Demokraternas debatt och svenska medier oktober 31, 2007
Posted by Johan Eriksson in Mediegranskning, Politik.add a comment
I svenska medier är det som vanligt när det gäller USA-rapporteringen. Verklighetsfrånvänt. Hillary Clinton är redan utsedd till nästa president, och är det någon som kan utmana är det Barack Obama. Republikanerna finns inte ens på kartan, trots att opinionsmätningar visar att det för tillfället skulle bli väldigt jämnt mellan Giuliani och Clinton, om det nu skulle bli de två som nomineras.
Tur då att det finns bloggar som kan bidra med mer seriös rapportering och insiktsfulla analyser, även på svenska. Jag rekommenderar särskilt Mathias Sundins Amerikansk Politik. Johan Ingerö och Dick Erixon skriver även de ihärdigt kring vad som sker. Därtill gör ju internet att det går att göra sig en egen bedömning av kandidaterna, genom att exempelvis se debatterna. Demokraternas debatt från Philadelphia igår, finns att se här (scrolla ned en bit).
Innehållsmässigt var debatten ingen riktig höjdare. Det är tydligt att Clinton är i ledningen och är den som primärt måste undvika tavlor, och det var också emot henne som de flesta övriga kandidaterna försökte kontrastera sig. I mångt och mycket var det en tävling i att tycka mest illa om Bush och Cheney, samt nämna ordet diplomati så många gånger som möjligt. I sakfrågorna var det väl inga större överraskningar som kom fram, men det vore intressant med debattledare som kunde pressa kandidaterna litet mer. Jag tänker särskilt på den, åtminstone till synes, motsägelsefulla attityden som de flesta gav uttryck för när det gällde klimatförändringen och bensinpriset. Å ena sidan ville de alla framstå som goda miljökämpar beredda att ta krafttag mot koldioxidutsläppen. Å andra sidan ville de också vara de fattiga bilberoende arbetarnas förkämpar, redo att sänka bensinkostnaderna på ett eller annat vis. Det man undrar är hur det går ihop. Det är förstås inte omöjligt att de verkligen har en lösning som åstadkommer båda effekterna, men det vore i så fall trevligt om de inte höll den hemlig. Man kan ju annars lätt misstänka viss populism.
Clinton har även fått kritik för att hon i debatten var för inriktad på att kritisera den nuvarande presidenten snarare än att blicka framåt. George Bush kommer trots allt inte att vara en av kandidaterna nästa höst. Det kan det nog ligga litet i. I viss mån gav hon också uttryck för en holier than thou-attityd (men det var hon inte ensam om) som eventuellt kan upplevas som litet arrogant. I slutändan skulle jag dock bli överraskad om hon inte blir Demokraternas kandidat. Skall någon utmana på allvar måste de vinna Iowa (vilket inte är helt omöjligt), men jag är skeptisk till att det räcker. Övriga kandidater känns inte riktigt tillräckligt tunga.
Naomi Klein hyllas i SVT oktober 30, 2007
Posted by Sebastian Weil in Mediegranskning.11 comments
Efter Johan Norbergs sågning, vid fotknölarna, av DN:s Ulrika Kärnborg och hennes recension av Naomi Kleins bok Chockdoktrinen så trodde väl de flesta att ingen vänsterjournalist skulle våga att ge sig på att fara med så många osanningar och hylla boken igen. Men nu har precis SVT:s Nyhetsmorgon gett boken fem poäng av fem möjliga och upprepar de osanningar som Ulrika Kärnborg far med i sin recension. För att citera Norberg:
…Before you blame the Iraq war on Milton Friedman, wouldn’t it be honest to mention that he was in fact opposed to the Iraq war?
…Feel free to call Milton Friedman a liberal, a market-liberal, classical liberal, “neo-liberal” or free-marketeer, or in the American context, even a small government conservative, but he was never a “neo-conservative”. Do you even know the difference? (In one sentence it’s easy to get the impression that you think that neo-conservatism and “neo-liberalism” are synonymous, and that tells us something about your qualifications as a reviewer of a work about such policies.)
