kulturrevolution.se

En katolsk företrädare har sagt att det inte finns någon motsättning mellan en tro på gud och en tro på liv på andra planeter. Ska det månne ses som en bekräftelse på de misstankar många haft om att påven är samma person som vad alla trodde var en fiktiv person från planeten Naboo.

I skrivande stund -när ni läser det har det förmodligen ändrats- så är de två populäraste rubrikerna på BBC News hemsida “Great tits cope well with warming” och “Europeans get drunk ‘to have sex’”.

Den förstnämnda storyn “Great tits cope well with warming” tillhör kategorin rubriker som kan missförstås. Great tits avser i den här storyn en fågelart, men som alla som konsumerat engelskspråkiga TV-serier och filmer nog känner till så kan “great tits” ha en, öhm, något annorlunda betydelse….

Den andra storyn, “Europeans get drunk ‘to have sex’”, får nog klassificeras under kategorin “thank you for telling me what I already know”. De menar alltså att folk ofta alkoholberusar sig när de är ute efter sex -detta eftersom alkoholberusning gör en mindre blyg, och därmed mer benägen att våga ta initiativ till ett förhållande-. Vilken , öhm, revolutionerande hypotes…..

För några veckor sedan skrev Leif Lewin en debattartikel om hur det somliga skulle kalla identitetspolitik tenderar att bli vanligare. Det är i alla fall professorns intryck att det blir vanligare och det är en utveckling han beklagar.

Idén att den representativa demokratin fungerar enligt principen rösta-på-den-som-står-för-samma-idéer-som-du avfärdar Lewin. Vissa röstar på det viset, men inte alla. Så då kan man tänka sig att folk röstar på den regering som uträttat bra saker, som fått ekonomin att fungera. Nej, säger Lewin, det verkar inte som att det är så heller.

Den första demokratimodellen gnagdes effektivt sönder av det växande politikerföraktet i västvärlden. Den andra modellen kanske aldrig riktigt har varit verklig? I vilket fall visar undersökningar som Lewin hänvisar till att det är svårt att fånga väljares intresse genom att peka på vad man redan uträttat - väljare bryr sig inte om vad som hänt utan hur det ser ut idag.

Så för att förklara valresultat menar Lewin att vi måste acceptera att tämligen stora grupper av människor röstar på det parti som representeras av personer som man kan identifiera sig med. Enkelt uttryckt: “en kvinna väljer en kvinna, en svart väljer en svart, en arbetare väljer en arbetare.”

Nu kan det visserliggen vara så att det hela är lite mer invecklat än så. Exempelvis kan en politiker ha en egenskap (ex. kön) och en annan egenskap (ex. hudfärg) som olika väljare identifierar sig med. Om man vill kritisera Lewins resonemang så ska man alltså i rättvisans namn medge att Lewin också alldeles säkert inser det.

För poängen är ju, så att säga, att han har en poäng. Ganska stora grupper av människor - Lewin talar om 10-15 % och det är kanske en bra utgångspunkt - verkar välja utifrån ganska enkelspårig identifiering med enskilda politiker. Jag skulle tro att man kan hitta hyfsat tydliga samband av den här typen i alla västerländska demokratier. Svarta röstar på Obama, centern har plötsligt en större andel kvinnliga väljare när Maud är partiledare, Maria Wetterstrand kan göra miljömupparna till storstads-medelklass-trettio-någonting-i-högklackat.

Jag tror helt enkelt att Leif Lewin har rätt. Och i detta finns en utgångspunkt för intressanta diskussioner om demokrati. Till att börja med undrar man ju var det här politikermissnöjet som, enligt Lewin, slog sönder tanken om idérepresentation, kom ifrån. Mitt första förslag till svar är dels fragmentariseringen av samhället och dels det halvsekellånga marknadsförandet av demokrati som frihet.

