kulturrevolution.se

Det är märkligt det som nu händer.

Bara en enda borgerlig riksdagsledamot satte sina egna, och sina väljares, önskemål framför partiet - Camilla Lindberg. Helt plötsligt finns det nu flera Folkpartistiska ledamöter som säger att de kommer att försöka stoppa FRA-lagen om inte det införs ett krav på domstolsbeslut för avlyssning. Gott så. Men var fanns ni allihopa när lagen röstades igenom?

Dessa politiker måste ha fått kalla fötter och blivit rädda för att inte röstas in i nästa val. Gott så. Men det som förundrar mig är var Fredrick Federley är.

Här hade han chansen att reperarera något av skadan han skapat mellan sig själv och sina väljare, men trots att han blev tillfrågad valde han att inte ställa upp på Lindbergs upprop mot FRA-lagen. Och var är Fredrik Malm? Var är alla ni så hårt liberalt profilerade riksdagsledamöter?

Det kan bara konstateras att så fort påstått liberala politiker kommer in i Riksdagen så upphör de att vara liberala.

FRA-lagen och det arroganta sätt med vilket Reinfeldt drev igenom det har skapat ett mycket stort missnöje bland Sveriges liberaler. Tillsammans med tidigare svek av liberala och borgerliga värderingar från alliansen, som exempelvis fjäskande för feminister och klimathysteriker och dess vägran att slopa värnskatten och TV-licensen så har det fått många av oss att inte längre vilja rösta på något av allianspartierna.

Alliansens partiledningar hoppas förmodligen dock att denna ilska ska bara visa sig tillfällig, och att när det väl blir val om lite mer än 2 år så ska missnöjda borgerliga kärnväljare av fruktan inför att Mona Sahlin ska bli statsminister och samregera med vänsterpartiet och miljöpartiet komma tilbaka och rösta på dem som varandes den minsta ondskan.

Och förvisso så finns det inga egentliga bra alternativ. Röstskolka? Då hamnar man i samma grupp som exempelvis personer som inte bryr sig om politik och nazister som tycker Nationalsocialistisk front är för mesiga eftersom de inte öppet förespråkar judeutrotning. Piratpartiet? Bra i FRA-frågan men har ingen åsikt om andra frågor förutom intellektuell äganderätt, och där är många liberaler tveksamma till dess hållning. Junilistan? Gamla vänstersossen Sören Wibe som partiledare, nog sagt… Sverigedemokraterna? Visserligen relativt antifeministiska men lite väl fixerade vid att skylla alla problem på invandrare och dessutom är de i grunden för FRA och för sossepolitik i övrigt (de har kallat regeringens modesta justeringar av a-kassan för extrem(!) utbudspolitik).

(Klassiskt) Liberala Partiet då? För all del framstår väl det som det kanske bästa eller rättare sagt minst dåliga alternativet av de som finns, men det är i grunden chanslöst. Dels då eftersom dess organisation tycks mycket svag (deras hemsida är under all kritik), och dels eftersom de med sin renläriga linje har en väldigt liten potentiell väljarbas. Det är tveksamt om antalet renlärigt klassiskt liberala personer verkligen är så många som 4%, och att få alla eller nästan alla dessa att avstå från andra alternativ är mycket svårt eller rent ut sagt omöjligt, vilket innebär att även med en bättre organisation skulle de knappast kunna komma in i riksdagen.

Vad som skulle behövas vore att ett nytt parti som vi kan kalla för “gammelmoderaterna” startades. Det skulle inte vara renlärigt libertarianskt, utan skulle snarare likna moderaterna före Reinfeldt & Borg tog över. Det skulle vara antifeministiskt, mot klimathysteri, mot FRA-lagen, för liberaliserad arbetsrätt, för platt skatt eller åtminstonde slopad värnskatt och sänkt statsskatt, för ett slopande av TV-licensen och ett slopande eller åtminstonde kraftig bantning av “public service” och för bantad statsmakt som vägledande princip.

Moderaterna fick trots allt 15,3% 2002 och den siffran skulle nog ha varit över 20% om man bara haft en mer karismatisk partiledare än Bo Lundgren och haft en bättre annonskampanj än den katastrofalt dåliga moderaterna hade valrörelsen 2002 (En affisch med en stor ansiktsbild på Bo Lundgren kombinerat med den totalt intetsägande texten “Rösta på ditt Sverige” (de flesta förstår nog fortfarande inte vad som menas med det) var nog den sämst utformade valaffisch jag någonsin sett).

