kulturrevolution.se

Vi lantisar i storstadsexil känner en vag längtan.

Nu, kära läsare, har jag snubblat över en riktig guldklimp: Videon till Peter Le Marcs “Vänta dig mirakel” från 1987. Ett sådant fynd blir man verkligen glad av. Det finns så många saker i stadsmiljön, peronernas kläder och i Le Marcs kroppsspråk som man kan studera i timmar. Min dag är räddad. Nu ska jag gå och köpa blommor åt min flickvän.

Den kanadensiska gruppen Mes Aïeux fascinerar mig mycket. Deras hemsida. Och en ganska känd musikvideo (och om du, liksom jag, behöver en fransk ordbok en kvart ledig tid för att förstå en låttext på franska så blir du säkert glad av att få veta att videon är textad på engelska):

Jag är inne i en Nick Cave and the Bad Seeds-period igen. Tråkigt att ni ska behöva lida för det, men så är det.

Först en riktig klassiker: 15ft of Pure White Snow från No More Shall We Part. En låt om depression och isolering som jag faktiskt håller som riktigt bra lyrik. “I waved to my neighbour/My neighbour waved to me/But my neighbour/Is my enemy/I kept waving my arms/Till I could not see/Under fifteen feet of pure white snow.

Lite nyare, Nature Boy från The Lyre of Orpheus:

Johnny Cash tolkar Nick Caves “The Mercy Seat”:

Originalet:

Hon satt på andra sidan gången och tittade ointresserat ut genom bussfönstret. På tygväskan fanns två knappar med texterna “Fuck Bush” och “God, you’re ugly”. Just när bussen gick ringde mobiltelefonen och under sitt svartfärgade hår sneglade hon på skärmen.

“Nej, ingen sätter sig brevid mig, jag kanske bits”, sa hon in i telefonen och fingrade på den svarta mascaran. Utanför bussfönstret fanns bara svensk landsbygd; inte en enda barrikad att klättra upp på. Så revolutionen kom av sig och efter en stund klev en äldre man på bussen. Utan märkbar rädsla för att bli biten av tonårsmarodören frågade han om platsen bredvid henne var ledig. Det var den.

Svensk-kubanska föreningen, Revolutionär Kommunistisk Ungdom och Kommunistiska Partiet — vackra namn, inte sant? — skall till helgen arrangera en stödgala för den så vackert förtryckande diktaturen på Kuba. Som en spottloska i ansiktet på alla de oppositionella demokrativänner som skakar kubanskt galler, kommer man att erbjuda musik, tal och insamling av pengar för att finansiera propagandister som skall resa runt i Sverige och sjunga revolutionens lov.

En av dem som står för underhållningen är Mikael Wiehe, som i och för sig säger sig tycka att det är fel att fängla politiska motståndare. Men med hans egna ord:

Men när jag besökte revolutionsmuseet på Kuba för första gången 1979 såg jag revolutionen som en önskvärd självklarhet.

Något han uppenbarligen håller fast vid. Och det ironiska musikvalet är “Sång till friheten”. Det vore roligt om det inte var så tragiskt.

Eftersom filmen Over the hedge (På andra sidan häcken) just nu visas på bio tänkte jag skriva om den som skrivit filmens musik, nämligen Ben Folds. Själv kom jag i kontakt med hans band Ben Folds Five genom en kompis som hade skivor med bandet. Genom en skön kombination av piano och distad bas och klockrena texter om vardagen så gick Ben Folds musik direkt hem för mig.

Folds själv har beskrivit Ben Folds Five som “punk rock for sissies“.

Ben Folds Five har kanske också skrivit den absolut skönaste sången för någon som brutit upp med en partner (Song for the Dumped). Men det är i kombinationen av det vardagliga, det humoristiska men också själsligt jobbiga tonsatt med storslaget pianospelande som Ben Folds är helt unik.

Bandet Ben Folds Five finns inte längre men Ben Folds arbetar vidare med sin solokarriär och som musikproducent. Det var förövrigt han som producerade William Shatners senaste skiva Has Been som mot alla förväntningar fanns vara en utmärkt skiva och som faktiskt hyllats.

En sak som Ben Folds är känd för är sina solokonserter där han spelar olika instrument och verkligen involverar publiken. En låt på piano. En låt på gitarr. En låt på galet distad elbas. Och publiken är med hela vägen genom att dirigeras av Ben. Publiken får sjunga olika stämmor för att bättra på ljudbilden. Eller helt enkelt agera ljudmatta i de låtar som så kräver.

Djupare texter, som i låten Philosophy:

won’t you look up at the skyline
at the mortar, block, and glass
and check out the reflections in my eyes?
you see they always used to be there
even when this all was grass
and I sang and danced about a high-rise
and you were laughing at
my helmet hat,
laughing at
my torch

eller Brick:

I
said what you wanted to hear
and what I
wanted to say
so, I
will take it back
are all of the dishes in tact?
let them be
broken
broken
it’s easy to be
easy and free
when it doesn’t mean anything
you remain
selfless, cold
and composed

kombineras med humoristiska varianter som i låten Your most valuable possession där han har samplat det inspelade meddelandet på sin telefonsvarare eller låten One angry dwarf and 200 solemn faces som handlar om en kortväxt person som söker återupprättelse mot gamla antagonister.

För den som söker det vardagliga tonsatt med storslaget pianospelande är Ben Folds ett självklart tillskott till musiksamlingen.

EDIT: Musikvideo till Brick, bassolo, Bastard.

EDIT: Själv har jag den nyare låten Landed som favorit just nu.

Kvällen börjas lite soft med Fun Lovin’ Criminals (självfallet inkluderandes låten Friday Nite), följs sedan upp av sköna Jean Genie med David Bowie och fler låtar av samme artist.  Sedan skall nog också To The End med Blur avlyssnas. Därefter får jag se vad det blir.