Vi tar en sak i taget: Fragmentariseringen av de västerländska samhällena gjorde, det är min övertygelse, att en idédiskussion i det offentliga samtalet blev svårare. Nu kom mer och mer att handla om vem som pratade snarare än vad hon sa. Vilken minoritets- eller majoritetsgrupp representerar personen? Vilka maktstrukturer är hon, medvetet eller omedvetet, en del av? Vilken religion har hon? Vilken sexuell läggning har hon? Man kan så klart tycka att detta egentligen är något bra. Det kanske var en naturlig följd av att gamla makthierarkier bröts upp? Kanske det, vad vet jag?

Marknadsförandet av demokrati som frihet är intressant. Demokrati är naturligtvis frihet. Men i grunden handlar demokrati, liksom alla andra styrelseformer och all gemenskap, om att acceptera att andra ibland bestämmer. Majoriteten röstar kanske på socialdemokraterna. Majoriteten kanske inför tvångsdelad föräldraförsäkring, skrotar det sista av försvaret och höjer inkomstskatterna. Vad är det som gör att jag accepterar att man fattar dessa beslut?

Idag tror jag att det enkla svaret är att de flesta acceptarer politiska beslut de ogillar därför att det vore besvärligt att göra revolution. Så acceptansen ligger knappast i en känsla för demokratin som system utan snarare i att vi ju trots allt har det mycket bra ekonomiskt sett. Men ju mer vi tänker på demokratin som frihet, frihet att få bestämma och frihet att få ekonomiskt stöd från offentligt håll, desto mer förakt kommer vi känna inför det outtalade faktum att demokrati är en styrelseform - vilket betyder att någon annan bestämmer över dig.

Den nutida människan har helt enkelt mycket höga krav på att få saker serverade och att få bestämma. Jag tror att det skapar politikerförakt. Vi är inte villiga att ge upp en del av oss själva, att foga oss. Och det för oss tillbaka till varför idérepresentationen inte fungerar. Lite omständligt, lite luddigt, men jag har inte utgett mig för att vilja göra något mer än att slänga ur mig ett par tankar.

Idag är det val i världens största låtsasdemokrati - Ryssland. Det kan vara en bra dag att fundera på vad det är som håller en demokrati levande. Om det är så att vi i framtiden i allt större utsträckning väljer politiker på basis av att vi kan identifiera oss i deras utseende och livsstil, så tror jag det kan bli ett problem. Ni förstår så klart att jag menar att det i grunden handlar om socialt kapital, att hålla samman en gemenskap på förpolitisk nivå. Gör vi inte det så håller inte de politiska institutionerna heller. Så länge allt går bra ekonomisk händer inget, men i tider av ekonomisk kris visar det sig hur känsligt ett samhälle är.

Många är vi på högerkanten som suckat tungt över sagornas fiktiva klasskämpar och kollektivkramare. Karl-Bertil Jonsson som delar ut de rikas ägodelar i slumkvarteren, Bamse som med den myndiga rösten hos en ombudsman i byggettan förkunnar att skatt är ett sätt att hjälpa åt och lille Vilse som i sin pannkaka tampas med Storpotäten och kamrer Rävinge.

Men sagorna hyser även ett antal frihetliga karaktärer vars kloka bidrag till barnens litteraturvärld inte bör förringas. Jag tänkte uppmärksamma några av dem här i bloggen, dels för att det är kul och dels för att tipsa de läsare som har eller planerar att skaffa barn om några verkligt sunda förebilder.

Så inleder Johan Ingerö den första artikeln i en serie om frihetliga sagohjältar på sin blogg. Det är ett berömvärt initiativ, och något som vi från högerhåll ofta ignorerar. Det finns insikter att hämta i sagovärlden, och berättelseformen gör att konflikten mellan friheten och dess fiender lyfts fram på ett tydligt sätt.

Mitt eget favoritexempel kommer inte från barnsagornas värld, och är dessutom knappast ämnad att alls vara politisk (det är ju så det helst skall vara): Firefly, av den enligt egen utsago vänsterorienterade Joss Whedon, är en fantastisk beskrivning av längtan till frihet, där kapten Reynolds envist vägrar att låta någon styra över honom och hans besättning, trots den lockande tryggheten. Att få vara sin egen herre och fatta beslut efter egen moral är värt att ge upp en del trygghet för.

