kulturrevolution.se

Yassir Arafat, Jimmy Carter, Kofi Annan, FW de Klerk, Alva Myrdal och Al Gore. Politiker med dragning åt det totalitära? Personer som ägnar sig åt nepotism och förskingrar pengar? Personer som vill att staten skall uppfostra barn och vägra föräldrar denna möjlighet? Personer som hyllar diktaturer? Personer som argumentar för hushållning med energi men samtidigt bor i ett stora hus och slösar elektricitet? Nej. Fel. Alla dessa är vinnare av Nobels fredspris.

Al Gore sällar sig nu till en stjärnspäckad skara med totalitarister, religiösa extremister och befäster därmed än en gång vilket typ av pris som fredspriset är.

Vi har munkar i Burma. Demokratirörelser i Kina och i Singapore. Människohjälpsorganisationer i tredje världen. Journalister i Ryssland. Ja, alternativen är nästan oändliga. Ändå är det Al Gore som vinner. En person som inte ens kan leva som han lär. På dagarna predikar han ekologismens lov men på kvällarna återvänder han hem till sitt skrytbygge som konsumerar mer el per månad än en genomsnittlig amerikansk familj gör på ett år.

Redan 2002 skrev Andreas Röttorp, apråpå att Jimmy Carter fick priset, att fredspriset spelat ut sin roll. Under artikel rubriken Fredspriset - fåntrattarnas triumf går Röttorp igenom problematiken med fredspriset.

Fredspriset har alltid varit och kommer säkerligen fortsätta vara kontroversiellt när det ges till personer som hävdar att HIV sprids i Afrika pga. att västerländska vetenskapsmän skapat viruset och släppt ut det där. Al Gore passar utmärkt.

UPPDATERING: Valet hyllas dock av Maria Wetterstrand och… Fredrik Reinfeldt! Däremot får hans film inte visas i Storbritannien eftersom den innehåller för många sakfel.

UPPDATERING: För den som anser att det visst är bevisbart att klimatförändringarna och en global temperaturökning påverkas av människan så kan man enkelt tjäna 125 000 000 dollar. Hittills har ingen försökt vinna pengarna.

UPPDATERING: Björn Lomborg, statistikern som miljörörelsen älskar att hata, skriver i vänstertidningen the Guardian om fredspriset. Där listar han alla faktafel som Al Gore använder i sin argumentation och de fakta han väljer att blunda för som t.ex. att Grönland hade varmare klimat på 1940-talet. Läsvärt.

Jag har nu varit ute och seglat en vecka. Utgångshamn var gästhamnen i Åbo, Finland i torsdags. Torsdagen erbjöd bländande fint väder och vi avlade säkert 35 distansminuter under dagen. Hamnen den kvällen har jag redan glömt bort - men myggbetten sitter kvar. Tydligen så stämmer dagsblaskornas larmrapporter om nya aggressivare myggor. Det var helt sjukt. De attackerade och bet direkt. Däremot var det lugnare på dagen, även om Expressen (har jag för mig) skrivit att de skall vara aktiva även på dagen.

På fredagen stävade vi mot Iniö (tror jag att det hette, eller så var Iniö första hamnen). Dagen började bra, fint och soligt väder. Men det övergick efter ett tag i kraftigt regn - regnkläder på på däck!

På lördagen seglade vi mot Rödhamn strax sydväst om Mariehamn på Åland. Bländande väder igen - men oj vad det blåste. Bara segling på focken den dagen och man blev blötare än när det hade regnat - vågorna sköljde ständigt över båten.

Sedan gick seglatsen vidare mot Mariehamn och sedan över Ålandshav - jag hoppade dock av i Mariehamn.

Efter varje seglats jag varit med på så slås jag alltid över hur konstig seglingsvärlden måste te sig för politikerna. Man seglar förbi privata fyrar, lägger till i privata gästhamnar och väl ute på sjön så kan man bara lita till sina egna sjökunskaper. Men fyfaen vad härligt det är!

Nu är jag tillbaka i verkligheten i Stockholm och önskar Kulturrevolutions läsare en fortsatt trevlig sommar.

