Per Schlingmann hos Timbro oktober 23, 2007
Posted by Sebastian Weil in Politik.add a comment
Jag är nyss hemkommen från Timbro som hade bjudit in Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann. Schlingmann är sinnebilden för De nya Moderaterna. Han är väldigt charmig, lugn och resonerande. Men också pragmatisk, utan klara principer och väldigt realpolitisk.
Per redogjorde för Alliansarbetet och menade att Alliansen åter igen vaknat upp efter en viss tids sovande. Bra så. Det som gav de borgerliga valsegern var Alliansen som gjorde dem till ett trovärdigt regeringsalternativ och lyfte bort svenska mediers ständiga fokus på åsiktsskillnader mellan de fyra borgerliga partierna.
Schlingmann tog dock ställning för åsiktskillnader partierna emellan. Det är viktigt att Alliansen ändå ses som ett samarbete mellan fyra partier där varje parti tillåts profilera sig på olika sätt. Vad han dock inte berörde var Moderaternas mindre tydliga profilering. Detta beror dock antagligen på att Moderaterna, som största parti, måste agera medlare och se till att alla partier hålls på gott humör - precis som Torbjörn Fälldin agerade under sin regeringstid.
Efter Schlingmanns tal, som till största delen gick ut på att förklara att Alliansen inför nästa val måste komma med en ny verklighetsbeskrivning och framtidsvision, ställde deltagarna olika frågor.
Någon menade att Alliansens valarbetare vid förra valet var lyriska och säkra på en seger - medan partiernas medlemmar nu är mindre säkra på seger i nästa val. Schlingmann menade att det är mycket viktigt att hålla humöret uppe varför man måste hålla god min trots dåliga opinionsmätningar.
Schlingmann fick också gliringar om Moderaternas vänsterglidning. Själv frågade jag hur han själv resonerar mellan att å ena sidan få röster, vinna val och flytta Sverige i en frihetlig riktning och att stå upp för sina principer i sakfrågor som kanske kan minska valbarheten å andra sidan. Magnus Andersson från CUF pekade på att det visst kan ligga poänger i att attrahera bredare väljargrupper - men man måste också värna traditionella borgerliga väljare. Schlingmanns svar på denna kritik mot Moderaternas (och i Anderssons fall antagligen hela Alliansens) vänstervridning var att man måste skilja på politik på kort och lång sikt. Tidigare har Moderaterna formulerat sina åsikter enligt en lång tidsplan. Marknadshyror, uppluckrad arbetsmarknad och sänkta skatter. Men, menade Schlingmann, detta är svårt att förstå för väljare som tänker på vad de röstar på för stunden. Därför har Moderaterna nu tillämpat ett kortare perspektiv. På kort sikt skall man ha planhushållning på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden - för att kunna fokusera på jobben. Hur nu jobb kan vara oavhängigt arbetsmarknaden förstår jag inte men det var i alla fall hans motivering.
Problemet med detta, vilket en av deltagarna påpekade, var att Moderaterna nu låst sig fast så hårt genom t.ex. Littorins ställning till arbetsmarknadspolitiken. Om Alliansen vid en ny valseger skall öka sysselsättningen i de grupper som står långt bort från arbetsmarknaden (vilket Schlingmann själv sade var utmaningen vid en ny valseger) så måste arbetsmarknaden göras mer liberal. Och hur skall man kunna göra det när Moderaterna så tydligt tagit ställning? Samma sak gäller den planekonomiska bostadsmarknaden för hyresrätter.
Ett glasklart svar om huruvida han själv är för planhushållning fick vi inte. Däremot sade han att Lars Lindblads formulering om ett nej till marknadshyror kanske inte var så lyckat.
Jag kunde också notera att Schlingmann råkade benämna det nya EU-konstitutionsförslaget som just konstitution och inte som fördrag som är det ord alla eurofiler valt för att inte göra människor misstänksamma och negativt inställda. Cecilia Malmström och Carl Bildt kan inte vara nöjda.
Klart är dock att Moderaterna tydligare än någonsin är inriktade på att vinna val.