Ni kan säkert komma med fler exempel, och de är värda att lyfta fram — både i barnlitteraturen, som Johan Ingerö gör — och i den allmänna populärkulturen.

Maria Schottenius går ut i dagens DN Kultur (oberoende syndikalistisk) på sidan 4 och kritiserar Johan Norberg. Hon vägrar fortfarande vidröra det hela debatten handlar om - att Johan Norberg blivit felaktigt behandlad av Hamasanhängaren Andreas Malm.

I repliken menar Schottenius att hon kritiserats av Norberg för att hon: [...] inte bett om ursäkt för de “lögner” han tycker sig ha utsatts för [...]

Konsekvent fortsätter alltså Schottenius att vägra Norberg upprättelse. Inga fel har begåtts. Inga alls.  Men denna artikel är mer belysande än tidigare repliker från Schottenius, för nu framgår varför hon fullständigt skiter i att journalister ljuger. Nu framgår vilken idégrund det är som Schottenius vilar på - relativismen:

Johan Norberg tycker mycket om att tala i termer av sanning och “lögn” och att folk “ljuger”. I hans värld resonerar man inte, man diskuterar inte, man slår fast sanningen eller ljuger, och rättar fel. Okej. Jag kan i så fall slå fast att Johan Norberg ljuger när han i Expressen skriver att jag inför vår debatt i programmet “Medierna” i helgen hade “ställt kravet att vi inte fick tala om Andreas Malms artikel”.

Schottenius stör sig ordentligt på att Johan är fixerad vid så löjliga saker som sanning och lögn, sant eller falskt, rätt eller fel. Vem bryr sig om så futtiga värden egentligen? Tydligen inte Schottenius i alla fall. Här menar hon också och att hon inte alls ställt krav på att inte diskutera Malms artikel. Om detta är sant vet jag inte. Men om hon nu menar att Johan ljuger om detta - varför vägrar hon fortfarande då erkänna att Malm ljugit i sin artikel?

Schottenius. För faen, visa litet ryggrad! Ljuger Malm i sin artikel eller inte? Det är det enda Norberg krävt av dig! Står du upp för Malms artikel eller inte? Kom igen nu.

Är Andreas Malm rätt ute i sin artikel som klumpar ihop Norberg, Rojas och Demirbag-Sten med islamofobi eller har han fel? Ljuger Malm eller inte? Schottenius  har inga problem med att kalla Norberg för lögnare - men vägrar att bemöta Norbergs anklagelse mot Malm och henne själv. Varför?

Jag inser att omkring 1678 andra bloggare idag kommer att länka till denna artikel av Maciej Zaremba: “Först kränkt vinner“.

Men den är så häpnadsväckande att jag inte kan låta bli. Och jag misstänker att den kommer väcka lika mycket uppmärksamhet som Zarembas tidigare artikelserier.

När jag skrev föregående bloggpost om porrutställningen i Alingsås trodde jag i min naivitet att det var porr i vanlig bemärkelse som visades. Det var så jag fick det förmedlat via bilder och texter i pressen.

Jag ser på Heimdalbloggen att utställningen innehåller bilder på människor som har sexuella relationer med djur. Jag anser att tidelag inte bara ska vara utan kulturbidrag, utan helt enkelt förbjudas (det är bisarrt nog tillåtet att sätta på en häst i Sverige, så länge det inte kan tolkas som ett fall av djurplågeri). Huruvida pornografiska fotografier av människor som har sexuella relationer med djur ska vara tillåtet är jag i nuläget inte beredd att ta ställning till.

Men poängen är: Jag anser det vara relevant att diskutera huruvida nämnda porrutställning borde vara olaglig.