Ett sådant parti skulle därför ha god chans att komma in i Riksdagen om det skapades av tillräckligt namnkunniga moderater och skulle vara en kraft som där skulle kunna verka i liberaliserande inriktning och “rycka alliansen i högerarmen” på motsvarande sätt som Gudrun Schyman 1994 sa att hennes dåvarande parti vänsterpartiet skulle “rycka Ingvar Carlsson i vänsterarmen”.

Detta är bara en tanke tills vidare. Jag tvivlar på att något seriöst “gammelmoderat” alternativ kommer att dyka upp innan 2010 då de flesta politiker och väljare med såna åsikter lär stanna kvar i moderaterna i hopp om att Reinfeldt & Borg kommer att avsättas och ersättas efter det troliga valnederlaget 2010. Men ett sådant parti hade om det hade startats varit den mest effektiva partipolitiska platformen för en liberalisering av Sverige.

Johan Norberg har kritiserat Karl Rove i Aftonbladet. Där utmålas Rove som en principlös maktspelare som styrt Republikanerna bort från Reagans någorlunda liberala arv till förmån för etatism och religion. Dick Erixon replikerade på sin blogg där han skrev bl.a. följande:

Rove genomförde en strategi som gav historiens högsta röstetal för en presidentkandidat, 62 miljoner 2004.

Gott så. Å andra sidan har USA fler invånare nu än tidigare vilket Norberg påpekade i sin blogg:

- Jag har aldrig förstått vad det är som är imponerande med att få historiens största röstetal när befolkningen ständigt växer. Det intressanta är procentandelen. Bush fick 50,7%. Hans pappa fick 53,4% och Reagan fick 58,8% 1984.

Erixon har nu replikerat igen och skriver:

Förlåt mig, men som demokrat tycker jag naturligtvis det är ett starkare förtroende att ha fått 62 miljoner väljares röster (som Bush 2004), än att ha fått 47 miljoner röster (som Bill Clinton 1996). Att marginalen var knappare till förloraren är mindre viktigt. Demokrati handlar ytterst om förtroende.

Själv tycker jag att absoluta tal är fullständigt ovidkommande. Den logiska konsekvensen av Erixons resonemang är att en vald ledare i Indien alltid har större legitimitet än en svensk motsvarighet eftersom denne alltid kommer ha ett större antal väljare. I övrigt håller jag med Norberg. Bush har expanderat den amerikanska staten någonting fruktansvärt och snabbare än någon president sedan Lyndon B Johnson - vilket för de flesta amerikakännare säger en hel del.

Utöver detta rör dock Erixon och Norbergs diskussion någonting annat som är mer intressant - politik eller idéer? Norberg ogillar Rove eftersom denne inte är liberal medan Erixon gillar honom eftersom han vinner val och vurmar för kärnväljarna. Själv kan jag bara säga att jag inte hade haft något emot Karl Rove som Reinfeldts valstrateg… då kanske borgerliga kärnväljare fått en regering som för borgerlig politik….

Som alla som följer ekonominyheterna vet så går den svenska ekonomin allt sämre. Tillväxten har börjat sjunka markant samtidigt som inflationen stiger snabbt (jag förväntar mig att när juni månads siffra publiceras så lär den hamna klart över 4%), en situation som ofta benämns som stagflation. Den stigande inflationen tvingade i torsdags Riksbanken att höja räntan, något de lär bli tvungen att göra igen senare under året, något som i sin tur ökar risken att tillväxten ska försvagas ytterligare och kanske rent av bli negativ.

Socialdemokraterna skyller som väntat det hela på regeringens skattesänkningar vilket förstås är rent trams eftersom dessa höjt arbetskraftsutbudet och därmed motverkat de ovannämnda trenderna (Dock kan man som nedan notera att regeringen skulle nått bättre effekt vid andra skattesänkningar. Men faktum kvarstår att de skattesänkningar som gjorts varit bättre än inga alls). Problemet är dock att regeringen knappt har någon förklaring alls, annat än att skylla på globala faktorer. Men även om dessa spelar en viss roll, räcker det inte på långa vägar för att förklara den försvagning som skett, varför sossarnas nonsensförklaring riskerar att bli trovärdig för många. En dålig förklaring framstår ofta som trovärdig om alternativa förklaringar saknas. Därför är det viktigt att alla som nu inte redan gjort det här läser den rapport för Timbro som jag skrivit i ämnet som jag tidigare berättat om och som med hjälp av den österrikiska konjunkturteorin förklarar bakgrunden till problemen.

