kulturrevolution.se

Johan Norberg har kritiserat Karl Rove i Aftonbladet. Där utmålas Rove som en principlös maktspelare som styrt Republikanerna bort från Reagans någorlunda liberala arv till förmån för etatism och religion. Dick Erixon replikerade på sin blogg där han skrev bl.a. följande:

Rove genomförde en strategi som gav historiens högsta röstetal för en presidentkandidat, 62 miljoner 2004.

Gott så. Å andra sidan har USA fler invånare nu än tidigare vilket Norberg påpekade i sin blogg:

- Jag har aldrig förstått vad det är som är imponerande med att få historiens största röstetal när befolkningen ständigt växer. Det intressanta är procentandelen. Bush fick 50,7%. Hans pappa fick 53,4% och Reagan fick 58,8% 1984.

Erixon har nu replikerat igen och skriver:

Förlåt mig, men som demokrat tycker jag naturligtvis det är ett starkare förtroende att ha fått 62 miljoner väljares röster (som Bush 2004), än att ha fått 47 miljoner röster (som Bill Clinton 1996). Att marginalen var knappare till förloraren är mindre viktigt. Demokrati handlar ytterst om förtroende.

Själv tycker jag att absoluta tal är fullständigt ovidkommande. Den logiska konsekvensen av Erixons resonemang är att en vald ledare i Indien alltid har större legitimitet än en svensk motsvarighet eftersom denne alltid kommer ha ett större antal väljare. I övrigt håller jag med Norberg. Bush har expanderat den amerikanska staten någonting fruktansvärt och snabbare än någon president sedan Lyndon B Johnson - vilket för de flesta amerikakännare säger en hel del.

Utöver detta rör dock Erixon och Norbergs diskussion någonting annat som är mer intressant - politik eller idéer? Norberg ogillar Rove eftersom denne inte är liberal medan Erixon gillar honom eftersom han vinner val och vurmar för kärnväljarna. Själv kan jag bara säga att jag inte hade haft något emot Karl Rove som Reinfeldts valstrateg… då kanske borgerliga kärnväljare fått en regering som för borgerlig politik….

En man som spionerat på Saab har nu tydligen gripits. Men hur kan staten med någon som helst trovärdighet åtala honom? Brukar inte staten försäkra oss att den som inte är brottsling har inget att frukta av övervakning? Om det gäller för statliga byråkrater på t.ex. FRA borde det väl lika gärna gälla för denna 48-årige man som nu gripits. Alltså borde staten endera skrota den nya FRA-lagen eller släppa den 48-årige spionen fri.

För övrigt framstår cirkusen kring FRA som alltmer komiskt. Först får vi höra att syftet med lagen är att stoppa terroristdåd i Sverige. Sen får vi höra försvarsminister Sten Tolgfors säga att syftet är att värna svenska soldater i Afghanistan, varpå FRA-chefen Ingvar Åkesson säger att så naturligtvis inte är fallet, varpå till sist ÖB Håkan Syrén åter hävdar att så är fallet. Sen får vi höra läckor om att syftet är att spionera på ryssarna, något som Tolgfors vägrar kommentera.

En rätt så säker indikation på att någon ljuger är när denne ständigt ändrar sin historia. Vi kan nog därför vara väldigt säkra på att staten verkligen inte går att lita på i denna fråga.

Det i allt högre grad totalitära Storbritannien, där övervakningssamhället är som mest omfattande och där totalförbud mot privat innehav av skjutvapen råder, tycks inte få så stor utdelning av dessa massiva frihetsinskränkningar. Brottsligheten, särskilt då antalet mord, ökar nämligen bara.

Och hur reagerar då “höger”ledaren David Cameron? Jo, genom att kräva hårdare lagar mot knivar. Vissa lär sig visst aldrig att “Anyone who trades liberty for security deserves neither liberty nor security.”

