Upphovsrätten april 17, 2008
Posted by Johan Eriksson in Idédebatt.trackback
Centerpartiet anordnade igår ett seminarium om upphovsrätten, som bjöd på en hel del intressant. Till skillnad från många andra liknande tillställningar hade paneldeltagarna genuint olika uppfattningar, vilket gjorde att debatten stundtals hettade till. Dick Erixon sammanfattar evenemanget rätt väl, och Sebastian har ju redan kommenterat det här på bloggen tidigare idag. För egen del vill jag dels komma med en del tillägg på Dick Erixons text, och dels förmedla min egen syn på det hela.
Till Erixons text först. Han beskriver Nicklas Lundblads syn så här:
Nicklas Lundblad, policychef hos Google samt ledamot regeringens IT-råd, menade att industriskapandet (etablerade artister) kommer att slås ut av användarskapandet (privatpersoner som skapar gratis), eftersom produktionsmedlen (kameror, inspelningar mm) blir allt billigare, och därför att nätverkskreativiteten skapar nya synergieffekter.
Jag gillar optimistiska visioner, men det här är trams när det gäller kvalificerat kulturellt skapande. Visst kommer många fler att kunna visa upp sin förmåga på nätet, men för att skapa kvalitativt goda inspelningar krävs resurser i form av tid och kunnande, vilket kostar pengar.
Det är inte en helt rättvis återgivning. Vad Lundblad sade var att kvoten mellan det industriskapade och det ‘användarskapade’ (en term som han inte var bekväm med) går mot noll. Det är en helt korrekt iakttagelse, och den som vill kontrollera saken kan gärna jämföra mängden filmer på YouTube, lejonparten användarskapade, med mängden professionella filmer. Exemplen är förstås fler. Vad det gäller kvaliteten är det en annan fråga, och visst är det mesta ointressant att se. Men, och det är inte irrelevant, det görs även mycket bra saker.
Så till frågans kärna: är upphovsrätt en form av äganderätt, eller ett statligt garanterat monopol som borde upphävas? För att besvara den vill jag nog använda litet andra ord. Äganderätten, och allt som hör till den, är inte riktigt samma sak som upphovsrätten (eller tanken med den), och att betrakta dem som samma sak bidrar mest med förvirring. Vad det handlar om är snarare en grundläggande del av äganderätten, nämligen förfoganderätten. Om en upphovsman har skapat ett verk, vem har då rätt att bestämma vem som ska få ta del av det, och på vilka villkor. Upphovsrätten är en följd av synen att upphovsmannen har denna rättighet helt och fullt, såtillvida han eller hon inte avtalar bort den.
Antag att upphovsmannen skrivit en låt, och sedan avtalat med ett skivbolag att de har rätt att sälja den på plastbit för privat bruk, mot att upphovsmannen erhåller en viss ersättning. Antag vidare att någon som köpt skivan väljer att göra den allmänt tillgänglig, och att någon som annars aldrig skulle ha betalat för skivan exempelvis laddar ned den med hjälp av något fildelningsprogram. Givet detta sätt att formulera det hela är problemet ganska klart: upphovsmannen har blivit berövad sin förfoganderätt. Det är förvisso sant att ingen lidit någon direkt ekonomisk skada, men upphovsmannen kan inte längre styra över vem som får ta del av verket, och under vilka villkor.
Bör upphovsmannen ha denna rätt, eller är det ett illegitimt monopol (äganderätten innebär också, i någon mening, ett monopol)? Vad innebär motsatsen? Antag att en författare skrivit ett mästerverk, som denna önskar elda upp. Om man godtar att författaren har förfoganderätt över sitt verk står det honom eller henne fritt att göra det, utan invändningar. Det slår mig som moraliskt rimligt. Om man däremot inte medger något förfoganderätt, utan istället hävdar någon variant av “information ska vara fri”, kan man inte med självklarhet låta författaren elda upp sitt verk. Kanske bör staten straffa honom eller henne för att göra så. Motsvarande resonemang gäller förstås även för musiker, programmerare, filmmakare och andra som skapar verk.
Ett resonemang av denna sort gör att jag menar att upphovsrätten är rimlig. Jämförelsen med patent haltar, vilket Monique Wadsted påpekade under seminariet, därför att ett patent är en sorts idémonopol, medan upphovsrätten är betydligt mer begränsad.
Givet allt detta är det långt ifrån självklart hur lagstiftningen bör se ut, eftersom lagstiftning även har andra sidoeffekter som kan vara orimliga. Det hela är en svår fråga, men det känns som att det bör skötas inom ramen för civilrätten. Åtgärder som innebär att kraftfulla verktyg för övervakning tillåts, eller som innebär oproportionellt hårda (eller vida) straff, bör förstås inte accepteras.
Det här blev ett långt inlägg. Dessutom finns det säkert mycket mer att säga.
“Om man däremot inte medger något förfoganderätt, utan istället hävdar någon variant av “information ska vara fri”, kan man inte med självklarhet låta författaren elda upp sitt verk.”
Är du allvarlig nu? Detta är ju inte ett argument, det är rena dumheter.
Näringsfrihet innebär inte att man tvingar folk att driva företag. Yttrandefrihet innebär inte att man tvingar folk att säga vad de tycker. Och informationsfrihet innebär inte att man tvingar folk att dela med sig av sina “verk”.
“Ett resonemang av denna sort gör att jag menar att upphovsrätten är rimlig.”
