kulturrevolution.se

Som alla som följer ekonominyheterna vet så går den svenska ekonomin allt sämre. Tillväxten har börjat sjunka markant samtidigt som inflationen stiger snabbt (jag förväntar mig att när juni månads siffra publiceras så lär den hamna klart över 4%), en situation som ofta benämns som stagflation. Den stigande inflationen tvingade i torsdags Riksbanken att höja räntan, något de lär bli tvungen att göra igen senare under året, något som i sin tur ökar risken att tillväxten ska försvagas ytterligare och kanske rent av bli negativ.

Socialdemokraterna skyller som väntat det hela på regeringens skattesänkningar vilket förstås är rent trams eftersom dessa höjt arbetskraftsutbudet och därmed motverkat de ovannämnda trenderna (Dock kan man som nedan notera att regeringen skulle nått bättre effekt vid andra skattesänkningar. Men faktum kvarstår att de skattesänkningar som gjorts varit bättre än inga alls). Problemet är dock att regeringen knappt har någon förklaring alls, annat än att skylla på globala faktorer. Men även om dessa spelar en viss roll, räcker det inte på långa vägar för att förklara den försvagning som skett, varför sossarnas nonsensförklaring riskerar att bli trovärdig för många. En dålig förklaring framstår ofta som trovärdig om alternativa förklaringar saknas. Därför är det viktigt att alla som nu inte redan gjort det här läser den rapport för Timbro som jag skrivit i ämnet som jag tidigare berättat om och som med hjälp av den österrikiska konjunkturteorin förklarar bakgrunden till problemen.

Frågan är då vad som idag kan göras för att lindra problemen? Vi kan inte idag göra ogjord den skadliga penningpolitik från Riksbanken som ligger bakom problemen, och att försöka undvika problemen genom att avstå från räntehöjningar lär bara förvärra inflationsproblemet. Det innebär dock inte att det inte går att göra något för att undvika en djupare konjunkturnedgång. Då stagflation i grunden innebär otillräckligt utbud så är det just utbudsstimulanser som behövs. Högre utbud innebär både högre produktion och lägre priser.

Till skillnad från vad Anders Borg säkert nu skulle tro så bör detta inte innebära ett fördjupat förvärvsavdrag. Sänkta arbetsgivaravgifter skulle vara effektivare sätt att stimulera företagens vilja att anställa och öka produktionen. Men framförallt gäller det att öka utbudet av kapital. Som den österrikiska teorierna beskriver så utlöses lågkonjunkturen av att kapitalinvesteringar som tidigare gjorts avslöjas som felinvesteringar, något som innebär att den för produktion tillgängliga kapitalstocken blir otillräcklig. Därför är det av högsta vikt att stimulera ökade investeringar för att kompensera för felinvesteringarna. Detta görs effektivast genom sänkt bolagsskatt. Eftersom företag idag är multinationella och kan välja mellan många olika länder var deras investeringar ska göras så är den positiva responsen från en sänkning av bolagsskatten större än för någon annan skatt, vilket exempelvis illustrerats av den extremt höga tillväxt Irland och andra länder fått efter det att de kraftigt sänkt sin bolagsskatt.

Med tanke på regeringens fixering vid ekonomisk jämlikhet och låginkomsttagares arbetskraftsutbud så är dock risken stor att regeringen inte lär genomföra dessa skattesänkningar. Isåfall får den dras med en lågkonjunktur före nästa val något som lär ytterligare sänka deras redan låga väljarstöd. Detta är i såfall välförtjänt för deras del, men problemet är att vi andra också får lida av det.

Socialdemokraterna Sven-Erik Österberg och Luciano Astudillo presenterar en SIFO-undersökning som enligt dem ska tolkas som att svenskarna tror mest på socialdemokratiska metoder för att minska arbetslösheten. Nu bör man i och för sig vara skeptisk till den här typen av beställda undersökningar, och av allt att döma var detta inte något undantag. Vissa av förslagen var nämligen svårtolkade (utbildning till bristyrken, javisst, det förespråkar väl alla. Men av vem ska det organiseras och finansieras?) och dessutom fick enbart 3 alternativ av 11 väljas, vilket då innebar att många som exempelvis var för sänkt a-kassa inte valde det. Men det är faktiskt inte undersökningens missvisande utformning som är min främsta invändning. Utan min främsta invändning är att Österberg och Astudillo framställer det som att ekonomiska samband/lagar kan fastställas i opinionsundersökningar.