…Friedman didn’t work as a “personal adviser” to Pinochet, and he didn’t “fraternise with dictators”, but yes, he did meet Pinochet once. And Friedman told him that his protectionist, inflationist model didn’t work, and that he had to liberalise if he wanted to end the depression. Just like environmentalists today tell the Chinese government what to do, because their environmental policies fall. Does that make those environmentalists supporters of dictatorship?
(One of the reasons Friedman did this was that he was convinced that economic freedom and growth would increase the likelihood of a shift to democracy. Please, remember that Friedman is one of few economists who have said that freedom is more important than wealth. Now, compare this to an economist like Keynes who in his introduction to the 1936 German translation of his general theory, wrote that his ideas “can be much easier adapted to the conditions of a totalitarian state”. Are you going to call Keynes a nazi now?)
…Why don’t you mention that Chile is today the wealthiest country and one of the most stable democracies in Latin America? Would it be difficult for you to make the case that economic liberalisation destroys countries in that case?
…The Chilean economists who got their education in Chicago got it in the 1950s and 1960s, not as a way of training Chilean policy-makers after Pinochet’s coup, which is the impression your review gives.
Men recensionen jag nyss bevittnat är också talande och avslöjande, inte för att tortyr och diktatur med vänsterns nyspråk blir detsamma som marknadsekonomi och frihet utan för att man så tydligt visar hur man resonerar.
Det som skall vara en recension av en bok, som förvisso är så galen att den försöker få Milton Friedman att ha varit för diktatur och som jämställer liberalism med tortyr, spårar som vanligt ut i USA-hat generellt och hat av George W Bush i synnerhet. Kleins påståenden upprepas helt okritiskt och hyllas, detta trots de rena faktafel som boken innehåller.
Fri Television någon?
John Fortier om presidentvalet oktober 25, 2007
Posted by Johan Eriksson in Politik.2 comments
Dick Erixon sammanfattar morgonens frukostseminarium hos Timbro rätt väl. John Fortier från American Enterprise Institute var på besök, och gav sin bild av den amerikanska presidentvalskampanjen. I hans ögon ser Hillary Clinton starkast ut — endast ett fiasko i Iowa eller New Hampshire kan förhindra hennes primärvalsseger, enligt Fortier. På den republikanska sidan är det mer oklart, men Giuliani är favorit. Inga överraskningar egentligen, och jag tror att det blir dessa två som får kämpa om Vita huset till slut.
På den demokratiska sidan har Barack Obama svårt att ta sig närmare, och hans stundals naiva och populistiska utspel tror jag gör att han inte ses som seriös nog. Åtminstone inte denna gång. Det är många vackra leenden, men inte så mycket innehåll från Obama, förutom att han menar sig stå fri från lobbyister. Clinton ser desto starkare ut, och spelmarknaderna tycks tro detsamma.
Hos republikanerna verkar Giuliani hålla sin ledning. De mer konservativa väljarna delar för tillfället upp sina röster mellan Fred Thompson och Mitt Romney, och också Mike Huckabee, vilket gör de svårt för dem att på allvar utmana den förre New York-borgmästaren. Om de kan enas kring en kandidat blir det mer jämnt, men jag tror ändå att Giuliani kommer att dra det längsta strået. Kanske med Huckabee som vice.
Primärvalen kommer allt närmare. Iowa sätter igång det hela den 3:e januari — om nu ingen annan delstat lägger sig tidigare, och Iowa därmed gör detsamma. De två tidiga primärvalen i Iowa och New Hampshire kommer att bli intressanta. Jag tror inte att de kommer att utpeka någon entydig segrare, men väl sålla bland kandidaterna.
Min personliga gissning är — okontroversiellt — Giuliani mot Clinton, med republikanen som knapp segrare i slutänden. Den som lever får se.
