Så är då facken igång igen. Denna gång är det inte en salladsbar i Göteborg utan en pakistansk restaurang i Stockholm. De står utanför restaurangen och blockerar vägen för in- och utpasserande som de också kallar för kapitalistsvin. Anledningen? Jo, en medlem i SAC hävdar att denne fått betalt svart vilket restaurangens revisor bestrider. För att sluta trakassera restauranggästerna kräver SAC 80 000 plus en summa som de menar skall täcka sociala avgifter till den tidigare anställde. Dessutom kräver SAC en summa på 10 000 kronor till sig själv för att de har denna blockad. Med andra ord: betala oss så slutar vi….

Bara i Sverige. Bara i Sverige och med en borgerlig regering ledd av nya moderater. Det är vad jag tänker när jag läser att Cristina Husmark Pehrsson, socialförsäkringsministern, tycker att det kan vara bra att – för att se till att bidragsfusket minskar – skapa en ny myndighet. Var är de gamla moderaterna?

Fredrik Reinfeldt, vår statsminister med ögon som skulle få den mest hungriga hundvalp att bli avundsjuk lyssnar som bekant gärna på kvalitetsmusik i form av bandet Da Buzz. Däremot vet jag inte vad han läser. Säkerligen Paulo Coelho eller Sidney Sheldon. Han lär iaf. inte fångas på bild med Atlas Shrugged eller varför inte Liberalism av Ludwig von Mises. I vilket fall har Estlands premiärminister Andrus Ansip ingenting emot det…

Det händer mycket i världen. I USA håller vänstern och afro-fetischisterna på att välja en presidentkandidat som vill ge illegala invandrare körkort (så att man vet vad de heter när de kör ihjäl folk) och gärna sätter sig ner med monster som Kim Jong-Il för att småprata. Och i Kenya håller en f.d. marxist på att starta nytt folkmord på grund av ett val som han (och Göteborgs-Posten) påstått att han vunnit.

Och allting hänger ihop.

I det kenyanska presidentvalet ställdes den nuvarande presidenten Mwai Kibaki, som har stöd av kyrkan och näringslivet, mot utmanaren Raila Odinga som allierat sig med muslimerna. Kibakis styre har varit förhållandevis framgångsrikt, i alla fall med afrikanska mått mätt. Han har infört gratis grundskoleutbildning som gynnat miljontals barn och satt fart på Kenyas ekonomi som nu ångar på med en tillväxt på 7 procent. Han har tillsatt en miljöminister som uppmuntrat bekämpning av malaria med DDT-besprutning, genomfört omfattande förbättringar av infrastrukturen och möjliggjort rehabilitering av hundratals gatubarn.

Vänsterns kandidat, Raila Odinga är en f.d. marxist som är så fascinerad av diktatorn Fidel Castro att han döpt sin egen son efter honom. Under valrörelsen gick han runt bland de muslimska områdena och bildade hemliga allianser som fått hård kritik av de kristna i Kenya. De pekar på ett dokument som de påstår att Odinga skrivit under, i vilket han lovar muslimerna att förbjuda sexiga kläder, alkohol och införa sharia.

Efter att Kenyas valkommission utropat Kibaki som segrare har Odinga gått runt och bettet sig som en femåring (likt Al Gore!). Odinga påstår att han egentligen är vinnaren och att Kibaki stulit valet. Från det jag har sett verkar det vara en åsikt som endast Göteborgs-Posten delar (har de låtit Britt-Marie Mattsson ansvara för Afrikarapporteringen?). Att hans beteende håller på att starta ett folkmord verkar han inte bry sig om. Enligt de senaste rapporteringarna har mellan 600-1000 kenyaner avlidit. Många av dessa tillhör kikuyufolket, Kibakis folkslag.

Frågan är ifall inte Odinga planerat att protestera från första början. Han har i alla fall erfarenhet när det gäller att uppvigla till våld. En biografi om honom som kom ut förra året avslöjade att han varit delaktig i kuppförsöket i början av åttiotalet då många kenyaner dog. Och så tidigt som för flera veckor sedan rapporterade median i Nairobi hur vissa grupper köpte upp tusentals macheteknivar, som om man förberedde sig för våld.