Henrik Alexandersson har på sin blogg under den senaste tiden gjort en mycket bra insats i att bekämpa hotet från övervakningsstaten, både i form av den nya FRA-lagen och annat. Om ni inte redan läst det så läs hans post om hur en socialdemokratisk EU-parlamentariker vill att bloggar ska registreras, licensieras och regleras av EU.

Förhoppningsvis blir detta startskottet för ett hårdare motstånd mot övervakningsstaten. Men i värsta fall så kommer det att bli som i Dilbertteckningen i föregående post att folk gradvis vänjer sig och accepterar den ökade statliga kontrollen, samtidigt som politikerna fortsätter att avfärda kvarvarande protester som något de struntar i, väl medvetna om att de flesta kommer fortsätta rösta på dem eftersom de andra sägs utgöra en större ondska.

I Storbritannien, som är både 1984-författaren George Orwells hemland och det land som ligger närmast hans dystopi -eller var närmast innan FRA antogs- så får vi nu reda på nästa steg. I Yorkshire har polisen nu beslutat att hattar ska förbjudas. Anledningen är att hattar kan dölja för övervakningskamerorna vem som är vem. Än så länge gäller förbudet bara pubbar, men det dröjer knappast länge innan de kommer på att detta även gäller för övervakningskamerorna på gatorna.

Denna Dilbertserie framstår mot bakgrund av bland annat detta alltmindre som en parodi, och alltmer som en realistisk möjlighet.

Något försenat ska då den rapport om svensk penningpolitik utifrån Ludwig von Mises teorier som jag skrivit för Timbro publiceras den 30:e juni. Se Timbros meddelande om det. Den essä jag skrev för Captus för 3 månader sedan skrevs faktiskt egentligen inte för sin egen skull utan den var tänkt att vara en introduktion inför och reklam för rapporten som jag då trodde väldigt snart skulle publiceras, men nu uppstod då en viss försening. Rapporten har i sitt innehåll vissa likheter med essän, men är längre och anpassad för Timbros önskemål om utformning och inriktning, vilket då framförallt innebär en större fokusering på den svenska situationen.

Min rapport ingår i en serie av rapporter om olika ämnen utifrån olika liberala tänkares perspektiv. Först ut var den rapport som projektledaren Mattias Svensson skrivit om regeringens folkhälsoperspektiv utifrån John Stuart Mills perspektiv som redan nu är tillgänglig här.

Även Carl Svanbergs rapport om ungdomens individualism utifrån Ayn Rands perspektiv som publiceras den 26:e juni verkar intressant. I hans fall ska ett lunchseminarium om rapporten hållas. Av så att säga geografiska skäl blir det tyvärr svårt för mig att närvara där, men de som bor i Stockholmstrakten rekommenderas att besöka det.

Uppdatering: Rapporten finns nu tillgänglig här.

Jag har som ni märkt inte bloggat här på ett tag, och det lär bli sparsamt med inlägg även i den närmaste framtiden då jag har mycket annat att göra och prioriterar min andra blogg. Men jag kände ändå att jag måste kommentera den superheta frågan om FRA.

Som ni nog anar så står jag givetvis på den liberala bloggosfärens sida i frågan. Jag har tidigare i allmänna ordalag kommenterat övervakningssamhället men kan här kort kommentera mer specifikt FRA-förslaget. Hade det gått att lita på att övervakningen enbart skulle ske mot terrorister och skulle det finnas anledning att tro att det skulle vara effektivt så hade det varit självklart att stödja det. Nu tvivlar jag för det första dock starkt på att någon terrorist verkligen kommer att fångas med detta, då de få terrorister som tänkt slå till mot Sverige nog lär vara medvetna om att denna lag finns och anpassa sitt beteende därefter.

