kulturrevolution.se

Socialdemokraterna Sven-Erik Österberg och Luciano Astudillo presenterar en SIFO-undersökning som enligt dem ska tolkas som att svenskarna tror mest på socialdemokratiska metoder för att minska arbetslösheten. Nu bör man i och för sig vara skeptisk till den här typen av beställda undersökningar, och av allt att döma var detta inte något undantag. Vissa av förslagen var nämligen svårtolkade (utbildning till bristyrken, javisst, det förespråkar väl alla. Men av vem ska det organiseras och finansieras?) och dessutom fick enbart 3 alternativ av 11 väljas, vilket då innebar att många som exempelvis var för sänkt a-kassa inte valde det. Men det är faktiskt inte undersökningens missvisande utformning som är min främsta invändning. Utan min främsta invändning är att Österberg och Astudillo framställer det som att ekonomiska samband/lagar kan fastställas i opinionsundersökningar.

I själva verket är det naturligtvis så att även om nu sänkt a-kassa ogillas av en majoritet så kvarstår ändå faktumet att den allt annat lika kommer att sänka arbetslösheten. Men Österberg och Astudillo tycks ha en slags kollektivt subjektivisk syn på ekonomiska samband. Ekonomiska samband är enligt de inte något som finns där oavsett om vi vill det eller inte. Istället ska det fastställas “demokratiskt” i enlighet med kollektivt subjektivistisk ontologi och epistemologi om det verkligen är så att högre priser sänker efterfrågan, om det existerar komparativa fördelar eller om a-kassan påverkar arbetslösheten.

Som vi såg på den höga arbetslösheten under den socialdemokratiska regeringsperioden så låter sig dock inte verkligheten rubbas av den typen av subjektiviskt nonsens.

Som en uppföljning på min tidigare post om filosofiämnet så tänkte jag nu diskutera varför det har blivit så. Eller mer specifikt, varför mer rationella filosofer har så vårt att ta sig fram i den akademiska filosofin. När jag diskuterade med min lärare som jag hade på C-nivå varför just Robert Nozick är den enda klassiskt liberalt inriktade filosof som nått framgång inom den akademiska filosofin och varför exempelvis Ayn Rand är så utestängd (hennes namn eller filosofi nämndes inte ens i någon av de böcker jag hade på A- och B-nivå och nämndes inte heller av någon av lärarna på lektionerna) så menade han att det berodde på att Rand inte var en akademiker, medan Nozick var anställd inom den akademiska filosofin.

Denna förklaring håller dock inte riktigt, då det finns flera exempel på ickeakademiska filosofer som lyfts fram i filosofiämnet som det undervisas på universitetet. Ett viktigt nutida exempel på det är Jean-Paul Sartre, vars version av “existensialismen” jag fick höra om flera gånger.

En bättre förklaring finner man i Hans-Hermann Hoppes förord till Murray Rothbards politisk-filosofiska manifest The Ethics of Liberty. Förordet finns online här liksom resten av boken här, så ni behöver inte köpa boken om ni vill kolla källan. Rothbard var inte akademisk filosof heller utan akademisk nationalekonom (liksom Hoppe), men det är som sagt knappast förklaringen till att inte hans verk heller fick någon framgång i den akademiska filosofin. Inte heller är det hans radikala slutsatser, då Nozicks också var rätt så radikala, vilket också Rands bristande framgång visar.

Nej, som Hoppe förklarar så är anledningen till att Rothbards verk blev dåligt mottagen att han liksom Rand använde sig av den axiomatisk-deduktiva metoden för att nå sina slutsatser. Rothbard och Rand hade olika slutsatser på vissa punkter, men de använde sig båda av den axiomatisk-deduktiva metoden där de utgick från absolut sanna axiom som de sedan tillämpade på specifika situationer, vilket då ger absoluta sanna och säkra slutsatser (om axiomen verkligen är absolut sanna och tillämpningen gjorts korrekt). Denna metod vilar på en förnufts- och logikbaserad filosofi, något som inte gillas av de flesta akademiska filosofer.