Giuliani i en klass för sig oktober 24, 2007
Posted by Sebastian Weil in Idédebatt.add a comment
Jag har just nu sett de tre videorna som amerikanska Club for Growth lagt ut där Fred Thompson, Mitt Romney och Rudy Giuliani bjudits in. Kort och gott kan man säga att Giuliani står i en klass för sig. Han varvar humor med raka och hårda svar på ett sätt som vare sig Romney eller Thompson klarar av.
Thompson gör ett dåligt intryck vilket jag inte hade väntat mig.
Själv är jag ingen större anhängare av Giuliani men en sak får man ha klart för sig – han är kanske den bäste talaren av de republikanska presidentkandidaterna. Och efter att man hört honom tala så kommer man på sig själv med att ha suttit och nickat instämmande rakt igenom hela talet.
Bob Carter om klimatförändringarna oktober 24, 2007
Posted by Sebastian Weil in Politik, Utbildning.16 comments
Jag snor här, rakt av, bloggen Moderna myters bloggpost där Per Welander länkat till några videofilmer på Youtube med professor Bob Carter där han går igenom forskningsfakta kring klimatfrågan.
EDIT: Senaste medieskugga.se rapporter följande:
Nu är ”klimatförändringen” inskriven i det nya EU-fördraget. Artikel 174, punkt 1.
Johnny Munkhammar förbluffad över EU:s juridiska övertramp – vad var det vi sade oktober 24, 2007
Posted by Sebastian Weil in Politik.5 comments
Någonting som jag och vissa andra liberaler älskar att göra är att gång på gång peka på EU:s socialism och säga ”vad var det vi sade” till liberala vänner som vurmar för EU. Det som är så konstigt med dessa liberaler är att de vägrar inse att EU är ett överstatligt projekt som hotar den institutionella konkurrensen i Europa och har en stark slagsida åt vänster.
Vi har gång på gång varnat för att olika lagar som ger befogenheter till EU kan komma att missbrukas. Varje gång blir man bortviftad. Men ibland får man tillfälle att le. Nu har Johnny Munkhammar, som ledde Svenskt Näringslivs kampanj för ett JA till EMU, skrivit om den nederländska arresteringen av Unibets VD. En arrestering som möjliggjorts av en ny lag i EU som motiverades med att den skulle användas mot terrorister.
This Monday, the CEO of Unibet, Petter Nylander, was arrested in Amsterdam by the Dutch Police, acting on behalf of the French Police, using the new European Arrest Warrant. The procedure is highly questionable, since this was created to fight terrorism.
Ja du Johnny, vad var det vi sade?
Staten låter djurrättsextremister förstöra människors liv oktober 24, 2007
Posted by Sebastian Weil in Idédebatt, Mediegranskning, Politik.add a comment
Jag har precis sett Dokument Inifråns avsnitt om svenska djurrättsextremister och deras målmedvetna attacker mot svenska näringsidkare. Av 182 anmälningar mot djurrättsextremister har 3 lett till åtal enligt programmet.
Detta är inte en nyhet för dem som är politiskt aktiva på olika sätt och som är bekanta med vänsterns olika mindre trevliga aktiviteter. Må det vara Antifascistisk Front eller Djurens Befrielsefront.
I programmet intervjuas en åklagare i Malmö – där man lyckosamt stävt djurrättsextremisternas brott – och denne gör sig skyldig till några filosofiska snedsteg. Denne målar upp en motsättning mellan djurrättsextremisternas yttrandefrihet och pälshandlares näringsfrihet. Men ingen sådan motsättning föreligger. Yttrandefrihetens gräns går vid våld och hot om våld. Och denna gräns är passerad sedan länge.
Man granskar också polisens arbete i Storbritannien där man omvärderat djurrättsrörelsen och erkänner att man tidigare visat upp en flathet som inte är ursäktbar. Numer har man en nationell samordningsgrupp, NETCU, vars chef Steve Pearl samordnar den brittiska polismaktens insatser mot dessa extremister.
