Mer om Gudmundson och islamism september 27, 2007
Posted by Johan Eriksson in Idédebatt, Islam.27 comments
Även jag var och lyssnade på Gudmundson, och instämmer i vad Sebastian skriver. Några ytterligare funderingar dock.
För det första finns det ett stort informationsbehov. De beräkningar som finns kring hur många islamister som huserar i Sverige är baserade på tyska siffror. De blir därför med nödvändighet rätt osäkra, bland annat eftersom invandringsmönster skiljer sig åt mellan länderna. Siffran 1500 svenska islamister skall därför ses mer som ett riktmärke än någon precis uppskattning. Det saknas även kunskaper kring hur starka sympatier islamistiska ideer har i den muslimska mittfåran. Mer kunskap behövs.
Oavsett vilket är knappast mängden människor som är beredda att utföra islamistiskt motiverade terrordåd i Sverige särskilt stor. Det betyder inte att de kan ignoreras, särskilt som deras vilja till urskiljningslöst våld nog är större än både nynazisternas och de radikala vänstergruppernas som enligt Gudmundson var för sig är ungefär lika många. En enda person kan ställa till med mycket skada, och — vilket påpekades i föredraget — teknologiska framsteg gör det allt billigare att ha ihjäl allt fler. Detta väcker förstås frågor om vilka avvägningar som bör göras mellan övervakning och integritet, och vilka åtgärder som verkligen är effektiva, och det är ett ämne som i sig förtjänar en seriös diskussion.
Nyckelinsikten från Gudmundsons föredrag är nog dock den att det långsiktigt viktiga är att besegra de stora sponsorerna — både resurs- och ideologimässigt — till islamismen, och de finns i Mellanöstern. Iran är självfallet en nyckelaktör, men även Saudiarabien och organisationer i Egypten, och säkerligen ett flertal övriga är betydelsefulla. Så länge de finns kvar kommer det alltid att finnas en näringsrik jord för lokala organisationer i väst. Unga instabila män som söker mening och äventyr tycks det alltid finnas åtminstone några av.
Hur dessa stora sponsorer på lång sikt kan undermineras och besegras är en svår fråga, och det är där det så kallade kriget mot terrorismen bör koncentreras. Irak är ett slagfält bland många, och kan inte vinnas utan att exempelvis den iranska regimen försvagas.
Det är just denna koppling mellan dikaturer och kollapsade stater och områden i Mellanöstern å ena sidan, och radikala celler i väst, som gör att de inhemska islamisterna trots allt — i dagsläget — utgör ett större hot än nazister och gatstensvänstern. Det är den kopplingen vi bör inrikta oss på.
Per Gudmundsson hos Frihetsfronten september 27, 2007
Posted by Sebastian Weil in Politik.1 comment so far
Ikväll så talade den vikarierande ledarskribenten på SvD, Per Gudmundsson, hos nyliberala Frihetsfronten om islamism. Föredraget som sådant var kanske något fel avvägt för den publik som närvarade. Om politiska organisationer och förbund vanligtvis är något kufiska och vill grotta ned sig i principer och detaljer så är Frihetsfronten ännu värre. Pers föredrag var till största delen faktabetonad och han ägnade mycket tid åt olika avgränsningar mellan olika typer av islamister och att betona att han inte är någon brunskjortad person som gillar att marschera.
Först i slutet av föredraget började han resonera kring varför islamism finns och hur vi kan stoppa det. Och det var också detta som var det som var intressant. Om jag vill ha reda på information om olika islamistiska grupper som jag ännu inte har koll på så kan jag när jag vill surfa över till Wikipedia. Ikväll gick jag till föredraget för att höra Per Gudmundssons tankar och resonemang kring islamism som fenomen: varför finns det; vad är dess filosofiska stöttepelare; och hur bekämpar vi det?
Mitt förslag till Gudmundsson är att spara detta föredrag till när han skall informera om vad islamism är och utveckla slutet av kvällens föredrag till ett separat föredrag som handlar om islamismens grogrund och hur vi kan bekämpa den – det är nämligen mycket mer intressant.
Som vanligt slås man av Pers lediga och ganska uppriktiga sätt – vilket är väldigt befriande. Han är öppen med att han kanske inte fullföljt vissa resonemang helt och hållet samt att han står och väger i vissa frågor. Per skall ha mycket beröm för att som en av få (kanske den ende) röster inom svensk media våga beröra islamism och han är just nu den enda anledningen till att jag läser Svenskans ledarsida.
Pers slutsatser var att det finns islamister i Sverige, men de är ungefär lika få och marginaliserade som nationalsocialister och den autonoma vänstern. Vi behöver inte vara så oroliga. Däremot skall vi inte vara naiva och det finns likheter att se mellan Kalla krigets Sovjetstödda fredsrörelser och nutidens Iranstödda islamiströrelser. Skall vi stoppa islamismen måste vi gå mot de regimer som stöder den – på samma sätt som vi gick mot Sovjetunionen för att stävja kommunismen under Kalla kriget.
Reinfeldt etatisten september 24, 2007
Posted by Sebastian Weil in Politik.6 comments
Jag har upphört att bli förvånad över vår regerings politik. Höjda skatter på alkohol och tobak. Skattesänkningar på ett område som alltid finansieras av skattehöjningar på ett annat. Och nu senast – en internationell kommission för att klimatsäkra världens biståndsinsatser (!). Detta Kafkainspirerade sekreteriat skall ligga i Stockholm och kosta i runda slängar 15 miljoner per år.
