kulturrevolution.se

Fredrick Federley är upprörd över att en SSU-are vid namn Ingiberg Olafsson kallat honom nazist på grund av hans stöd till Israel.

Jag håller med Federley om att det är en fullständigt absurd anklagelse. Jag är dock lite besviken över att han i sitt svar inte nämnde det starkaste argumentet för att det är absurt. Nämligen att det är faktiskt Ingiberg Olafsson och andra palestinakramare som är åsiktsfränder med nazisterna. Med tanke på det är det lite förvånande att en palestinakramare väljer att ta upp ämnet. Endera är Olafsson själv omedveten om det hela eller så räknar han med att folk -likt tydligen Federley- ska vara omedvetna om det. Men då han har tagit upp ämnet och då inte alla tycks känna till fakta så tänkte jag redovisa dessa fakta nu.

De som rimligen bäst borde veta vilken ståndpunkt i fråga om Israel som är nazistisk är faktiskt nazisterna själva. Nazismen har faktist ända sedan 1920-talet varit en stark antisionistisk kraft. I Mein Kampf skrev Hitler följande om sionismen:

For while the Zionists try to make the rest of the world believe that the national consciousness of the Jew finds its satisfaction in the creation of a Palestinian state, the Jews again slyly dupe the dumb Goyim. It doesn’t even enter their heads to build up a Jewish state in Palestine for the purpose of living there; all they want is a central organization for their international world swindle, endowed with its own sovereign rights and removed from the intervention of other states: a haven for convicted scoundrels and a university for budding crooks.

Under andra världskriget så allierade sig sedan Hitler med Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini som gick med på att organisera muslimska SS-divisioner som bland annat hade i uppgift att mörda judar på Balkan, i utbyte mot ett löfte från Hitler att inte bara förinta Europas judar, utan även Mellanösterns judar.

Jytte Gutelands och Ingiberg Olafssons SS-U:s stöd till muslimer som vill mörda judar är med andra ord helt i linje med det stöd som Heinrich Himmlers SS gav till muslimer som vill mörda judar.

Går vi sedan till vad moderna nazister säger finner vi ett liknande stöd till palestinierna. Den ökände amerikanske nazistiske f.d. Ku Klux Klan-ledaren David Duke har engagerat sig om möjligt ännu starkare för palestinierna och mot Israel än vad SSU gjort.

Och i Göteborg så demonstrerade sommaren 2006 en grupp nazister knutna till naziportalen Info-14 bärandes palestiniska flaggor och till och med palestinasjalar mot Israel med slagord som “Leve Palestina - Krossa Israel” och “Sveriges folk, höj nu rösten - Sion ut ur mellanöstern”.

Och exemplen på nazistiskt hat mot Israel går att göra många gånger fler.

Med detta vill jag förstås inte antyda att en Israelfientlig hållning är fel för att nazister skulle av delvis andra skäl dela den. Det går förstås att av andra skäl som eventuellt kunnat vara mer legitima -jag anser dock inte att vänsterns argument i den här frågan är legitima- än nazisternas komma fram till samma slutsats. Men om någon åsikt ska drabbas av guilt by association med nazismen i denna fråga då är det definitivt de som faktist delar nazisternas hållning i denna fråga-nämligen Israelhatarna i vänstern.

För några veckor sedan skrev Leif Lewin en debattartikel om hur det somliga skulle kalla identitetspolitik tenderar att bli vanligare. Det är i alla fall professorns intryck att det blir vanligare och det är en utveckling han beklagar.

Idén att den representativa demokratin fungerar enligt principen rösta-på-den-som-står-för-samma-idéer-som-du avfärdar Lewin. Vissa röstar på det viset, men inte alla. Så då kan man tänka sig att folk röstar på den regering som uträttat bra saker, som fått ekonomin att fungera. Nej, säger Lewin, det verkar inte som att det är så heller.

Den första demokratimodellen gnagdes effektivt sönder av det växande politikerföraktet i västvärlden. Den andra modellen kanske aldrig riktigt har varit verklig? I vilket fall visar undersökningar som Lewin hänvisar till att det är svårt att fånga väljares intresse genom att peka på vad man redan uträttat - väljare bryr sig inte om vad som hänt utan hur det ser ut idag.

