kulturrevolution.se

Doris Lessing i DN:

Svenska Akademien kallade dig “den kvinnliga erfarenhetens epiker”. Vad tycker du om det?

- Löjligt! Men de måste väl hitta på någonting att säga.

Förhållandet till feminismen är inte okomplicerat, medger hon.

- Min kritik gäller den feminism som föddes på 60-talet, jag har alltid avskytt den. De kvinnorna brydde sig inte om sin historia, om alla dem som gått före dem, och de tog inte de chanser de fick. Det fanns bättre feminister både före och efter 60-talet, sådana som inte var emot män.

Att kalla någon för “den kvinnliga erfarenhetens epiker” är faktiskt skitlöjligt. Man vet inte om man ska nicka eftertänksamt eller börja gapskratta. Jag kände inte till så mycket om Lessing som person innan nobelpriset, men jag har alltid tyckt om några av hennes böcker (och tyckt lite mindre om några andra). Lessing är faktiskt en av få nobelpristagare i litteratur från de senaste åren som jag direkt känner en personlig sympati för.

Jag är medveten om att det är något halvår sedan den här boken kom ut, men jag vill tro att det finns något i vår kultur som fortfarande står sig längre än så, så jag skriver om den ändå.

Det blev inte lika stor uppståndelse kring Klas Östergrens Orkanpartyt som det blev kring Gangsters. Och det är säkert rimligt - Gentlemen och Gangsters tycker jag är något speciellt i de senaste årtiondenas svenska litteraturhistoria. Orkanpartyt hade inte samma förutsättningar i medierna, trots att den är en del av en omfattande internationell utgivning av böcker på temat myter.

Hanck Orn lever i vad som kan vara ett framtidssamhälle där makten isolerat sig i “staden under tak”, områdena utanför tätbebyggt område är laglöst land, det är brist på de flesta matvaror, Storkyrkan spelar en evigt pågående orgelkonsert i en ton och den populäraste underhållningen är en helt enkelt skitfet kvinna som sänder en talk show från sin egen säng där hon har sex med män som riskerar att bokstavligt talat krossas under hennes tyngd.

Somliga recensenter har hängt upp sig en del på att detta utspelar sig i framtiden. Jag tror inte man ska göra det (men vad vet jag). Visserligen utspelar sig boken, som Per Svensson skrev, i ett “Sverige som förvandlats till ett Albanien styrt av TV3 – det vill säga i en nära framtid”. Men poängen är väl snarare att boken åtminstone är tänkt att i lika hög grad utspela sig både idag och igår. Myter är något alla människor använder för att i berättande form komma nära en sanning om vad det innebär att leva, ett försök att göra något ständigt växlande till evigt. Detta är trots allt tidslöst och när Orkanpartyt utspelar sig uppfattar jag inte som relevant.

Så Hanck Orns son dör samma dag som orgeln i Storkyrkan slutar spela (och alla diskuterar livligt hur länge upphållet, som antas vara en del av konsten, ska fortgå). Jag kan också avslöja att det är den fornnodiska guden Loke som slår ihjäl Hancks son och att skrivandet av en myt som beskriver kärleken bättre än vad “Affektkommissionen” kan göra är en väsentlig del av boken.

Som ni förstår är jag åtminstone en aning fascinerad av Orkanpartyt. Kanske inte det bästa Östergren skrivit, men bra nog. Så ett halvår senare står den sig. Att svara på den unsprungliga frågan om huruvida vi förlorat känslan för det tidlösa i en ström av fånigheter som står sig några dagar, kan jag inte. Men jag tror inte vi har det. Det skulle göra oss omänskliga.

Igår var jag på ett mycket välbesökt och trevligt timbroevenemang där Johan Norberg och Boris Benulic, från sina skiljda utgångspunkter, recenserade Naomi Kleins bok Chockdoktrinen. För den som är nyfiken på vad de hade att säga finns mp3-filer att hämta, både för Norberg och Benulic.

Norberg ägnade en stor del av sin tid åt att visa på hur Klein använder citat helt tagna ur sin kontext, för att visa hur marknadsliberalism och våld hänger ihop, och hur Milton Friedmans idéer ligger bakom förtryck i Chile, och krig i Irak. Det hela är dräpande, och bristen på intellektuell hederlighet, alternativt kunskap om vad Friedman faktiskt tyckte och skrev, är minst sagt besvärande.

