kulturrevolution.se

Många är vi på högerkanten som suckat tungt över sagornas fiktiva klasskämpar och kollektivkramare. Karl-Bertil Jonsson som delar ut de rikas ägodelar i slumkvarteren, Bamse som med den myndiga rösten hos en ombudsman i byggettan förkunnar att skatt är ett sätt att hjälpa åt och lille Vilse som i sin pannkaka tampas med Storpotäten och kamrer Rävinge.

Men sagorna hyser även ett antal frihetliga karaktärer vars kloka bidrag till barnens litteraturvärld inte bör förringas. Jag tänkte uppmärksamma några av dem här i bloggen, dels för att det är kul och dels för att tipsa de läsare som har eller planerar att skaffa barn om några verkligt sunda förebilder.

Så inleder Johan Ingerö den första artikeln i en serie om frihetliga sagohjältar på sin blogg. Det är ett berömvärt initiativ, och något som vi från högerhåll ofta ignorerar. Det finns insikter att hämta i sagovärlden, och berättelseformen gör att konflikten mellan friheten och dess fiender lyfts fram på ett tydligt sätt.

Mitt eget favoritexempel kommer inte från barnsagornas värld, och är dessutom knappast ämnad att alls vara politisk (det är ju så det helst skall vara): Firefly, av den enligt egen utsago vänsterorienterade Joss Whedon, är en fantastisk beskrivning av längtan till frihet, där kapten Reynolds envist vägrar att låta någon styra över honom och hans besättning, trots den lockande tryggheten. Att få vara sin egen herre och fatta beslut efter egen moral är värt att ge upp en del trygghet för.

Ni kan säkert komma med fler exempel, och de är värda att lyfta fram — både i barnlitteraturen, som Johan Ingerö gör — och i den allmänna populärkulturen.

Som en uppföljning på min tidigare post om filosofiämnet så tänkte jag nu diskutera varför det har blivit så. Eller mer specifikt, varför mer rationella filosofer har så vårt att ta sig fram i den akademiska filosofin. När jag diskuterade med min lärare som jag hade på C-nivå varför just Robert Nozick är den enda klassiskt liberalt inriktade filosof som nått framgång inom den akademiska filosofin och varför exempelvis Ayn Rand är så utestängd (hennes namn eller filosofi nämndes inte ens i någon av de böcker jag hade på A- och B-nivå och nämndes inte heller av någon av lärarna på lektionerna) så menade han att det berodde på att Rand inte var en akademiker, medan Nozick var anställd inom den akademiska filosofin.

Denna förklaring håller dock inte riktigt, då det finns flera exempel på ickeakademiska filosofer som lyfts fram i filosofiämnet som det undervisas på universitetet. Ett viktigt nutida exempel på det är Jean-Paul Sartre, vars version av “existensialismen” jag fick höra om flera gånger.

En bättre förklaring finner man i Hans-Hermann Hoppes förord till Murray Rothbards politisk-filosofiska manifest The Ethics of Liberty. Förordet finns online här liksom resten av boken här, så ni behöver inte köpa boken om ni vill kolla källan. Rothbard var inte akademisk filosof heller utan akademisk nationalekonom (liksom Hoppe), men det är som sagt knappast förklaringen till att inte hans verk heller fick någon framgång i den akademiska filosofin. Inte heller är det hans radikala slutsatser, då Nozicks också var rätt så radikala, vilket också Rands bristande framgång visar.

Nej, som Hoppe förklarar så är anledningen till att Rothbards verk blev dåligt mottagen att han liksom Rand använde sig av den axiomatisk-deduktiva metoden för att nå sina slutsatser. Rothbard och Rand hade olika slutsatser på vissa punkter, men de använde sig båda av den axiomatisk-deduktiva metoden där de utgick från absolut sanna axiom som de sedan tillämpade på specifika situationer, vilket då ger absoluta sanna och säkra slutsatser (om axiomen verkligen är absolut sanna och tillämpningen gjorts korrekt). Denna metod vilar på en förnufts- och logikbaserad filosofi, något som inte gillas av de flesta akademiska filosofer.