Den nästan mest förbluffande delen i programmet handlar om företaget Havgårds. I 20 år har ägaren av denna pälshandel varit utsatt för trakasserier och hot vilket bl.a. lett till att han själv dömts för misshandel(!). I Malmö har man dock som sagt lyckats stävja dessa idioters förehavanden. Polisen i resten av Sverige har dock inte försökt ta reda på vad man gjort för att lyckas i Malmö och Rikspolisstyrelsen är helt ointresserade av detta. Djurrättsextremism är inget prioriterat område säger man.
I programmet framträder också Janne Flyghed som är professor i kriminologi och som forskar kring politisk extremism och denne Flyghed uppvisar en påfallande flathet inför extremism. I sin moraliska relativism vill han likställa dessa snorungars brott med olika frihetsrörelser genom historien och menar att man om hundra år kanske tycker att dessa extremister agerat rätt. Men på intervjuarens fråga om näringsidkare som blir utsatta för brott har andra rättigheter än vi andra står han svarslös.
Svår fråga [...] folk ogillar ju vad de gör
Dessa bortskämda medelklassungdomar som inte ens är torra bakom öronen är slödder som skall stoppas. Och när staten i vårt land har så många uppgifter så är det lätt att förstå att den inte lyckas med den mest elementära uppgiften att skydda sina invånare från våld.Krister thulin, polis i Malmö, förstår dock att detta bara är första steget. Lyckas dessa extremister med att stänga ned pälsbutiker så kommer de inte att vara nöjda. De kommer då att gå på restauranger som serverar kött. Denna slutsats är riktig då han förstått att dessa personer drivs av en ekologistisk moral som inte låter sig stillas förrän alla former av näringsverksamheter med djur är stoppade.
För pudelns kärna här är moral och filosofi generellt och ekologism i synnerhet. Om djur har rättigheter är självfallet slakterier att jämställa med koncentrationsläger och pälshandlare är kollaboratörer. Därför är det så viktigt att göra upp med denna moralfilosofi i grunden och påvisa att bara människor kan ha rättigheter.
Frågan är hur länge våra politiker och staten kommer låta detta att fortgå. Jag har i alla fall bestämt mig och ska gå och handla någon lädervara hos körsnären på Södermalm i Stockholm som i programmet får berätta sin historia.
Jag är mållös inför statens flathet. Det enda som kvarstår för dessa utsatta människor, om staten vägrar fullgöra sin uppgift, är väl att kontakta Hells Angels. Måhända kan de rycka ut och spöa upp dessa extremister om de förstår att de kommer ha svårt att köpa sina lädervästar i framtiden.
Per Schlingmann hos Timbro oktober 23, 2007
Posted by Sebastian Weil in Politik.add a comment
Jag är nyss hemkommen från Timbro som hade bjudit in Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann. Schlingmann är sinnebilden för De nya Moderaterna. Han är väldigt charmig, lugn och resonerande. Men också pragmatisk, utan klara principer och väldigt realpolitisk.
Per redogjorde för Alliansarbetet och menade att Alliansen åter igen vaknat upp efter en viss tids sovande. Bra så. Det som gav de borgerliga valsegern var Alliansen som gjorde dem till ett trovärdigt regeringsalternativ och lyfte bort svenska mediers ständiga fokus på åsiktsskillnader mellan de fyra borgerliga partierna.
Schlingmann tog dock ställning för åsiktskillnader partierna emellan. Det är viktigt att Alliansen ändå ses som ett samarbete mellan fyra partier där varje parti tillåts profilera sig på olika sätt. Vad han dock inte berörde var Moderaternas mindre tydliga profilering. Detta beror dock antagligen på att Moderaterna, som största parti, måste agera medlare och se till att alla partier hålls på gott humör – precis som Torbjörn Fälldin agerade under sin regeringstid.