Frågan är då vad som idag kan göras för att lindra problemen? Vi kan inte idag göra ogjord den skadliga penningpolitik från Riksbanken som ligger bakom problemen, och att försöka undvika problemen genom att avstå från räntehöjningar lär bara förvärra inflationsproblemet. Det innebär dock inte att det inte går att göra något för att undvika en djupare konjunkturnedgång. Då stagflation i grunden innebär otillräckligt utbud så är det just utbudsstimulanser som behövs. Högre utbud innebär både högre produktion och lägre priser.

Till skillnad från vad Anders Borg säkert nu skulle tro så bör detta inte innebära ett fördjupat förvärvsavdrag. Sänkta arbetsgivaravgifter skulle vara effektivare sätt att stimulera företagens vilja att anställa och öka produktionen. Men framförallt gäller det att öka utbudet av kapital. Som den österrikiska teorierna beskriver så utlöses lågkonjunkturen av att kapitalinvesteringar som tidigare gjorts avslöjas som felinvesteringar, något som innebär att den för produktion tillgängliga kapitalstocken blir otillräcklig. Därför är det av högsta vikt att stimulera ökade investeringar för att kompensera för felinvesteringarna. Detta görs effektivast genom sänkt bolagsskatt. Eftersom företag idag är multinationella och kan välja mellan många olika länder var deras investeringar ska göras så är den positiva responsen från en sänkning av bolagsskatten större än för någon annan skatt, vilket exempelvis illustrerats av den extremt höga tillväxt Irland och andra länder fått efter det att de kraftigt sänkt sin bolagsskatt.

Med tanke på regeringens fixering vid ekonomisk jämlikhet och låginkomsttagares arbetskraftsutbud så är dock risken stor att regeringen inte lär genomföra dessa skattesänkningar. Isåfall får den dras med en lågkonjunktur före nästa val något som lär ytterligare sänka deras redan låga väljarstöd. Detta är i såfall välförtjänt för deras del, men problemet är att vi andra också får lida av det.

Vi står nu i kölvattnet efter ett genomröstat FRA-förslag och i EU beslutas nu att bloggar måste erbjuda replikmöjligheter.  EU skall alltså tvinga bloggare att publicera repliker. Hur replikmöjligheterna skall kunna kontrolleras av EU utan att de vet vilka som driver bloggarna är oklart.

Hur hamnade vi här? Varför drev en borgerlig (?) regering igenom ett socialdemokratiskt förslag som åsidosätter de svenska medborgarnas integritet och varför går EU emot yttrandefriheten?

Den desillusionerade rycker helt enkelt på axlarna och svarar politiker och faktum är nog att det pessimistiska svaret inte ligger alltför långt ifrån sanningen.

Vi var många borgerliga väljare som ogillade regeringen Reinfeldts vänsterlutning. Tvångsavgifter för a-kassa, behållna marginalskatter, en postmodernistisk finansminister - listan kan göras lång. Men vi höll ändå hoppet uppe eftersom vi nu iaf. hade hyffsat liberala representanter i riksdagen. Med liberale Fredrick Federley och en öppet EMU-kritisk moderat i Karl-Sigfrid - det fick vi ändå vara nöjda med.

Nöjdheten började dock naggas i kanten omgående. Helt plötsligt stödde liberale Federley biltullar och i slutändan fick vi en FRA-lag där Federley lyckades med konststycket att förlora förtroendet inom Alliansen genom att framstå som en velputte och förtroendet bland sina väljare genom att inte representera dem.

Missnöjet har varit stort, hätskt och kanske väl hårt. De stora skurkarna är nämligen inte Federley, eller Karl-Sigfrid - de stora skurkarna är regeringen och partisekreterarna som gör allt för att alienera sina kärnväljare till förmån för vänsterväljare.

Genom den styvmoderliga behandligen av den svenska krigsmakten retade Reinfeldt upp Alliansens konservativa väljare och nu med FRA-lagen även de liberala. Varför? Antagligen eftersom man anser att dessa ändå kommer att rösta på Alliansen i nästa val - vilka skall de annars rösta på? Det är ungefär som TV4:as EM-sändningar. I stället för djupa analyser gör man tramsiga inslag i hopp om att locka dem som vanligtvis inte är så fotbollsintresserade - fotbollsidioterna kommer ju ändå att titta på matcherna.