I själva verket är det naturligtvis så att även om nu sänkt a-kassa ogillas av en majoritet så kvarstår ändå faktumet att den allt annat lika kommer att sänka arbetslösheten. Men Österberg och Astudillo tycks ha en slags kollektivt subjektivisk syn på ekonomiska samband. Ekonomiska samband är enligt de inte något som finns där oavsett om vi vill det eller inte. Istället ska det fastställas “demokratiskt” i enlighet med kollektivt subjektivistisk ontologi och epistemologi om det verkligen är så att högre priser sänker efterfrågan, om det existerar komparativa fördelar eller om a-kassan påverkar arbetslösheten.

Som vi såg på den höga arbetslösheten under den socialdemokratiska regeringsperioden så låter sig dock inte verkligheten rubbas av den typen av subjektiviskt nonsens.

Denna regering har förutom sina många bra förslag också lagt fram en hel del riktigt dumma förslag. Det kanske allra dummaste är det som Svenska dagbladet nu säger att de tänker lägga fram: nämligen att tvångsansluta alla -eller iallafall alla med en inkomst över 110000 kronor- till a-kassan. Förslaget är så fullständigt vanvettigt som det går att bli då det

För det första strider det mot borgerliga värderingar om individuell frihet. Istället bör man gå åt andra hållet och helt privatisera a-kassan, d.v.s. ta bort skattesubventioneringen av a-kassorna och låta dem bli helt frivilligfinansierade.

För det andra är det nationalekonomiskt irrationellt eftersom att en obligatorisk a-kassa kommer underminera regeringens jobbpolitik. De som idag står utanför a-kassan har valt att kraftigt stärka sina incitament för arbete eftersom de när de arbetar inte behöver betala avgifter till a-kassan samtidigt som de får kraftigt sänkt bidrag om de skulle bli arbetslösa. Obligatorisk a-kassa skulle innebära en höjd skatt ( obligatorisk a-kasse”avgift” är inget annat än en skatt) på arbete för dem samtidigt som de får kraftigt höjt bidrag vid arbetslöshet. Båda dessa effekter bidrar till att försvaga incitamenten till arbete och kommer därmed höja den strukturella arbetslösheten.

För det tredje det kommer det att ytterligare försvaga de borgerliga partiernas ställning . De som står utanför har gjort det valet eftersom de upplever sig gynnas av det. Skulle de tvingas in skulle de tvingas till en sämre lösning för dem, något de knappast skulle uppskatta. Vilket i många fall kommer att innebära att när de då fått denna skattehöjning lagom till valet 2010 så kommer många bli benägna att rösta på socialdemokraterna. Om Mona blir statsminister får hon tacka Sven-Otto Littorin, “hjärnan” bakom förslaget.

Ett motargument som ibland anförs är att om de som står utanför a-kassan blir arbetslösa lär de söka socialbidrag, vilket då påstås innebära att de åker snålskjuts på andra. Men det är fel eftersom de -i kontrast mot de socialbidragstagare som aldrig arbetat- varit med och betalat via skatten för socialbidraget på motsvarande sätt som de a-kasseavgifterna betalar för ersättningen för a-kassorna. Faktum är att det är de som är med i a-kassan som åker snålskjuts på andra eftersom 70% av ersättningen finansieras via skatt.

Vissa borgerliga anför vidare förhoppningen att detta skulle försvaga facket eftersom det anses att de starka facken i Sverige anses höra samman med den svenska organiseringen av a-kassa. Även om detta är delvis sant (det finns dock andra faktorer som varit viktigare.) så är det inte alls relaterat till frågan om tvång eller frihet. Utan istället handlar det om den statliga subventioneringen av de fackliga a-kassorna. Det som skulle försvaga facket vore om man slopade detta och istället endera enbart hade en statlig a-kassa eller -vilket jag skulle föredra- hade en helt frivilligfinansierad a-kassa. Detta går dock att göra utan tvångsanslutning, och ingår för övrigt inte heller i regeringens förslag. Och nu när den fackliga organiseringen är kvar så lär faktiskt tvångsanslutning knyta fler till de fackliga a-kassorna och därmed också facken

Det är alltså totalt fel ur alla tänkbara infallsvinklar och måste nog sägas komma i närheten av att slå något slags världsrekord i dumhet. Alla borgerliga opinionsbildare måste tala ut mot det och alla borgerliga politiker med någon antydan till vett och självbevarelsedrift måste verka för att förslaget stoppas.