Nozick var som Hoppe förklarade den metodologiska motsatsen till Rand och Rothbard i detta avseende. Hoppe citerar Nozicks egen förklararing sin filosofiska metod:

in the mode of much contemporary philosophical work in epistemology and metaphysics: there are elaborate arguments, claims rebutted by unlikely counterexamples, surprising theses, puzzles, abstract structural conditions, challenges to find another theory which fits a specified range of cases, startling conclusions, and so on. . . . One view about how to write a philosophy book holds that an author should think through all of the details of the view he presents, and its problems, polishing and refining his view to present to the world a finished, complete, and elegant whole. This is not my view. At any rate, I believe that there also is a place and a function in our ongoing intellectual life for a less complete work, containing unfinished presentations, conjectures, open questions and problems, leads, side connections, as well as a main line of argument. There is room for words on subjects other than last words.

Och

So don’t look here for a knockdown argument that there is something wrong with knockdown arguments, for the knockdown argument to end all knockdown arguing. It will not do to argue you into the conclusion, even in order to reduce the total amount of presentation of argument. Nor may I hint that I possess the knockdown argument yet will not present it.

Hoppe citerar vidare Nozick när denne förklarar varför han finner det förkastligt att försöka säga “det sista ordet”, alltså att genom “knockdown arguments” nå fram till en säker sanning.

The terminology of philosophical art is coercive: arguments are powerful and best when they are knockdown, arguments force you to a conclusion, if you believe the premises you have to or must believe the conclusion, some arguments do not carry much punch, and so forth. A philosophical argument is an attempt to get someone to believe something, whether he wants to believe it or not. A successful philosophical argument, a strong argument, forces someone to a belief. . . . Why are philosophers intent on forcing others to believe things? Is that a nice way to behave toward someone? I think we cannot improve people that way. . . . Philosophical argument, trying to get someone to believe something whether he wants to believe it or not, is not, I have held, a nice way to behave toward someone; also, it does not fit the original motivation for studying or entering philosophy. That motivation is puzzlement, curiosity, a desire to understand, not a desire to produce uniformity of belief. Most people do not want to become thought-police.

Nozick hävdade alltså att klockrent övertygande argument för en absolut sanning var likvärdigt med “tvång” och “tankepolis” och att det var ett otrevligt och oförskämt sätt att förhålla sig till andra. Detta är helt i linje med den dominerande skepticistiska och irattionalistiska strömningen inom modern akademisk filosofi ( såväl teoretisk filosofi som praktisk filosofi) och detta är som Hoppe påpekade också förklaringen till att Nozick blev så framgångsrik inom den akademiska filosofin, till skillnad från Rothbard och Rand.

Despite his politically incorrect conclusions, Nozick’s libertarianism was deemed respectable by the academic masses and elicited countless comments and replies, because it was methodologically non-committal; that is, Nozick did not claim that his libertarian conclusions proved anything. Even though one would think that ethics is—and must be—an eminently practical intellectual subject, Nozick did not claim that his ethical “explorations” had any practical implications. They were meant to be nothing more than fascinating, entertaining, or suggestive intellectual play. As such, libertarianism posed no threat to the predominantly social-democratic intellectual class. On account of his unsystematic method—his philosophical pluralism—Nozick was “tolerant” vis-à-vis the intellectual establishment (his anti-establishment conclusions notwithstanding). He did not insist that his libertarian conclusions were correct and, for instance, socialist conclusions were false and accordingly demand their instant practical implementation (that is, the immediate abolition of the democratic welfare state, including all of public tax-funded education and research). Rather, libertarianism was, and claimed to be, no more than just an interesting thought. He did not mean to do any real harm to the ideas of his socialist opponents. He only wanted to throw an interesting idea into the democratic open-ended intellectual debate, while everything real, tangible, and physical could remain unchanged and everyone could go on with his life and thoughts as before.