Centerpartiets Fredrick Federley och Annie Johansson har skrivit utförligt på sina bloggar om de våndor de drabbats av inför voteringen i Riksdagen om utökad signalspaning från FRA. Läget som beskrivs är hårresande men ingen överraskning för alla dem som varit inblandade i eller har koll på partipolitik.

Trots att de båda är emot lagförslaget så har de blivit hotade och mer eller mindre mobbade av partiet för att de ska stödja partilinjen. Detta är ingenting unikt för Centerpartiet.

Att Federley ens funderar på om han skall rösta efter sina åsikter eller spela med för att inte tappa inflytande visar på ett djupt demokratiskt underskott i det svenska valsystemet.

Det är inte partiet som skall följas - det är väljarnas åsikter.

I det svenska valsystemet så sitter partierna själva på all makt vad gäller vilka som kandiderar till Riksdagen. Detta är inte bara synd, det är djupt problematiskt.

I länder med valmanskretsar - likt Storbritannien - så är det av yttersta vikt för varje politiker att hålla god kontakt med väljarna i sitt distrikt. Politikerns anställning hänger inte på att hålla sig väl med partiet. Det hänger på att hålla sig väl med väljarna.

En politiker som valts in av väljare för sina starka åsikter riskerar därför att röstas bort i nästa val om denne inte efterlever sina väljares åsikter. Så inte i Sverige.

Sverige måste snarast möjligt se över det valsystem som råder här i landet. Det är väljarnas åsikter som skall representeras och efterlevas - inte partiledningarnas.

Det har nu ett tag diskuterats om inte de borgerliga partierna bör slås ihop. Med tanke på att åsiktsspännvidden mellan de borgerliga är mindre än det är i Socialdemokraterna så borde väl detta fungera. Eller?

Problemet är dock att politik inte är företagande. I näringslivet kan man slå samman organisationer eftersom ekonomi inte är ett nollsummespel där företagets vinst går före personliga revir. Så inte i politiken. De fyra borgerliga organisationerna svämmar över, likt alla andra partier, av personer som investerat tid för att få just sin position. Skulle de verkligen vilja riskera att förlora sin post och sitt revir genom att slå samman flera partier? Knappast.

P J Anders Linder, på SvD, har istället lanserat förslaget om en gemensam vallista. Detta förslag är, kanske inte mer intressant, men mycket mer realistiskt. Partierna behöver inte lägga ned tid och kraft på interna strider men kan samtidigt sluta tänka på fyra procentspärren. Dessutom blir det än tydligare att det handlar om ett tydligt borgerligt alternativ.

En konsekvens av detta som jag tror att man missar är också att det skulle vara svårare för nya partier att ta sig in i riksdagen. Junilistan misslyckades fatalt senast eftersom man inte tog ställning för de borgerliga eller socialisterna. Det gjorde att väljarna, som hade två tydliga alternativ mellan vänster och höger inte vågade rösta på ett parti som inte tagit ställning. Vid nästa val skulle en gemensam vallista försvåra än mer för nya partier att ta sig in.

Fredrick Federley lanserade ett mer orealistiskt, men kanske mer intressant, förslag. Varför inte göra om borgerligheten till ett liberalt parti och så ett konservativt? Intressant, helt klart, men svårt att genomföra. Även här blir konsekvenserna revirstrider.

Vi på Kulturrevolution konstaterar bara att det är bra att de borgerliga så mycket tydligare numer är ense om att regera tillsammans. Bara vi slipper vänstersteg från Centerpartiet, men kanske främst Folkpartiet, så går svensk borgerlighet en ljus framtid till mötes.

Det enda som är värre än att bygga teorier och koncept på logiska felslut är att bygga det på anekdotisk evidens. Vad är då det? Jo, det är att ta en personlig upplevelse, ett enstaka fall, och extrapolera det till en generell regel.

Visst, vi har kanske sett flera fattiga kineser i Hong Kong, men det ändrar inte det faktum att Hong Kong stort sett, generellt, är ett mycket rikt område.

Själv tänkte jag dock använda mig, här och nu, av anekdotisk evidens. Inte för att dra generella slutsatser dock, nej, mest för att belysa ett problemområde som ofta står i centrum i politiska debatter.