Uppdatering: Hela den här debatten har plötsligt fått en ny dimension. Företrädare för samtliga riksdagspartier har gemensamt skrivit debattartiklar om att tidelag borde förbjudas. Till exempel står folkpartisten Birgitta Ohlsson bakom den här artikeln. Vad tycker hon om att partikamraterna i Alingsås finner porrutställningen sååå befriande?

Rubriken är ett konstigt påstående på flera olika sätt. Somliga uppfattar det som självklart, nästan en tautologi. Om det finns skattepengar så är det ju politiker som bestämmer över dessa, för vilka skulle det annars vara? Rent teoretiskt kan man tänka sig skattepengar som någon annan än politiker styr över, exempelvis tjänstemän, politikerns man eller den där konstiga killen i Bonde söker fru.

Men jag hoppas att vi kan vara överens om att skattepengar inte kan vara icke-styrda. Det är helt enkelt omöjligt. Enda sättet jag kan föreställa mig skattepengar som inte styrs är i en värld med obegränsade resurser, en värld där ekonomisk tänkande eller prioriteringar inte behöver göras. Men i den värld vi faktiskt lever i, så är skattepengar styrda, om inte annat så av den anledningen att om man ger pengar till någon så blir någon annan utan.

Vi pratar alltså porr här. Jag kanske borde nämnt det tidigare för att ha fångat ert intresse, men å andra sidan kanske de som läste för porrens skull inte orkade igenom de två första styckena. Så slapp vi dem.

När det gäller en viss utställning med porrbilder i Alingsås, så måste vi till att börja med konstatera att den betalas med skattepengar. Att i det läget hävda att politiker (exempelvis kristdemokrater) inte ska ha en uppfattning om nämnda konstutställning är för mig bisarrt. Naturligtvis ska politiker debattera hur skattepengar används. Det är deras förbannade plikt att uttala sig om hur skattepengar används. Visst är det rimligt att vi alla funderar över vad man kunde gjort med pengarna istället?

Kanske kunde Alingsåsborna köpt en microvågsugn stor som en friggebod, lagt femtio strutsägg i den och dragit igång. Det hade varit roligt. Mycket roligare än porrbilder, som varenda småunge vet finns gratis på internet.

Politiker ska ha synpunkter på vilken kultur skattepengar finansierar. Men jag tänker gå ännu längre: Politiker är, trots allt, människor med samma rättigheter som vi andra och de får säga sin mening om all konst, skattefinansierad eller inte. Det är dessutom nyttigt för både samhällsdebatten och allas vår bildning att vi talar om även konst och kultur. Och det är inte censur att säga att porrbilder som konstutställning är skitfånigt om det inte är skattefinansierat och skitfånigt och dyrt om det är skattefinansierat.

Nu kan vi av detta dra slutsatsen att det inte borde finnas någon skattefinansierat kultur alls. Jo, på något vis kan jag sympatisera med det. Ganska mycket i svensk kulturpolitik är dåligt och borde ses över. Om jag fick bestämma skulle jag utan vidare kunna minska ner svenska kulturbidrag på alla olika nivåer rejält. Men i den principiella diskussion (det är principiellt fel att skattefinansiera kultur) köper jag inte de klassiskt liberala argumenten.

Idén om negativ frihet är omöjlig att upprätthålla och vi måste acceptera att den politiska sfären finns där. Svenska offentligt finansierade bibliotek är lysande och samma sak gäller många museum. Men ganska radikal kan jag ändå vara: Dra gränsen snävt, ha så lite offentligt finansierad kultur som möjligt.

Det är i en mening politikernas förbannade skyldighet att ha synpunkter på kultur och konst. Men visst har Stefan Olsson rätt när han skriver:

Svenska Dagbladet har en “Dagens fråga” som lyder: “Ska politiker bestämma vilken konst som ska få visas?” 90 procent har svarat nej. 10 procent har svarat ja. Jag tolkar det som att det finns ett massivt stöd för kristdemokraternas linje i utställningsbråket i Alingsås. Kristdemokraterna tycker inte att kommunens skattepengar ska gå till att sponsra den pornografiska fotografiutställningen.

