kulturrevolution.se

Centerpartiet anordnade igår ett seminarium om upphovsrätten, som bjöd på en hel del intressant. Till skillnad från många andra liknande tillställningar hade paneldeltagarna genuint olika uppfattningar, vilket gjorde att debatten stundtals hettade till. Dick Erixon sammanfattar evenemanget rätt väl, och Sebastian har ju redan kommenterat det här på bloggen tidigare idag. För egen del vill jag dels komma med en del tillägg på Dick Erixons text, och dels förmedla min egen syn på det hela.

Till Erixons text först. Han beskriver Nicklas Lundblads syn så här:

Nicklas Lundblad, policychef hos Google samt ledamot regeringens IT-råd, menade att industriskapandet (etablerade artister) kommer att slås ut av användarskapandet (privatpersoner som skapar gratis), eftersom produktionsmedlen (kameror, inspelningar mm) blir allt billigare, och därför att nätverkskreativiteten skapar nya synergieffekter.

Jag gillar optimistiska visioner, men det här är trams när det gäller kvalificerat kulturellt skapande. Visst kommer många fler att kunna visa upp sin förmåga på nätet, men för att skapa kvalitativt goda inspelningar krävs resurser i form av tid och kunnande, vilket kostar pengar.

Det är inte en helt rättvis återgivning. Vad Lundblad sade var att kvoten mellan det industriskapade och det ‘användarskapade’ (en term som han inte var bekväm med) går mot noll. Det är en helt korrekt iakttagelse, och den som vill kontrollera saken kan gärna jämföra mängden filmer på YouTube, lejonparten användarskapade, med mängden professionella filmer. Exemplen är förstås fler. Vad det gäller kvaliteten är det en annan fråga, och visst är det mesta ointressant att se. Men, och det är inte irrelevant, det görs även mycket bra saker.

Så till frågans kärna: är upphovsrätt en form av äganderätt, eller ett statligt garanterat monopol som borde upphävas? För att besvara den vill jag nog använda litet andra ord. Äganderätten, och allt som hör till den, är inte riktigt samma sak som upphovsrätten (eller tanken med den), och att betrakta dem som samma sak bidrar mest med förvirring. Vad det handlar om är snarare en grundläggande del av äganderätten, nämligen förfoganderätten. Om en upphovsman har skapat ett verk, vem har då rätt att bestämma vem som ska få ta del av det, och på vilka villkor. Upphovsrätten är en följd av synen att upphovsmannen har denna rättighet helt och fullt, såtillvida han eller hon inte avtalar bort den.

Antag att upphovsmannen skrivit en låt, och sedan avtalat med ett skivbolag att de har rätt att sälja den på plastbit för privat bruk, mot att upphovsmannen erhåller en viss ersättning. Antag vidare att någon som köpt skivan väljer att göra den allmänt tillgänglig, och att någon som annars aldrig skulle ha betalat för skivan exempelvis laddar ned den med hjälp av något fildelningsprogram. Givet detta sätt att formulera det hela är problemet ganska klart: upphovsmannen har blivit berövad sin förfoganderätt. Det är förvisso sant att ingen lidit någon direkt ekonomisk skada, men upphovsmannen kan inte längre styra över vem som får ta del av verket, och under vilka villkor.

Bör upphovsmannen ha denna rätt, eller är det ett illegitimt monopol (äganderätten innebär också, i någon mening, ett monopol)? Vad innebär motsatsen? Antag att en författare skrivit ett mästerverk, som denna önskar elda upp. Om man godtar att författaren har förfoganderätt över sitt verk står det honom eller henne fritt att göra det, utan invändningar. Det slår mig som moraliskt rimligt. Om man däremot inte medger något förfoganderätt, utan istället hävdar någon variant av ”information ska vara fri”, kan man inte med självklarhet låta författaren elda upp sitt verk. Kanske bör staten straffa honom eller henne för att göra så. Motsvarande resonemang gäller förstås även för musiker, programmerare, filmmakare och andra som skapar verk.

Ett resonemang av denna sort gör att jag menar att upphovsrätten är rimlig. Jämförelsen med patent haltar, vilket Monique Wadsted påpekade under seminariet, därför att ett patent är en sorts idémonopol, medan upphovsrätten är betydligt mer begränsad.

Givet allt detta är det långt ifrån självklart hur lagstiftningen bör se ut, eftersom lagstiftning även har andra sidoeffekter som kan vara orimliga. Det hela är en svår fråga, men det känns som att det bör skötas inom ramen för civilrätten. Åtgärder som innebär att kraftfulla verktyg för övervakning tillåts, eller som innebär oproportionellt hårda (eller vida) straff, bör förstås inte accepteras.

Det här blev ett långt inlägg. Dessutom finns det säkert mycket mer att säga.

Dick Erixon beklagar sig på sin blogg över att det inte finns några liberala argument mot patent. Men hur kan det då komma sig att en påstådd liberal som Oscar Swartz är för fildelning medan andra påstått liberala personer är det? Erixon menar att det bara handlar om egenintresse.

Men finns det då ett liberalt motstånd mot patent? Nja, inte patent i sig.

Däremot finns det filosofiska och politiska argument mot _intellektuella_ patent och liknande.
En av de mer uppmärksammade författarna på området är amerikanen Stephan Kinsella
och om nu Erixon vill läsa upptäcka sådana liberala argument så bidrar jag här med en litteraturlista.
Surfa bara över hit och bläddra ned till artiklarna under Con IP.

En bra introduktion är artikeln There is no such thing as a free patent. I grunden går det ut på att ett patent inte är någonting mer en ett statsunderstött monopol.