Själv är jag inte lika säker på att det är en framgångsrik strategi. Fotbollsidioterna har istället styrt över till FANTV för att se bra analyser av spelet i EM.

Vi är många som kännt obehag över den svenska regeringens vänsterlutning och nu har det gått för långt. Resultatet kan bli en borgerlig valförlust i nästa riksdagsval. Många borgerliga väljare talar om att kanske avstå från att rösta, att bara rösta i landstings- och kommunalval eller att kanske rösta på Piratpartiet i en ren protestaktion.

Själv väntar jag med att bestämma mig tills jag vet om det finns en lista för de Gamla Moderaterna att rösta på i nästa val.

Johan Norberg meddelar nu att han kommer att vägra rösta på alliansen, något som tidigare Wille Faler också gjort, liksom enligt HAX många mindre kända liberaler. Vidare hotar MUF-ordföranden Niklas Wykman att lämna partiet om det inte ändrar uppfattning om FRA.

Många andra uttrycker sig mer tvetydigt, men antyder också att de kan komma att vägra att rösta på alliansen.

För mig var FRA-lagen något som fick mig att bestämma mig för att inte rösta på någon av de 4 allianspartierna. FRA-lagen är inte mitt enda motiv till det då jag varit missnöjd med en del andra saker som de hittat på, som obligatorisk a-kassa och diverse jämställdhetsbonusar, men FRA och turerna kring det kan nog sägas ha varit droppen som fick bägaren att rinna över.

FRA-lagen i sig är ett oacceptabelt svek av friheten av skäl jag redogjorde för i mitt förra inlägg i frågan, men även de skrämselmetoder de använt mot kritiker inom och utanför riksdagsgrupperna är helt oacceptabla.

Vad jag istället ska rösta på, eller om jag inte ska rösta alls är jag inte säker på, men med tanke på att det är över två år kvar är det ingen brådska att bestämma sig. Det blir dock definitivt inte sossarna, dels på grund av åsiktskillnaden i andra frågor, och dels för att sossarna när de hade regeringsmakten försökte driva igenom en liknande lag (ni minns kanske uttrycket Bodströmsamhället). Sossarna lär ju ändå bli något av vinnare på det här. De får igenom en variant av den lagstiftning de vill ha, samtidigt som de kan spela oskyldiga och låta alliansen få hela skulden. Och i den mån sossarna tjänar på det är det därför oförtjänt. Men de förluster alliansen gör är däremot synnerligen välförtjänta.

Jag har som ni märkt inte bloggat här på ett tag, och det lär bli sparsamt med inlägg även i den närmaste framtiden då jag har mycket annat att göra och prioriterar min andra blogg. Men jag kände ändå att jag måste kommentera den superheta frågan om FRA.

Som ni nog anar så står jag givetvis på den liberala bloggosfärens sida i frågan. Jag har tidigare i allmänna ordalag kommenterat övervakningssamhället men kan här kort kommentera mer specifikt FRA-förslaget. Hade det gått att lita på att övervakningen enbart skulle ske mot terrorister och skulle det finnas anledning att tro att det skulle vara effektivt så hade det varit självklart att stödja det. Nu tvivlar jag för det första dock starkt på att någon terrorist verkligen kommer att fångas med detta, då de få terrorister som tänkt slå till mot Sverige nog lär vara medvetna om att denna lag finns och anpassa sitt beteende därefter.

Dessutom finns det all anledning att misstänka att denna övervakning kommer att missbrukas för andra syften. Dels lär många FRA-tjänstemän bli frestade att missbruka det till privata syften, som att spana på exempelvis grannen eller frun eller vem det nu kan vara. Och dels lär det användas för att genomdriva diverse andra lagar som politikerna hittat på, som att registrera politiskt inkorrekta åsikter, eller för att se om folk genomför otillåtna affärstransaktioner med varandra. FRA-lagen utgår från synen att staten enbart kan utföra goda saker, men då staten består av människor med delvis dåliga motiv så är det inte fallet.

Det finns därför mycket goda skäl för alla som bryr sig om friheten att motsätta sig FRA-lagen. Jag hade länge hoppats att de riksdagsledamöter som säger sig vara liberaler, som Fredrick Federley, Annie Johansson och Karl Sigfrid skulle trotsa partipiskan och motsätta sig lagen. Men nu tycks det som att Federley och Johansson helt svikit genom att sponsra en ny version av lagen som är i stort sett detsamma bortsett från ett tillägg om att en mindre grupp statliga byråkrater i Datainspektionen ska på ett odefinierat sätt övervaka FRA, vilket jag inte finner särskilt förtroendeingivande då jag inte litar på Datainspektionen, särskilt då FRA endera inte lär delge dem om övertramp eller lär få stöd av politikerna för dem.