Som jag ser det måste den liberal som vill försvara individuell frihet (och det tenderar ju liberaler att vilja) vara på kristdemokraternas sida i den här frågan.

För övrigt förvånar det mig att så många liberaler verkar tolka liberalism som att man är för.. ja för typ allt. Det är fullt förenligt med liberala grundprinciper att vara emot porrutställningar och att argumentera, demonstrera eller göra något liknande för att visa att man är emot detta. Vad som inte är förenligt med liberala grundprinciper är att säga att staten eller någon annan borde hindra porrutställningar från att existera.

Nåväl, låt mig, efter denna lilla utvikning, sammanfatta: Kristdemokraterna i Alingsås är de som i detta fall anser att politiker inte ska styra kulturen. Jag anser att politiker ska styra den kultur som är skattefinansierad och vara med och diskutera den kultur som inte är skattefinansierad. Men framförallt anser jag att en gigantisk microvågsugn och ett femtiotal strutsägg hade gett Alingsåsborna mer för pengarna.

Jag är medveten om att det är något halvår sedan den här boken kom ut, men jag vill tro att det finns något i vår kultur som fortfarande står sig längre än så, så jag skriver om den ändå.

Det blev inte lika stor uppståndelse kring Klas Östergrens Orkanpartyt som det blev kring Gangsters. Och det är säkert rimligt - Gentlemen och Gangsters tycker jag är något speciellt i de senaste årtiondenas svenska litteraturhistoria. Orkanpartyt hade inte samma förutsättningar i medierna, trots att den är en del av en omfattande internationell utgivning av böcker på temat myter.

Hanck Orn lever i vad som kan vara ett framtidssamhälle där makten isolerat sig i “staden under tak”, områdena utanför tätbebyggt område är laglöst land, det är brist på de flesta matvaror, Storkyrkan spelar en evigt pågående orgelkonsert i en ton och den populäraste underhållningen är en helt enkelt skitfet kvinna som sänder en talk show från sin egen säng där hon har sex med män som riskerar att bokstavligt talat krossas under hennes tyngd.

Somliga recensenter har hängt upp sig en del på att detta utspelar sig i framtiden. Jag tror inte man ska göra det (men vad vet jag). Visserligen utspelar sig boken, som Per Svensson skrev, i ett “Sverige som förvandlats till ett Albanien styrt av TV3 – det vill säga i en nära framtid”. Men poängen är väl snarare att boken åtminstone är tänkt att i lika hög grad utspela sig både idag och igår. Myter är något alla människor använder för att i berättande form komma nära en sanning om vad det innebär att leva, ett försök att göra något ständigt växlande till evigt. Detta är trots allt tidslöst och när Orkanpartyt utspelar sig uppfattar jag inte som relevant.

Så Hanck Orns son dör samma dag som orgeln i Storkyrkan slutar spela (och alla diskuterar livligt hur länge upphållet, som antas vara en del av konsten, ska fortgå). Jag kan också avslöja att det är den fornnodiska guden Loke som slår ihjäl Hancks son och att skrivandet av en myt som beskriver kärleken bättre än vad “Affektkommissionen” kan göra är en väsentlig del av boken.

Som ni förstår är jag åtminstone en aning fascinerad av Orkanpartyt. Kanske inte det bästa Östergren skrivit, men bra nog. Så ett halvår senare står den sig. Att svara på den unsprungliga frågan om huruvida vi förlorat känslan för det tidlösa i en ström av fånigheter som står sig några dagar, kan jag inte. Men jag tror inte vi har det. Det skulle göra oss omänskliga.

Den av mig tidigare nämnda artikelserien om skilsmässor är lysande. Idag publicerar Uppsala Nya Tidning ytterliggare några läsvärda artiklar med intervjuer med personer som vuxit upp med skilda föräldrar. Sedan tidigare finns intervjuer med nyblivna föräldrars tankar om skilsmässor och hur man klarar sig som familj.

“Vuxna ’skilsmässobarn’ mår sämre“ - längst ner i artikeln finns länkar till hela serien.