Jag har nämligen i strax över ett års tid haft att göra med det svenska rättsväsendet. Dock kan jag lugna Kulturrevolutions läsare med att jag vare sig flyttat till en postbox eller skattestrejkat. Nej, jag blev i januari år 2006 utsatt för ett knivöverfall helt oprovocerat (om det nu inte är provokation att försöka dra sig undan ett slagsmål).

Redan direkt så bekräftades mina fördomar. De väktare som avstyrt knivöverfallet var professionella och måna om mig och såg till att jag mådde bra. Trots att det ringts in ett larm om knivöverfall till polisen så tog det dock en timme innan Kling och Klang kom till platsen. Väl där var deras ointresse tydligt.

Trots att jag kunde ge en detaljerad redovisning av vad som hänt så avbröt en av konstaplarna mig och bad mig summera upp historian lite kortare och enklare. Jag menade att det då skulle saknas detaljer och kunna bli fel i polisrapporten som skulle kunna ge problem vid en eventuell rättegång (så blev också fallet senare) men konstaplarna propsade på det ändå och skrev en kort summering.

Efter några veckor fick jag hem polisrapporten som innehöll flera fel. Däremot fick jag ingen information om det skulle väckas åtal eller liknande. Därför fick jag i över en vecka ringa runt tills jag till slut fick tag på den åklagare som hade fallet. Det hölls ett nytt förhör via telefon och jag meddelades att jag skulle få fortlöpande information.

Tre månader senare hade jag inte hört någonting. Jag ringde då upp åklagaren igen och fick efter flera dagar tag på henne. Hon meddelade då att hon inte längre ansvarade för fallet och frågade mig om jag inte kontaktats och informerats om detta.

Jag ringde upp den nya åklagaren och propsade på att få reda på vad som hände. Hon kunde dock inte ge någon information med bad att återkomma. Över ett halvår efter det inträffade ringde jag upp igen och frågade hur det gick. Hon frågade mig om jag inte fått någon information. Jag svarade nej och fick då informationen om att det skulle veckas åtal om någon månad.

Tio månader efter det inträffade ringde jag så åklagaren igen. Som vanligt gick hon inte att nå och jag lämnade flera meddelanden om att hon skulle ringa upp mig. Detta gjorde hon inte men till slut fick jag tag på henne. Då fick jag reda på att åtalet skulle äga rum vid ett visst datum, cirka ett år efter överfallet och att jag skulle kallas.

Efter att ha gått och vankat och inte blivit kallad faxade jag så åklagaren och ville ha information och upplyste henne om att myndigheter enligt lag är skyldiga att svara på skriftliga frågor. Då fick jag till slut svar och ett datum för åtal.

Till slut, över ett år och en månad sedan överfallet skulle så rättegång hållas. Mitt målsägarbiträde hade inte koll på vad det var för fall. Åklagaren var inte förberedd utan snackade igenom det hela med mig minuterna innan rättegången och hade inte koll på händelseförloppet. Försvarssidan använde självfallet den bristande polisrapporten som bevis för att jag ljög och bilden av ett rättssystem utan intresse för offret stärktes ytterliggare.

Nu går jag och väntar på domslut men lär väl få kontakta åklagaren själv för att få reda på vad som hänt.

Detta är självfallet ett fall, men om detta är regel snarare än undantag så börjar jag förstå att målsägande och vittnen inte infinner sig till rättegångar. Hade jag varit mindre tjurskallig hade jag lagt ned det hela för länge sedan. Det tog ett år och en månad för att det skulle bli rättegång och inte en enda gång har jag kontaktats av rättsväsendet utan har själv varit tvungen att ligga i utav bara den för att få någon som helst information.

Om detta inte är ett undantag så behöver det svenska rättsväsendet en renovering som skapar trygghet för offer och vittnen istället för irritation och vilja att lägga ned åtal.

Året är 1975 och världens klimat står inför stora förändringar. Vårt sätt att leva har rubbat jordens balans så till den milda grad att vi kommer se stora förändringar i jordens temperatur. Vi måste göra något.

