kulturrevolution.se

Mycket i Västvärlden har på olika sätt blivit homogeniserat, språkliga och historiska skillnader till trots. Åtminstone på ytan så äter vi samma mat, tittar på samma filmer och TV-serier, diskuterar samma presidentkandidater i USA, äter samma antidepressiva mediciner, brottas med samma fetmaepidemier och har samma kläder tillverkade i samma slavfabriker i Kina. Brodera vidare med exempel efter smak och tycke. Det som kan sägas fick sitt synliga startskott vid Woodstock har blivit en MTV-kultur. Men det handlar förstås om så mycket mer än kläder och mat.

Vi har haft en samhällsutveckling som i snart ett århundrade brutit ner de sociala strukturer och samhällsfunktioner som utgjort basen i den Västerländska civilisationen. Familj, rättskänsla, pliktkänsla och framför allt medkänsla har förkastats. Kristendomen ska vi inte ens tala om, där har det dessutom skett med våra kyrkors benägna bistånd. Det breda bildningsidealet som en gång fanns är istället ersatt av fördumning och indoktrinering i den för stunden härskande ismen.

De ideal som istället lyfts fram har varit den explicita värdenihilismen, jakten på personlig njutning utan ansvar, självförhärligandet, diverse irrläror och sist men inte minst konsumtionen som substitut för andlighet. Allt detta inom ramen för samhällssystem som allt mer blir parodier på sig själva, ett tillstånd som föregår sönderfall historiskt sett.

För att uttrycka det koncist: prylar, kickar och okunskap.

Resonemanget kommer från Brynte Cronsköld, tidigare gästskribent här på Kulturrevolution. Sammanhanget är de tragiska skolmorden i Finland, men beskrivningen är mer allmängiltig och, anar jag, ett uttryck för en uppfattning som inte är så ovanlig som den kan tyckas. Jag delar inte bilden — åtminstone inte i sin helhet — men den är värd att tas på allvar. Omfattande samhällskritik av denna typ, och med en konservativ avsändare, är ovanligt i svenska medier; motsvarande kritik från vänsterhåll är alltför ofta trivial.

Det finns en rad aspekter som var och en är värda att fundera över.

1. Kulturen i västvärlden är homogeniserad. Det är sant, och en konskevens av den teknikdrivna globaliseringen som visserligen ofta noteras, men ändå inte tas på allvar. Brynte beskriver den som ytlig, och jag tror att det är här nyckeln till att förstå den finns. På ytan finns likriktning, gemensamma kulturella ramar som innefattar allt fler människor, men därunder har detta underlättat för en myriad av kulturella nischer att växa fram och blomma ut. Möjligheten att kommunicera med allt fler — av kulturella skäl, märk väl, inte enbart av teknologiska — skapar tillfällen att hitta likasinnade och skapa nya identiteter. Detta betraktar jag huvudsakligen som positivt, men det finns även en baksida. En identitet grundad i grupptillhörighet är nödvändigt för de flesta människor, men i och med explosionen av grupper är det lätt att drunkna i kaoset. Innan den ytliga homogeniseringen var tillhörigheten självklar.

2. Det tidigare bildningsidealet är borta. Det här misstänker jag är något av en romantisering. Flockandet till den ena ismen efter den andra är förvisso ett samhällsproblem, liksom fördumningen i den politiska diskussionen som det leder till, men det är inte en allmän fördumning. Bildningsidealet, i den utsträckning det fanns, gällde framför allt vad man skulle kunna kalla ”den politiska klassen”, med vilket jag avser folk som deltar i den politiska diskussionen, i kulturdebatten, men också i nyhetsjournalistiken. Bland övriga tror jag inte att varken synen eller nivån på bildningen var värre då än nu. Effekterna av idealets död bland just den politiska klassen är däremot djupt deprimerande, och en potentiellt farlig konsekvens är låsningarna det skapar som gör det svårt att anpassa sig till den kulturella mångfald (med vilket jag menar något alldeles annat än ”mångkulturella samhälle”) som vi lever i.

3. Värdenihilismen är det moderna idealet. Jag tror att nyckeln är det som Brynte kallar ”jakten på personlig njutning utan ansvar”. Det är den, snarare än någon allmänt omfattad värdenihilism, som sliter på den sociala strukturen. Vanföreställningen att man kan få utan att ge, att ingenting någonsin behöver göra ont, att alla problem inte bara kan utan bör lösas av någon annan — kanske av ett anonymt Vi — att livet rakt igenom är enkelt och smärtfritt, och att exempel på motsatsen betyder att någon annan gjort fel, leder till att människor tappar fattningen när verkligheten vägrar att anpassa sig till den karta som vi överallt manas att gå efter. Detta tror jag är den stora kulturella utmaningen, och jag är inte övertygad om att vi har en lösning i sikte.