Alf Svensson, alliansens tomte [på loftet], har talat. Borgerlig politik ska inte föras efter vad som är bäst för ekonomin, än mindre för friheten, utan hans subjektiva uppfattning om vad som utgör “människovärde” och “tänkande med hjärtat”. Detta innebär i praktiken naturligtvis som alltid när den typen av floskler används, försvar för en socialdemokratisk politik. Hans senaste påhitt är nu då att instämma i socialdemokraternas syn att förvärvsavdraget är orättvist mot pensionärer eftersom pension är “uppskjuten lön”. Nu är detta inte helt sant eftersom pensionen delvis och för vissa helt, utgörs av så kallad garantipension, som utbetalas oavsett hur mycket en pensionär arbetat. Ironiskt nog vill kristdemokraterna ytterligare försvaga denna koppling genom att ytterligare höja garantipensionen.

I övrigt har Niclas Berggren kommenterat bra varför det är nonsens att påstå att pensionärer missgynnas av förvärvsavdraget. Dels är det faktiskt så att pensionärer som väljer att fortsätta arbeta faktiskt får ett ännu högre förvärvsavdrag än andra. Dels är det så att eftersom förvärvsavdraget bidrar till högre sysselsättningsnivå och då högre sysselsättningsnivå höjer pensionerna, bidrar förvärvsavdraget till att höja pensionerna och alltså gynna pensionärerna också.

Men även om den kritik som Alf Svensson och socialdemokraterna riktar mot förvärvsavdraget är nonsens, så finns det andra anledningar att vara kritisk mot den utformningen på skattesänkningarna. Jag förstår förstås att syftet med den är att rikta skattesänkningarna mot endast faktist arbetande personer, men då hade faktiskt generella säkningar av arbetsgivaravgifterna (som naturligtvis enbart betalas av faktiskt arbetande personer) varit att föredra. Detta av två skäl.

Dels är det så att eftersom förvärvsavdraget enbart tillämpas på inkomstnivåer som bara beskattas med kommunalskatt, och då staten fullt ut kompenserar kommunerna och landstingen för det inkomstbortfall som förvärvsavdraget innebär för dem, så innebär det att incitamentet för kommuner och landsting att sänka skatten minskar. Detta innebär då att sänkta kommunalskatter till viss del kommer att tillfalla staten då det minskar behovet för kompensation. Och då kommunpolitiker agerar utifrån sina egna kommunala väljares önskemål kommer det öka benägenheten att öka utgifter snarare än att sänka skatten.

Dessutom är det så att genom att enbart sänka denna synliga beskattningen, alltså inkomstskatten, riskerar det långsiktiga stödet för högskattestaten att öka. Jag minns väldigt många tillfällen då jag hört sossar säga något i stil med “naturligtvis är det värt 30% i skatt för all den sjukvård, skola, pension, a-kassa m.m. som det ger”, varpå de bortser från att den samlade skattekilen inklusive “osynlig” beskattning som arbetsgivaravgifter och moms snarare är närmare 60%. Genom att bara sänka synlig beskattning så kommer intrycket för de flesta att välfärdsstaten är närmast gratis för dem stärkas. Således riskerar den ensidiga fokuseringen på synlig beskattning att långsiktigt försvaga borgerlighetens ställning.

Genom att sänka arbetsgivaravgifter skulle den pedagogiska kopplingen till ändamålet ökad sysselsättning också bli ännu starkare. Nästan alla förstår varför lägre arbetsgivaravgifter höjer sysselsättningen, men kopplingen mellan förvärvsavdrag och sysselsättning är inte lika klar, särskilt som alliansens företrädare vägrar medge att det sätter en nedåtpress på lönekostnader. Dessutom skulle man då slippa det trams som Alf Svensson och sossarna för fram om orättvis beskattning av pensionärer som nu förs fram.