Detta stod i tidningen Newsweek och profetiorna och alarmisen känns igen från idag. Men skillnaden då, mot nu, var att då blåste alarmisterna revelj för att jorden var på väg att bli kallare. Idag är jorden på väg att bli varmare.

Alarmisterna runt om i världen har blåst till samling så många gånger att det är svårt att ta dem på allvar. Ena gången är det på väg att bli kallare, andra gången varmare. Ena gången är det dödligt att äta chips, andra gången visar det sig att man måste äta kopiösa mängder av nämnda chips för att det ens skall bli mindre farligt.

Alarmisterna har höjt sina röster så många gånger att många av oss nu instintinktivt avfärdar alla alarm som trams. Speciellt eftersom det ligger i totalitaristers intressen att använda dessa alarm som ursäkter för att utöka statens makt.

Vidare så tycks det gå en tydlig gräns i klimatdebatten - på ena sidan står socialister, på den andra liberaler. Denna ideologiska uppdelning är mycket intressant eftersom det borde röra sig om empiri. Varför träter människor om en fråga som i grunden handlar om fakta? Själv tror jag att det beror på de slutsatser människor drar av fakta. Socalisterna använder alarmismen för att driva på krav på mer planekonomi medan liberaler menar att vi istället borde ge mer utrymme åt den privata sektorn som är bättre lämpad att lösa problem än den statliga.

Dessutom tycks det finnas skillnader i prioritering. Där socialisterna tycks se jordens temperatur som den viktigaste frågan menar andra att det kanske är viktigare att prioritera fattigdom, sjukdomar och misär - som alla löses bättre av frihandel och marknadsekonomi än av statlig klåfingrighet och planekonomiska regleringar.

Den stigmatisering som äger rum inom forskarvärlden är dessutom beklämmande. De forskare som pekar på att vi haft varmare och kallare tidsperioder flera gånger om behandlas som stigmata och beskylls för att förstöra för de goda krafter som så ädelt tagit på sig att rädda oss alla från en annalkande undergång.

Den luttrade människan ställer sig skeptiskt till alarmrapporter och pekar handfast på att det finns många stora problem runt om i världen, och dessa löses bäst med ökad frihet - inte med planekonomi.

Svenska högskolor och universitet tar emot fler och fler studenter, utan att kunskapsnivåerna i gymnasiet har ökat. Forskningen sprids ut över landet, ofta av regionalpolitiska skäl. Det medför att folk med examina från svenska högskolor och universitet får ut mindre av den tid de lägger ned på sina studier.

Den borgerliga regeringen bör vända på denna utveckling, både vad det gäller utbildning och forskning. Utbildningen först. Kvantitetsmål måste ersättas med kvalitetsmål. Förmodligen borde antalet studieplatser minskas. Incitamenten behöver förändras, både för studenter och för institutionerna som utbildar dem. Idag får lärosätena betalt dels för antalet antagna och dels för antalet som ges godkänt på kurserna, vilket inte är särskilt lyckat. Det gör det rimligt att sträva efter att först låta så många som möjligt gå en utbildning, och sedan sänka kraven så att de allra flesta klarar den. Problemet är förstås att utbildningen i sig blir mindre avancerad när kraven sänks, och dessutom att den signal till arbetsgivare som en examen är tänkt att vara kraftigt försvagas.

Även studenterna borde ges delvis annorlunda incitament — de borde få bära en större del av kostnaden för studierna själva. Förvisso är tiden det tar att genomgå en utbildning en kostnad i sig, med uteblivna arbetsinkomster, men det är fortfarande billigt nog för att vi skall ha en alltför stor mängd studenter som pluggar ämnen som inte efterfrågas. Det bör förvisso stå var och en fritt att studera vad hon vill, men det innebär inte att skattebetalarna skall finansiera det. I ett första steg skulle studiebidraget avskaffas, kombinerat med statligt garanterade lån — som för övrigt kan skötas av privata aktörer — där studenterna kan låna pengar för att klara livskostnaderna. Ett sådant system skulle fortfarande göra det möjligt att studera på högre nivå för folk utan stora tillgångar, men det skulle uppmuntra studenterna att dels studera ämnen som de tror skulle ge dem inkomster nog att betala tillbaka lånen, och dels att försöka nå sin examen på kortare tid.

