man bekämpar den religiösa propaganda som sköljer över oss i det offentliga rummet, inte minst i radio. Problemet med denna propaganda är att den till stor del är baserad på påståenden som inte är falsifierbara. För att än en gång citera Hedenius: “… den religiösa tron (innehåller) till en väsentlig del ett försanthållande av vissa föreställningar och antaganden, som vetenskapen inte kan verifiera.”

Några saker:

1. Ja, jag erkänner, jag är kristen.

2. Jo, jag anser att man kan argumentera för en ateistisk världsbild.

3. Det är komiskt med ateister som intar en positivistisk vetenskapsteoretisk position och inte förstår innebörden av falsifiering och verifiering.

Om man gillande citerar en filosof som tror på verifiering som kriterium för vetenskap så visar man att man inte har det ringaste hum om hur debatten om vetenskap förts efter andra världskriget. Om man dessutom gör det på ett sätt som tyder på att man tror att falsifiering och verifiering är samma sak, så har man slagit undan benen för sig själv så till den milda grad att liktorna befinner sig i huvudhöjd.

Vi tar en klassiker: Om man menar att endast det som kan verifieras är meningsfullt så får man verifiera påståendet att endast det som kan verifieras är meningsfullt.

Jag vet inte hur det gick till när somliga ateister blev så… well, omoderna och oförnuftiga. Det vore verkligen trevligt med en mer seriös diskussion mellan teister, ateister och andra. (Och ja, många teister behöver verkligen också tänka igenom vad de menar är rimligt och varför de menar det.)

Somliga verkan anse att ärkesbiskopen av Canterbury borde ägna lite mer tid åt att omvända folk till kristendomen och lite mindre tid åt att diskutera sharia.

Okej, som kompensation för föregående bloggpost ger jag er en sann missionär och en ambassadör för den stolta kristna kulturen och arkitekturen. Behold, den fantastiska legokyrkan dedikerad åt katten Precious:

Roland Poirier Martinsson är plötsligt mer aktiv på sin blogg och i svensk debatt (jag har saknat honom). Expressen igår: Överdriven rädsla för kristna kandidater

Rubriken är minst sagt tam. På bloggen sammanfattar Roland PM det bättre än vad Expressen kan:

Det blir lite fjantigt ibland, tycker jag, denna rädsla för att Sveriges regering håller på att tas över av religiösa fundamentalister.

Det sammanfattar väl saken rätt bra. Jag läser ett tiotal bloggare som minst en gång i veckan ger sig ut i hysteriska attacker mot folk de tycker sagt något religiöst i samhällsdebatten. Och i tidningar är det likadant; medierna vet så klart att religion säljer igen, särskilt om det blandas med våld eller sex. Allt går att utnyttja, allt leder till en offentlig debatt om religion, i synnerhet kristendom, som är extremt konstig. Och allt jag kan tänka är - wow, vad vi måste se olika saker när vi tittar oss omkring? Var är alla kristna fundamentalister de tror kommer ta över världen?

Jag tror att ganska många personer behöver den där religiösa fienden. Den tillåter dem att ge sig ut på, så att säga, korståg i toleransens och rationalitetens namn. För jag är väl inte den enda som finner det helt uppenbart att västerländska länder inte kommer kapas av vare sig kristna, muslimska eller några andra religiösa fundamentalister? Den typen av religiöst-politiskt hot finns inte. Därmed inte sagt att det inte finns hot från grupper av islamistiska terrorister som ska tas på allvar.

Nåväl, den ganska yrvakna debatten om Gud som vi plötsligt fått är egentligen ganska komisk och tragisk. En helt ny internationell situation ställer krav på förvirrade västerländska samhällen och små grupper av ateistiska aktivister visar genom handling hur mycket människan kan drivas av känslor snarar än förnuftigt tänkande.

Inför alla intressanta politiska val är ett av de största nöjena att leka med test som visar vilken politiker eller vilket parti man står närmast i sakfrågorna. Så även nu då primärvalet i Iowa är här.

Testa ABCs “Match-O-Matic” och FOX “Candidate Matchmaker“.

Och en bonus som egentligen inte har med det här att göra: testa din religiösa tillhörighet på Beliefnet (visst är internet fantastiskt).

Mina resultat: Jag får republikanerna Mike Huckabee, John McCain samt demokraten Bill Richardson högt upp i alla test.

Enligt Beliefnet passar jag mycket bra, i stort sett hundraprocentigt, in i både den katolska och de ortodoxa kyrkorna. Jag är dock något sämre som konservativ protestant och fullkomligt oduglig som exempelvis taoist, sekulär humanist och scientolog.

Rod Dreher skriver nästan alltid läsvärda saker, men denna kolumn i Dallas Morning News har något fantastiskt enkelt och förnuftigt över sig. Apropå den senaste tidens diskussioner om religion och politik inom det republikanska partiet:

Mormons aren’t Christians. I don’t mean that as a criticism, only as a descriptive phrase. [...] Anyway, the Latter-day Saints church teaches that all other Christian churches are apostate. A heretic is someone who rejects one or more doctrines of religion, but an apostate is someone who has rejected the religion entirely. How is it, exactly, that you can get mad when people you regard as apostates consider you to be … apostate? How does that work?

Ett i mitt tycke ganska befriande påpekande i en tid när den dominerande åsikten i amerikanska medier verkar vara att man inte får ens riktigt prata om vad mormoner egentligen står för teologiskt. Han fortsätter till frågan om gränser mellan politik och religon:

Mormons vote like Southern Baptists and come down on the same side of most issues of public morality like conservative Christians do.

[...]

There are plenty of good reasons for conservative Christians not to vote for Mr. Romney [som är mormon], but his religious beliefs are not among them. Do Christians want to be in the position of rejecting a candidate whose political views and moral values they agree with, solely because they don’t like his religion? On what grounds would they condemn secularists for rejecting Christian candidates?

Dreher går sedan vidare genom att påpeka att det, dels är fullständigt ohistoriskt att påstå att religion inte skulle ha betydelse för amerikansk politik (från konstitutionen via pastor Martin Luther King till dagens infekterade debatter) och hela det offentliga samtalet, och dels peka på att religiösa människors moral grundas i religion och att politik grundas på moral. Det kan egentligen tyckas självklart. Det enda samhälle där religionen inte har betydelse för politiken är ett samhälle utan religiösa människor, och där bestäms politiken i hög grad av avsaknaden av religion.

Jag sympatiserar starkt med uppfattningen. Religion har betydelse för politiken på det viset att alla religiösa människor måste koppla sin politiska övertygelse till sin religion, och alla ateister måste koppla sin politiska övertygelse till sin ateistiska världsbilds konsekvenser för moralen. Men betyder det att man inte kan ha samma politiska åsikter som en person med en annan religiös övertygelse? Nej, det gör det så klart inte.