Skjuksköterskestrejken har nu pågått ungefär en vecka. Om den finns ett antal intressanta observationer som kan göras.

För det första så är det högst problematiskt med strejker inom offentlig sektor. Anledningen är att till skillnad från strejker i privat sektor så drabbas inte arbetsgivarparten av strejken. Om bilarbetare exempelvis strejkar så skulle det innebära att Volvo och Saab efter en kort tid, särskilt då med take på hur Just-in-time och liknande har trimmat lagernivåerna, inte skulle ha några bilar att sälja vilket med tanke på de stora fasta kostnaderna skulle innebära stora förluster för dem, trots att de slipper betala ut löner. Men medan Volvos och Saabs kunder inte behöver betala något om de inte får produkterna så måste källan till den offentliga sektorns intäkter, dvs skattebetalarna, fortsätta betala skatt även om de inte får några offentliga tjänster levererade. Inte slipper vi betala landstingsskatt bara för att sjuksköterskorna strejkar. Det innebär i sin tur att landstingspolitikerna tjänar ekonomiskt på strejken, då de förlorar nästan inga intäkter alls, men slipper betala ut löner.

Implikationen av det är att själva skattefinansieringen av vården är något som försvagar de vårdanställdas förhandlingsposition, och därmed också deras löner. Med en ökad privat finansiering och organisering skulle deras förhandlingsposition och därmed löner stärkas.

För det andra så bör det noteras vad som kommer bli följden om sjuksköterskorna får igenom sina krav. Opinionsmätningarna visar på ett överväldigande stöd för sjuksköterskorna, men frågan är i vilken grad verkligen detta stöd skulle vara kvar om folk informerades av följderna om de vinner fullt ut. Sjuksköterskornas krävda löneökningar är radikalt högre än nästan alla andra gruppers, och om de skulle vinna skulle landstingens kostnader öka kraftigt. Detta skulle endera kräva skattehöjningar och/eller avskedanden av personal. Skulle de flesta fortfarande stödja sjuksköterskorna om de var medvetna om det? Kanske det, men majoriteten skulle nog krympa betydligt.

Med detta vill jag inte antyda att kraven nödvändigtvis är oberättigade. Det finns inget som säger att alla yrkesgrupper bör få samma löneökningstakt, och sjuksköterskor bör inte tvingas finansiera sjukvården extra genom att ha en för låg lön. Sjuksköterskornas arbetslöshet är också relativt låg jämfört med andra yrkesgrupper samtidigt som deras relativlön är lägre än i många andra länder, särskilt då USA, två saker som antyder att de kan vara underbetalda. Vilket leder oss till den tredje punkten, som är relaterad även till de två första punkterna, nämligen att de officiella siffrorna över vårdkostnaderna i Sverige och andra länder med i stort sett helt skattefinansierade system underskattar de verkliga kostnaderna för vården.

Jämför man relativlönerna -alltså lönen för en viss yrkesgrupp relativt andra yrkesgrupper inom samma land- så ligger de för såväl sjuksköterskor som läkare klart högre i USA, där vården är delvis privatfinansierad och huvudsakligen privatorganiserad. Med tanke på vad jag i punkt ett nämnde om förhandlingspositionen i olika system bör detta inte vara förvånande. Detta är en direkt följd av finansierings- och organiseringssystemet. Implikationen av detta är att kostnaderna underskattas i de mer socialistiska vårdsystemen som Sverige eftersom här så betalas en del av kostnaderna av att sjuksköterskor och läkare är underbetalda. Skulle de inte subventionera vården extra genom att vara underbetalda skulle det kräva högre skatter eller minskad tillgång på vård. Att de verkliga kostnaderna alltså är högre än de officiella kostnaderna är förstås något som har relevans i debatten om renodlat socialistiska eller mer marknadsbaserade vårdsystem är mer effektiva.

Centern visar nu återigen att myten om centern som ett liberalt alternativ bara är just en myt med ett nytt förslag om ytterligare bidragshöjningar. Efter att tidigare föreslagit högre bidrag för pensionärer och barnfamiljer som fördelar föräldraledigheten på ett feministiskt sätt, föreslår man nu högre bidrag för studenter. Något som Lars Leijonborg från Folkpartiet antiliberalerna givetvis instämmer i.