Om vi bortser ifrån att ditt resonmang bara var luft; Menar du att tidsgränsen för upphovsrätt ska avskaffas? Om man har förfoganderätt år noll måste man ju ha samma rätt år 500, eller?
“upphovsrätten är betydligt mer begränsad”
En gång kanske den var det, men i så fall inte längre.
Skriver du en egen Harry Potter-bok så kan du räkna med att Rowling kommer att hindra dig från att ge ut den. Är inte detta idemonopol?
Se även http://copyriot.se/2008/03/12/plagiatdom-ifragasatts-av-musikvetare/ för ett verkligt exempel på denna sorts idemonopol.
Angående ditt resonemang om “förfoganderätt” - om man ska tänka på det sättet om upphovsrätt så måste man ju också skilja på rätten att avgöra vad man själv får och inte får göra med sitt verk, och rätten att säga åt andra vad de får och inte får göra med det.
Om någon eldar upp sitt mästerverk utan att publicera det eller ge någon annan en kopia så är det naturligtvis hans eller hennes ensak, och slutresultatet blir detsamma som om mästerverket aldrig hade skrivits. Ingen kontrollapparat och inga tvångsåtgärder krävs för att skydda den rätten.
Om “upphovsmannen” däremot säljer kopior av mästerverket till andra personer och sedan ska ha rätten att bestämma vad dessa andra personer (eller för den delen helt utomstående) får göra med sina kopior - sälja dem, kopiera dem, elda upp dem - så krävs det kontroll och tvångsåtgärder. De två delarna av “förfoganderätten” som du skriver om är väsensskilda och man kan inte använda argument om den ena i en diskussion om den andra.
Disclaimer: Det är sent och jag är trött, och det är väl troligt att jag formulerar mig något för slarvigt, både här och i bloggposten.
Men det sagt.
Habrok
“Näringsfrihet innebär inte att man tvingar folk att driva företag. Yttrandefrihet innebär inte att man tvingar folk att säga vad de tycker. Och informationsfrihet innebär inte att man tvingar folk att dela med sig av sina “verk””
Jag anar att vi talar förbi varandra, eftersom jag inte ser hur dina exempel är analoga. Vid upphovsrättsintrång är det uppenbart så att upphovsmannen tvingas dela med sig av sina verk mot sin vilja.
Vad det gäller Rowling antar jag att du avser fallet med uppslagsboken. Det har jag inte satt mig in i alls, och kan därför inte uttala mig.
Onsdag:
Det finns en poäng i distinktionen, men den praktiska effekten av distinktionen blir när man diskuterar hur lagarna bör se ut. Det är inte självklart, och följer som jag skrev inte ur det etiska resonemanget, eftersom lagar har sidoeffekter, inklusive effekter som beror på användandet av tvångsmedel. Jag har ingen bestämd uppfattning kring hur lagarna bör se ut.
“Vid upphovsrättsintrång är det uppenbart så att upphovsmannen tvingas dela med sig av sina verk mot sin vilja.”
Ingen är tvingad att sprida sitt, eller någon annans, “verk”. Eller menar du att jag tvingar författaren till något när jag sprider ett “verk” vidare? Ledsen, men då har du förutsatt vad som skulle bevisas: Att författaren har förfoganderätt till sitt “verk”. Om denna rätt inte finnes, innebär inte mitt hanterande av “verket” något tvång.
(Nu gissar jag att argumentet om avtal (mellan författaren och förlaget, mellan förlaget och bokhandeln, och mellan bokhandeln och mig) som reglerar spridandet snart kommer upp. Det brukar det göra när liberaler ska försöka försvara upphovsrätten.)
“Vad det gäller Rowling antar jag att du avser fallet med uppslagsboken.”
Jag avsåg inget specifikt fall. Det verkar vara praxis, åtminstone i anglosaxiska länder att försöka hindra folk från att utnyttja ideer från böcker. Istället för en Harry Potter-bok, kan du skriva en bok om kriget mellan dvärgarna och orcherna i Tolkiens Midgård. Rättighetsinnehavarna till Tolkiens “verk” kommer att slå ner på dig som ett ton tegelsten.
(Beroende på hur mycket man lånar naturligtvis, ett generellt krig mellan dvärgar och orcher är säkerligen ok, men kan man skriva om Morias fall, som ju är delvis återberättat i Sagan om ringen, utan att åka dit?)
Jag tycker det är talande att samma människor som kräver en obegränsad rätt till andras intellektuella egendom oftast är samma personer som kräver en liknande rätt till andras fysiska egendom via skatter, avgifter, och en massiv välfärdsstat.
Likt parasiter så har de bara ett syfta på jorden: att suga blodet ur kreativa människor för att livnära sig själva, utan att ge något tillbaka.
En sak talade rätt tydligt i Erixons inlägg (där han antagligen citerade det enda sanna Marx någonsin sa):
“Intresset ljuger aldrig”.
Det är bara att titta på var både de som vill avskaffa upphovsrätt, samt de som vill stärka den kommer ifrån - nästan utan undantag har de ett intresse av att rationalisera sitt egenintresse via moraliska cirkulära pseudoargument.
Vad gäller den del som brukar vilja avskaffa upphovsrätten på grunder av teknikutveckling (vilket är långt ifrån alla, men en del), så kan man ju göra ungefär samma argument angående att döda människor:
“Det blir billigare och enklare att skapa destruktiva massförstörelsevapen med teknikutvecklingen, därmed bör massmord vara lagligt”.