Så är då facken igång igen. Denna gång är det inte en salladsbar i Göteborg utan en pakistansk restaurang i Stockholm. De står utanför restaurangen och blockerar vägen för in- och utpasserande som de också kallar för kapitalistsvin. Anledningen? Jo, en medlem i SAC hävdar att denne fått betalt svart vilket restaurangens revisor bestrider. För att sluta trakassera restauranggästerna kräver SAC 80 000 plus en summa som de menar skall täcka sociala avgifter till den tidigare anställde. Dessutom kräver SAC en summa på 10 000 kronor till sig själv för att de har denna blockad. Med andra ord: betala oss så slutar vi….

Bara i Sverige. Bara i Sverige och med en borgerlig regering ledd av nya moderater. Det är vad jag tänker när jag läser att Cristina Husmark Pehrsson, socialförsäkringsministern, tycker att det kan vara bra att - för att se till att bidragsfusket minskar - skapa en ny myndighet. Var är de gamla moderaterna?

Feministiskt initiativ ställer upp i kommande val.

För ett tag sedan så meddelades det att FI inte längre skulle ställa upp i några val, detta eftersom man då fick 400 000 kronor i statsbidrag.

FI har redan beviljats 400.000 kronor i ett statligt bidrag som bara betalas ut till folkrörelser. I sin ansökan lovar FI att inte ställa upp i val under 2007, skriver organisationen på sin hemsida, och konstaterar att det ligger “helt i linje med den verksamhet som styrelsen kommer att föreslå kongressen”.

Någon som vet något mer om det här? Har jag förstått det här rätt om jag drar slutsatsen att FI slutade vara ett politiskt parti under 2007 eftersom man då kunde lura till sig pengar? Sedan blev de ett parti igen för att kunna ställa upp i val under 2009? Låter inte det en aning, eh, sniket?

Det var länge sedan vi skrev om GOPs primärval här på Kulturrevolution. Vi har väl varit lite upptagna allihop, men nu ska jag göra något åt bristerna.

Alltså, ni är förmodligen olika mycket insatta, men situationen i detta drama är följande: John McCain vann i South Carolina och därmed är Mike Huckabee förmodligen chanslös. Mitt Romney vann i Nevada där den största nyheten annars var att Rudy Giuliani floppade igen. Vad gäller kandidaternas positioner i sakfrågorna så har absolut ingenting hänt. Detta val är helt uppenbart ett personval, vilket inte är fel; man väljer en person som ska fylla rollen av ledare. Vilka åsikter denna person har är så klart viktigt, men i det stora hela vet vi var vi har alla kandidater. Frågan är: Vem lämpar sig bäst för att utföra arbetsuppgifterna?

Imorgon är det val i Florida. Rudy Giuliani har satsat hela sin kampanj på att han kan vinna där och sedan svepa med sig andra stora stater. Det kommer nästan säkert inte att bli så. Giuliani floppade precis som så många sa. Förmodligen är Giulianis tid över innan den ens börjat.

Det verkar alltså som att det står mellan John McCain och Mitt Romney. Som ni vet har jag alltid skrivit att jag föredrar McCain, och jag står fast vid det - tror jag. I takt med att andra kandidater fallit bort så tycker jag att Romney framstår som starkare och starkare. Han har hållit fast vid sina uppfattningar och ihärdigt arbetat för att vinna röst efter röst. På något vänster står han här som en av favoriterna, utan storseger. Sånt imponerar.

Vad gäller sakfrågorna så måste jag medge att skillnaderna mellan McCain och Romney är minimala. Romney har en något mer socialkonservativ profil i frågor som äktenskapet och immigrationen. Men i utrikespolitiken och i ekonomiska frågor har jag svårt att se någon större skillnad. Romney är möjligen något mer, öhum, svårplacerad på en ideologisk karta. Men även McCain är tämligen mittenorienterad med amerikanska mått. Romney har en mer uttalad plan för att få stopp på USAs oljeberoende, vilket jag gillar. Men i den frågan verkar det bland republikaner råda konsensus om målet.