Även vad det gäller forskningen finns det skäl att genomföra förändringar. Framför allt behöver spridningen, rent geografiskt, av lärosäten minska. Att samla många framstående forskare på samma plats skapar ofta en miljö där nya tankar uppstår, och de effekterna är omöjliga att uppnå när regionalpolitik ser till helt andra intressen än forskningsmässiga när universiteten placeras ut över landet. Universiteten bör också ges större möjligheter att finna finansiering utanför staten.

En välfungerande högre utbildning är nödvändigt för att Sverige skall kunna fortsätta att växa och stå starkt i den internationella konkurrensen. Det är inte allt som krävs, men det är nödvändigt att förbättringar genomförs.

Allas vår JK, Göran Lambertz, är en märklig man.

Å ena sidan är han emot yttrandefrihet (den kan man ju beskära om religiösa människor tar illa upp över något) men har samtidigt inget emot att moskéer på Södermalm sprider hatpropaganda mot judar.

Å ena sidan vågar han ta upp det faktum att det kan sitta människor i svenska fängelser som egentligen borde gå fria men samtidigt kan det vara okej med ökade statliga övervakningsbefogenheter.

Diskriminering är fel, men det är okej när universitet diskriminerar.

Thomas Bodström är han ovän med, men däremot tjenis med Claes Borgström.

Sammantaget är det en blandad kompott.

Från borgerligt håll tycks det också vara skilda åsikter om Lambertz. Dels finns det dem som tycker att det är bra att han vågar ta upp det faktum att domstolar ibland kan döma fel och att övernitiska åklagare ibland kanske sätter människor i fängelse, trots att de borde gå fria. Samtidigt finns det en samlad massiv kritik mot Lambertz velande i yttrandefrihetsfrågor eftersom han vill beskära den av religiösa anledningar. Samtidigt tycks han inte bry sig om uppmaningar till våld om det kommer från muslimer.

Det är viktigt att uppmuntra det som är bra, dvs. att Lambertz vågar lyfta fram att människor kan bli oskyldigt dömda. Men än viktigare är att markera mot Lambertz velande i yttrandefrihet. En samlad borgerlighet måste stå upp för denna civilisationens grundpelare.

Frågan är om det går att kommunicera två så skilda omdömen om Lambertz samtidigt? Om man samtidigt tycker att det är bra att han värnar rättsäkerhet men att det är dåligt att han är emot yttrandefrihet - går detta att få fram på ett vettigt sätt?

Kofi Annans tid som generalsekreterare har varit en katastrof; märkt av svaghet och impotens. Under hans ledarskap har människor slaktats ihjäl i Rwanda, Srebrenica och Darfur. Han är ansvarig för att ha kört FN i botten och låtit det degenerera till en institution av korruption, anti-semitism och USA-hat. Det är inget mer än en internationell debattklubb och en lekstuga för diktatorer. Kofi Annan är en svart fläck i FN:s historia.

* Som chef för FN:s fredsbevarande operationer hade Kofi Annan ansvar för de FN-soldater som befann sig i Rwanda 1994 under folkmordet. Redan fyra månader innan massmordet hade den kanadensiske generalen Romeo Dallaire, som befann sig i landet, skickat ett fax till Annan i vilket han varnade om ett kommande folkmord. Uppgifterna kom från trovärdiga hutu-källor. Annan vägrade, i sitt svar, att godkänna någon som helst form av militärt skydd för tutsibefolkningen:

. . .the overriding consideration is the need to avoid entering into a course of action that might lead to the use of force and unanticipated repercussions.

Man hör ibland en del argumentera för att de individuella länderna i säkerhetsrådet var precis lika ansvariga för folkmordet i Rwanda som Annan. Även om vi bortser från faktumet att Annans likgiltighet inte kan ursäktas av andras passivitet antyder flera källor att Kofi Annan lät bli att informera medlemsländerna om allvaret och vidden av konflikten i Rwanda.