Centerns partisekreterare Anders Flanking motiverar det med två skäl. Dels att det är tufft att leva enbart på studiestödet, och dels att det ska bli mer attraktivt att studera.

Att det är tufft att leva enbart på studiestödet är förstås sant, men av detta följer inte att man ska höja studiebidraget. Studiestödet ger i princip existensminimum, men med tanke på att studenter inte arbetar är väl det inte orimligt att de ska ligga på motsvarande nivå som socialbidragstagare. Och vill de ha högre inkomst så får de väl ta något arbete. Det går faktiskt att kombinera studier med ett deltidsarbete. Just inom detta område har centern faktiskt en bra linje när man förespråkar en höjning av fribeloppet. Och hursomhelst, om problemet är att studenterna inte har tillräckligt mycket pengar just då så kan man väl lika gärna höja lånedelen som bidragsdelen.

Att det bör bli mer attraktivt att studera är en vällovlig ambition, men då finns en alternativ borgerlig lösning på den socialistiska lösningen att höja studiebidraget. Nämligen att låta studenter efter de avslutat studierna få behålla mer genom att slopa värnskatten och sänka statsskatten i övrigt. Denna borgerliga lösning förutom att vara mer frihetlig, är också mer ekonomisk rationell, då just de utbildningar som ger högre produktivitet särskilt gynnas, medan däremot studier i exempelvis genusteori inte gynnas (hoppas jag iallafall, men i dagens galna samhälle kan man i och för sig inte vara säker på det) .

Men det är tydligen för mycket begärt att de påstått borgerliga partierna i regeringen ska anamna borgerliga lösningar.

Vissa moderata kommunalråd och andra borgerliga debattörer har under senare tid förnyat sina krav på att den så kallade värnskatten ska slopas. Detta säger dock Fredrik Reinfeldt och Anders Borg bestämt nej till.

Skälen som de anger är förstås som vanligt inom politiken rena lögner. Att hävda att höginkomsttagare inte reagerar positivt på förbättrade incitament (eller till och med att de reagerar negativt som Reinfeldt en gång påstod) är inte bara falskt, faktum är att den ekonomiska forskningen indikerar att höginkomsttagares respons är ännu starkare än låg- och medelinkomsttagares. Tino Sanandaji uppskattade därför nyligen att ett slopande av den så kallade värnskatten skulle vara självfinansierande.

Att påstå att man inte skulle ha råd är ju skrattretande löjeväckande även om man bortser från det ovanstående, med tanke på det stora budgetöverskottet och med tanke på hur man anser sig ha råd att satsa på mycket annat, inklusive lydnadsbidrag för att få folket att bli mer feministiskt.

Kort sagt, de skäl som officiellt anges av Reinfeldt och Borg är så uppenbart falska att det är uppenbart att det är något annat som ligger bakom. Den verkliga förklaringen är förstås politisk. Reinfeldt och Borg vill inte i TV-debatter med Sahlin och Östros behöva konfronteras med statistisk över hur mycket de själva eller någon känd direktör tjänat på skattesäkningarna.

Dessutom, faktum är att givet den fixering som politikerna och journalister har med att minimera de ekonomiska skillnaderna (oavsett om de är berättigade eller ej) så kan det ironiskt nog vara så att det Reinfeldt och Borg fruktar är inte att skattesänkningar för höginkomsttagare ska ha ingen eller negativ effekt på deras prestationer-utan det de fruktar är tvärtom just att det ska ha en positiv effekt. För att om höginkomsttagarna blir mer produktiva då gynnar det visserligen hela samhällsekonomin, men det kan förväntas gynna höginkomsttagarna själva i oproportionerligt hög grad. Detta innebär att på grund av de beteendemässiga effekterna så kommer inkomstskillnaderna öka ännu mer än enbart vad den direkta effekten av skattesänkningen innebär.