Än mer intressant var dock Boris Benulic tankar kring varför en bok som Kleins, fylld med faktafel, omskrivningar av historien och smått bisarra resonemangskedjor, kan ha blivit så populär. Var finns källkritiken? Var finns kraven på logiska resonemang? Vad är det som lockar? Det vore givetvis på tok för enkelt att påstå att det är ett vänsterfenomen (Benulic är ju själv marxist), och det lär inte vara svårt för någon att hitta motsvarigheter till höger. Benulic svar är den politiska paranoian, och en utspridd efterfrågan efter konspirationsteorier. Jag tror att det ligger en hel del i det. Klein är en skicklig historieberättare, och om man inte stannar upp och tänker efter är det lätt att dras med. Om man inte är bekant med historien är det svårt att veta att den skrivits om. Om man inte bekantat sig med de ideer och personer man ser som sina motståndare är det lätt att tro på bilder av dem som ondskefulla konspiratörer.

Hur man kommer ifrån det, och uppvärderar tänkandet och bildningen, är en svår fråga. Människan har trots allt alltid varit lockad av konspirationsteorier. Bildningsidealet är troligen mer spritt än någonsin, åtminstone utanför eliterna. Tills vidare får vi, i Norbergs anda, plocka isär och särskåda konspirationerna en efter en, när de dyker upp.

Båda recensionerna finns som sagt att lyssna på, och det kan det vara värt. Jag tyckte mig se att de även filmades, så kanske dyker även en video upp.

Uppdatering: Nu finns filmen med Johan Norbergs recension att beskåda här.

Jan Kallberg skickade sin bok Så sänkte jag Sovjetunionen till mig för några veckor sedan, eftersom han velat marknadsföra den genom bloggar (och då företrädelsevis liberala bloggar).

Låt mig säga det på en gång: Jag är inte säker på att jag i nuläget har något vettigt att säga om den här boken, mer än att jag är en aning förvånad. Det är min uppfattning att svensk skönlitteratur är ganska stel och tråkig just nu. Och Så sänkte jag Sovjetunionen är udda.

Så denna post har som enda syfte att tipsa. Titta lite på boken inför julhelgen. Jag tycker den är värd så pass mycket att jag måste tänka en stund till.

Jag hade inte tänkt kommentera Augustpriset, men andra kommentatorer gav mig inget val, så skyll er själva.

Carl-Henning Wijkmark, som vann i den skönlitterära klassen, är en värdig vinnare och jag är glad att man överraskade genom att ge honom priset. När jag klickar runt på bloggar hittar jag text efter text där han omnäms som “grånande man” och “gubbe”.

Det är förbannat oförskämt att skriva sådana saker. Nu tycker jag, som sagt, att Wijkmark är ett bra val, men även om man tycker att han inte är det - varför skriva sådana saker? Ja, Wijkmark är både man och över 70 år gammal nu, men när blev det ett brott?

Wijkmark belönades för boken Stundande natten som handlar om ett par äldre personer som är ligger på sjukhus och väntar på att dö. Den institutionaliserade och teknikaliserade döden är ett typiskt Wijkmark-tema och hans bok Den moderna döden från 70-talet är något så ovanligt som en läsvärd svensk idéroman i kortformat. Annars är hans böcker Dressinen och Jägarna på Karinhall bra om man vill börja någonstans i hans författarskap.

För övrigt ska jag vara så hopplös att jag avslutar med att påpeka att en till gubbe borde ha fått ett pris: Norman Mailer har gått bort, men han borde ha fått nobelpriset. Eller ja, med tanke på hur skiftande kvalitén varit på utnämningarna där så kanske det var lika bra att han inte fick det (jag anser dock att Doris Lessing var ett bra val). Just nu läser jag Mailers The Castle in the Forest, en roman om en SS-soldat som skriver om Hitlers bakgrund och liv. Fantastisk bok.

Efter att ha suttit framför datorn och skrivit hela dagen, föll jag fram mot kvällen ner i soffan och slog på tv’n när femman sände filmen Troja. Brad Pitt är Akilles och jag höll på att avlida av alla reklampauser. Men själva filmen är en fullt uthärdlig och måttligt våldsam äventyrsberättelse, vilket förvånade mig då jag trodde de skulle lagt mer fokus på blodiga strider.

Men syftet med den här bloggposten är så klart att gnälla: Om man har en av historiens mest storslagna berättelser som grund för sitt manus så får man inte sjabbla med pucken på det här viset. Tekniken är storslagen, skådespeleriet fullt godkänt, men resten är inte tillräckligt bra.