Så för att förklara valresultat menar Lewin att vi måste acceptera att tämligen stora grupper av människor röstar på det parti som representeras av personer som man kan identifiera sig med. Enkelt uttryckt: “en kvinna väljer en kvinna, en svart väljer en svart, en arbetare väljer en arbetare.”

Nu kan det visserliggen vara så att det hela är lite mer invecklat än så. Exempelvis kan en politiker ha en egenskap (ex. kön) och en annan egenskap (ex. hudfärg) som olika väljare identifierar sig med. Om man vill kritisera Lewins resonemang så ska man alltså i rättvisans namn medge att Lewin också alldeles säkert inser det.

För poängen är ju, så att säga, att han har en poäng. Ganska stora grupper av människor - Lewin talar om 10-15 % och det är kanske en bra utgångspunkt - verkar välja utifrån ganska enkelspårig identifiering med enskilda politiker. Jag skulle tro att man kan hitta hyfsat tydliga samband av den här typen i alla västerländska demokratier. Svarta röstar på Obama, centern har plötsligt en större andel kvinnliga väljare när Maud är partiledare, Maria Wetterstrand kan göra miljömupparna till storstads-medelklass-trettio-någonting-i-högklackat.

Jag tror helt enkelt att Leif Lewin har rätt. Och i detta finns en utgångspunkt för intressanta diskussioner om demokrati. Till att börja med undrar man ju var det här politikermissnöjet som, enligt Lewin, slog sönder tanken om idérepresentation, kom ifrån. Mitt första förslag till svar är dels fragmentariseringen av samhället och dels det halvsekellånga marknadsförandet av demokrati som frihet.

Vi tar en sak i taget: Fragmentariseringen av de västerländska samhällena gjorde, det är min övertygelse, att en idédiskussion i det offentliga samtalet blev svårare. Nu kom mer och mer att handla om vem som pratade snarare än vad hon sa. Vilken minoritets- eller majoritetsgrupp representerar personen? Vilka maktstrukturer är hon, medvetet eller omedvetet, en del av? Vilken religion har hon? Vilken sexuell läggning har hon? Man kan så klart tycka att detta egentligen är något bra. Det kanske var en naturlig följd av att gamla makthierarkier bröts upp? Kanske det, vad vet jag?

Marknadsförandet av demokrati som frihet är intressant. Demokrati är naturligtvis frihet. Men i grunden handlar demokrati, liksom alla andra styrelseformer och all gemenskap, om att acceptera att andra ibland bestämmer. Majoriteten röstar kanske på socialdemokraterna. Majoriteten kanske inför tvångsdelad föräldraförsäkring, skrotar det sista av försvaret och höjer inkomstskatterna. Vad är det som gör att jag accepterar att man fattar dessa beslut?

Idag tror jag att det enkla svaret är att de flesta acceptarer politiska beslut de ogillar därför att det vore besvärligt att göra revolution. Så acceptansen ligger knappast i en känsla för demokratin som system utan snarare i att vi ju trots allt har det mycket bra ekonomiskt sett. Men ju mer vi tänker på demokratin som frihet, frihet att få bestämma och frihet att få ekonomiskt stöd från offentligt håll, desto mer förakt kommer vi känna inför det outtalade faktum att demokrati är en styrelseform - vilket betyder att någon annan bestämmer över dig.

Den nutida människan har helt enkelt mycket höga krav på att få saker serverade och att få bestämma. Jag tror att det skapar politikerförakt. Vi är inte villiga att ge upp en del av oss själva, att foga oss. Och det för oss tillbaka till varför idérepresentationen inte fungerar. Lite omständligt, lite luddigt, men jag har inte utgett mig för att vilja göra något mer än att slänga ur mig ett par tankar.

Idag är det val i världens största låtsasdemokrati - Ryssland. Det kan vara en bra dag att fundera på vad det är som håller en demokrati levande. Om det är så att vi i framtiden i allt större utsträckning väljer politiker på basis av att vi kan identifiera oss i deras utseende och livsstil, så tror jag det kan bli ett problem. Ni förstår så klart att jag menar att det i grunden handlar om socialt kapital, att hålla samman en gemenskap på förpolitisk nivå. Gör vi inte det så håller inte de politiska institutionerna heller. Så länge allt går bra ekonomisk händer inget, men i tider av ekonomisk kris visar det sig hur känsligt ett samhälle är.

