kulturrevolution.se

Skjuksköterskestrejken har nu pågått ungefär en vecka. Om den finns ett antal intressanta observationer som kan göras.

För det första så är det högst problematiskt med strejker inom offentlig sektor. Anledningen är att till skillnad från strejker i privat sektor så drabbas inte arbetsgivarparten av strejken. Om bilarbetare exempelvis strejkar så skulle det innebära att Volvo och Saab efter en kort tid, särskilt då med take på hur Just-in-time och liknande har trimmat lagernivåerna, inte skulle ha några bilar att sälja vilket med tanke på de stora fasta kostnaderna skulle innebära stora förluster för dem, trots att de slipper betala ut löner. Men medan Volvos och Saabs kunder inte behöver betala något om de inte får produkterna så måste källan till den offentliga sektorns intäkter, dvs skattebetalarna, fortsätta betala skatt även om de inte får några offentliga tjänster levererade. Inte slipper vi betala landstingsskatt bara för att sjuksköterskorna strejkar. Det innebär i sin tur att landstingspolitikerna tjänar ekonomiskt på strejken, då de förlorar nästan inga intäkter alls, men slipper betala ut löner.

Implikationen av det är att själva skattefinansieringen av vården är något som försvagar de vårdanställdas förhandlingsposition, och därmed också deras löner. Med en ökad privat finansiering och organisering skulle deras förhandlingsposition och därmed löner stärkas.

För det andra så bör det noteras vad som kommer bli följden om sjuksköterskorna får igenom sina krav. Opinionsmätningarna visar på ett överväldigande stöd för sjuksköterskorna, men frågan är i vilken grad verkligen detta stöd skulle vara kvar om folk informerades av följderna om de vinner fullt ut. Sjuksköterskornas krävda löneökningar är radikalt högre än nästan alla andra gruppers, och om de skulle vinna skulle landstingens kostnader öka kraftigt. Detta skulle endera kräva skattehöjningar och/eller avskedanden av personal. Skulle de flesta fortfarande stödja sjuksköterskorna om de var medvetna om det? Kanske det, men majoriteten skulle nog krympa betydligt.

Med detta vill jag inte antyda att kraven nödvändigtvis är oberättigade. Det finns inget som säger att alla yrkesgrupper bör få samma löneökningstakt, och sjuksköterskor bör inte tvingas finansiera sjukvården extra genom att ha en för låg lön. Sjuksköterskornas arbetslöshet är också relativt låg jämfört med andra yrkesgrupper samtidigt som deras relativlön är lägre än i många andra länder, särskilt då USA, två saker som antyder att de kan vara underbetalda. Vilket leder oss till den tredje punkten, som är relaterad även till de två första punkterna, nämligen att de officiella siffrorna över vårdkostnaderna i Sverige och andra länder med i stort sett helt skattefinansierade system underskattar de verkliga kostnaderna för vården.

Jämför man relativlönerna -alltså lönen för en viss yrkesgrupp relativt andra yrkesgrupper inom samma land- så ligger de för såväl sjuksköterskor som läkare klart högre i USA, där vården är delvis privatfinansierad och huvudsakligen privatorganiserad. Med tanke på vad jag i punkt ett nämnde om förhandlingspositionen i olika system bör detta inte vara förvånande. Detta är en direkt följd av finansierings- och organiseringssystemet. Implikationen av detta är att kostnaderna underskattas i de mer socialistiska vårdsystemen som Sverige eftersom här så betalas en del av kostnaderna av att sjuksköterskor och läkare är underbetalda. Skulle de inte subventionera vården extra genom att vara underbetalda skulle det kräva högre skatter eller minskad tillgång på vård. Att de verkliga kostnaderna alltså är högre än de officiella kostnaderna är förstås något som har relevans i debatten om renodlat socialistiska eller mer marknadsbaserade vårdsystem är mer effektiva.

Centern visar nu återigen att myten om centern som ett liberalt alternativ bara är just en myt med ett nytt förslag om ytterligare bidragshöjningar. Efter att tidigare föreslagit högre bidrag för pensionärer och barnfamiljer som fördelar föräldraledigheten på ett feministiskt sätt, föreslår man nu högre bidrag för studenter. Något som Lars Leijonborg från Folkpartiet antiliberalerna givetvis instämmer i.