Nozick var som Hoppe förklarade den metodologiska motsatsen till Rand och Rothbard i detta avseende. Hoppe citerar Nozicks egen förklararing sin filosofiska metod:

in the mode of much contemporary philosophical work in epistemology and metaphysics: there are elaborate arguments, claims rebutted by unlikely counterexamples, surprising theses, puzzles, abstract structural conditions, challenges to find another theory which fits a specified range of cases, startling conclusions, and so on. . . . One view about how to write a philosophy book holds that an author should think through all of the details of the view he presents, and its problems, polishing and refining his view to present to the world a finished, complete, and elegant whole. This is not my view. At any rate, I believe that there also is a place and a function in our ongoing intellectual life for a less complete work, containing unfinished presentations, conjectures, open questions and problems, leads, side connections, as well as a main line of argument. There is room for words on subjects other than last words.

Och

So don’t look here for a knockdown argument that there is something wrong with knockdown arguments, for the knockdown argument to end all knockdown arguing. It will not do to argue you into the conclusion, even in order to reduce the total amount of presentation of argument. Nor may I hint that I possess the knockdown argument yet will not present it.

Hoppe citerar vidare Nozick när denne förklarar varför han finner det förkastligt att försöka säga “det sista ordet”, alltså att genom “knockdown arguments” nå fram till en säker sanning.

The terminology of philosophical art is coercive: arguments are powerful and best when they are knockdown, arguments force you to a conclusion, if you believe the premises you have to or must believe the conclusion, some arguments do not carry much punch, and so forth. A philosophical argument is an attempt to get someone to believe something, whether he wants to believe it or not. A successful philosophical argument, a strong argument, forces someone to a belief. . . . Why are philosophers intent on forcing others to believe things? Is that a nice way to behave toward someone? I think we cannot improve people that way. . . . Philosophical argument, trying to get someone to believe something whether he wants to believe it or not, is not, I have held, a nice way to behave toward someone; also, it does not fit the original motivation for studying or entering philosophy. That motivation is puzzlement, curiosity, a desire to understand, not a desire to produce uniformity of belief. Most people do not want to become thought-police.

Nozick hävdade alltså att klockrent övertygande argument för en absolut sanning var likvärdigt med “tvång” och “tankepolis” och att det var ett otrevligt och oförskämt sätt att förhålla sig till andra. Detta är helt i linje med den dominerande skepticistiska och irattionalistiska strömningen inom modern akademisk filosofi ( såväl teoretisk filosofi som praktisk filosofi) och detta är som Hoppe påpekade också förklaringen till att Nozick blev så framgångsrik inom den akademiska filosofin, till skillnad från Rothbard och Rand.

Despite his politically incorrect conclusions, Nozick’s libertarianism was deemed respectable by the academic masses and elicited countless comments and replies, because it was methodologically non-committal; that is, Nozick did not claim that his libertarian conclusions proved anything. Even though one would think that ethics is—and must be—an eminently practical intellectual subject, Nozick did not claim that his ethical “explorations” had any practical implications. They were meant to be nothing more than fascinating, entertaining, or suggestive intellectual play. As such, libertarianism posed no threat to the predominantly social-democratic intellectual class. On account of his unsystematic method—his philosophical pluralism—Nozick was “tolerant” vis-à-vis the intellectual establishment (his anti-establishment conclusions notwithstanding). He did not insist that his libertarian conclusions were correct and, for instance, socialist conclusions were false and accordingly demand their instant practical implementation (that is, the immediate abolition of the democratic welfare state, including all of public tax-funded education and research). Rather, libertarianism was, and claimed to be, no more than just an interesting thought. He did not mean to do any real harm to the ideas of his socialist opponents. He only wanted to throw an interesting idea into the democratic open-ended intellectual debate, while everything real, tangible, and physical could remain unchanged and everyone could go on with his life and thoughts as before.

With this surprising redefinition of systematic axiomatic-deductive reasoning as “coercion,” Nozick had pulled the last tooth from his libertarianism. If even the attempt of proving (or demonstrating) the ethical impermissibility and injustice of democratic socialism constituted “bad” behavior, libertarianism had been essentially disarmed and the existing order and its academic bodyguards rendered intellectually invincible. How could one not be nice to someone as nice as Nozick? It is no wonder that the anti-libertarian intellectual establishment took kindly to a libertarianism as gentle and kind as his, and elevated Nozick to the rank of the premier philosopher of libertarianism.

