kulturrevolution.se

Zlatan Ibrahimovic gjorde mål i matchen mot Grekland. På 25 meters avstånd sköt han bollen rakt upp i krysset. Här föddes ett av EM:s snyggaste mål, skrev finska Helsingin Sanomat. Henke Larsson berömmer också Zlatans teknik i DN:

Sedan gör han ett fantastiskt mål, en höger yttersida.

Nu till lite kulturkritik. Då om den miljö där Zlatan och många av de spelare som springer omkring på EM:s fotbollsplaner växte upp: Rosengård i Malmö eller vilken annan europeisk förort. Så här skriver forskaren Cecilia Steen-Johansson ur ett kopierat papper ”Läst” med ursprung från 1960-1970-talen som jag hittade i bokröran:

Barnen har dåliga sysselsättningsmöjligheter. [---] De kan gå och driva i affärerna [---] och de flesta snattar åtminstone någon eller några gånger. De större barnen vill ha litet äventyr och spänning. Fantasilösheten i betongstaden är bokstavligen monumental. Barnen drivs att slå sönder, förstöra och riva ner. Ingen bryr sig om vad de gör, utom förstås olika repressiva instanser, typ portvakt, polis och andra vakter som jagar bort ungarna. Är det någon som undrar varför 10-12-åringarna i Skärholmen sniffar, varför det säljs knark på ungdomsgårdarna i Rosengård?

Det är ord utan visor, vilket visar att integrationsfrågorna väcker starka känslor i ett ämne som idag är ett landskap utan några bestämda riktlinjer. Socialdemokraterna tycker att invandrarna ska få jobb och tillgodose invandrarnas materiella behov och folkpartiet vill prioritera språk och samhällskunskap. Idag får invandrarna ”allt i ett” i Alliansens arbetslinje.

Problemen blir tydliga när journalisten Janne Josefsson i Uppdrag Granskning påvisar att en kriminell identitet blir upphöjt till broderskap i Bergsjön i Göteborg. Det blir en upprepad mörk bild som vaskats fram ur en miljö där en sund vägledande vuxenvärld är frånvarande.

Här verkar fler ordningsvakter och övervakningskameror i Tensta, Rosengård och Bergsjön vara första hjälpen. Kommunen kan med lätthet konsolidera bevakning för såväl terrorister, tunga kriminella och stenkastande ungdomar, klottrare och snattare.

Själv tycker jag det är viktigare att satsa på ökad förståelse av familjesituationer där det förekommer värdekonflikter. Ofta då genom att föräldrarna lever kvar i sin egen kultur utan att adoptera den svenska. När somaliska medborgare könsstympar sina döttrar finns det anledning att våga bemöta det. Händer det i Norge så tror jag att det förekommer även här i Sverige. Upplevelsen hos de flickor som blir könsstympade är att samhället inte bryr sig.

Därefter tycker jag det dolda missbruket måste synas. Vad för bild har barnen av samhället i ett hem där flaskan eller annat beroende styr diskussionen på köksbordet? Hur möter vi en arabisk och persisk kultur som har normaliserat opium och rökheroin?

För ungdomar som växer upp med kriminella förebilder i förorten tror någonstans i sin hopplöshet att samhället ytterst inte bryr sig. Så ska det inte vara.

Svensk integrationspolitik har präglats av svår fantasilöshet. När Zlatan Ibrahimovic gör mål väcks hoppet.

Smålandspostens ledarskribent Marcus Svensson klagar på bloggosfärens innehåll. Kritiken är naturligtvis delvis befogad. Efter ett sedvanligt besök på Bloggportalen så kan jag inte låta bli att irriteras över precis samma sak:

Just precis, sexnoveller är viktigare än att Barack Obama blev vald till demokraternas huvudkandidat till det stundande presidentvalet. I bloggosfären är Blondinbella dessutom långt viktigare än Hillary Clinton.

Marcus Svensson fortsätter sedan med att avlossa ett viktigt påstående:

Uppblåst besöksstatistik och inget betalt kan ju göra vilken skribent som helst lite nere.

Eller så kan det vara soligt väder, fotbolls-em, tentor och ett krävande privatliv. Själv deltog jag under våren på en kurs som anordnades av ALMI, och avhandlade själva ämnet utifrån ett perspektiv att skapa ett effektivt företag. Även då var bedömningen av föreläsaren tämligen oklar över hur en hög besöksstatistik på en blogg ska hanteras på ett sätt som gynnar skribentens ekonomi.

Svaret hänger fortfarande i luften. Jag har inte svaret.