Dessutom finns det all anledning att misstänka att denna övervakning kommer att missbrukas för andra syften. Dels lär många FRA-tjänstemän bli frestade att missbruka det till privata syften, som att spana på exempelvis grannen eller frun eller vem det nu kan vara. Och dels lär det användas för att genomdriva diverse andra lagar som politikerna hittat på, som att registrera politiskt inkorrekta åsikter, eller för att se om folk genomför otillåtna affärstransaktioner med varandra. FRA-lagen utgår från synen att staten enbart kan utföra goda saker, men då staten består av människor med delvis dåliga motiv så är det inte fallet.

Det finns därför mycket goda skäl för alla som bryr sig om friheten att motsätta sig FRA-lagen. Jag hade länge hoppats att de riksdagsledamöter som säger sig vara liberaler, som Fredrick Federley, Annie Johansson och Karl Sigfrid skulle trotsa partipiskan och motsätta sig lagen. Men nu tycks det som att Federley och Johansson helt svikit genom att sponsra en ny version av lagen som är i stort sett detsamma bortsett från ett tillägg om att en mindre grupp statliga byråkrater i Datainspektionen ska på ett odefinierat sätt övervaka FRA, vilket jag inte finner särskilt förtroendeingivande då jag inte litar på Datainspektionen, särskilt då FRA endera inte lär delge dem om övertramp eller lär få stöd av politikerna för dem.

Karl Sigfrid tycks däremot ha låtit sig pressas genom intensiv psykologisk press till att bli utkvittad från omröstningen, om man får tro Henrik Alexanderssons redogörelse. Att han gav med sig var måhända förståeligt och mindre illa än Federleys och Johanssons direkta svek, men långt ifrån heroiskt. Det finns indikationer om att Birgitta Ohlsson skulle rösta nej, vilket isåfall hedrar henne -som jag tidigare inte haft några höga tankar om-, men då det uttalades innan den kosmetiska justeringen så återstår det att se om hon verkligen gör det, och hursomhelst räcker det inte med henne. Efter det att Federley, Johansson och Sigfrid fallit bort blir det nog svårt att nå upp i de nödvändiga 4 för att fälla storebrorssamhället.

Så tyvärr tyder det mesta på att förslaget går igenom. Det finns inte mycket vi kan göra nu. Men jag hoppas verkligen att alla Sveriges liberaler kommer ihåg Federleys och Johanssons oförlåtliga svek och inte kryssar för någon av dem i nästa riksdagsval. Och egentligen bör man nog inte ens rösta på centern eller något av de andra borgerliga partierna, dels på grund av detta svek och på grund av en del andra dumheter som de hittat på.

Zlatan Ibrahimovic gjorde mål i matchen mot Grekland. På 25 meters avstånd sköt han bollen rakt upp i krysset. Här föddes ett av EM:s snyggaste mål, skrev finska Helsingin Sanomat. Henke Larsson berömmer också Zlatans teknik i DN:

Sedan gör han ett fantastiskt mål, en höger yttersida.

Nu till lite kulturkritik. Då om den miljö där Zlatan och många av de spelare som springer omkring på EM:s fotbollsplaner växte upp: Rosengård i Malmö eller vilken annan europeisk förort. Så här skriver forskaren Cecilia Steen-Johansson ur ett kopierat papper ”Läst” med ursprung från 1960-1970-talen som jag hittade i bokröran:

Barnen har dåliga sysselsättningsmöjligheter. [---] De kan gå och driva i affärerna [---] och de flesta snattar åtminstone någon eller några gånger. De större barnen vill ha litet äventyr och spänning. Fantasilösheten i betongstaden är bokstavligen monumental. Barnen drivs att slå sönder, förstöra och riva ner. Ingen bryr sig om vad de gör, utom förstås olika repressiva instanser, typ portvakt, polis och andra vakter som jagar bort ungarna. Är det någon som undrar varför 10-12-åringarna i Skärholmen sniffar, varför det säljs knark på ungdomsgårdarna i Rosengård?