Det mest uppenbara: Man kan inte ta död på Mykenes kung Agamemnon i samband med invasionen av Troja. Missförstå mig inte, återberättelser är just återberättelser och man får, ska, göra om, men att knivmörda Agamemnon leder till att det attiska dramats enda bevarade trilogi omöjliggörs. Aiskylos tragedi Agamemnon börjar med att den Mykenske kungen återvänder över egeiska havet och yxmördas i badet av sin hustru Klytaimnestra. Att ta kol på Agamemnon i Troja blir för fånigt för att jag ska kunna koncentrera mig på filmen.

Men det var mest uppvärmningen. De verkliga felen är att man efter att ha låtit Akilles tjata om sitt förhållande till gudarna genom hela filmen i slutet ändå helt brutalt ignorerar att det är Apollon som styr Paris pil mot Akilles och på så vis dödar honom. Akilles, som ju själv är halvgud, har ett minst sagt ansträngt förhållande till gudarna, liksom till sin egen möjlighet att bli odödlig genom att utföra hjältedåd som gör att människorna minns hans namn i tusen år. Efter att Brad Pitt stövlat runt och varit allmänt hemlighetsfullt vanvördig mot gudarna genom hela filmen, så blir det ett rejält antiklimax när Paris pil, istället för att styras av en gud, helt enkelt bara är så dåligt skjuten att den går rakt igenom Akilles hälsena.

Och det för oss över på det här med odödlighet. I början och slutet av filmen talas det om hjältarnas odödlighet, men däremellen är det inte helt uppenbart huruvida denna odödlighet är något positivt. Det finns ett berömt stycke i Odyssén där Odysseus möter Akilles i dödsriket och den forna hjälten sorgset säger att om han fick leva om sitt liv skulle han offra all berömmelse för att få leva. Men liksom med Akilles vanvördiga inställning till gudarna lyckas man i filmen bara tjata om odödlighet kontra ett lyckligt liv i avskildhet, utan att någonsin integrera spänningen i själva berättelsen.

Så filmen slutar med att Odysseus (som efter Agamemnons för tidiga död är ensam kvar bland de kända kungarna) håller ett litet anförande om de stora hjältarna Akilles och Hektor som vi kommer att minnas i tusen år. Och kvar sitter man med en känsla av att manusförfattarna på ett häpnadsväckande vis lyckats missa flera av de stora poängerna med myten om Trojas fall.

Nåja, det var trevligt att gnälla lite. Och filmen hade varit bättre om de anlitat en riktig manusförfattare. För övrigt är filmen faktiskt ganska underhållande. Och övriga ändringar i Illiadens berättelse är helt okej, då de har någon form av mening för filmen.

Björn Meidal, vars handledning jag uppskattade när jag för några år sedan skrev min c-uppsats i litteraturvetenskap, uttalar sig om den senaste tidens litterära bråk:

Litteraturdebatterna i Sverige är extremt fjantiga. Det är så man skäms. [...] I dag är frågorna som är aktuella på morgonen glömda på kvällen. Ibland har jag en känsla av att det bara gäller att få till ett snabbt löp för att folk ska springa och köpa tidningen. Det är en infantilisering, kommersialisering och brutalisering i medierna.

Det är förmodligen få som alls ifrågassätter att svensk kulturdebatt, och framförallt litteraturdebatt, inte är värd att ens bli sur över. Ibland kommer jag på mig själv med att tycka det är synd att hela det svenska offentliga samtalet är så fullständigt rakt igenom skitfånigt. Men allt oftare bryr jag mig inte.

Nu för tiden är det dessutom enkelt att delta i flera andra länders litteratur- och kulturdebatt, liksom i deras politiska, filosofiska och religiösa samtal. Det gör mig ledsen att skriva det, men jag antar att det jag undrar är: Vem behöver Sverige?

Jag har nyss läst P.J. O’Rourkes “Adam Smiths Om Folkens Välstånd“, i vilken författaren har läst Adam Smiths orginal och här sammanfattar den åt oss. Tanken är att förmedla de viktiga idéer som Smith hade till vanligt folk som annars inte skulle ta del av dem. Om Folkens Välstånd är en ganska rejäl lunta, och det är ytterst få som gör sig mödan att läsa den själva — förmodligen för att de tycker sig ha bättre saker att lägga tiden på. För egen del har jag bara läst här och där i den, men aldrig tagit mig an den i sin helhet.