Efter Schlingmanns tal, som till största delen gick ut på att förklara att Alliansen inför nästa val måste komma med en ny verklighetsbeskrivning och framtidsvision, ställde deltagarna olika frågor.
Någon menade att Alliansens valarbetare vid förra valet var lyriska och säkra på en seger – medan partiernas medlemmar nu är mindre säkra på seger i nästa val. Schlingmann menade att det är mycket viktigt att hålla humöret uppe varför man måste hålla god min trots dåliga opinionsmätningar.
Schlingmann fick också gliringar om Moderaternas vänsterglidning. Själv frågade jag hur han själv resonerar mellan att å ena sidan få röster, vinna val och flytta Sverige i en frihetlig riktning och att stå upp för sina principer i sakfrågor som kanske kan minska valbarheten å andra sidan. Magnus Andersson från CUF pekade på att det visst kan ligga poänger i att attrahera bredare väljargrupper – men man måste också värna traditionella borgerliga väljare. Schlingmanns svar på denna kritik mot Moderaternas (och i Anderssons fall antagligen hela Alliansens) vänstervridning var att man måste skilja på politik på kort och lång sikt. Tidigare har Moderaterna formulerat sina åsikter enligt en lång tidsplan. Marknadshyror, uppluckrad arbetsmarknad och sänkta skatter. Men, menade Schlingmann, detta är svårt att förstå för väljare som tänker på vad de röstar på för stunden. Därför har Moderaterna nu tillämpat ett kortare perspektiv. På kort sikt skall man ha planhushållning på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden – för att kunna fokusera på jobben. Hur nu jobb kan vara oavhängigt arbetsmarknaden förstår jag inte men det var i alla fall hans motivering.
Problemet med detta, vilket en av deltagarna påpekade, var att Moderaterna nu låst sig fast så hårt genom t.ex. Littorins ställning till arbetsmarknadspolitiken. Om Alliansen vid en ny valseger skall öka sysselsättningen i de grupper som står långt bort från arbetsmarknaden (vilket Schlingmann själv sade var utmaningen vid en ny valseger) så måste arbetsmarknaden göras mer liberal. Och hur skall man kunna göra det när Moderaterna så tydligt tagit ställning? Samma sak gäller den planekonomiska bostadsmarknaden för hyresrätter.
Ett glasklart svar om huruvida han själv är för planhushållning fick vi inte. Däremot sade han att Lars Lindblads formulering om ett nej till marknadshyror kanske inte var så lyckat.
Jag kunde också notera att Schlingmann råkade benämna det nya EU-konstitutionsförslaget som just konstitution och inte som fördrag som är det ord alla eurofiler valt för att inte göra människor misstänksamma och negativt inställda. Cecilia Malmström och Carl Bildt kan inte vara nöjda.
Klart är dock att Moderaterna tydligare än någonsin är inriktade på att vinna val.
EU-fördraget på väg att baxas igenom oktober 19, 2007
Posted by Sebastian Weil in Politik.5 comments
Tycka vad man vill om det, men svenska folket har röstat nej till EMU. Nu tänker däremot våra politiker – med undantag av Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Junlistan samt en folkpartist och några centerpartister – att driva igenom det nya EU-fördraget där det är inskrivet i lag att euro är EU:s valuta.
Själv förstår jag inte riktigt hur man tänker.
Det roligaste kommer dock bli att se hur regeringens två största eurofiler, Carl Bildt och Cecilia Malmström, kommer att försöka få det att framstå som att det här fördraget skiljer sig från det grundlagsförslag som röstats ned i flera länder i unionen.
Problemet är att skillnaden inte alls är stor. Det man har gjort är att göra en del semantiska ändringar för att inte väcka lika mycket kritik.
Faktum kvarstår dock att EU, genom fördraget, nu kommer att bedriva kultur-, fritids-, social- och folkhälsopolitik. Och det är ändå bara toppen av isberget.