Karl Sigfrid tycks däremot ha låtit sig pressas genom intensiv psykologisk press till att bli utkvittad från omröstningen, om man får tro Henrik Alexanderssons redogörelse. Att han gav med sig var måhända förståeligt och mindre illa än Federleys och Johanssons direkta svek, men långt ifrån heroiskt. Det finns indikationer om att Birgitta Ohlsson skulle rösta nej, vilket isåfall hedrar henne -som jag tidigare inte haft några höga tankar om-, men då det uttalades innan den kosmetiska justeringen så återstår det att se om hon verkligen gör det, och hursomhelst räcker det inte med henne. Efter det att Federley, Johansson och Sigfrid fallit bort blir det nog svårt att nå upp i de nödvändiga 4 för att fälla storebrorssamhället.

Så tyvärr tyder det mesta på att förslaget går igenom. Det finns inte mycket vi kan göra nu. Men jag hoppas verkligen att alla Sveriges liberaler kommer ihåg Federleys och Johanssons oförlåtliga svek och inte kryssar för någon av dem i nästa riksdagsval. Och egentligen bör man nog inte ens rösta på centern eller något av de andra borgerliga partierna, dels på grund av detta svek och på grund av en del andra dumheter som de hittat på.

Det är förstås ingen nyhet att Mona Sahlin ljuger, men nu har det skapats en hel blogg, monaljuger.wordpress.com, med det enda syftet att uppmärksamma och dokumentera Monas lögner. Den har väldigt utförliga och bra analyser, så jag rekommenderar alla att besöka den.

Reaktionerna inför det vansinniga förslaget om obligatorisk a-kassa tycks lyckligtvis vara nästan ensidigt negativa .Såväl alla fackföreningar som alla arbetsgivar/företagarorganisationer tycks motsätta sig det. Åtminstonde en borgerlig politiker tycks klart säga nej till det och till och med DN:s ledarsida, som brukar vara pålitligt antiliberal (förutom när det är Wolodarski som skriver), skriver att förslaget är dåligt även om det görs klart att de skulle vilja ha tvång i en annan form. Fredrik Reinfeldt uttrycker nu också tveksamhet inför det och säga sig avvakta remmisbehandlingen innan han bestämmer sig. Vilket översatt till ren svenska från politikerbullshit innebär att han är beredd att avstå från att driva igenom det om de negativa reaktionerna blir tillräckligt starka. Med tanke på hur negativa reaktionerna alltså då hittills varit så verkar det därför finnas god chans att det inte kommer drivas igenom.

Socialdemokraterna Sven-Erik Österberg och Luciano Astudillo presenterar en SIFO-undersökning som enligt dem ska tolkas som att svenskarna tror mest på socialdemokratiska metoder för att minska arbetslösheten. Nu bör man i och för sig vara skeptisk till den här typen av beställda undersökningar, och av allt att döma var detta inte något undantag. Vissa av förslagen var nämligen svårtolkade (utbildning till bristyrken, javisst, det förespråkar väl alla. Men av vem ska det organiseras och finansieras?) och dessutom fick enbart 3 alternativ av 11 väljas, vilket då innebar att många som exempelvis var för sänkt a-kassa inte valde det. Men det är faktiskt inte undersökningens missvisande utformning som är min främsta invändning. Utan min främsta invändning är att Österberg och Astudillo framställer det som att ekonomiska samband/lagar kan fastställas i opinionsundersökningar.

I själva verket är det naturligtvis så att även om nu sänkt a-kassa ogillas av en majoritet så kvarstår ändå faktumet att den allt annat lika kommer att sänka arbetslösheten. Men Österberg och Astudillo tycks ha en slags kollektivt subjektivisk syn på ekonomiska samband. Ekonomiska samband är enligt de inte något som finns där oavsett om vi vill det eller inte. Istället ska det fastställas “demokratiskt” i enlighet med kollektivt subjektivistisk ontologi och epistemologi om det verkligen är så att högre priser sänker efterfrågan, om det existerar komparativa fördelar eller om a-kassan påverkar arbetslösheten.

Som vi såg på den höga arbetslösheten under den socialdemokratiska regeringsperioden så låter sig dock inte verkligheten rubbas av den typen av subjektiviskt nonsens.