* Ett år senare, i Srebrenica, gjorde Annan ingenting för att förhindra sju tusen muslimer från att bli mördade av serbiska trupper. Massakern var en följd av att muslimerna gett ifrån sig sina vapen, vilket de gjorde efter att FN gett dem löften om beskydd. Men de sex hundra FN-soldaterna avfyrade inte ett enda skott till deras försvar.

Annans passivitet har lett till att stater tagit saken i egna händer. Saddam Hussein har nu blivit avsatt och ställd inför rätta och det irakiska folket har fått frihet, allt detta trots Kofi Annan och Förenta nationerna. Det är mer än uppenbart att Annan inte har mycket övers varken för kriget mot terrorismen eller för spridningen av demokrati i Mellanöstern. Han antydde nyligen i en intervju med BBC att irakier har det sämre idag än under Saddam. Ett rätt så otroligt påstående som genast avfärdades av irakiska politiker.

Under Annan har korruption och skandaler fått växa inom FN som sett några av sina värsta lågvattenmärken. Två exempel:

* Olja mot mat-skandalen är den största korruptionsskandalen i FN:s historia. Under Annans ledarskap lyckades Saddam Hussein lura undan pengar, som egentligen skulle gå till hungriga irakiska barn, till sig själv. Bland annat skickades pengar till palestinska självmordsbombares familjer. Mängder av FN-byråkrater har anklagats vara inblandade.

* De senaste åren har man kunnat läsa i tidningar om hur FN:s fredsstyrkor är inblandade i sexskandal efter sexskandal. Man pratar om barbariska handlingar där soldaterna tvingat kvinnor och flickor att prostituera sig. Från Östtimor kommer avskyvärda historier om hur FN-soldater bland annat skall ha förgripit sig på barn och haft samlag med getter.

Vad som behövs är omfattande strukturella reformer, aggressivt försvar av demokrati och mänskliga rättigheter och ett mer transparent FN med tydligt ansvarsutkrävande. Världens problem löses inte av att Robert Mugabe och King Jong Il får diktera efter sina passioner. Det enda hoppet är att demokratier tar ledningen och håller ihop inför tyranner och diktatorer som håller världen gisslan med sina kärnvapen. Då kan man inte göra som Kofi Annan och skjuta undan länder som USA och Israel. Vi behöver dem.

Vi behöver dock inte Kofi Annan. Tack och adjö.

Någon form av hemlighetsmakeri i ideella organisationer och föreningar har vi alla varit med om. Det tisslas och tasslas; han tycker inte om henne, och hon vill bli ordförande men säger inget, och han där borta var på väg att sluta men kan tänka sig att komma tillbaka. Känns det igen? Framförallt inför olika typer av val av personer till förtroendeposter brukar det bli närmast outhärdligt. Det sämsta hos människan kommer fram.

Men ibland går det över gränsen, ibland krävs det att någon slår näven i bordet och talar om för folk att de beter sig som självcentrerade små barn. Det socialdemokratiska partiet har passerat gränsen för länge sedan. Partidistriktet i Dalarna väljer att nominera sexton kandidater till ordförandeposten. Listan börjar med Bodström och slutar med Östros. Det verkar knappast seriöst, men ändå har ju distriktet inget val, för hela nomineringsprocessen är bakvänd.

Vilka politiska åsikter har egentligen de formellt icke-existerande kandidaterna till partiledarposten? Är det ingen som tycker att det är en relevant fråga? Jo, förmodligen tycker många det, men ingen säger det rakt ut och ingen vill diskutera. Istället tisslas och tasslas det bakom ryggen på folk och när medierna eller vanliga socialdemokratiska väljare inte hör.

Det är symptomatiskt för hur socialdemokratin kommit att utvecklas att man aldrig kan prata öppet, att man alltid ska mygla och prata skit i smyg, men rätta sig i ledet så att det syns utåt.

Vi är uppriktigt intresserade av vad det socialdemokratiska partiet har för valmöjligheter. Hur ska partiet utvecklas? Vilka olika åsikter finns? Hur ser ni på framtiden? Och, snälla någon, vilka kandidater till att leda partiet finns det och vad är deras åsikter?