Erixon och Norberg juli 15, 2008
Posted by Sebastian Weil in Idédebatt, Politik.trackback
Johan Norberg har kritiserat Karl Rove i Aftonbladet. Där utmålas Rove som en principlös maktspelare som styrt Republikanerna bort från Reagans någorlunda liberala arv till förmån för etatism och religion. Dick Erixon replikerade på sin blogg där han skrev bl.a. följande:
Rove genomförde en strategi som gav historiens högsta röstetal för en presidentkandidat, 62 miljoner 2004.
Gott så. Å andra sidan har USA fler invånare nu än tidigare vilket Norberg påpekade i sin blogg:
- Jag har aldrig förstått vad det är som är imponerande med att få historiens största röstetal när befolkningen ständigt växer. Det intressanta är procentandelen. Bush fick 50,7%. Hans pappa fick 53,4% och Reagan fick 58,8% 1984.
Erixon har nu replikerat igen och skriver:
Förlåt mig, men som demokrat tycker jag naturligtvis det är ett starkare förtroende att ha fått 62 miljoner väljares röster (som Bush 2004), än att ha fått 47 miljoner röster (som Bill Clinton 1996). Att marginalen var knappare till förloraren är mindre viktigt. Demokrati handlar ytterst om förtroende.
Själv tycker jag att absoluta tal är fullständigt ovidkommande. Den logiska konsekvensen av Erixons resonemang är att en vald ledare i Indien alltid har större legitimitet än en svensk motsvarighet eftersom denne alltid kommer ha ett större antal väljare. I övrigt håller jag med Norberg. Bush har expanderat den amerikanska staten någonting fruktansvärt och snabbare än någon president sedan Lyndon B Johnson – vilket för de flesta amerikakännare säger en hel del.
Utöver detta rör dock Erixon och Norbergs diskussion någonting annat som är mer intressant – politik eller idéer? Norberg ogillar Rove eftersom denne inte är liberal medan Erixon gillar honom eftersom han vinner val och vurmar för kärnväljarna. Själv kan jag bara säga att jag inte hade haft något emot Karl Rove som Reinfeldts valstrateg… då kanske borgerliga kärnväljare fått en regering som för borgerlig politik….
Precis. För att dra till ordentligt, så var ju t.ex. USA:s befolkning 1890 ungefär 62 miljoner. Hur rättvis är då jämförelsen med Bush? (Eftersom Erixon påpekar att han vunnit flest röster i historien)
Visst är 62 miljoner 2004 ett bättre resultat än 47 miljoner 1996, men inte så mycket bättre än det låter. Befolkningen växte med ca: 30 miljoner under de åren.
Sebastian:
Norberg är helt ute och cyklar. För det första handlar det inte om antal, utan om *andel av hela befolkningen*. Det interesanta med Bush seger 2004 var att valdeltagandet var ovanligt högt. Här är siffror över andel medborgare som röstade på presidenten i olika val.
Bush 2004 32,4%
Bush 2000 28,5%
Clinton 1996 28,7%
Clinton 1992 29,1%
Bush H 1988 33,2%
Reagan 1984 38,2%
Reagan 1980 32,4%
För det andra är det helt enkelt inte sant att Bush har ”expanderat den amerikanska staten någonting fruktansvärt och snabbare än någon president sedan Lyndon B Johnson”. Det är en myt som Norberg och andra sprider, just genom att mäta irrelevanta dollar och strunta i relevanta procent.
Federala statens utgifter exklusive försvar har ökat med 0,36% enheter av BNP under Bush 2001-2008. Det är ont och skammligt att expandera staten, men expansionen var objektivt varken massiv eller störst sen LBJ. Eller menar du att man inte ska jämföra med befolkning och den samlade ekonomin, så att Nordkorea ska anses ha en mer liberal stat (mindre i absoluta dollar) än sydkorea?
Jag tror att Karl Rove mycket möjligt är överskattad, och att liberaler bör ta avstånd från Bush. Jag kan dock inte respektera argument som fuskar med fakta. Norbergs artikel i Aftonbladet var på många ställen helt frikopplad från verkligheten för att kunna passa in i hans ideologiska önskevärld, där all politik som Norberg gillar sammanfaller med vad som är politiks populär.
Trots att Norberg skriver en artikel om politisk strategi skiljer han ingenstans mellan vad som han är personligen är emot och vad som var dålig politisk strategi. Som om någon kosmisk kraft såg till att detta perfekt sammanfaller? Verkligheten är komplex, en del av den liberterianska politik som Bush fört (som frihandel, amnesty till illegala invandrare) har kostat honom röster, medan mycket av hans icke-liberterianska politik (läkemedelssubsidier, stark politik mot terrorism) har varit populär. I stället för att ta hänsyn till detta friseras verkligheten glatt för att få allt att passa in, vilket sänker kvaliteten på artikeln, som har en kärna av sanning om Roves och Bush skada på liberalismen.
Faktum:
• Bush bristande popularitet beror främst (antagligen uteslutande) på Irakkriget, inte för att amerikanska väljare plötsligen älskar frihandel, illegal invandring och liberteriansk ekonomisk politik och ogillar läkemedelssubsidier. Hade det varit så hade de KNAPPAST valt nya politiker som har expanderat staten ÄNNU mer, motsätter sig frihandel OJÄMFÖRTBART mer, och har ÖKAT jordbrukssubsidierna.
