kulturrevolution.se

Johan Norberg till socialdemokraten Peeter-Jaan Kask efter att denna menat att Norberg ljugit med statistik kring amerikansk fattigdom:

Så när statistikexperten anklagar mig för lögn invänder han mot något jag aldrig skrev, belägger det med ett byte av statistiskt mått och när han använder det mått som han menar visar samma sak pekar det på motsatsen.

Hela texten finns här.

Vi är mitt i Timbros frihetsvecka — ett försök att flytta in friheten som egenvärde i debatten igen — och igår var jag och lyssnade till en mycket intressant föreläsning av Mauricio Rojas. Förhoppningsvis kommer en podcast att läggas upp.

Rojas talade om hur den individuella friheten som värde vuxit fram i historien, ofta som en följd av ökad handel och kontakter mellan kulturer, först långsamt, och sedan — från 1800-talet och framåt — allt snabbare. Att det varit en i huvudsak mycket positiv utveckling framstår, för någon med en liberal utgångspunkt, som uppenbart. Utvecklingen har dock samtidigt inneburit att en del saker som människor värderat högt har gått förlorade, och sökandet efter att återfå dessa har stundtals fått katastrofala följder.

Det är den tanken jag vill följa. Allt eftersom friheten blivit mer spridd, har det också blivit enklare att bryta sig ur de naturliga gemenskaper som människor genom alla tider blivit födda in i, som man tidigare levt igenom, och som har givit livet ordning och struktur. Det handlar om klanen, familjen, lokalsamhället med allt vad det för med sig av värderingar, religion och socialt tryck. Med frihetens expansion har dessa institutioner i någon mening försvunnit, åtminstone som starka identitetsskapande enheter, och samtidigt som människor har uppskattat de nya möjligheterna att inte vara helt bundna — eller snarare att kunna välja vilka man vill vara bundna till — har det lämnat ett behov som många starkt vill mätta. Efter perioder med snabb och kraftig frihetsexpansion har behovet ibland fyllts av konstruerade gemenskaper, ofta med en utopisk touch, som lett till katastrofer.

Ett tydligt exempel är slutet på 1800-talet och början på 1900-talet. Den individuella friheten växte snabbt, religionen som ett självklart värderingssystem och världsbild löstes upp (tron är av en annan karaktär idag än under äldre tider), och många längtade efter något annat som kunde fylla detta behov av att ingå i en gemenskap. Nationalismen växte fram, men eftersom den — liksom de två därpå följande katastroferna kommunismen och nazismen — var mer artificiella än de gamla gemenskaperna, kunde de fyllas med innehåll av ett slag som traditionen tidigare gjort omöjligt. De fick människor som aldrig träffats att känna gemenskap under flaggan eller nationalhymnen. Många jublade vid utbrottet av Första världskriget. De två efterföljarna, kommunism och nazism, förstärkte det utopiska, och resultatet blev än värre. En ingång till dagens islamism tycks tydlig, och med trycket både inifrån och utifrån att tillåta friheten att växa i Mellanöstern är reaktionen kanske inte så svårförståelig, liksom även islamismen i väst.

Detta gemenskapsbehov kan dock fyllas fredligare, och har också gjort det. Jag tror att mycket av den politiska diskussionen i dages västliga demokratier handlar om just att lösa detta. Socialdemokratin vill göra det genom att försöka ersätta de gamla gemenskaperna med den stora staten, som knyter oss samman samtidigt som den vill göra oss till atomistiska individer; kristdemokratin genom att istället låta staten backa upp familjerna. Kanske är det oförmågan att tala om, och framhålla vikten av, behovet av att ingå i ett sammanhang som gör att genuint liberala partier har haft så svårt att vinna väljare samtidigt som utvecklingen överlag gått mot allt större frihet. Vi talar för mycket om friheten att få stå helt fri från andra. Vi borde tala mer om friheten att välja våra gemenskaper, och betrakta dem som ett välkommet inslag i samhället.