With this surprising redefinition of systematic axiomatic-deductive reasoning as “coercion,” Nozick had pulled the last tooth from his libertarianism. If even the attempt of proving (or demonstrating) the ethical impermissibility and injustice of democratic socialism constituted “bad” behavior, libertarianism had been essentially disarmed and the existing order and its academic bodyguards rendered intellectually invincible. How could one not be nice to someone as nice as Nozick? It is no wonder that the anti-libertarian intellectual establishment took kindly to a libertarianism as gentle and kind as his, and elevated Nozick to the rank of the premier philosopher of libertarianism.

Via Dick Erixon såg jag att Fredrik Reinfeldt intervjuats av den ofta skarpskjutande Stephen Sackur i BBCs Hardtalk. Ni kan själva se inslaget här. Statsministern får möjlighet att komma med längre svar på mindre tramsiga frågor än vanligt, och klarar sig väl.

Frågorna rör förändringen mot mitten, välfärdsstaten, makroekonomi och miljö, och det är tydligt att Reinfeldt primärt ser sig som en förvaltare av den gamla socialdemokratiska idén. Sackur, väl påläst och med citat i bagaget, tvingar också fram raka svar vilket är befriande (och Reinfeldt ger dem också).

Jag ska undvika att dra den vanliga ramsan om bristen på seriös svensk politisk journalistik, och istället bara rekommendera er att se intervjun. Reinfeldt presenterar sina ambitioner och mål relativt tydligt och rakt, och det är uppenbart att varken individuell frihet eller ett stärkt civilsamhälle står särskilt högt på agendan. Faktum är att jag inte kan minnas att Reinfeldt ens med något ord nämner någon av dessa saker. Det är givetvis tråkigt att de perspektiven därmed i princip är frånvarande från den svenska debatten, men samtidigt är möjligen verkligheten sådan att de inte är gångbara teman för ett parti som vill vara statsbärande. Förändringar i sådana saker drivs heller oftast inte av partipolitiken, som av nödvändighet primärt är responsiv, även om politiska förändringar på lång sikt påverkar idéklimatet.

Intervjuns höjdpunkt: Reinfeldts illa dolda stolthet när Sackur talar om hur Reinfeldt talat till EU-parlamentet och kallat EUs riktning för “crazy”.

Guatemalas ambassadör är besviken på Historiska museet. En utställning med av Guatemala utlånade kulturhistoriska föremål sköttes enligt ambassadören dåligt. Till SvD säger hon:

Jag har nog aldrig skrivit något­ så negativt. Med tanke på hur utställningen blev beklagar jag att vi alls lånade ut föremålen.

Jag har inte sett den här uställningen om Maya-kulturen, och det spelar heller ingen roll för jag är mer intresserad av museets inställning till sin verksamhet än av denna specifika utställning (i fallet med den borde det räcka med att konstatera att det är under all kritik att göra en utställning som är så dålig att ägaren till utställningsföremålen känner sig förolämpad). Enligt uppgift innehöll utställningen bland annat seriefigurer och en “åsiktsmaskin”.

Museet gör regelbundet enkät­undersökningar bland sina besökare. Svaren visar att Spelet om Maya har väckt starka känslor bland de tillfrågade. Målet med utställningen var att rikta sig till ungdomar, och enkätsvaren visar att det är just de yngre som tyckt bäst om den. Totalt var en dryg tredjedel positiv till utställningen, medan en tredjedel var kritisk.

– Det är alltså ganska få som ställt sig likgiltiga. Man kan tycka vad man vill om det, men jag tror att det är bra med utställningar som väcker debatt och diskussion, säger Lars Amréus [Historiska museets chef].