Det huvudsakliga problemet är trovärdighet, ansåg föreläsaren från ALMI. Att det kunde stå precis vad som helst på en blogg och att det inte var trovärdigt var även kursdeltagarnas samlade omdöme.

Å andra sidan klumpas allt i bloggosfären ihop under en och samma kategori utan någon slags urskiljning. Ingen skulle komma på att jämföra en herrtidning med Dagens Nyheter eller Vecko-Revyn med Aftonbladet – utom möjligtvis i vredesmod. Ändå klumpas det mesta ihop i bloggosfären av vanligt folk och media.

Vissa i bloggosfären skriver personligt och andra mer opersonligt, men alla har gemensamt att ha sitt eget referenssystem som huvudsaklig källa. Själv tillhör jag den sista opersonliga kategorin. Mitt privatliv är tämligen ointressant.

Visserligen har jag via min flickvän en sommarstuga i Småland, men hur jag än vänder och vrider på det har det personliga ingen betydelse för min kategori av läsare. Inte heller har mina resor till och från Bålsta och Stockholm någon slags politisk innebörd. Intresset för Zlatans dikter är större än mina försök att vara avslappnad.

Däremot har argumenten ett tyngre värde. Journalisten är mer begränsad i sin fördjupning och väljer olika vinklingar för att framföra sin synpunkt, men bloggaren kan snabbt skingra dimridån och gå rakt på sak. Det finns än så länge inget betungande historiskt arv som fungerar som begränsning. Ingen karriär att riskera.

Variationen är också rikare, eftersom själva karaktären är att gå rakt på sak. Ämnet avhandlas inom loppet av några minuter, men i själva verket vet ingen om bloggarens rutin. Just detta vet jag irriterar många journalister som söker igenom bloggosfären i sin jakt efter något som passar deras uppdrag.

Än så länge ligger bloggosfärens hantverk i sin linda. Att verktygslådan har ett rikt innehåll som klarar av problemet med trovärdigheten är något som jag känner hopp inför framtiden.

En sak vet jag däremot om förtroende. Det tar lång tid att bygga upp och kort tid att rasera.

Sydsvenskan meddelar att professor Tiina Rosenberg har överreagerat på en nyliberal låt skriven av gruppen Last Call. Det var inför 500 middagsgäster som hon ställde sig upp för att protestera:
- Plötsligt stod hon framför scenen med blixtrande ögon och ett papper i handen, skrikandes något om ”hur vågar ni” och att vi ”trampade på vänsterrörelsen” och avslutade det med ett trefaldigt ”fuck you”, säger Henrik Béen i Last Call.

Själv har jag ett speciellt minne av Tiina Rosenberg. Det var på Högbergsgatan/Götgatan på Södermalm i Stockholm som jag våren 2006 såg en kortklippt kvinna komma cyklande i ilfart. Hon pratade högt i mobilen så att alla som fanns runtomkring henne hörde. När jag tittade på henne blängde hon på mig.

Jag glömmer aldrig hur jag kände mig efteråt. Då hoppades jag innerligt att Alliansen skulle vinna valet.

Tänk om valet istället hade vunnits av socialdemokraterna som med knapp majoritet fått leda regeringen med stöd av vänsterpartiet, miljöpartiet och feministiskt initiativ (fi). Då hade fi med all sannolikhet fått vara tungan på vågen och garanterat för varje tillfälle som Tiina Rosenberg ogillat regeringens politik skulle svenska folket få uppleva att en mindre kris utspelades på Rosenbad.

Det hade varit en helt annan kaliber än Bert Karlsson och Ian Wachtmeister på 1990-talet som gjorde politiken osäker. Vid ett tillfälle minns jag dåvarande statsminister Carl Bildt kläcka ur sig att samarbetet med Ny demokrati var som en trasig klocka som gick rätt två gånger per dygn.

För journalisterna var Ny demokratis Bert Karlsson och Ian Wachtmeister en försäljningsframgång. Idag är instabila regeringar ett minne blott. Socialdemokraterna kokar sakta ihop sin politik med kryddor av miljöpartiet och vänsterpartiet, men oppositionsledaren Mona Sahlin har fortfarande inte gett några klara besked.

Ett sådant tomrum ger utrymme för mindre partier att växa snabbt i styrka i en valkampanj med många flyktiga väljare.

Att Alliansen har tagit ansvar för stabiliteten i regeringen verkar vara ett minne blott i opinionsundersökningarna. Här är Tiina Rosenbergs idiotiska engagemang en fräsch påminnelse om hur det i värsta fall kunde ha sett ut.

Läs gärna Badlands Hyenas tankar.