Reinfeldt har verkligen gjort den politiska korrektheten till sitt signum och klimatfrågan är hans ess i rockärmen.
Vi trodde att vi skulle få centerpartistisk företagarpolitik, folkpartistisk skolpolitik, kristdemokratisk fastighetsskattepolitik och moderat arbetsmarknadspolitik. Istället fick vi centerpartistisk jordbruksstödspolitik, folkpartistisk biståndspolitik, kristdemokratisk förmyndarpolitik och moderat… eh… arbetsmarknadspolitik.
Reinfeldt tycks tro att han kan gå hur långt åt vänster som helst. Det finns ju ändå inget mer liberalt alternativ till höger om honom, så han kan behandla sina kärnväljare hur styvmoderligt som helst. Frågan är om den hållningen inte kan komma att straffa sig i längden.
Borgerlig regering, resultatet – mer pengar till staten september 11, 2007
Posted by Sebastian Weil in Politik.8 comments
Fredrik Reinfeldt har intervjuats av K-G Bergström. Utöver uppenbara problem med att motivera och förklara hur Sveriges krigsmakt skall kunna fungera med de nedskärningar som gjorts så lovade han också 100 miljoner av landets medborgares pengar till nystartjobb inom offentlig sektor. Lars Ohly måtte nöjt instämma. Tidigare har staten använt liknande pengar för nystartjobb inom privat sektor, men för att blidka väljarna expanderar nu Reinfeldt detta till att gälla även offentlig sektor.
Just ja. Om nu inte någon visste det så har vi alltså en borgerlig regering.
Regeringen tappar stöd från de egna september 8, 2007
Posted by Sebastian Weil in Politik.12 comments
När regeringen Reinfeldt vunnit valet var det många som gärna valde att inte kritisera de nya Moderaterna för sin mer socialistiska profil – de hade ju ändå vunnit valet. Nu däremot är det annat ljud i skällan. Allt fler börjar inse att regeringen Reinfeldt är en grupp teknokrater och yrkespolitiker som inte alls har någonting emot att driva en socialdemokratisk politik – det blir ju mindre konflikter med Aftonbladet på det sättet.
En av dem som försvarade regeringen var Dick Erixon. Men nu har även han fått nog. I flera inlägg på sin blogg går han nu till angrepp mot regeringen och följer upp det med en debattartikel i Aftonbladet. Meningen med att välja en borgerlig regering var inte att behålla AMS. Det var inte att stryka fackföreningarna medhårs. Det var inte att skrota krigsmakten. Det var inte att behålla spelmonopolet. Det var inte att utöka de statliga penningregnet över onödigt trams. Vi valde inte en ny regeringen för att få mer av samma politik vi under så lång tid redan levat.
Det är kanske dags att återuppväcka de gamla moderaterna?
Om Vilks, flaggbränning och yttrandefrihet september 3, 2007
Posted by Johan Eriksson in Idédebatt.27 comments
Debatten kring Lars Vilks teckningar, och reaktionerna som blivit på dem, är både känslosam och rörig. Känslosam dels därför att en del muslimer blivit upprörda — vilket det står dem fritt att bli — och för att en del av dem blivit så upprörda att de vill förbjuda att teckningarna publiceras, givetvis med stöd från andra företagsamma Kränkta, men den har också blivit känslosam för att den berör något så fundamentalt som yttrandefriheten. Den är dessutom rörig, eftersom det egentligen är två diskussioner som blandats ihop till en. Den ena diskussionen rör teckningarna i sig och deras eventuella värde, och den andra handlar om just yttrandefriheten och rätten att publicera dem, och att protestera mot dem. De båda bör hållas isär.
Det som gör det svårt är att debatten om yttrandefriheten i någon mening måste föras först. Endast om vi kan vara överrens om att Nerikes Allehandas publicering av bilderna bör vara tillåten, och att försök att tysta dem med hot eller våld är oacceptabla går det att diskutera teckningarna i sig. Texter om yttrandefrihetens viktighet går att läsa på många håll, men det är nödvändigt att gång på gång inskärpa detta. Om ingen får kränkas riskerar kritik bli svår eller omöjlig att framföra när den behövs som mest, och fundamentala värderingar går inte att diskutera. Det är en farlig utveckling och det är alltför många som hejar på den, i toleransens namn.
En viktig aspekt av yttrandefriheten är att den gäller alla, och likaväl som Nerikes Allehanda måste få publicera teckningarna, så måste också arga muslimer ha rätt att elda upp flaggor i ilska över det hela. Så långt är det inga problem. Problemen uppstår först då man kräver att staten skall förhindra publicering, eller när man själv — utanför staten — med hjälp av hot eller våld skrämmer folk till tystnad.
Om vi kan vara överrens om detta, och benhårt försvara yttrandefriheten, blir det lättare att säga någonting om teckningarna i sig själva. Gör man det inser man snabbt att Vilks är en bättre pr-makare än konstnär. Teckningarna är varken intressanta eller insiktsfulla, och skulle — om ingen brydde sig om att bli arg — inte bli omnämnda överhuvudtaget.