Ni får ursäkta, men jag är sååå trött på det där. Det är inte okej att alla hela tiden gömmer sig bakom väcka debatt-argumentet så fort man får kritik. “Öhh, ja herr domare, jag brände ner Globen, men medge att det väckte debatt.” Dessutom - en tredjedel negativa? Skojar ni? Om en tredjedel av klienterna på företaget jag jobbar var missnöjda så skulle företaget gå i konkurs.

Kalla mig gärna gammaldags men jag kan inte se att det är Historiska museets uppgift att “väcka debatt”. Särskilt inte om man när man gör det förvandlar en utställning till ett spektakel som gör att ägaren av föremålen man visar känner sig förolämpad. Historiska museet vill locka unga. Okej, borde inte det vara öppet mål? Släng upp Guatemalas Maya-föremål. Hämta alla vikingasvärd ni har i källaren. Jag kanske inte är så bra på att klura ut nya sätt att ställa ut saker, men jag har varit en elva år gammal kille: Hur kan svärd och Maya-indianer inte locka unga att intressera sig för historia?

Vår kultur är galen i debatter. Och det är står mig upp i halsen. Visa bara föremålen på ett bra sätt i ett förklarande sammanhang. Folk är inte så korkade att man måste dra ur dem egna uppfattningar om allt. Om någon vill ha en egen uppfattning så kan hon väl ha det. Starta en blog, led en diskussionsgrupp om Maya-kulturen, ställ dig på torget med en skylt i handen. Hur svårt är det att ha en åsikt? Jag och alla andra har redan nu för mycket åsikter om allt mellan himmel och jord, och det mesta begriper vi inte men har åsikter om ändå. Lägg ner debattprogrammen, läs inte krönikorna i tidningen, sluta läs den här bloggen! Bara lyssna lite. Titta på en utställning utan att ha en åsikt. Vi börjar nu.

Ibland blir man bara rent ut sagt förbannad. Fattar verkligen inte borgerliga politiker att en borgerlig regering inte valdes för att detaljreglera folks liv utan för att minska den politiska styrningen?

Nej, tydligen inte att döma av det senaste utspelet från moderaterna, liksom av flera tidigare förslag inte minst då den ursprungliga “jämställdhetsbonusen”. Moderaterna föreslår nu att jämställdhetsbonusen även ska gälla så kallade VAB (Vård Av sjukt Barn)-dagar och får direkt medhåll av centern och folkpartiet.

Detta är så förmynderiaktigt och antiliberalt som det bara går att bli då det för det första indirekt kräver högre skatter och då det innebär ökad politisk klåfingrighet in i folks privata angelägenheter. Ska det vara så svårt för borgerliga politiker att fatta att de inte har något med hur familjer beslutar om arbetsfördelning i hemmet att göra? Man börjar ju tro att regeringen utgörs av en koalition av miljöpartiet och feministiskt initiativ. På grund av detta förslag och liknande tidigare förslag kommer det bli mycket svårt eller omöjligt att förmå mig att rösta på moderaterna, folkpartiet eller centern i nästa val (kristdemokraterna är de enda med en hyfsat sund inställning i denna fråga, men de är dock politiska klåfingriga inom andra områden). Lyssnar jag enbart på vad de borgerliga säger och gör kommer det bli helt klart omöjligt, så de enda som kan få mig att ändra mig är Mona Sahlin & Co.

Anders Flanking(c) kommenterar för övrigt förslaget med följande uttalande:

Vi är inte nöjda förrän det råder jämställdhet i alla led så det här känns som ett naturligt nästa steg.

Jämställdhet i alla led? Innebär det att centern tänker anamna det sarkastiska förslag om inkvotering av kvinnor in i fängelser som jag drog till med i min Bastiatessä? Eller blir det politiskt framtvingad jämställdhet inom bara vissa utvalda områden? Och om det inte är ett värde inom alla områden varför är det ett värde inom något område?

EU Observer rapporterar att Budgetkommittén i europaparlamentet beslutat att hemlighålla en rapport om hur ledamöterna i parlamentet missbrukat de pengar de får använda för att betala sina assistenter.