Jag har tidigare läst Peace Kills och Parliament of Whores av O’Rourke med stor behållning, och särskilt då den senare. Hans böcker och artiklar innehåller ofta intressanta observationer, insiktsfulla funderingar och politisk satir som får en att skratta tills man får ont i magen. Förväntningarna var alltså ganska höga, särskilt som konceptet i sig är spännande och potentiellt välgörande.

Boken är läsvärd. O’Rourkes något lättsamma stil är underhållande och Smiths huvudpoänger framställs klart och tydligt. Samtidigt är den litet väl fragmentarisk, med korta utdrag här och var utan riktigt sammanhang, insprängd mellan O’Rourkes förvisso underhållande satir och försök att koppla det hela till nutiden. Det blir, helt enkelt, litet mycket av den gode P.J. och litet för litet av Smith. Stundtals är det dessutom lätt oklart vems tankar det är man tar del av, och eftersom citaten är för korta för att helt kunna följa Smiths argumentering, är det knivigt att reda ut. En klarare upplägg hade gjort gott, och möjligen hade en nedtoning av satiren varit att föredra för att ge ordentlig plats åt Adam Smith. Samtidigt är det lättläst, och de viktigaste idéerna presenteras väl och ofta med goda liknelser för att hjälpa läsaren på traven. Det finns även en intressant biografisk del, där man i korthet ges viss inblick i Adam Smiths liv och leverne.

Det är viktigt att Adam Smiths kraftfulla argument för frihandel och marknadsekonomi, och hur dessa saker gynnar samhället i stort trots att aktörerna inte alls haft det som avsikt, görs lättillgängliga. Om denna bok hjälper till med det är det en värdefull vinst. Trots att Om Folkens Välstånd publicerades redan 1776 finns där mycket som är av högsta relevans även idag, och som i den allmänna samhällsdebatten sällan framkommer. P.J. O’Rourkes läsning av Smiths orginal är, trots sina brister, en god och underhållande presentation av dessa argument, om än inte någon fullständig och uttömmande genomgång. Jag hoppas att den sätter igång nya tankeprocesser hos åtminstone några.

På tåget i morse började jag nästan skratta högt. På riktigt. Jag hindrade mig bara bokstavligt talat de sista hundradels sekunderna, då tanken slog mig att det skulle se lite psykotiskt ut.

Ewa Morenos fall, en några år gammal kriminalroman av Håkan Nesser, hade hamnat i mina händer och när den väl var där fanns det ju inte mycket annat att göra än att läsa den. Den något desillusionerade, men sympatiska, kvinnliga kriminalaren anländer i början på boken till en småstad där hon ska förhöra en gripen man. Framme vid polishuset tar hon sig en överblick:

Ovanför den föga imposanta entrén fanns en diminutiv balkong med järnräcke och en ännu mindre flagga, som vajade för en svag bris i änden på någonting som skulle ha kunnat vara ett kvastskaft.

Och här inträffade alltså den i sista stund tillbakahållna skrattattacken. Är entrén “föga imposant”? Det var inte dåligt. Själv skulle jag nog skrivit att den var jävligt ful. Nej, det skulle jag inte. Men på tal om något annat, vad är en “diminutiv balkong”? Jo, det är helt enkelt en liten balkong, eller möjligen kan det tolkas som att huvudpersonen anser balkongen vara underdimensionerad, det vill säga den är utformad arkitektoniskt som att det skulle göra sig bättre i ett större format.

Jag bestämmer mig för att ignorera de hysteriskt komiska ordvalen och läser vidare. De efterföljande två meningarna:

Moreno fick en hastig association till någon dekadent fransk 1800-talskoloni - eller en film om en sådan koloni - och när hon fick syn på kommissarie Vrommel, anade hon att han förmodligen hade fler preferenser i detta svunna århundrade än i det som stod för dörren. Stod för dörren gjorde han för övrigt för egen del också.

Jag ignorerar att kommissarien eventuellt hade “fler preferenser” i ett svunnet århundrade och koncentrerar mig på det häpnadsväckande faktum att både ett nytt århundrade och Vrommel stod för dörren. Och vid det här laget är jag övertygad om att herr Nesser behagar med mig skämta aprilo.

Det är som att han bestämt sig för att skriva som en sjuttonåring som just lärt sig några nya ord. Jag lutar åt att det faktiskt är ett skämt, och jag funderar på att mejla Nesser och fråga. Kanske kan förlaget vidarebefordra ett mejl.