Därför trivs jag som extremist oktober 23, 2007
Posted by Carl-Robert Lindgren in Idédebatt, Mediegranskning, Politik, Religion.4 comments
Det svenska offentliga samtalet består till största delen av människor som ägnar sig åt att förklara att andras åsikter är ”oacceptabla”. Detta är faktiskt nästan vanligare än att personer argumenterar för en egen uppfattning. Ibland tar det sig rent parodiska uttryck; samtliga partiers partisekreterare verkar till exempel ägna huvuddelen av sin tid åt att leta efter snabba sätt att förklara varför både andra partiers åsikter och den interna politiska oppositionens värderingar är just ”oacceptabla”. Som svensk kan man nog inte vara något värre än ”oacceptabel”.
Let’s face it: Jag är extremist och alldeles säkert oacceptabel. Om jag verkligen skrev ner mina åsikter i punktform så skulle säkerligen samtliga Expressens och DN:s ledarskribenter utnämna mig till ett hot mot rikets säkerhet. Det samma gäller förmodligen några andra skribenter på den här sidan, trots att de inte alltid har samma åsikter som jag har.
Den mycket låga toleransnivån för avvikande politiska och religiösa uppfattningar är en del av saken. Men mer intressant är just detta med försöken att märka sina fiender med oacceptabel-stämpeln, för det ägnar sig alla åt. Det här är vad som brukar hända: En tyckare med makt och en position som den upplysta socialliberalen förklarar varför en viss grupps eller en viss persons åsikter är oacceptabla. Den utpekade personen/gruppen svarar genast med att förklara varför den upplysta tyckarens angrepp är odemokratiskt och alldeles uppenbart oacceptabelt. I regel utpekar man sin fiende som oacceptabel genom guilt by association och genom hitta på horribla kopplingar mellan sin fiende och någon på mer eller mindre goda grunder avskydd person eller organisation. Ofta är det tillräckligt att bara sätta en ful etikett på sin motståndare. Ibland pågår denna lek också mellan grupper med stort stöd i samhället, vilket gör det hela lätt surrealistiskt då följden av att en av dem har rätt måste vara att en stor del av Sveriges befolkning i ett slag blivit oacceptabel.
Nå väl, Sverige är alltså panikens hemland. Här talar vi inte om vilka olika uppfattningar vi har, utan vi söker efter den hysteri som ska blossa upp då det står klart att ett yttrande inte är godtagbart.
Och jag är alltså säkert inte godtagbar. Eller rättare sagt: jag är ganska enkel att peka ut som oacceptabel om någon skulle önska göra detta. Jag känner inte någon självklar samhörighet med något svenskt parti, ingen ledarsida reflekterar mina åsikter och bara ett fåtal stora debattörer sympatiserar jag regelbundet med. Jag är helt tveklöst en extremist i förhållande till hur det svenska offentliga samtalet ser ut.
Men hur blev det så att det farligaste som finns för en svensk är att avvika? Varför är tidningarna fulla med beskyllningar om att någon är ”fundamentalist” eller ”extremist”? Är det inte så att vi svenskar brukar ha en ganska självgod bild av oss som så toleranta och upplysta att till och med Lisa Simpson skulle tycka det blir sliskigt?
Det finns inga helt enkla svar på det här. Jag uppfattar det svenska offentliga samtalet som mycket inskränkt, snävt och småaktigt. Och med ”offentligt” menar jag egentligen alla sammanhang där en större grupp för varandra okända människor träffas. I det privata är enskilda personer sällan så inskränkta som de blir när förs samman med andra människor. Då läggs oskrivna regler över de nervösa människorna, och det kan ibland vara något positivt, men inte alltid.
Mitt intryck är att två personer med helt motsatta värderingar, märkligt nog, kan vara mer toleranta mot varandra än vad de med bara små meningsskiljaktigheter är.
Jag ser mig alltså som extremist i förhållande till det offentliga samtalet, och jag trivs med en bild av mig själv som en person i inre exil. Sverige är ett litet, vackert och konstigt land. Så jag kanske är extremist här, men det finns hundratals miljoner människor ute i världen som har samma övertygelser som jag.