Centerns partisekreterare Anders Flanking motiverar det med två skäl. Dels att det är tufft att leva enbart på studiestödet, och dels att det ska bli mer attraktivt att studera.

Att det är tufft att leva enbart på studiestödet är förstås sant, men av detta följer inte att man ska höja studiebidraget. Studiestödet ger i princip existensminimum, men med tanke på att studenter inte arbetar är väl det inte orimligt att de ska ligga på motsvarande nivå som socialbidragstagare. Och vill de ha högre inkomst så får de väl ta något arbete. Det går faktiskt att kombinera studier med ett deltidsarbete. Just inom detta område har centern faktiskt en bra linje när man förespråkar en höjning av fribeloppet. Och hursomhelst, om problemet är att studenterna inte har tillräckligt mycket pengar just då så kan man väl lika gärna höja lånedelen som bidragsdelen.

Att det bör bli mer attraktivt att studera är en vällovlig ambition, men då finns en alternativ borgerlig lösning på den socialistiska lösningen att höja studiebidraget. Nämligen att låta studenter efter de avslutat studierna få behålla mer genom att slopa värnskatten och sänka statsskatten i övrigt. Denna borgerliga lösning förutom att vara mer frihetlig, är också mer ekonomisk rationell, då just de utbildningar som ger högre produktivitet särskilt gynnas, medan däremot studier i exempelvis genusteori inte gynnas (hoppas jag iallafall, men i dagens galna samhälle kan man i och för sig inte vara säker på det) .

Men det är tydligen för mycket begärt att de påstått borgerliga partierna i regeringen ska anamna borgerliga lösningar.

I dagarna har vi sett ett tragiskt exempel på lidande orsakat av självgoda statliga byråkrater. I mindre skala inträffar liknande övergrepp väldigt ofta, men sällan har något ärende så tydligt illustrerat mentaliteten bakom den falska övertron på sin egen förmåga och översittarattityd som i regel kännetecknar de flesta politiker och andra statliga byråkrater även inom andra områden.

Jag syftar då på delstaten Texas aggression mot det avskilda mormonsamhälle som fanns utanför staden El Dorado i Texas. Svenska mediers rapportering har i vanlig ordning varit mycket undermålig och missvisande.

Bakgrunden är att en fundamentalistisk mormongrupp som kallar sig Fundamentalist Latter Day Saints, som bröt sig ur mormonkyrkan på grund av att den avvisat månggifte köpt en stor ranch som de senare kom att kalla Yearning For Zion, som de sedan byggt upp till att bli ett mindre samhälle. Denna grupp har förstås en del föreställningar som jag tycker är knäppa. Men knappast knäppare än vanlig kristendom-eller för den delen, den sekulära vänsterreligion med genusteorier,klimatalarmism och dylikt nonsens som genomsyrar svenskt skolväsende.

Och till skillnad från många andra kristna och anhängarna av sekulär vänsterreligion så försöker de inte påtvinga andra via staten sina vanföreställningar. Istället vill de bara leva fredliga liv utan att störa och bli störda av andra. Ett synnerligen rimligt önskemål, om ni frågar mig. Men inte om ni frågar byråkraterna som tjänstgör för delstaten Texas. För de som styr staten så är det helt oacceptabelt om det pågår aktiviteter som de inte kontrollerar. Jag menar, de är ju anställda för att centralplanera i detalj folks liv, och här har vi en grupp människor som bara vill bli lämnade i fred. Synnerligen oförskämt, upplever de sociala ingenjörerna. De har därför länge väntat på en förevändning för att attackera dessa fredliga människor.

Denna förevänding kom när ett samtal kom in från någon som påstod sig vara en 16-årig flicka vid namn Sarah som påstod att hon blivit påtvingad sex och äktenskap med en 50-årig man i Yearning For Zion. Med detta som förevändning skickades hundratals tungt beväpnade poliser in i samhället och kidnappade samtliga 416 barn samt något hundratal av deras mödrar.

Även om det verkligen funnits någon Sarah som påtvingats sex så hade faktiskt varit en våldsam överreaktion att med tvång föra bort samtliga barn i ett samhälle. Sexuella övergrepp förekommer trots allt i samtliga samhällen, men det är verkligen inte ett legitimit skäl att ta samtliga barn från deras föräldrar så fort något övergreppsfall avslöjats.