I EU-systemet har alltså korrupta politiker beslutanderätt om huruvida information om deras korruption skall offentliggöras eller inte. Det är ju praktiskt… Argumenten som användes är inte precis knivskarpa.

Österriskiska socialisten Herbert Bosch:

He said that the committee would “no longer continue to receive certain information from the European Parliament” if it made its confidential reports public. He also noted that the committee is not entitled to make the decision but rather the parliament’s administration.

Exakt vilken nytta det gör att kommittén får informationen när den ändå sedan väljer att hemlighetsstämpla den framgår inte. Kanske ger det dess medlemmar hållhakar på enskilda parlamentsledamöter. Det är för övrigt inte bara socialisterna som vill skydda sig från insyn. Spanske kristdemokraten José Javier Pomes Ruiz förklarar sitt beslut på följande sätt:

“This is a matter of work effectiveness, not an issue of transparency”, said Mr Pomes-Ruiz.

“Transparency is one thing, working method is another”, he insisted, adding: “for example, if I have a row with my wife at home, I will not make it public.”

Okej…

Inte heller de som ville offentliggöra rapporten har nödvändigtvis de bästa argumenten. Brittiske liberalen Chris Davies:

There are no names of individuals in this report, no political parties or nationalities mentioned. Therefore, I do not see why EU citizens should not be allowed to see it

Alltså är det inte just denna information, som plockats bort ur rapporten, som vi medborgare borde få rätt att se? När vi väljer hur vi skall lägga våra röster bör vi veta om det är en korrumperad förskingrare vi röstar på eller inte. Chanserna för det är dock små när det är de korrumperade själva som bestämmer reglerna.

Nu, kära läsare, har jag snubblat över en riktig guldklimp: Videon till Peter Le Marcs “Vänta dig mirakel” från 1987. Ett sådant fynd blir man verkligen glad av. Det finns så många saker i stadsmiljön, peronernas kläder och i Le Marcs kroppsspråk som man kan studera i timmar. Min dag är räddad. Nu ska jag gå och köpa blommor åt min flickvän.

Regeringens velande i fråga om den obligatoriska a-kassa som man gick till val på för i alla fall något gott med sig: Miljöpartiet föreslår en förstatligad obligatorisk a-kassa.

Vänsterpartiet och socialdemokraterna går förstås i taket. För att reda ut det här: Alliansen gick till val på en obligatorisk a-kassa som inte förstatligas. Miljöpartiet vill bryta upp Gent-systemet. Just som man från vänsterpartiernas håll säger så skulle miljöpartiets förslag sänka organisationsgraden i Sverige avsevärt (idag köper vi i praktiken medlemmar åt facken genom skattefinansierad a-kassa som de administrerar). Ingenting som de borgerliga partierna ens diskuterat att göra kommer i närheten av att vara ett lika stort hot mot fackets maktställning som detta förslag från miljöpartiet.

Med tanke på att miljöpartiet ska försöka gå till val på någon form av kommande samarbete med vänsterpartiet och socialdemokraterna, är förslaget häpnadsväckande. Jag förstår inte hur de tänkte.

2010 så kommer Polen att ha plattskatt. I värsta fall 2011 enligt statsministern Donald Tusk. Detta rapporterar the Guardian om. Skattenivån kommer att ligga på 17 % men med skattefria basbelopp som i praktiken innebär att nivån för de flesta kommer att vara 13 %. Samtidigt får Tusks parti stöd av 58 % av Polens medborgare medan det konservativa oppositionspartiet Lag och Rättvisa stöds av 24 % av landets medborgare.

Nu när premiären av Rambo IV närmar sig kan det vara dags att även vi i Sverige uppmärksammar den värsta krisen för Vatikanen sedan Paolo Roberto började tala öppet om sin tro: Sylvester Stallone har offentligt börjat tala om hur han hittat hem till katolicismen.

För Catholic Online berättar Stallone varför han är övertygad katolik. Vi får också veta att Rambo IV är en kristen film.