Jag har tidigare studerat teoretisk filosofi (metafysik/ontologi och kunskapsteori/epistemologi. En tillämpad variant av det senare är vetenskapsteori/vetenskapsfilosofi). Faktiskt ända upp till C-nivå, där jag skrev en C-uppsats om nationalekonomins vetenskapsfilosofi. Att jag studerade på en så hög nivå där hör förstås samman med att jag i princip tycker ämnet är mycket intressant. Att jag stannade vid det berodde på att jag upptäckte att ämnet som det lärs ut på universitetet är minst sagt flummigt.

Nog för att jag stötte på en hel del flum på A- och B-nivå också, men på litteraturkursen på C-nivå så blev det tydligare och värre än någonsin. Den bestod i ett seminarium per vecka där vi skulle läsa ur och diskutera Saul Kripkes bok Wittgenstein on rules and private languages.

Tesen som lärdes ut i den boken (det är omdiskuterat i vilken grad det var Kripkes egna tankar, eller något som Wittgenstein kom på i sina senare skrifter) gick i korthet att vi egentligen aldrig kan mena någonting, eller förstå vad vi menar om vi inte haft tanken förut. Som exempel togs en person som aldrig sägs ha genomfört en addition med tal över 50 och som sedan försöker sig på additionen 68+57. 68+ 57 är förstås lika med 125 skulle alla normala människor svara (efter att ha räknat ut det genom huvudräkning eller miniräknare). Men enligt Kripke (som anses vara en briljant filosof bland de flesta akademiska filosofer) så kan vi inte veta att det egentligen är vad vi menar eftersom vi aldrig lagt ihop 68 och 57 förut. Hur vet vi inte att vi när vi säger att vi adderar inte egentligen menar quus, som är samma som addition för tal under 50 men som för tal över 50 alltid blir lika med noll?
Nej, I kid you not, det är vad Kripke skrev och det var vad vi förväntades ta på allvar.

Normalt brukar personer inte kan förstå vad de själva menar betraktas som åtminstonde förvirrade eller egentligen betydligt grovare omdömen, men här ansågs detta utgöra vishet (filosofi betyder etymologiskt kärlek till vishet). Jag uttryckte mig förstås mer diplomatiskt än nu när jag diskuterade frågan på seminariet för att inte reta upp läraren, utan istället förde fram argument där jag exempelvis påpekade att om man resonerar på det sättet så kan man överhuvudtaget inte lära sig något nytt eftersom alla nya tankar kan omtolkas om man följer Kripkes “resonemang” och vidare att den abstrakta principen om addition faktiskt är något man lärst sig tidigare och att det därför inte är något problem att tillämpa det igen.

Och den “lösning” som Kripke framförde på sitt eget problem, nämligen att meningen på något mystiskt sätt uppstår socialt, förefaller minst sagt otillfredsställande då någon social interaktion knappast kan ske om ingen vet vad de menar. Och hur nu någon kan komma på en ny tanke (som exempelvis Kripke/Wittgensteins nonsens)är också obesvarat.

Detta är kanske ett något extremt exempel, men i princip går teoretisk filosofi på universitet idag ut på samma tema: nämligen tesen att det som kallas sunt förnuft är fel och att vi inget egentligen vet. Jag har inte studerat praktisk filosofi (etik och politisk filosofi.) Men att döma av vad andra som gjort det berättar så är det inte särskilt mycket bättre.

Mot den bakgrunden finns det faktisk idag ingen rationell anledning alls att studera det på universitetet (annat än möjligen lite allmänbildande filosofihistoria om de mest kända filosoferna som Platon, Aristoteles, Kant och Hume, men det kan man annars göra på egen hand) såvida man inte har för avsikt att göra akademisk karriär inom området i hopp om att göra ämnet mer rationellt. Skulle det lyckas skulle en person som satsar på det göra en samhällsförbättrande insats, men den som tänker försöka göra det bör tänka på att motståndet är stort mot mer rationellt tänkande, så det lär tyvärr bli svårt att lyckas med det. Och som sagt, man lär sig inget som är användbart utanför akademisk filosofi.