Men det är faktiskt ännu värre än att bara vara en våldsam överreaktion. För faktum är att efter det att alla barn kidnappats av myndigheterna och förhörts ingående så kunde de inte hitta den 16-åriga Sarah som påståtts ha gjort anmälan. Detta var ju synnerligen pinsammt för myndigheterna, som dock fortsatte att insistera att de minsann skulle hitta henne. Hur nu det skulle gå till. Nåja, men även om de inte hittat och förmodligen aldrig kommer hitta den där Sara så tycks det som att de hittat den som gjorde samtalet.

Nu i efterhand tycks de ha spårat samtalet till en 33-årig kvinna i Colorado Springs vid namn Rozita Swinton. Swinton är en ökänd mytoman som flera gånger tidigare ringt till polisen och låtsas vara en tonårsflicka utsatt för sexövergrepp. För övrigt är hon också en vald delegat för Barack Obama vid den kommande demokratiska kongressen.
Men trots att det nu avslöjats att de anklagelser som användes som en förevänding för aggressionen mot dessa fredliga människor var en bluff av en mytomanisk Obamadelegat, och trots att det torde vara uppenbart att inte bara föräldrarna utan även barnen upplever ett mycket stort lidande över att vara tvångsmässigt separerade från varandra och istället vara förvarade i statliga läger eller utsedda fosterhem, så vägrar delstaten Texas släppa dem. Istället för att som de borde göra, släppa barnen , be om ursäkt och eventuellt betala en ersättning för att ha utsatt dem för lidande på grund av att de lät sig luras av den där mytomaniska Obamadelegaten, så har domare Barbara Walters bestämt att samtliga barn i månader ska hållas i förvar. Detta för att som de säger undersöka med hjälp av DNA-test om någon av barnen blivit avlade av en moder med en otiilåtet låg ålder, vilket då skulle utgöra ett brott, vilket de då tror skulle rättfärdiga detta övergrepp.

Fucking great, alltså. Domare Barbara Walters vill alltså utsätta hundratals barn och deras föräldrar för månader av lidande i hopp om att de ska kunna hitta någon lagöverträdelse som de tror ska rättfärdiga detta massiva övergrepp. För det första förstår jag inte varför det ska ta sån lång tid som flera månader att ta DNA-test. Det borde väl kunna stökas undan på mindre än en dag, och under tiden borde väl man kunna visa barmhärtighet mot barnen och låta dem återförenas med sina föräldrar. Och väl värt att notera är att även om man skulle hitta något fall där någon 16 eller 17 åring födde ett barn så kan jag faktiskt inte uppröras det minsta av det då ingen verkar ha upplevit lidande av det, då detta skulle ha varit lagligt i Sverige och många andra länder och då det förekommer med minst lika hög frekvens bland vanliga tonåringar i Texas.

Men medan det finns noll bevis för att något övergrepp begåtts i denna ranch så finns det omfattande bevis för att massiva övergrepp begås i det som är alternativet för dessa barn, nämligen placering i fosterhem. Som William Normann Grigg konstaterade i sin utmärkta bloggpost i ämnet. 2004 mördades exempelvis 38 fosterbarn och 2005 mördades 48 barn. Det var också vanligt med sexuella övergrepp. Läs även resten av posten för en utförlig analys av fallet. Läs även Vox Days kolumn i ärendet.

Alltså, för att nu försöka summera upp denna långa bloggpost så illustrerar detta ärende hur statliga politiker och byråkrater mer än något annat hatar att människor försöker gå sina egna vägar och hur de accepterar till och med mycket lösa grunder som förevänding för att utsätta de som inte vill lyda dem för övergrepp. Helt i linje med den orwellianska “frihet är slaveri”-”logiken” så motiverar de dessa övergrepp med en påstådd vilja att förhindra övergrepp.

Centerpartiet anordnade igår ett seminarium om upphovsrätten, som bjöd på en hel del intressant. Till skillnad från många andra liknande tillställningar hade paneldeltagarna genuint olika uppfattningar, vilket gjorde att debatten stundtals hettade till. Dick Erixon sammanfattar evenemanget rätt väl, och Sebastian har ju redan kommenterat det här på bloggen tidigare idag. För egen del vill jag dels komma med en del tillägg på Dick Erixons text, och dels förmedla min egen syn på det hela.