Det kan tyckas sjukt att denna avundsjukelogik ska förhindra ett beslut som otvetydligen skulle starkt gynna samhällsekonomin. Och det är för övrigt därför det vore mer berättigat att kalla “värn”skatten för en avundsjukeskatt. Men som vi märker i detta fall och så många andra så misslyckas den politiska processen att fatta även uppenbart rationella beslut. De som talar om marknadsmisslyckanden har visserligen rätt att i bland så fattar även marknadsaktörer irrationella beslut (något som dock ofta är ett resultat av att statliga interventioner uppmuntrat dessa beslut . Husbubblan i USA är ett bra exempel på det). Men det innebär verkligen inte att mer politisk styrning skulle vara lösningen då politiker är minst lika benägna att fatta irrationella beslut. Ja, faktum är att politiker är mer benägna för medan marknadsmekanismerna automatiskt bestraffar de som fattar irrationella beslut tenderar den politiska processen att belöna såna som Reinfeldt och Borg.

Jag har i Captus tidning skrivit en essä om varför den fria marknadens försvarare behöver den österrikiska konjunkturteorin och monetära teorin, som en introduktion till en kommande rapport i ämnet för Timbro. Så om ni inte redan gjort det, läs den.

Nu när då även Sverige fått ta del av den globala nedkylning som resten av världen sett under vintern framstår måhända inte “hotet” om global uppvärmning som något större hot för de flesta.

The Australian rapporterar att under de senaste 10 åren så har den globala uppvärmningen avstannat eller börjat gå tillbaka, trots stadigt ökande koldioxidutsläpp. Något som förklaras med:

What all the climate models suggest is that, when you’ve got warming from additional carbon dioxide, this will result in increased water vapour, so you’re going to get a positive feedback. That’s what the models have been indicating. What this great data from the NASA Aqua satellite … (is) actually showing is just the opposite, that with a little bit of warming, weather processes are compensating, so they’re actually limiting the greenhouse effect and you’re getting a negative rather than a positive feedback.

Att effekten av koldioxid är mer begränsad än vad vissa vill påstå är förstås bara ett av många skäl att ifrågasätta brandbeskattningen av bränslen och andra åtgärder för att försämra vår levnadsstandard i klimatets namn. Jag har tidigare flera gånger nämnt det faktum att ett varmare klimat också har positiva effekter, och att det därför är svårt att hävda att nettoeffekterna verkligen är negativa, än mindre signifikant negativa. Vidare bör man komma ihåg att Sverige faktist bara står för 0,2% av de globala utsläppen. Även om så alla svenskar begick kollektivt självmord efter att ha förstört alla byggnader och dödat alla sina djur och på så sätt sänkt koldioxidutsläppen med 100% så skulle det inte ens räcka för att kompensera den årliga tillväxten av utsläpp i ett land som Kina.

Och det är faktist värre än så. För även den kalkylen förutsätter att denna minskning inte skulle påverka omvärldens utsläpp. Som sagt, Sveriges utsläpp är rätt så små, så förvisso skulle inte effekten på andras utsläpp heller vara särskilt stor i förhållande till de andras utsläpp. Däremot finns det anledning att tro att denna effekt kommer att vara stor i förhållande till de svenska utsläppsnivån. Och denna effekt kommer att motverka och förta till och med de där ynka 0,2 procenten. Varför då?

Jo, för att om svenskarna slutar använda olja, vad blir då resultatet? Resultatet blir att oljepriset blir lägre än vad det annars skulle vara. Detta i sin tur kommer att begränsa pressen på kineser, indier, amerikaner m.fl. att begränsa sin oljekonsumtion, och alltså öka oljekonsumtionen i övriga världen.

Förvisso kommer denna effekt i viss mån också begränsa utbudet, men en stor del av effekten kommer att ske via ökad efterfrågan utanför Sverige. Det mesta tyder också på att större delen av effekten av minskad oljekonsumtion i Sverige blir ökad oljekonsumtion utanför Sverige.

I media framställs det som att vi kan undvika en stor katastrof genom att drastiskt begränsa våra utsläpp. I själva verket bortser det från att 1) nettoeffekten av ett varmare klimat inte alls är så negativt som det antyds 2) Koldioxiden tycks spela en mindre roll för klimatet än vad som ofta framställs 3) Sveriges utsläpp av koldioxid är försumbara i ett globalt perspektiv 4) Minskningar av koldioxidutsläpp i Sverige kommer att resultera i ökade utsläpp på andra håll som till stor del förtar minskningarna i Sverige.