Vidare är jag inte extremist i förhållande till privata människor i Sverige. För skillnaden mellan offentlighetens nervositet och människors privata öppenhet och nyfikenhet är stor hos oss. Jag känner mig hemma i Sverige och har inte en enda gång blivit verkligt osams om politik eller religion med en människa jag mött privat. Däremot har jag många gånger fått svavelosande utskällningar via mejl, kommentarsfält och bloggar, och säkert finns det människor som i tysthet tycker illa om mig. Visst känns det hoppfullt att vi människor beter oss i alla fall lite bättre när vi möts än när vi inte kan se varandra?
Alla gillar väl en underdog oktober 22, 2007
Posted by Carl-Robert Lindgren in Politik.1 comment so far
Chuck Norris vill se republikanen Mike Huckabee som USAs nästa president.
Och när Chuck Norris talar, då lyssnar man.
Huckabee är riktigt poppis helt plötslig, over there. Snopet om de konservativa amerikanerna hinner tröttna på alla oändliga debatter och helt sonika kastar ut de fyra stora republikanska kandidaterna.
EU-fördraget på väg att baxas igenom oktober 19, 2007
Posted by Sebastian Weil in Politik.5 comments
Tycka vad man vill om det, men svenska folket har röstat nej till EMU. Nu tänker däremot våra politiker - med undantag av Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Junlistan samt en folkpartist och några centerpartister - att driva igenom det nya EU-fördraget där det är inskrivet i lag att euro är EU:s valuta.
Själv förstår jag inte riktigt hur man tänker.
Det roligaste kommer dock bli att se hur regeringens två största eurofiler, Carl Bildt och Cecilia Malmström, kommer att försöka få det att framstå som att det här fördraget skiljer sig från det grundlagsförslag som röstats ned i flera länder i unionen.
Problemet är att skillnaden inte alls är stor. Det man har gjort är att göra en del semantiska ändringar för att inte väcka lika mycket kritik.
Faktum kvarstår dock att EU, genom fördraget, nu kommer att bedriva kultur-, fritids-, social- och folkhälsopolitik. Och det är ändå bara toppen av isberget.
Heder åt Folkpartiets Olle Schmidt, som är en stor anhängare av EU, som vill se en folkomröstning om fördraget och förklarar regeringens motvilja mot detta såhär:
- Det finns en rädsla för att folk röstar fel. Det är ett väldigt dåligt argument [...]
Själv har jag svårt att se hur EU-anhängare runt om i Europa egentligen kan få detta till en bra mediestrategi. Folk får rösta, men röstar de fel får de rösta om eller så klubbar ett nationellt parlament igenom ytterliggare överstatlighet ändå. All dessa anhängare till EU gör ett bättre jobb än EU:s alla kritiker tillsammans när det gäller att få folk att bli kritiska.
Det finns dock en stor chans att även detta grundlagsförslag röstas ned i Irland, Storbritannien eller Danmark. Frågan är hur EU:s politiker tänker tvinga igenom förslaget då…
EDIT: Cecilia Malmström kan ju försöka motivera det hela genom att säga vad hon tycker:
Vi borde ha ny omröstning om EMU - för då röster svenska falket JA. Men, vi borde inte ha någon omröstningen om EU-konstitutionen - för då röstar svenska folket NEJ.
Klassiker oktober 17, 2007
Posted by Stefan Karlsson in Idédebatt.4 comments
I dessa dagar då feministiska och andra egalitära (socialistiska) ideal genomsyrar samhällsdebatten så är den framstående libertarianske filosofen/ekonomen Murray Rothbards klassiska artikel från 1973, Egalitarianism as a revolt against nature, mer angelägen än någonsin. Där sågar han jämlikhet/jämställdhets idealet på ett mycket effektivt sätt. Han påpekar att den invändning som många konservativa har mot jämlikhetsidealet, att det är moraliskt rätt men opraktiskt grundar sig på ett felaktigt tankesätt. Om ett ideal är opraktiskt så är det ett dåligt ideal, det är med andra ord omoraliskt. Sen har en lång och grundlig genomgång om varför vänsterns förnekande av biologiska/genetiska skillnader mellan kön och individer är falskt, och varför dessa skillnader förklarar de skillnader i beteende och ställning som finns i samhällerna. Han avslutar med att skriva bland annat:
We began by considering the common view that the egalitarians, despite a modicum of impracticality, have ethics and moral idealism on their side. We end with the conclusion that egalitarians, however intelligent as individuals, deny the very basis of human intelligence and of human reason: the identification of the ontological structure of reality, of the laws of human nature, and the universe. In so doing, the egalitarians are acting as terribly spoiled children, denying the structure of reality on behalf of the rapid materialization of their own absurd fantasies.