Till Erixons text först. Han beskriver Nicklas Lundblads syn så här:

Nicklas Lundblad, policychef hos Google samt ledamot regeringens IT-råd, menade att industriskapandet (etablerade artister) kommer att slås ut av användarskapandet (privatpersoner som skapar gratis), eftersom produktionsmedlen (kameror, inspelningar mm) blir allt billigare, och därför att nätverkskreativiteten skapar nya synergieffekter.

Jag gillar optimistiska visioner, men det här är trams när det gäller kvalificerat kulturellt skapande. Visst kommer många fler att kunna visa upp sin förmåga på nätet, men för att skapa kvalitativt goda inspelningar krävs resurser i form av tid och kunnande, vilket kostar pengar.

Det är inte en helt rättvis återgivning. Vad Lundblad sade var att kvoten mellan det industriskapade och det ‘användarskapade’ (en term som han inte var bekväm med) går mot noll. Det är en helt korrekt iakttagelse, och den som vill kontrollera saken kan gärna jämföra mängden filmer på YouTube, lejonparten användarskapade, med mängden professionella filmer. Exemplen är förstås fler. Vad det gäller kvaliteten är det en annan fråga, och visst är det mesta ointressant att se. Men, och det är inte irrelevant, det görs även mycket bra saker.

Så till frågans kärna: är upphovsrätt en form av äganderätt, eller ett statligt garanterat monopol som borde upphävas? För att besvara den vill jag nog använda litet andra ord. Äganderätten, och allt som hör till den, är inte riktigt samma sak som upphovsrätten (eller tanken med den), och att betrakta dem som samma sak bidrar mest med förvirring. Vad det handlar om är snarare en grundläggande del av äganderätten, nämligen förfoganderätten. Om en upphovsman har skapat ett verk, vem har då rätt att bestämma vem som ska få ta del av det, och på vilka villkor. Upphovsrätten är en följd av synen att upphovsmannen har denna rättighet helt och fullt, såtillvida han eller hon inte avtalar bort den.

Antag att upphovsmannen skrivit en låt, och sedan avtalat med ett skivbolag att de har rätt att sälja den på plastbit för privat bruk, mot att upphovsmannen erhåller en viss ersättning. Antag vidare att någon som köpt skivan väljer att göra den allmänt tillgänglig, och att någon som annars aldrig skulle ha betalat för skivan exempelvis laddar ned den med hjälp av något fildelningsprogram. Givet detta sätt att formulera det hela är problemet ganska klart: upphovsmannen har blivit berövad sin förfoganderätt. Det är förvisso sant att ingen lidit någon direkt ekonomisk skada, men upphovsmannen kan inte längre styra över vem som får ta del av verket, och under vilka villkor.

Bör upphovsmannen ha denna rätt, eller är det ett illegitimt monopol (äganderätten innebär också, i någon mening, ett monopol)? Vad innebär motsatsen? Antag att en författare skrivit ett mästerverk, som denna önskar elda upp. Om man godtar att författaren har förfoganderätt över sitt verk står det honom eller henne fritt att göra det, utan invändningar. Det slår mig som moraliskt rimligt. Om man däremot inte medger något förfoganderätt, utan istället hävdar någon variant av “information ska vara fri”, kan man inte med självklarhet låta författaren elda upp sitt verk. Kanske bör staten straffa honom eller henne för att göra så. Motsvarande resonemang gäller förstås även för musiker, programmerare, filmmakare och andra som skapar verk.

Ett resonemang av denna sort gör att jag menar att upphovsrätten är rimlig. Jämförelsen med patent haltar, vilket Monique Wadsted påpekade under seminariet, därför att ett patent är en sorts idémonopol, medan upphovsrätten är betydligt mer begränsad.

Givet allt detta är det långt ifrån självklart hur lagstiftningen bör se ut, eftersom lagstiftning även har andra sidoeffekter som kan vara orimliga. Det hela är en svår fråga, men det känns som att det bör skötas inom ramen för civilrätten. Åtgärder som innebär att kraftfulla verktyg för övervakning tillåts, eller som innebär oproportionellt hårda (eller vida) straff, bör förstås inte accepteras.