Min erfarenhet är att de sämsta skönlitterära texter är de där författaren försöker smycka ut texten. Bäst blir det när man bara skriver hur det är, så vardagslikt som möjligt. Jag tror att det är ytterst få svenskar som faktiskt använder uttryck som “föga imposant”. Och Nesser vet ju det. Därför tror jag att han driver med oss.

För min avsikt är inte att påstå att Nesser är en dålig författare - det vore ju verkligen ett utslag av högmod. Båda de två av hans böcker jag tidigare läst - Skuggorna och regnet samt Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö - tycker jag om. Bevisligen är de ju också uppskattade av många läsare.

Så Nesser ville driva med mig, han ville göra på ett sätt ingen klok författare skulle göra. Och det fungerade. På något vis. Fast lite ur stämning kom jag ju allt, föll ur berättelsen så att säga.

Innan filmen Children of Men kom så hade jag inte hört talas om P. D. James bok med samma namn, men eftersom filmen omedelbart fick kritik för att vara i det närmaste en propagandafilm för den amerikanska vänstern så blev jag intresserad. Den allmänna uppfattning, som också min vän Joakim skrev under på, var att det är rent löjligt att Hollywood satt en vänstervinkel på hennes bok som så tydligt inte har ett politiskt vänsterbudskap.

Jag har inte sett filmen, men efter att ha läst boken är jag riktigt sugen på att göra det; om filmen innehåller ett så tydligt politiskt vänsterbudskap (vilket jag inte tvivlar på att den gör, hey det är Hollywood vi talar om) så är jag djupt imponerad över att man faktiskt lyckats politisera den här boken så grovt. Det är en bedrift.

Det bärande temat i boken är att det inte finns någon anledning att leva om det inte finns något som är större en den enskilda individen. Vi befinner oss i år 2021 och mänskligheten har förlorat förmågan att fortplanta sig. Det börjar på 90-talet som en sakta sjunkande nativitet - aborter, ovilja att överge ett utsvävande liv, unga människors krav på materiell standard, osv, används för att förklara fenomenet. Men till slut slår en sjukdom till som gör alla män sterila. När människorna inte ser någon framtid för civilisationen efter sin egen individuella tid på jorden, så upphör de att alls känna mening. I brist på barn går kvinnor runt med dockor, resterna av den nedlagda leksaksindustrin, i famnen. Skolorna slår igen. Den sist födda generationen människor avgudas samtidigt som befolkningen sakta minskar och allt fler hus står tomma. Världen väntar på att människorna ska försvinna.

Normalt sett är jag motståndare till att placera in böcker i politiska sammanhang, men när det gäller 1900-talets stora dystopier, är det ofrånkomligt. Dessa böcker är helt enkelt anti-moderna till sin natur, och de förutspår att den torftiga samtida kulturen sakta tar död på oss.

I det här sammanhanget tänker jag i första hand på böcker som Aldous Huxleys Brave New World och Ray Bradburys Fahrenheit 451. Det stora undantaget är George Orwells 1984, en bok jag inte är särskilt förtjust i. Neil Postman skrev i Amusing Ourselves to Death att Orwell beskriver ett samhälle där staten kontrollerar medborgarnas tankar, medan Huxley beskriver en värld där människornas tankar inte behöver kontrolleras, för de har ändå redan slutat tänka. Jag delar den uppfattningen.

I Fahrenheit finns en form av blandning av despotiska makthavare och människor som inte vill tänka. I ett berömt avsnitt har en person äntligen fått råd att skaffa sig en fjärde skärm för tv- och filmutsändningar - hon kan nu täcka alla väggarna i ett rum med underhållning. Sedan sitter hon på en stol mitt i rummet. Innesluten, förvisad från livet av sig själv.

Detta tema är påtagligt i Children of Men också. Det är vi själva, människorna, som dödar oss - genom underhållning, tanklöshet, en oförmåga att förstå vårt eget bästa. Det finns ingen att klandra. Orwell gjorde det lätt för sig när han skyllde på en totalitär stat.

Så är Children of Men en bra bok? Som berättelse, för den som vill läsa något som är bra skönlitteratur - nej. Däremot är den prakisk på det sättet att den är enkel att göra politik av, även om jag finner det naturligt att göra en form av högerpolitik av den och inte vänsterpolitik. Det är så klart också det som gör den dålig; politik gör sig bra i manifest och tv-debatter, men den gör sig dåligt i sammanhang som verkligen betyder något. När det kommer till de där berömda stora frågorna, eller bara de små vardagliga sakerna, så föredrar jag att hålla politikerna utanför mitt liv.