Myten om matriarkatet oktober 16, 2007
Posted by Joakim Henriksson in Idédebatt.5 comments
I dagens Metro har Alexandra Pascalidou en kolumn med titeln “Hos Naxifolket bestämmer kvinnorna“. I artikeln påstår sig Pascalidou äntligen ha funnit det där mytomspunna matriarkala samhället som feminister alltid drömt om. Denna Gudrun Schymans våta flickfantasi skall tydligen finnas belägen någonstans i Yunnanprovinsen i sydvästra Kina.
Så här beskriver Pascalidou sin utopi:
I Naxikulturen däremot är makten koncentrerad till kvinnorna. Till och med naxifolkets tusenåriga skriftspråk, som består av bilder och är vår tids enda hieroglyfiska språk, är präglat av matriarkatet. Om du lägger till ordet kvinna till ett substantiv blir det direkt större och starkare. Om du i stället klistrar in ordet man förminskas ordet.
Det hela verkar onekligen för bra för att vara sant.
Och det är det också.
Det verkar som att Alexandra Pascalidou, en aning pinsamt, råkat blanda ihop två helt skilda folkslag! Hon skriver att hon besökt naxifolket, men matriarkatet hon syftar på brukar vanligtvis (och felaktigt) referera till mosuofolket.
En artikel i tidskriften Modern China, av Emily Chao, avslöjar att Pascalidou fallit offer för en turist-bluff:
The promise of “matriarchy” in tourist advertising also has enticed Western feminists to Lijiang in the hope of finding a society free of male domination. The Naxi are aware of the romantic imaginings of tourists drawn to Lijiang and vigorously argue that they—patrilineal, with a long history of arranged marriage—are not Moso, whom they consider backward. Nevertheless, recent tourist literature often refers to the Naxi as matriarchal, deliberately pandering to attractive fantasies.
Pascalidou behöver inte bry sig om att åka tillbaka till Kina för att upptäcka det matriarkala mosuofolket. Ett sådant samhälle existerar inte heller. Organisationen Lugu Lake Mosuo Cultural Development Association beskriver deras kultur så här på sin hemsida:
The Mosuo culture is most frequently described as a matriarchal culture; in fact, the Mosuo themselves frequently use this description, to attract tourism and interest in their culture. Sometimes, the Mosuo will be described instead as “matrilineal”, which is probably more accurate. . .
Det är alltså skillnad på matriarkata samhällen och matrilinjära samhällen!
Feminister tror att om de lyckas hitta ett enda matriarkalt samhälle (om det så består av några enstaka familjer i ett isolerat träsk) har de lyckats bevisa sin teori om att kön är socialt konstruerat - och inte biologiskt.
Synd för dem att tjugo tusen år av mänsklig historia är deras motbevis.
Amerikanska presidentvalet oktober 16, 2007
Posted by Carl-Robert Lindgren in Politik.add a comment
I don’t think think he ever claimed to be a conservative.
Fred Thompson om Rudy Giuliani i Fox News. I går kväll talade Thompson inför republikanska partiet i New York, och angrep Giuliani utan att nämna hans namn. I Fox-intervjun är han dock mindre rädd för att nämna namn.