• Bush står långt till höger om väljarna och de allra flesta politiker när det gäller frihandel. Att han inte har fått röster beror inte på att han har fört en anti-handel politik, utan på att väljarna inte gillar frihandel. Jag skulle *önska* att det vore tvärtom, men vad jag önskar har noll och intet med analys av verkligheten att göra.
• Någon politik för att ”underminera konstitutionen genom en intolerant interventionism” eller ”riva alla hinder för den federala statens makt att förbjuda det som ansågs omoraliskt” har inte först, utanför extremvänstern konspirationsteorier. Att Norbergs främsta exempel för dessa tämligen hysteriska påståenden är motviljan att ge skattesubventioner till embryonisk stamcellsforskning(?!?) säger en hel del. För man fram starka påståenden borde man ha starka belägg, annars förlorar man trovärdighet.
Man kan enkelt notera att Bush främsta åtgärd i frågan om konstitutionen var att tillsätta två benhårda konstruktinister. Det är MÖJLIGTVIS inte det man förväntar sig av någon som vill åt konstitutionen?
Bush har mycket riktigt gjort saker som går åt andra hållet, främst gällande homosexuella äktenskap, och gällande kvotering.
Noterar också att jag aldrig sett Johan Norberg klaga på inskränkningar av konstituionen som han gillar, tex. gällande Guantanamo eller dödsstraff.
• Norbergs påstående att ”skatterna [sänktes] så att underskottet skenade och dollarn rasade” är likså tveksam och undergräver Norbergs trovärdighet. För det första var skattetsänkningarna till stor del självfinansierande. Eller tror Norberg att skattenivån bara har negativa effekter i Sverige?
För det andra är kopplingen mellan statliga underskott och valutakurser komplex och antagligen svag, både enligt etablerad teori och empiri.
En graf med data de senaste 30 åren visar ingen relation
http://www.gold-eagle.com/editorials_03/milhouse090203.html
Enligt rikardiansk ekvivalens budgetunderskottets effekt på handelsunderskotet liten. Därtill har nuvarande handelsunderskottet på sin höjd varit svagt kopplad till dollarkursen.
http://www.duke.edu/~meh13/exchangerate-tradedeficit.pdf
Man kan inte göra tvärsäkra påståenden om komplexa ekonomiska samband utan att ha stark grund. Det är ingen lekstuga.
Jag tillskriver artikeln till Bush-derangement syndromet, Johan Norberg har liksom många andra svårt att hantera komplexiteter när det kommer till Bush, det blir känslorna som tar över.
Tack för ett mycket bra inlägg Tino.
Jag baserade mitt inlägg endast på Erixons och Johans artiklar där Erixon tycktes argumentera för att väljarstöd i absoluta tal är viktigast medan Norberg tycktes argumentera för procentuellt stöd. Inget i deras artiklar går emot denna min första värdering av deras artiklar. Däremot så får ju Johan fel i sitt resonemang om det procentuella stödet för Bush även det är rekordhögt.
Vad gäller statlig expansion så är det i mina ögon även viktigt att ta med militär expansion – sedan när var inte den amerikanska militären en del av den amerikanska staten?
I övrigt håller jag med dig om att argumentationen mot att Bush inte ger subsidier till embryoforskning är ett löjligt sådant. Man kan förvisso använda detta argument men inte om man samtidigt påstår att man är liberal. Där håller jag med dig till fullo.
Vad gäller Karl Rove så kan man ha flera uppfattningar. Faktum är dock att han vunnit val åt Bush – och detta med besked. Min poäng är endast den att om man beundrar Rove så blir hans strategi, i ett svenskt sammahang, att Alliansen (till skillnad från nu) borde värna sina kärnväljare bättre. Om Roves strategi för Bush innebär vurmande för religiösa så borde det i ett svenskt sammanhang innebära ett vurmande för konservativa och liberaler istället för att som Reinfeldt nu gjort och avvecklat krigsmakten t.ex.
Vad gäller underminerande av konstitutionen så håller jag med dig om ditt resonemang kring utnämningar av federala domare. Däremot så innebär borttagandet av habeus corpus ett avsteg från konstitutionen.
Jag tar ut millitära och säkerhetsutgifter da:
1. De är mycket mer temporära till sin natur än expansion av statliga utgifter som pensioner. Det är ju så löjligt när Obama tex. lovar att finansiera välfärdsprogram genom att dra sig ut ur Irak, trots att det handlar om att jämföra en permanent program med något som kommer att ta slut om några år.
2. Påståendet är att Karl Rove inte är marknadsliberal, han vill expandera staten. Men klassiska liberaler skiljer som vi alla vet ideologisk mellan det som är en del av statens kärnuppgifter, försvar, och sådant som är utanför, som bidrag och subsidier. Ronald Reagan ökade också försvarsutgifter osv.
Sen kan alla liberterianer som vill säga att Irak-kriget var onodig, det är en seperat debatt, men jag tror att de flesta skulle halla med om att det är en seperat debatt än om Irak-kriget ska ses som nagon sorts social-demokratisk expansion av staten.
Du har säkert rätt om Karl Rove, hans strategiska principer tillämpade på Sverige skulle förstås inte vara samma som USA. Det är delvis poängen, man måste som Erixon sager kunna skilja mellan politisk strategi och ideologi om diskussionen ska vara menningsfullt.