Det skulle ju inte behöva vara så. Filosofi skulle kunna vara ett ämne som är till användning i det verkliga livet. Om filosofer istället för att inrikta sig på att försöka komma på olika anledningar till varför de inte anser sig veta något inriktade sig på att fundera hur vi bäst uppnår kunskap om världen då skulle filosofi kunna vara ett nyttigt ämne vars tjänster efterfrågades i samhället. Men dagens filosofer föredrar tydligen att istället gotta sig i hur sofistikierade de anser sig vara för att de inte anser att de egentligen kan veta vad de menar när de har en ny tanke.

Mot bakgrund av ovanstående blev jag inte direkt chockad när jag gick förbi Filosofiinstitutionen häromdagen och såg på deras anslagstavla basuneras ut att “filosofiämnet är hotat på Umeå universitet” och där det meddelades att anslagen bara räcker till 3,5 heltidstjänster, vilket då skulle innebära ett antal avskedanden. Anledningen till denna nedskärning är som universitetsledningen påpekade att anslagen till institutionerna är kopplade till hur många elever ämnerna har (eller rättare sagt till hur många som får godkänt (eller väl godkänt), vilket för övrigt skapar incitament att sänka betygskravet, men never mind that now) och eftersom antalet elever som läser filosofi kraftigt fallit är denna nedskärning nödvändigt. Filosofilärarna klagade samtidigt på att det inte är de som anlitas för att undervisa i vetenskapsteori i andra ämnen, utan istället är det personer från de berörda institutionerna som anlitas.

Men det de inte tycks vilja ta till sig är att anledningen till att färre läser filosofi liksom anledningen till att få andra institutioner vill anlita dem är att ingen vettig människa vill hålla på och tramsa om huruvida man med addition menar addition eller quus eller något annat. Att filosofiämnet nu är på nedgång (åtminstonde i Umeå, jag vet inte hur det är på andra håll) upplever jag som på sätt och vis synd då jag egentligen gillar ämnet. Men även om det är synd  kan det dock inte sägas vara orättvist då det är ett resultat av att filosofer i alltför hög grad är inriktade på att säga åt folk att de inte kan veta någonting, istället för den mer konstruktiva och rationella hållningen att utforska hur människan givet sina begränsningar bäst kan uppnå kunskap. Om de inte ändrar denna inriktning så riskerar filosofiämnet att dö ut.

Per-Olof Samuelsson har skrivit en mycket bra essä om Humes syn på kausalitet och induktion. Den är kanske lite för lång, men den är ändå helt klart värd att läsa.

I slutet av essän frågas om verkligen Hume är värd att skrivas om. Tyvärr är svaret ja. Det finns nämligen två skäl att uppmärksamma olika personers skrifter. Endera för att det som skrivs är klokt eller för att det är inflytelserikt.

Alan Greenspan i olika faser av hans karriär innehåller en bra illustration av det. I början av sin karriär, på 1960-talet, var han värd att uppmärksamma eftersom det han då skrev var klokt. Under hans senare karriär var det han sa,skrev och beslutade om inte särskilt klokt, men särskilt då under perioden 1987 och 2006 då han var ordförande i den amerikanska centralbanken Federal Reserve var det han sa ändå värt att uppmärksamma eftersom han då var inflytelserik. Nu när han varken har makt eller säger särskilt kloka saker så är dock det han säger inte värt att uppmärksamma, även om vissa ekonomijournalister och marknadsaktörer av någon outgrundlig anledning fortfarande verkar bry sig om vad han yrar om.

David Hume är värd att uppmärksamma av motsvarande skäl som det var värt att uppmärksamma Greenspan mellan 1987 och 2006, dvs för att han tyvärr är inflytelserik. Humes irrationalistiska idéer har vållat filosofin (och många andra vetenskaper vars metodologi påverkats negativt av förvirringen inom filosofin) stor skada. Per-Olof Samuelssons essä är värd att uppmärksammas av motsvarande skäl som det var värt att uppmärksamma Greenspans 60-talsskrifter, dvs för att det är väldigt klokt.