Guatemalas ambassadör är besviken på Historiska museet. En utställning med av Guatemala utlånade kulturhistoriska föremål sköttes enligt ambassadören dåligt. Till SvD säger hon:

Jag har nog aldrig skrivit något­ så negativt. Med tanke på hur utställningen blev beklagar jag att vi alls lånade ut föremålen.

Jag har inte sett den här uställningen om Maya-kulturen, och det spelar heller ingen roll för jag är mer intresserad av museets inställning till sin verksamhet än av denna specifika utställning (i fallet med den borde det räcka med att konstatera att det är under all kritik att göra en utställning som är så dålig att ägaren till utställningsföremålen känner sig förolämpad). Enligt uppgift innehöll utställningen bland annat seriefigurer och en “åsiktsmaskin”.

Museet gör regelbundet enkät­undersökningar bland sina besökare. Svaren visar att Spelet om Maya har väckt starka känslor bland de tillfrågade. Målet med utställningen var att rikta sig till ungdomar, och enkätsvaren visar att det är just de yngre som tyckt bäst om den. Totalt var en dryg tredjedel positiv till utställningen, medan en tredjedel var kritisk.

– Det är alltså ganska få som ställt sig likgiltiga. Man kan tycka vad man vill om det, men jag tror att det är bra med utställningar som väcker debatt och diskussion, säger Lars Amréus [Historiska museets chef].

Ni får ursäkta, men jag är sååå trött på det där. Det är inte okej att alla hela tiden gömmer sig bakom väcka debatt-argumentet så fort man får kritik. “Öhh, ja herr domare, jag brände ner Globen, men medge att det väckte debatt.” Dessutom - en tredjedel negativa? Skojar ni? Om en tredjedel av klienterna på företaget jag jobbar var missnöjda så skulle företaget gå i konkurs.

Kalla mig gärna gammaldags men jag kan inte se att det är Historiska museets uppgift att “väcka debatt”. Särskilt inte om man när man gör det förvandlar en utställning till ett spektakel som gör att ägaren av föremålen man visar känner sig förolämpad. Historiska museet vill locka unga. Okej, borde inte det vara öppet mål? Släng upp Guatemalas Maya-föremål. Hämta alla vikingasvärd ni har i källaren. Jag kanske inte är så bra på att klura ut nya sätt att ställa ut saker, men jag har varit en elva år gammal kille: Hur kan svärd och Maya-indianer inte locka unga att intressera sig för historia?

Vår kultur är galen i debatter. Och det är står mig upp i halsen. Visa bara föremålen på ett bra sätt i ett förklarande sammanhang. Folk är inte så korkade att man måste dra ur dem egna uppfattningar om allt. Om någon vill ha en egen uppfattning så kan hon väl ha det. Starta en blog, led en diskussionsgrupp om Maya-kulturen, ställ dig på torget med en skylt i handen. Hur svårt är det att ha en åsikt? Jag och alla andra har redan nu för mycket åsikter om allt mellan himmel och jord, och det mesta begriper vi inte men har åsikter om ändå. Lägg ner debattprogrammen, läs inte krönikorna i tidningen, sluta läs den här bloggen! Bara lyssna lite. Titta på en utställning utan att ha en åsikt. Vi börjar nu.

Jag fick en ljudfil med en snutt ur den senaste Beck-filmen skickad till mig för ganska länge sedan. Det tog tid för den kristna pressen att upptäcka det jag då fick reda på.

Filmen handlar om en “ultrakonservativ kristen höger” som tydligen växer fram i Sverige. De stora samfunden har en “våldsinriktad svans” och exempelvis den numera medialt uppmärksammade föreningen Svenska Evangeliska Alliansen nämns. Bland annat får vi veta att de “hatar invandrare och är för kristna friskolor”. Jag skrattade så klart när jag lyssnade.

Det är numer välkänt att invandrare tillhör de mer kristna delarna av svenska folket - vilket inte är så märkligt - och konfessionella friskolor har ju genom europakonventionen en särställning i svensk lagstiftning så det kan trots allt inte vara så upprörande att kristna grupper är för sådana.