Det här blev ett långt inlägg. Dessutom finns det säkert mycket mer att säga.

Dick Erixon beklagar sig på sin blogg över att det inte finns några liberala argument mot patent. Men hur kan det då komma sig att en påstådd liberal som Oscar Swartz är för fildelning medan andra påstått liberala personer är det? Erixon menar att det bara handlar om egenintresse.

Men finns det då ett liberalt motstånd mot patent? Nja, inte patent i sig.

Däremot finns det filosofiska och politiska argument mot _intellektuella_ patent och liknande.
En av de mer uppmärksammade författarna på området är amerikanen Stephan Kinsella
och om nu Erixon vill läsa upptäcka sådana liberala argument så bidrar jag här med en litteraturlista.
Surfa bara över hit och bläddra ned till artiklarna under Con IP.

En bra introduktion är artikeln There is no such thing as a free patent. I grunden går det ut på att ett patent inte är någonting mer en ett statsunderstött monopol.

Fredrick Federley är upprörd över att en SSU-are vid namn Ingiberg Olafsson kallat honom nazist på grund av hans stöd till Israel.

Jag håller med Federley om att det är en fullständigt absurd anklagelse. Jag är dock lite besviken över att han i sitt svar inte nämnde det starkaste argumentet för att det är absurt. Nämligen att det är faktiskt Ingiberg Olafsson och andra palestinakramare som är åsiktsfränder med nazisterna. Med tanke på det är det lite förvånande att en palestinakramare väljer att ta upp ämnet. Endera är Olafsson själv omedveten om det hela eller så räknar han med att folk -likt tydligen Federley- ska vara omedvetna om det. Men då han har tagit upp ämnet och då inte alla tycks känna till fakta så tänkte jag redovisa dessa fakta nu.

De som rimligen bäst borde veta vilken ståndpunkt i fråga om Israel som är nazistisk är faktiskt nazisterna själva. Nazismen har faktist ända sedan 1920-talet varit en stark antisionistisk kraft. I Mein Kampf skrev Hitler följande om sionismen:

For while the Zionists try to make the rest of the world believe that the national consciousness of the Jew finds its satisfaction in the creation of a Palestinian state, the Jews again slyly dupe the dumb Goyim. It doesn’t even enter their heads to build up a Jewish state in Palestine for the purpose of living there; all they want is a central organization for their international world swindle, endowed with its own sovereign rights and removed from the intervention of other states: a haven for convicted scoundrels and a university for budding crooks.

Under andra världskriget så allierade sig sedan Hitler med Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini som gick med på att organisera muslimska SS-divisioner som bland annat hade i uppgift att mörda judar på Balkan, i utbyte mot ett löfte från Hitler att inte bara förinta Europas judar, utan även Mellanösterns judar.

Jytte Gutelands och Ingiberg Olafssons SS-U:s stöd till muslimer som vill mörda judar är med andra ord helt i linje med det stöd som Heinrich Himmlers SS gav till muslimer som vill mörda judar.

Går vi sedan till vad moderna nazister säger finner vi ett liknande stöd till palestinierna. Den ökände amerikanske nazistiske f.d. Ku Klux Klan-ledaren David Duke har engagerat sig om möjligt ännu starkare för palestinierna och mot Israel än vad SSU gjort.

Och i Göteborg så demonstrerade sommaren 2006 en grupp nazister knutna till naziportalen Info-14 bärandes palestiniska flaggor och till och med palestinasjalar mot Israel med slagord som “Leve Palestina - Krossa Israel” och “Sveriges folk, höj nu rösten - Sion ut ur mellanöstern”.

Och exemplen på nazistiskt hat mot Israel går att göra många gånger fler.

Med detta vill jag förstås inte antyda att en Israelfientlig hållning är fel för att nazister skulle av delvis andra skäl dela den. Det går förstås att av andra skäl som eventuellt kunnat vara mer legitima -jag anser dock inte att vänsterns argument i den här frågan är legitima- än nazisternas komma fram till samma slutsats. Men om någon åsikt ska drabbas av guilt by association med nazismen i denna fråga då är det definitivt de som faktist delar nazisternas hållning i denna fråga-nämligen Israelhatarna i vänstern.