I vilket fall så har Romney vunnit i mina ögon. Mycket beroende på att han när han bestämde sig för att kandidera presenterade en plan som han sedan hållit sig till. Det tar udden av tidigare flip flopande (som för övrigt även McCain gjort sig skyldig till). Jag är mer osäker på vem jag vill se som republikanernas kandidat.

Men det gör inget, för det är en stund kvar till vi vet vem som representerar GOP. Oavsett vem av Romney eller McCain som vinner i Florida, så är racet helt öppet. Det enda som händer är att andra försvinner. Ron Paul och Duncan Hunter? Check! (var aldrig med) Fred Thompson? Check! Och efter Florida: Rudy Giuliani och Mike Huckabee? Check!

Expressen har en helt osignerad artikel på nätet där man spyr galla över de kreatörer och skapare som är anledningen till att vi alla har jobb och ett hyfsat välstånd. Under rubriken Ingvar Kampras borde skämmas så skrivs detta, och jag citerar artikeln i sin helhet:

Fredrik Reinfeldt, vår statsminister med ögon som skulle få den mest hungriga hundvalp att bli avundsjuk lyssnar som bekant gärna på kvalitetsmusik i form av bandet Da Buzz. Däremot vet jag inte vad han läser. Säkerligen Paulo Coelho eller Sidney Sheldon. Han lär iaf. inte fångas på bild med Atlas Shrugged eller varför inte Liberalism av Ludwig von Mises. I vilket fall har Estlands premiärminister Andrus Ansip ingenting emot det…

Jag är inne i en Nick Cave and the Bad Seeds-period igen. Tråkigt att ni ska behöva lida för det, men så är det.

Först en riktig klassiker: 15ft of Pure White Snow från No More Shall We Part. En låt om depression och isolering som jag faktiskt håller som riktigt bra lyrik. “I waved to my neighbour/My neighbour waved to me/But my neighbour/Is my enemy/I kept waving my arms/Till I could not see/Under fifteen feet of pure white snow.

Lite nyare, Nature Boy från The Lyre of Orpheus:

Blogge Bloggelito utmanar kulturrevolution.se att bekänna sju, underförstått mindre smickrande, sanningar om sig själv. Det hela har någon form av vag kopplingen till de sju dödssynderna, som egentligen borde kallas huvudsynder. Dödssynden är inte en handling utan snarare det lidande människan åsamkar sig själv då hon vänder sig bort från Gud.

I vilket fall så hotar Blogge med att kulturrevolution.ses skribenter kommer få brinna helvetet om vi inte biktar oss illa kvickt. Jag tvivlar på att så är fallet och litar på att en kortare tid av rening i purgatorium ska räcka för samtliga skribenter kulturrevolution.se. Dock vill man ju inte ta några onödiga risker, så jag svarar för mig själv och låter den övriga redaktionen avgöra hur de känner. Det är min bestämda uppfattning att ett svar per blogg bör räcka, så Johan, Stefan, Sebastian och Joakim kan nu betrakta sig som räddade undan Blogges vrede. Jag struntar i huvudsynder (det finns faktiskt fler synder än så) och gör några egna punkter:

1. Jag är fåfäng. Framför allt gäller detta när det kommer till kläder. Jag har inte ett enda H&M- eller Dressman-klädesplagg. Den som tar en titt i min garderob kommer hitta plagg gjorda av Lyle&Scott, Fred Perry, Lacoste, Boomerang, Gant och liknande snobbmärken. Jag har uppsättning skjortor så omfattande att jag själv blir förvånad. Jag älskar min oxblodfärgade skinnportfölj från Vezzano och jag kan gladeligen lägga hundralappar på märkes-ansiktskrämer. Med tanke på att min ekonomi är ungefär som man kan förvänta sig hos en 24-åring som pluggat fem år och just börjat jobba lite, så är det nästan märkligt att jag lyckats samla på mig så mycket sådana här saker. Jag vet inte hur det har gått till. Man får väl prioritera helt enkelt.

2. Jag är en besserwisser. Dock helt ofrivilligt och inte alltid. Det är när man talar om ämnen som jag anser att jag borde kunna som jag blir odräglig. Och jag tycker om att påpeka för folk att de är obildade. Jag vet, sådana personer är skitjobbiga, men det här handlade ju om att erkänna, eller hur?