Av dessa fyra skäl är de positiva nettoeffekterna av minskade koldioxidutsläpp dramatiskt mycket lägre än vad som klimathysterikerna vill framställa det. Däremot är den skada som koldioxidskatter och andra så kallade klimatåtgärder åsamkar oss mycket betydande. Dessa åtgärder måste därför ses som moraliskt felaktiga.

Det har under de senaste dagarna uppstått en debatt i blogosfären om Irland och EMU. Den började då Dick Erixon citerade och direkt sympatiserade med budskapet i en artikel i Dagens Industri (ej online), som sa att Irland nu har problem eftersom man på grund av att landet har euron som valuta inte kan sänka räntan och därmed också sänka värdet på valutan. Detta har både Wille Faler och Johan Ingerö kritiserat, och påpekat att den typen av inflationistisk politik inte löser några problem.

Nationalekonomi har aldrig varit Erixons starka sida, och han har helt fel när han antyder att Irland behöver en mer inflationistisk politik. Men även om Faler och Ingerö är på rätt spår, så finner jag inte deras svar vara helt tillfredsställande varför jag tänkte ha en djupare diskussion av frågan.

Det är inget fel i sig med valutaunioner, tvärtom. Det är troligt att under ett helt marknadsbaserat monetärt system (d.v.s. en guldmyntfot) så skulle vi ha en gemensam valuta i alla länder med ett marknadsbaserat system. Så i detta avseende så representerar en valutaunion ett efterliknande och närmande av marknadsförhållanden, även om det är pappersbaserat och styrt av en centralbank som är fallet med euron. Och eftersom det skapar mer marknadslika förhållanden kommer det också vara associerat med ökad handel och därmed också ökad specialisering och högre strukturell tillväxt.

Dock så är frågan mer komplex än så. Eftersom euron är pappersbaserad och styrt av en centralbank så är det inte säkert att för alla länder så skulle det vara bättre ( d.v.s. mer likt marknadsförhållanden) att ha euron som valuta istället för att ha en självständig penningpolitik. Det gäller bara om en självständig penningpolitik skulle vara mindre sund, lika sund eller bara marginellt mer sund. Om å andra sidan en självständig penningpolitik skulle vara klart sundare än den som skulle föras av ECB då skulle det helt klart vara bättre att ha en självständig penningpolitik*.

Kontrafaktisk spekulation involverar alltid viss osäkerhet, men det förefaller troligt att i fallet Irland så skulle också en självständig penningpolitik ha varit klart sundare. Under de senaste åren så har Irland haft en hög inflation och en husprisbubbla på grund av ECB:s lågräntepolitik. Hade Irland haft en självständig penningpolitik så förefaller det troligt att de haft högre räntor, vilket hade begränsat de excesser som vi sett vilket inneburit att de haft mindre problem nu.

Problemet är inte egentligen principen om monetär enhet, utan att ECB fört en alldeles för inflationistisk penningpolitik. Detta har slagit oproportionerligt hårt mot Irland och även Spanien då deras ekonomier av andra skäl haft en snabb tillväxt. Dessa starka ekonomiska förhållanden har gjort irländare och spanjorer mycket mer benägna att reagera på ECB:s lågräntepolitik genom att öka deras skuldsättning än i exempelvis Tyskland och Holland, där folk varit mer ovilliga att öka sin skuldsättning. Eller, för att använda mer teknisk nationalekonomisk terminologi så har priselasticiteten vad gäller räntor varit mycket högre i Irland och Spanien än i Tyskland och Holland.

Det finns alltså goda skäl att skylla Irlands problem på EMU (givet ECB:s inflationistiska politik), men inte för att det stoppar dem från att skapa mer inflation nu, utan snarare för att det påtvingat dem för mycket inflation tidigare. Det kan därför sägas ha varit ett misstag för Irland att gå med 1999, men det är inte någon bra idé för dem att gå ut nu. På lång sikt kommer EMU enbart kunna fungera om det blir mindre inflationistiskt än det varit hittils.

*=Till det kommer förstås en del icke-ekonomiska, politiska aspekter då EMU är nära relaterat till EU. Men då detta är tänkt att vara en nationalekonomisk diskussion så bortser jag från det nu.

En engelskspråkig version av detta inlägg finns här.