Jag trodde länge att den som skulle bli republikanernas kandidat skulle förlora presidentvalet. Anledningen var att jag trodde både den amerikanska ekonomin och Irak skulle bli väldigt dåligt. Då alla republikanska kandidater förutom den chanslöse Ron Paul givit sitt stöd till Irakkriget och till orsakerna till ekonomins problem (Alltså Feds penningpolitik) så skulle det bli mycket lätt för Hillary eller Obama att vinna.

Nu tror jag dock att McCain kommer att vinna. Det är långtifrån säkert, särskilt då mycket kan hända under de nära 7 månader som återstår, men som det nu ser ut så är han den troliga vinnaren.

Anledningen är att det nu framstår som troligt att Obama kommer bli den demokratiska presidentkandidaten samtidigt som han framstår som allt svagare. Obama har en klar ledning bland de valda delegaterna och även om Hillary skulle vinna övertygande i Pennsylvania och sedan vinna de flesta återstående stater så skulle hon bara kunna minska detta övertag något. Samtidigt har hennes ledning bland de så kallade superdelegaterna snabbt urholkats. Många superdelegater tvekar inför att välja bort den som fick fler valda delegater och många berättar att de fått påtryckningar från sina barn att välja Obama(som är populärast bland yngre).

Samtidigt framstår Obama numera som en svagare motståndare till McCain än Hillary. Hillary har visserligen status som en bitter och makthungrig etablissemangspolitiker och hon har ertappats med att göra flera uppenbara lögner, som när hon ljög om att hon i Bosnien blivit beskjuten av krypskyttar.

Men som Thomas Sowell berättade att en av hans läsare uttryckt det i ett mail till honom:

An e-mail from a reader said that, while Hillary Clinton tells lies, Barack Obama is himself a lie.

Vad som menas med det är naturligtvis inte att Obamas existens skulle vara en lögn. Utan det som menas med det är att medan Hillary ljugit om några detaljer, så är hela den bild av sig själv som Obama försökt måla upp är en lögn. Obama har till skillnad från tidigare svarta presidentkandidater, som yrkesrasisterna Jesse Jackson och Al Sharpton, inte marknadsfört sig som den svarta kandidaten som exklusivt står för svartas intressen. Utan Obama har försökt marknadsföra sig som en enande kandidat som står för alla amerikaners intressen och som ska överbrygga rasmässiga och ideologiska motsättningar.

Detta var från början en naiv, ja rent ut sagt omöjlig ambitition. Men för många framstod det som trovärdigt, trots att hans som senator röstat på ett ännu mer vänsterinriktat sätt än Hillary.

Men sakta men säkert har bilden av Obama som en kandidat som försöker ena över rasgränserna urholkats. Det började med att hans fru Michelle uttryckte när hon betraktade framgångarna för sin mans kampanj att det var första gången i sitt liv som hon kände stolthet över USA. Sedan avslöjades det att hon i sin tidigare karriär haft samma yrkesrasistiska inriktning som Sharpton och Jackson.

Därefter kom avlöjanderna om Obamas pastor, Jeremiah Wright, som fram till avslöjanderna arbetade för hans kampanj och som varit en nära vän i 20 år, haft predikningar med starkt antiamerikansk och antivit inriktning. Utfall som “No, no, not God bless America-God DAMN America!” och “Hillary ain’t never been called a nigger!” tillsammans med konspirationsteorier om hur den amerikanska regeringen uppfann hiv-viruset i syfte att begå folkmord mot svarta. Och judiska demokrater kan knappast ha gillat referensen till hur den amerikanska regeringen ska ha stött “statsterrorism mot palestinierna”.

Denna storm lyckades Obama dock delvis klara sig undan genom ett tal, som enligt mitt tycke mest bestod av floskler, lögner och orättvisa påhopp på hans egen mormor, men som för de redan frälsta ansågs utgöra en tillfredsställande förklaring av hans nära relationer med denna antivita pastor.