Thompsons försök att framstå som den riktiga konservativa kandidaten är ett stort samtalsämne på konservativa bloggar, ledarsidor och i kolumner. Själv är jag, nu liksom för flera månader sedan, övertygad om att McCain faller på sin immigrationspolitik och Giuliani på sin storstadsliberalism. Det verkar som att Thompson eller Romney kommer ta hem det här…
Om ekonomipristagarna oktober 16, 2007
Posted by Stefan Karlsson in Ekonomi.add a comment
För de som undrar om årets ekonomipristagare så har jag här recenserat deras teorier. Inte allt de skriver är fel och i grunden är det en intressant frågeställning om hur mekanismer påverkar utfall, men en del av deras analyser är totalt missvisande, särskilt då när de påstår att marknadsmekanismer skulle göra det rationellt att avstå från ömsesidigt gynnsamma affärer.
Reinfeldts socialistiska agitation oktober 14, 2007
Posted by Stefan Karlsson in Ekonomi, Politik.4 comments
P.J. Anders Linder har en bra ledare idag om värnskatten som rekommenderas varmt. Linder sågar alltså värnskatten och det försvar av den som Reinfeldt framfört rätt så bra, men jag ska ändå komma med några tilläggskommentarer.
Reinfeldt har alltså hävdat att höginkomsttagare redan arbetar mycket och att de skulle komma att arbeta mindre (!) om man tog bort värnskatten. Jag trodde knappt någon kunde komma med värre argument i frågan än de Anders Borg kom med förra söndagen, men Reinfeldt visade klart att det kunde han visst göra.
Exakt hur denna sensationella effekt skulle kunna uppstå anger inte riktigt Reinfeldt, men jag förmodar att han om han pressades i frågan skulle hänvisa till den så kallade inkomsteffekten från skatter. Varför detta argument är falskt förklarade jag i denna artikel.
Sen är det närmast makalöst ignorant att påstå att bättre incitament för höginkomsttagares insatser inte skulle påverka ekonomin positivt. Även om det nog stämmer att de som är höginkomsttagare i allmänhet arbetar mer än de som inte är det (det är ofta just därför de är höginkomsttagare) så innebär det verkligen inte att förbättrade incitament för högproduktiva insatser inte skulle stärka ekonomin. Detta dels eftersom de i många fall kunna arbeta ännu mer, men framförallt eftersom att 1) Det stärker drivkraften för de som ännu inte är höginkomsttagare att bli det genom att exempelvis utbilda sig mer, arbeta mer, ta fler risker osv. 2) Det ökar drivkraften för existerande höginkomsttagare att ta fler risker 3) Genom att framgångsrika entreprenörer blir rikare innebär det att alltmer kapital används på ett mer effektivt sätt. 4) Färre högproduktiva skulle då välja att emigrera. En faktor som knappast är obetydlig att döma av att emigrationen ifjol nådde den högsta nivån sedan 1892 och ökade ytterligare 13 % första halvåret i år.
Dessutom minskar det på ansträngningarna att dölja inkomster.
Som ett resultat av allt detta har det faktiskt visat sig att sänkningar av marginalskatten för höginkomsttagare haft en mycket positiv effekt på skattebasens storlek ( något som dels avspeglar ökad ekonomisk aktivitet, dels minskat skattefusk). Se exempelvis denna studie eller denna.
De starka effekterna av detta illustreras också av det särskilt starka uppsving som länder med platt skatt fått. Hongkong och Singapore har nått en hög inkomstnivå och har fortsatt mycket hög tillväxt bland annat tack vare sina låga inkomstskattenivåer för höginkomsttagare, på bara 16% respektive 20%. Och det är knappast någon tillfällighet att de snabbast växande EU-länderna är de baltiska länderna och Slovakien, alltså de länder som infört platt skatt.
Att Reinfeldt av rädsla för socialdemokratisk demagogi tvekar att slopa värnskatten är väl på sätt och vis förståeligt, fast synnerligen fegt och på lång sikt kontraproduktivt jämfört med att förklara de starka fördelarna med att genomföra det. Vad som är fullständigt obegripligt och förfärande är att han för att offentligt motivera denna tvekan inte är ärlig och säger sanningen utan offentligt propagerar för socialistisk ekonomiskt tänkande. Reinfeldt gör återigen sig skyldig till värsta självmål genom att bistå Mona Sahlin och Pär Nuder i deras socialistiska verklighetsförfalskning.
