Federley hade chansen – men tog den inte juli 18, 2008
Posted by Sebastian Weil in Politik.3 comments
Det är märkligt det som nu händer.
Bara en enda borgerlig riksdagsledamot satte sina egna, och sina väljares, önskemål framför partiet – Camilla Lindberg. Helt plötsligt finns det nu flera Folkpartistiska ledamöter som säger att de kommer att försöka stoppa FRA-lagen om inte det införs ett krav på domstolsbeslut för avlyssning. Gott så. Men var fanns ni allihopa när lagen röstades igenom?
Dessa politiker måste ha fått kalla fötter och blivit rädda för att inte röstas in i nästa val. Gott så. Men det som förundrar mig är var Fredrick Federley är.
Här hade han chansen att reperarera något av skadan han skapat mellan sig själv och sina väljare, men trots att han blev tillfrågad valde han att inte ställa upp på Lindbergs upprop mot FRA-lagen. Och var är Fredrik Malm? Var är alla ni så hårt liberalt profilerade riksdagsledamöter?
Det kan bara konstateras att så fort påstått liberala politiker kommer in i Riksdagen så upphör de att vara liberala.
Erixon och Norberg juli 15, 2008
Posted by Sebastian Weil in Idédebatt, Politik.4 comments
Johan Norberg har kritiserat Karl Rove i Aftonbladet. Där utmålas Rove som en principlös maktspelare som styrt Republikanerna bort från Reagans någorlunda liberala arv till förmån för etatism och religion. Dick Erixon replikerade på sin blogg där han skrev bl.a. följande:
Rove genomförde en strategi som gav historiens högsta röstetal för en presidentkandidat, 62 miljoner 2004.
Gott så. Å andra sidan har USA fler invånare nu än tidigare vilket Norberg påpekade i sin blogg:
- Jag har aldrig förstått vad det är som är imponerande med att få historiens största röstetal när befolkningen ständigt växer. Det intressanta är procentandelen. Bush fick 50,7%. Hans pappa fick 53,4% och Reagan fick 58,8% 1984.
Erixon har nu replikerat igen och skriver:
Förlåt mig, men som demokrat tycker jag naturligtvis det är ett starkare förtroende att ha fått 62 miljoner väljares röster (som Bush 2004), än att ha fått 47 miljoner röster (som Bill Clinton 1996). Att marginalen var knappare till förloraren är mindre viktigt. Demokrati handlar ytterst om förtroende.
Själv tycker jag att absoluta tal är fullständigt ovidkommande. Den logiska konsekvensen av Erixons resonemang är att en vald ledare i Indien alltid har större legitimitet än en svensk motsvarighet eftersom denne alltid kommer ha ett större antal väljare. I övrigt håller jag med Norberg. Bush har expanderat den amerikanska staten någonting fruktansvärt och snabbare än någon president sedan Lyndon B Johnson – vilket för de flesta amerikakännare säger en hel del.
Utöver detta rör dock Erixon och Norbergs diskussion någonting annat som är mer intressant – politik eller idéer? Norberg ogillar Rove eftersom denne inte är liberal medan Erixon gillar honom eftersom han vinner val och vurmar för kärnväljarna. Själv kan jag bara säga att jag inte hade haft något emot Karl Rove som Reinfeldts valstrateg… då kanske borgerliga kärnväljare fått en regering som för borgerlig politik….