Det är ord utan visor, vilket visar att integrationsfrågorna väcker starka känslor i ett ämne som idag är ett landskap utan några bestämda riktlinjer. Socialdemokraterna tycker att invandrarna ska få jobb och tillgodose invandrarnas materiella behov och folkpartiet vill prioritera språk och samhällskunskap. Idag får invandrarna “allt i ett” i Alliansens arbetslinje.

Problemen blir tydliga när journalisten Janne Josefsson i Uppdrag Granskning påvisar att en kriminell identitet blir upphöjt till broderskap i Bergsjön i Göteborg. Det blir en upprepad mörk bild som vaskats fram ur en miljö där en sund vägledande vuxenvärld är frånvarande.

Här verkar fler ordningsvakter och övervakningskameror i Tensta, Rosengård och Bergsjön vara första hjälpen. Kommunen kan med lätthet konsolidera bevakning för såväl terrorister, tunga kriminella och stenkastande ungdomar, klottrare och snattare.

Själv tycker jag det är viktigare att satsa på ökad förståelse av familjesituationer där det förekommer värdekonflikter. Ofta då genom att föräldrarna lever kvar i sin egen kultur utan att adoptera den svenska. När somaliska medborgare könsstympar sina döttrar finns det anledning att våga bemöta det. Händer det i Norge så tror jag att det förekommer även här i Sverige. Upplevelsen hos de flickor som blir könsstympade är att samhället inte bryr sig.

Därefter tycker jag det dolda missbruket måste synas. Vad för bild har barnen av samhället i ett hem där flaskan eller annat beroende styr diskussionen på köksbordet? Hur möter vi en arabisk och persisk kultur som har normaliserat opium och rökheroin?

För ungdomar som växer upp med kriminella förebilder i förorten tror någonstans i sin hopplöshet att samhället ytterst inte bryr sig. Så ska det inte vara.

Svensk integrationspolitik har präglats av svår fantasilöshet. När Zlatan Ibrahimovic gör mål väcks hoppet.

Smålandspostens ledarskribent Marcus Svensson klagar på bloggosfärens innehåll. Kritiken är naturligtvis delvis befogad. Efter ett sedvanligt besök på Bloggportalen så kan jag inte låta bli att irriteras över precis samma sak:

Just precis, sexnoveller är viktigare än att Barack Obama blev vald till demokraternas huvudkandidat till det stundande presidentvalet. I bloggosfären är Blondinbella dessutom långt viktigare än Hillary Clinton.

Marcus Svensson fortsätter sedan med att avlossa ett viktigt påstående:

Uppblåst besöksstatistik och inget betalt kan ju göra vilken skribent som helst lite nere.

Eller så kan det vara soligt väder, fotbolls-em, tentor och ett krävande privatliv. Själv deltog jag under våren på en kurs som anordnades av ALMI, och avhandlade själva ämnet utifrån ett perspektiv att skapa ett effektivt företag. Även då var bedömningen av föreläsaren tämligen oklar över hur en hög besöksstatistik på en blogg ska hanteras på ett sätt som gynnar skribentens ekonomi.

Svaret hänger fortfarande i luften. Jag har inte svaret.

Det huvudsakliga problemet är trovärdighet, ansåg föreläsaren från ALMI. Att det kunde stå precis vad som helst på en blogg och att det inte var trovärdigt var även kursdeltagarnas samlade omdöme.

Å andra sidan klumpas allt i bloggosfären ihop under en och samma kategori utan någon slags urskiljning. Ingen skulle komma på att jämföra en herrtidning med Dagens Nyheter eller Vecko-Revyn med Aftonbladet - utom möjligtvis i vredesmod. Ändå klumpas det mesta ihop i bloggosfären av vanligt folk och media.

Vissa i bloggosfären skriver personligt och andra mer opersonligt, men alla har gemensamt att ha sitt eget referenssystem som huvudsaklig källa. Själv tillhör jag den sista opersonliga kategorin. Mitt privatliv är tämligen ointressant.