Heder åt Folkpartiets Olle Schmidt, som är en stor anhängare av EU, som vill se en folkomröstning om fördraget och förklarar regeringens motvilja mot detta såhär:
– Det finns en rädsla för att folk röstar fel. Det är ett väldigt dåligt argument [...]
Själv har jag svårt att se hur EU-anhängare runt om i Europa egentligen kan få detta till en bra mediestrategi. Folk får rösta, men röstar de fel får de rösta om eller så klubbar ett nationellt parlament igenom ytterliggare överstatlighet ändå. All dessa anhängare till EU gör ett bättre jobb än EU:s alla kritiker tillsammans när det gäller att få folk att bli kritiska.
Det finns dock en stor chans att även detta grundlagsförslag röstas ned i Irland, Storbritannien eller Danmark. Frågan är hur EU:s politiker tänker tvinga igenom förslaget då…
EDIT: Cecilia Malmström kan ju försöka motivera det hela genom att säga vad hon tycker:
Vi borde ha ny omröstning om EMU – för då röster svenska falket JA. Men, vi borde inte ha någon omröstningen om EU-konstitutionen – för då röstar svenska folket NEJ.
Myten om matriarkatet oktober 16, 2007
Posted by Joakim Henriksson in Idédebatt.5 comments
I dagens Metro har Alexandra Pascalidou en kolumn med titeln ”Hos Naxifolket bestämmer kvinnorna”. I artikeln påstår sig Pascalidou äntligen ha funnit det där mytomspunna matriarkala samhället som feminister alltid drömt om. Denna Gudrun Schymans våta flickfantasi skall tydligen finnas belägen någonstans i Yunnanprovinsen i sydvästra Kina.
Så här beskriver Pascalidou sin utopi:
I Naxikulturen däremot är makten koncentrerad till kvinnorna. Till och med naxifolkets tusenåriga skriftspråk, som består av bilder och är vår tids enda hieroglyfiska språk, är präglat av matriarkatet. Om du lägger till ordet kvinna till ett substantiv blir det direkt större och starkare. Om du i stället klistrar in ordet man förminskas ordet.
Det hela verkar onekligen för bra för att vara sant.
Och det är det också.
Det verkar som att Alexandra Pascalidou, en aning pinsamt, råkat blanda ihop två helt skilda folkslag! Hon skriver att hon besökt naxifolket, men matriarkatet hon syftar på brukar vanligtvis (och felaktigt) referera till mosuofolket.
En artikel i tidskriften Modern China, av Emily Chao, avslöjar att Pascalidou fallit offer för en turist-bluff:
The promise of “matriarchy” in tourist advertising also has enticed Western feminists to Lijiang in the hope of finding a society free of male domination. The Naxi are aware of the romantic imaginings of tourists drawn to Lijiang and vigorously argue that they—patrilineal, with a long history of arranged marriage—are not Moso, whom they consider backward. Nevertheless, recent tourist literature often refers to the Naxi as matriarchal, deliberately pandering to attractive fantasies.
Pascalidou behöver inte bry sig om att åka tillbaka till Kina för att upptäcka det matriarkala mosuofolket. Ett sådant samhälle existerar inte heller. Organisationen Lugu Lake Mosuo Cultural Development Association beskriver deras kultur så här på sin hemsida:
The Mosuo culture is most frequently described as a matriarchal culture; in fact, the Mosuo themselves frequently use this description, to attract tourism and interest in their culture. Sometimes, the Mosuo will be described instead as “matrilineal”, which is probably more accurate. . .
Det är alltså skillnad på matriarkata samhällen och matrilinjära samhällen!
Feminister tror att om de lyckas hitta ett enda matriarkalt samhälle (om det så består av några enstaka familjer i ett isolerat träsk) har de lyckats bevisa sin teori om att kön är socialt konstruerat – och inte biologiskt.
Synd för dem att tjugo tusen år av mänsklig historia är deras motbevis.