Nåväl, huruvida det, som det har påståtts, kan vara juridiskt tveksamt att i en film namnge en existerande förening och sedan påstå att de sysslar med, eller har kopplingar till någon som ägnar sig åt, grov brottslighet och terrorism, vet jag inte. Och jag är inte så intresserad heller.

Att det finns folk som vill utnyttja det stora mediala intresset för religiösa sekter (efter Knutby) är inte så förvånande. Den som lyssnat på Svenska Evangeliska Alliansens ordförande måste dock medge att oavsett vad man anser om hans åsikter så är det svårt att föreställa sig honom spränga sig själv i luften i en folksamling.

Det finns få saker som gör folk så upprörda som religion. Eller, egentligen är inte det helt sant - det är i första hand de tre teistiska religionerna som gör folk upprörda, men då ska man också komma ihåg att i Sverige, och i hela västvärlden, verkar det i offentliga sammhang vara underförstått att religion betyder teism.

För Sveriges del är det nog så att mycket av den upprörda stämningen har sitt ursprung i att så många trodde att religionen var död. Så helt plötsligt invandrar det en massa katoliker, ortodoxa och muslimer. Och som inte det vore nog så har antalet kulturkristna minskat snabbt i Sverige sedan 60-70-talen, samtidigt som vi sett nya karismatiska rörelser som dragit fram över landet. Det var dömt att bli en känslig fråga.

Jag tror att det finns fler övertygade kristna i Sverige idag än vad det gjorde på 50-60-talen. Och jag tror att det finns betydligt färre som lite vagt känner samhörighet med kristna, men egentligen inte är övertygade om sanningsbudskapet. Det är svårt att mäta sådana saker, men här finns en intressant början för den som vill veta mer.

Vi befinner oss i en osäker situation i Sverige. Det är verkligen inte glasklart hur framtiden kommer se ut och det blir inte bättre av att det är så känsligt att diskutera många av de frågor som tangeras. Just nu tror jag dock att det finns en sak som går att säga ganska säkert: Utvecklingen har hittills gått mot en polarisering. Från att ha varit en religiöst, kulturellt och politiskt homogen befolkning har vi blivit mer splittrade. Samtidigt finns det i Sverige också ett mycket starkt socialt och politiskt tryck, som gärna ska utövas lite i hemlighet. Vi skulle aldrig säga att vi ställer stora krav på att invandrare ska förändra sina sociala relationer och hela sitt sätt att organisera sitt privatliv. Samtidigt skulle ingen drömma om att ifrågasätta särbeskattningen som ställer just de kraven på invandrare.

Sverige är ett intressant land. Den som lever får se vad som händer.

När jag förra veckan försvarade religösa friskolors rätt att finnas så påpekade jag att de kommunala skolor som antiliberaler föredrar är full av socialistiska propagandalögner, något jag vet från personlig erfarenhet av de kommunala skolorna.

Nu, via P.J. Anders Linder, ser jag ytterligare ett exempel.

2 bibliotekarier vid namn Jonas Aghed och Juan Vega vid det kommunala Brännkyrka Gymnasium ägnar sig åt förintelseförnekande. Inte av den nazistiska, utan de kommunistiska. De kallar försöken att sprida kunskap om de massmord som begicks i kommunistländer av framförallt Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot, för ett försök att ”vrida svenska skolelevers historiesyn åt höger” och de lovar att personligen se till att sådant material ”kommer inte över det här bibliotekets tröskel”.

När kommer kraven på att Brännkyrka Gymnasium ska stängas?

Det är lätt att ta de politiska institutionerna och nationalstaten för givna. Lika lätt som att tro de båda nämnda sakerna är ett och samma.

Hur djupt sitter idén om svenskar? Kan man låta bli att tänka i termer av fransmän och tyskar, amerikaner och australiensare? Frågan är inte vad som är svenskt, utan snarare hur det kommer sig att adjektivet “svensk” alls existerar i vårt språk.

Nationalstaten är en häpnadsväckande uppfinning. Den kombinerar medborgarskapstanken med en politisk makt som råder över ett geografiskt område. Om man är medborgare i en nation har man något gemensamt med alla andra människor som bor där. Man är inte släkt, har inte alltid samma religion och i vissa fall talar man inte ens samma språk som alla andra. Men man är medborgare i samma stat och utgör en del av en nation.