3. Jag har höga tankar om min potential. Och allt för ofta kombinerar jag det med att underprestera i faktiska situationer. Jag är lite som moderaterna innan Fredrik Reinfeldt: Hey, vi vet ju att vi är bäst och alltid har rätt, så varför anstränga sig?

4. Jag blir nästan aldrig arg - och jag vet hur jag ska utnyttja det för att driva andra till vansinne. Det var min storasyster som lärde mig detta. När man är osams med andra personer så skriker man inte på dem, utan låter bara lugnt och sansat allting vara. Jag tappar inte kontrollen och jag har inget häftigt humör - men andra har det. Och de allra flesta människor blir helt galna på personer som inte bråkar tillbaka. Det är fult gjort av mig, mycket fult…

5. Jag är intellektuellt otålig och ombytlig. Men det börjar gå över. Jag svingar mig inte mellan rakt motsatta tankar på ett sätt jag kunde göra tidigare, utan har hittat någon form av grundinställning i somliga frågor.

6. Jag har hyfsat lindriga tvångstankar som gränser till pedanteri. Jag måste kolla spisen många gånger innan jag går hemifrån och jag måste ha mina grejor stående på ett visst sätt. Exempelvis kan jag inte sova om jag vet att min flickvän lagt min armbandsklocka med urtavlan nedåt på bordet. Jag måste också ha handtagen på kastrullerna i köket vinklade åt ett speciellt håll.

7. Jag tröttnar snabbt på bloggutmaningar.

Jag är medveten om att det är något halvår sedan den här boken kom ut, men jag vill tro att det finns något i vår kultur som fortfarande står sig längre än så, så jag skriver om den ändå.

Det blev inte lika stor uppståndelse kring Klas Östergrens Orkanpartyt som det blev kring Gangsters. Och det är säkert rimligt - Gentlemen och Gangsters tycker jag är något speciellt i de senaste årtiondenas svenska litteraturhistoria. Orkanpartyt hade inte samma förutsättningar i medierna, trots att den är en del av en omfattande internationell utgivning av böcker på temat myter.

Hanck Orn lever i vad som kan vara ett framtidssamhälle där makten isolerat sig i “staden under tak”, områdena utanför tätbebyggt område är laglöst land, det är brist på de flesta matvaror, Storkyrkan spelar en evigt pågående orgelkonsert i en ton och den populäraste underhållningen är en helt enkelt skitfet kvinna som sänder en talk show från sin egen säng där hon har sex med män som riskerar att bokstavligt talat krossas under hennes tyngd.

Somliga recensenter har hängt upp sig en del på att detta utspelar sig i framtiden. Jag tror inte man ska göra det (men vad vet jag). Visserligen utspelar sig boken, som Per Svensson skrev, i ett “Sverige som förvandlats till ett Albanien styrt av TV3 – det vill säga i en nära framtid”. Men poängen är väl snarare att boken åtminstone är tänkt att i lika hög grad utspela sig både idag och igår. Myter är något alla människor använder för att i berättande form komma nära en sanning om vad det innebär att leva, ett försök att göra något ständigt växlande till evigt. Detta är trots allt tidslöst och när Orkanpartyt utspelar sig uppfattar jag inte som relevant.

Så Hanck Orns son dör samma dag som orgeln i Storkyrkan slutar spela (och alla diskuterar livligt hur länge upphållet, som antas vara en del av konsten, ska fortgå). Jag kan också avslöja att det är den fornnodiska guden Loke som slår ihjäl Hancks son och att skrivandet av en myt som beskriver kärleken bättre än vad “Affektkommissionen” kan göra är en väsentlig del av boken.

Som ni förstår är jag åtminstone en aning fascinerad av Orkanpartyt. Kanske inte det bästa Östergren skrivit, men bra nog. Så ett halvår senare står den sig. Att svara på den unsprungliga frågan om huruvida vi förlorat känslan för det tidlösa i en ström av fånigheter som står sig några dagar, kan jag inte. Men jag tror inte vi har det. Det skulle göra oss omänskliga.