Visserligen har jag via min flickvän en sommarstuga i Småland, men hur jag än vänder och vrider på det har det personliga ingen betydelse för min kategori av läsare. Inte heller har mina resor till och från Bålsta och Stockholm någon slags politisk innebörd. Intresset för Zlatans dikter är större än mina försök att vara avslappnad.

Däremot har argumenten ett tyngre värde. Journalisten är mer begränsad i sin fördjupning och väljer olika vinklingar för att framföra sin synpunkt, men bloggaren kan snabbt skingra dimridån och gå rakt på sak. Det finns än så länge inget betungande historiskt arv som fungerar som begränsning. Ingen karriär att riskera.

Variationen är också rikare, eftersom själva karaktären är att gå rakt på sak. Ämnet avhandlas inom loppet av några minuter, men i själva verket vet ingen om bloggarens rutin. Just detta vet jag irriterar många journalister som söker igenom bloggosfären i sin jakt efter något som passar deras uppdrag.

Än så länge ligger bloggosfärens hantverk i sin linda. Att verktygslådan har ett rikt innehåll som klarar av problemet med trovärdigheten är något som jag känner hopp inför framtiden.

En sak vet jag däremot om förtroende. Det tar lång tid att bygga upp och kort tid att rasera.

Sydsvenskan meddelar att professor Tiina Rosenberg har överreagerat på en nyliberal låt skriven av gruppen Last Call. Det var inför 500 middagsgäster som hon ställde sig upp för att protestera:
- Plötsligt stod hon framför scenen med blixtrande ögon och ett papper i handen, skrikandes något om ”hur vågar ni” och att vi ”trampade på vänsterrörelsen” och avslutade det med ett trefaldigt ”fuck you”, säger Henrik Béen i Last Call.

Själv har jag ett speciellt minne av Tiina Rosenberg. Det var på Högbergsgatan/Götgatan på Södermalm i Stockholm som jag våren 2006 såg en kortklippt kvinna komma cyklande i ilfart. Hon pratade högt i mobilen så att alla som fanns runtomkring henne hörde. När jag tittade på henne blängde hon på mig.

Jag glömmer aldrig hur jag kände mig efteråt. Då hoppades jag innerligt att Alliansen skulle vinna valet.

Tänk om valet istället hade vunnits av socialdemokraterna som med knapp majoritet fått leda regeringen med stöd av vänsterpartiet, miljöpartiet och feministiskt initiativ (fi). Då hade fi med all sannolikhet fått vara tungan på vågen och garanterat för varje tillfälle som Tiina Rosenberg ogillat regeringens politik skulle svenska folket få uppleva att en mindre kris utspelades på Rosenbad.

Det hade varit en helt annan kaliber än Bert Karlsson och Ian Wachtmeister på 1990-talet som gjorde politiken osäker. Vid ett tillfälle minns jag dåvarande statsminister Carl Bildt kläcka ur sig att samarbetet med Ny demokrati var som en trasig klocka som gick rätt två gånger per dygn.

För journalisterna var Ny demokratis Bert Karlsson och Ian Wachtmeister en försäljningsframgång. Idag är instabila regeringar ett minne blott. Socialdemokraterna kokar sakta ihop sin politik med kryddor av miljöpartiet och vänsterpartiet, men oppositionsledaren Mona Sahlin har fortfarande inte gett några klara besked.

Ett sådant tomrum ger utrymme för mindre partier att växa snabbt i styrka i en valkampanj med många flyktiga väljare.

Att Alliansen har tagit ansvar för stabiliteten i regeringen verkar vara ett minne blott i opinionsundersökningarna. Här är Tiina Rosenbergs idiotiska engagemang en fräsch påminnelse om hur det i värsta fall kunde ha sett ut.

Läs gärna Badlands Hyenas tankar.