Men vad är det som binder människor samman? För låt oss sluta vara naiva; människor måste ingå i ett sammanhang. Och om vår legitima politiska makt inte stödjs av ett medborgarskap och en identitet knuten till denna, så finns det andra sätt att organisera ett samhälle. Själv anser jag att alternativen förskräcker.

Om det stämmer att medborgarskapstanken bara går att upprätthålla i ett samhälle där människor känner tillit och gemenskap med varandra, så innebär det att det är av yttersta vikt att ha en kontinuerlig diskussion om vad det innebär att vara svensk. Vad har jag gemensamt med alla andra som vi väljer att kalla för svenskar? På vilket sätt förvaltar vi ett arv från alla de som funnits innan oss och vad vill vi lämna efter oss till våra barn?

I samma stund som människor inte har en intuitiv känsla av att svenskhet faktiskt existerar, så faller Sverige som nation. Och en sak kan ni vara helt övertygade om: När ett politisk system faller så uppstår ett annat.

Politik är inte allt här i världen. Och just den insikten om politiken som en sfär skiljd från religionen, vetenskapen och allt annat, är en av de stora tankarna i människans historia. Politiken måste finnas, men politiker bör hålla fingrarna borta från vissa saker.

Idag är den största anledningen till förvirringen kring nationaldagen att det nästan är svårt att tänka sig en avsaknad av nation. Så använd nationaldagen till att fundera över varför adjektivet “svensk” finns och vilken betydelse det har haft och än idag har. Kanske blir du förvånad. Och om du får lite tid över så kan du ju göra något kul också.

I Expressen skriver ett helt gäng lite yngre borgerligt orienterade personligheter att det är dags att tänka om i synen på EU. De hävdar att människor som “vuxit upp” med unionen är mer kritiska till utvecklingen än vad den gamla generationen högerpolitiker är.

Det är ingen tvekan om att de har rätt. Den som sympatiserar med de yngre skulle hävda att det beror på att de gamla är så vördnadsfulla inför tanken om ett enat Europa att de inte kan se verkligheten. De som håller på den äldre generationen skulle säga att de yngre inte förstår storheten i det enade Europa.

Jag anser att det finns anledning att göra upp med den svenska högerns naiva syn på EU, och i artikeln formuleras anledningen till detta ganska bra.

Man flaggar inte - jag upprepar: absolut inte - på påskafton. Det är inte någon officiell flaggdag och Jesu grav hittades tom på morgonen den andra dagen efter korsfästelsen, det vill säga påskdagen.

Nu kan ni fortsätta äta ägg. Glad Påsk!

Adam Nelvin skriver en av de mer läsvärda texterna om filmen 300. Han ställer det fritänkande Aten mot det totalitära Sparta.

Må så vara att vi vill se det som att vår kultur är sprungen ur Aten och Jerusalem - knappast Sparta och Jerusalem. Men jag har obehaglig känsla i maggropen, för var det inte så att den totalitära stadsstaten räddade staden av “filosofer och pojkälskare”? Utan de 300 hade Atenarna varit kvar i staden då perserna plundrade den.

Kanske är det ett kardinalfel att använda Sparta som tidlös symbol för en kultur, men vad innebörden av att i samband med slaget vid Thermopyle hylla Aten som västerlandets moder blir, vågar jag inte ens tänka på.

Igår deltog EU-minister Cecilia Malmström och Utrikesminister Carl Bildt vid Hotel Rival vid Mariatorget i Stockholm i firandet av EU 50 år. Balansen i det politiska samtalet ligger oavbrutet mellan samförstånd och konflikt.

Trots att EU idag är mer försonat än tidigare anser utrikesminister att behovet är “skriande” av ett EU som kraftfullt och aktivt tar del i skapandet av en fredligare tillvaro. Här räcker Carl Bildt handen till USA, men menar också att EU ska ta ett ansvar där “andra inte kan eller vill”. Därför behöver också samarbetet bli bredare och skarpare inom unionen.

Retrospektionen är viktig i granskandet av det förflutna, och Carl Bildt erkänner EU:s historia som producerat två förödande ideologier, men vill nu integrera Sverige med övriga världen. Det lokala och globala spänningsfältet finns där hela tiden, och inbjuder till omedveten nytolkning av framtiden. Någonstans är uttrycket “med båda fötterna på jorden” tilltalande.