Nu har han dock ertappats att inför ett möte med medlemmar av det demokratiska etablissemanget i San Francisco som inte var öppet för pressen, men som filmades och läckte ut, ha uttalat sig nedsättande om vita arbetarklassväljare och hävda att det var bitterhet över förlorade jobb som drev dem till att vilja äga skjutvapen och vara religösa, och bli motståndare till invandring och handel. När det gäller det där med vapen och religion så är det knappast någon koppling till att vara bitter över jobbförluster, även om det nog ligger en del i kopplingen till motstånd mot invandring och handel. Men för det första så har ju Obama själv -liksom Hillary- i sin kampanj försökt profilera sig som handelsmotståndare, så det framstår som anmärkningsvärt att han här antyder att denna hållning skulle vara uttryck för bitterhet. Detsamma gäller ju förstås också hans egen religiositet som han valt att uttrycka genom att engagera sig i den uttryckligen svarta rasistiska kyrka som pastor Wright ledde.

För det andra framstår detta klart som ett påhopp på just vita arbetarklassväljare, en viktig marginalgrupp som brukar växla mellan demokrater och republikaner. Hillary har i primärvalen varit starkast i denna grupp, och skulle därför även före detta uttalande ha haft större chans att vinna dem i valet i november, och när det nu framstår som att Obama egentligen föraktar dem så blir det en smal sak för McCain att i en konfrontation med Obama att vinna denna marginalgrupp.

Och det finns faktiskt fler lik i garderoben som medierna ännu inte uppmärksammat i någon större utsträckning, men som börjat spridas via Internet. För inte bara är det så att hans fru och pastor uttryckt antivita och antiamerikanska åsikter och han själv uttryckt inför stängda dörrar uttryckt förakt för vita arbetarklassväljare, i hans bok “Dreams From My Father.” så finns det lika anmärkningsvärda uttalanden som i hans pastors predikningar, exempelvis synen att det är meningslöst att göra någon distinktion mellan goda och dåliga vita eller en önskan att få allt “vitt blod” i sig avlägsnat. Något som framgår i denna video där det presenteras tillsammans med uttalanden från pastorn.

Se även Ann Coulters kolumn i frågan.

Obama är fortfarande som sagt den som troligen kommer vinna den demokratiska nomineringen. Men allteftersom den bild av sig själv som den enande kandidaten avslöjas som den lögn den är, så kommer han såvida inte något dramatiskt inträffar, inte kunna besegra McCain i novembers val.

Jag har funderat mycket, mycket på Nick Cave & The Bads Seeds första nyproducerade album sedan Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus, Dig, Lazarus, Dig!!!.

Det är en form av tillbakagång till de bibliska motiven och fascinationen av död, samtidigt som det musikaliskt är en konstig Nick Cave & The Bad Seeds-skapelse. Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus fick mig att tro att Nick Cave den senaste tiden grubblat lite mindre över Jesus och lite mer över grekisk mytologi och romantiska konstuppfattningar. Men den dubbelskivan var också musikaliskt mycket annorlunda än exempelvis The Boatmans Call eller No More Shall We Part.

Så på ett sätt känner jag igen en Nick Cave som ofta använder nytestamentliga referenser, men jag var länge mycket kluven över låten “Dig, Lazarus, Dig!!!”:

“Jesus of the Moon” är ganska speciell eftersom den är så mycket Nick Cave-för-ganska-många-år-sedan (finns dock ingen video):

Vissa moderata kommunalråd och andra borgerliga debattörer har under senare tid förnyat sina krav på att den så kallade värnskatten ska slopas. Detta säger dock Fredrik Reinfeldt och Anders Borg bestämt nej till.

Skälen som de anger är förstås som vanligt inom politiken rena lögner. Att hävda att höginkomsttagare inte reagerar positivt på förbättrade incitament (eller till och med att de reagerar negativt som Reinfeldt en gång påstod) är inte bara falskt, faktum är att den ekonomiska forskningen indikerar att höginkomsttagares respons är ännu starkare än låg- och medelinkomsttagares. Tino Sanandaji uppskattade därför nyligen att ett slopande av den så kallade värnskatten skulle vara självfinansierande.

Att påstå att man inte skulle ha råd är ju skrattretande löjeväckande även om man bortser från det ovanstående, med tanke på det stora budgetöverskottet och med tanke på hur man anser sig ha råd att satsa på mycket annat, inklusive lydnadsbidrag för att få folket att bli mer feministiskt.