Det är dags för Raila Odinga att börja uppföra sig som en vuxen. Ifall valet verkligen innehöll oegentligheter bör Odinga ta upp saken i landets domstolar istället för att förfölja kikuyufolket och sätta igång ett nytt Rwanda. Att Mwai Kibaki ens överväger att dela makt med populisten Odinga visar vilken stor statsman han är. Jag kommer inte ihåg att västerländsk media uppmanade Romano Prodi att dela regeringen med herr Berlusconi efter att denne ropade valfusk.

Hur kommer Hussein Obama in i bilden?

Jo, den svarte presidentkandidaten har en ”nära vänskap” med socialisten Raila Odinga. De tillhör till och med samma folk. Så sent som förra hösten var Obama på besök i Kenya då han reste runt och kampanjade tillsammans med Odinga och kritiserade Kibakiregeringen.

Oavsett den amerikanska vänsterns försök att göra presidentvalet i höst till en fråga om hudfärg eller kön kommer den förmodligen mer att kretsa kring utrikespolitiken. Frågan är ifall en presidentkandidat som vill utföra unilaterala militära anfall i Pakistan, förhandla med Mahmoud Ahmadinejahd samt överge och riskera folkmord i Irak, har den nödvändiga erfarenheten (för att inte tala om den mentala friskheten).

Att Hussein Obama nu även lagt sig i det kenyanska presidentvalet och ställt sig bakom en f.d. marxist som gör allianser med extrema muslimer (i ett område som infiltreras av al-Qaida) när landet behöver ekonomisk tillväxt gör inget för att lugna oron.

Trots risken att det amerikanska presidentvalet helt tar över bloggen (eller har det redan gjort det?) så vill jag ändå bidra med några funderingar, från ett mer liberalt håll än Carl-Robert, men möjligen inte riktigt så libertarianskt som Stefans.

New Hampshire ligger förstås närmast på tapeten, och jag börjar med Republikanerna. Det var ju här som McCain slog Bush 2000, och det är min förhoppning, liksom Carl-Roberts att han återupprepar den succén. McCain är i mitt tycke den främsta kandidaten, och om Republikanerna skall kunna vinna presidentposten är han det bästa alternativet. Inte lika skandaltyngd som Giuliani, inte lika mycket utpräglad politiker som Romney (trots decennier i Washington), och inte lika definierad av socialkonservatism som Huckabee. Är det någon som kan klara av att argumentera för ett USA som skall fortsätta att vara öppet för att handla med omvärlden, är det McCain.

Som sagts otaliga gånger är New Hampshire ett måste för Mitt Romney om han skall ha någon chans, och jag tror inte att han klarar det. Huckabee kan komma att få kämpa med Paul om tredjeplatsen, men det är inte avgörande för honom på något sätt. Ron Paul betraktar jag, trots sina förvånansvärt goda siffror, som chanslös. Avgörande i kampen mellan McCain och Romney blir, rimligtvis, hur många independents som väljer att rösta på McCain. Han har fått gott stöd av dem tidigare, men att döma av Iowa kan många av dem välja att istället rösta i Demokraternas val, på Obama.

Mycket intressant är förstås också hur Demokraterna röstar. Clinton har motvind, och verkade vara ilsk och på dåligt humör i gårdagens debatt, och ytterligare en förlust för henne kan ställa till det rejält. Inte primärt därför att det skulle vara omöjligt för henne att vända på steken, utan för att hon tycks hantera motgångar rätt taffligt och arrogant. Om Obama vinner även här, vilket verkar allt mer sannolikt, ser saker och ting mycket bra ut för honom — till Republikanernas nackdel. När det gäller valbarhet tror jag att Obama ligger långt före Clinton. Edwards är det mer svårt att säga något om.

I en presidentvalskampanj mellan Obama och vem som helst av republikanerna utom McCain tror jag att Obama vinner. Mot McCain blir det närmast slantsingling. Om Demokraterna istället röstar fram Clinton tror jag att både Huckabee och Giuliani skulle kunna bjuda på en ordentlig match.

Natten mot onsdag vet vi litet mer. Amerikanska presidentval är spännande, och det är svårt att inte dras med.