Kort sagt, de skäl som officiellt anges av Reinfeldt och Borg är så uppenbart falska att det är uppenbart att det är något annat som ligger bakom. Den verkliga förklaringen är förstås politisk. Reinfeldt och Borg vill inte i TV-debatter med Sahlin och Östros behöva konfronteras med statistisk över hur mycket de själva eller någon känd direktör tjänat på skattesäkningarna.

Dessutom, faktum är att givet den fixering som politikerna och journalister har med att minimera de ekonomiska skillnaderna (oavsett om de är berättigade eller ej) så kan det ironiskt nog vara så att det Reinfeldt och Borg fruktar är inte att skattesänkningar för höginkomsttagare ska ha ingen eller negativ effekt på deras prestationer-utan det de fruktar är tvärtom just att det ska ha en positiv effekt. För att om höginkomsttagarna blir mer produktiva då gynnar det visserligen hela samhällsekonomin, men det kan förväntas gynna höginkomsttagarna själva i oproportionerligt hög grad. Detta innebär att på grund av de beteendemässiga effekterna så kommer inkomstskillnaderna öka ännu mer än enbart vad den direkta effekten av skattesänkningen innebär.

Det kan tyckas sjukt att denna avundsjukelogik ska förhindra ett beslut som otvetydligen skulle starkt gynna samhällsekonomin. Och det är för övrigt därför det vore mer berättigat att kalla “värn”skatten för en avundsjukeskatt. Men som vi märker i detta fall och så många andra så misslyckas den politiska processen att fatta även uppenbart rationella beslut. De som talar om marknadsmisslyckanden har visserligen rätt att i bland så fattar även marknadsaktörer irrationella beslut (något som dock ofta är ett resultat av att statliga interventioner uppmuntrat dessa beslut . Husbubblan i USA är ett bra exempel på det). Men det innebär verkligen inte att mer politisk styrning skulle vara lösningen då politiker är minst lika benägna att fatta irrationella beslut. Ja, faktum är att politiker är mer benägna för medan marknadsmekanismerna automatiskt bestraffar de som fattar irrationella beslut tenderar den politiska processen att belöna såna som Reinfeldt och Borg.

Hur någon anständig människa kan känna något annat än det djupaste förakt för den etablerade politikerklassen är en gåta för mig. Och ja, det gäller i högsta grad så kallade borgerliga politiker också. På detta finns väldigt många exempel som jag tidigare tagit upp här. Nu kan vi se ytterligare ett bra exempel på det i form av moderatkvinnan Magdalena Andersson som föreslår högre bidrag för höginkomsttagare för att förmå de att organisera sina privata angelägenheter på ett mer feministiskt sätt.

Det finns flera aspekter av detta som kan noteras. För det första kan jag bara inte låta bli att reagera på detta uttalande från Magdalena Andersson

Vi vill förmå människor att göra goda val, men ska inte vara förmyndare. Morötter är det bästa

Återigen uppstår frågan om politiker är korkade eller om de är hycklande lögnare som tror att väljarna är korkade. När politiker tar pengar i skatt för att finansiera det som här kallas “morötter” för att förmå folk att bete sig feministiskt då är det förmynderi. En “morot” för att bete sig feministiskt är de facto inget annat än en piska för de som beter sig ickefeministiskt.

Sen ser vi nu hur samma moderater som löjeväckande nog påstår att staten inte har råd att slopa den så kallade värnskatten anser att staten råd att betala ut mer bidrag till samma höginkomsttagare. Poängen med denna rundgång tycks vara att det ger politiker som Magdalena Andersson möjlighet att stilla sin kontrollmani och besatthet att lägga sig i saker som inte angår henne möjlighet att säga åt folk att det enda sättet för de att få tillbaka de pengar som politikerna tagit är om de ordnar sina privatliv på det sätt som politikerna önskar. Som en kommentator på sidan uttryckte det

Bevarad värnskatt och högre bidrag till de högavlönade. Staten tar och staten ger.

Högavlönade kan ju spara själva. De behöver inga bidrag. Jag begriper inte varför staten ska förstatliga och ta bort all valfrihet, från “försäkringsväsendet”? Hur är det INTE socialism?

Sånt här kan bara inbiten politisk adel komma på.

En inbiten socialistisk politisk adel besatt av tanken att detaljreglera saker som inte angår dem, kan tilläggas.