kulturrevolution.se

Även jag var och lyssnade på Gudmundson, och instämmer i vad Sebastian skriver. Några ytterligare funderingar dock.

För det första finns det ett stort informationsbehov. De beräkningar som finns kring hur många islamister som huserar i Sverige är baserade på tyska siffror. De blir därför med nödvändighet rätt osäkra, bland annat eftersom invandringsmönster skiljer sig åt mellan länderna. Siffran 1500 svenska islamister skall därför ses mer som ett riktmärke än någon precis uppskattning. Det saknas även kunskaper kring hur starka sympatier islamistiska ideer har i den muslimska mittfåran. Mer kunskap behövs.

Oavsett vilket är knappast mängden människor som är beredda att utföra islamistiskt motiverade terrordåd i Sverige särskilt stor. Det betyder inte att de kan ignoreras, särskilt som deras vilja till urskiljningslöst våld nog är större än både nynazisternas och de radikala vänstergruppernas som enligt Gudmundson var för sig är ungefär lika många. En enda person kan ställa till med mycket skada, och — vilket påpekades i föredraget — teknologiska framsteg gör det allt billigare att ha ihjäl allt fler. Detta väcker förstås frågor om vilka avvägningar som bör göras mellan övervakning och integritet, och vilka åtgärder som verkligen är effektiva, och det är ett ämne som i sig förtjänar en seriös diskussion.

Nyckelinsikten från Gudmundsons föredrag är nog dock den att det långsiktigt viktiga är att besegra de stora sponsorerna — både resurs- och ideologimässigt — till islamismen, och de finns i Mellanöstern. Iran är självfallet en nyckelaktör, men även Saudiarabien och organisationer i Egypten, och säkerligen ett flertal övriga är betydelsefulla. Så länge de finns kvar kommer det alltid att finnas en näringsrik jord för lokala organisationer i väst. Unga instabila män som söker mening och äventyr tycks det alltid finnas åtminstone några av.

Hur dessa stora sponsorer på lång sikt kan undermineras och besegras är en svår fråga, och det är där det så kallade kriget mot terrorismen bör koncentreras. Irak är ett slagfält bland många, och kan inte vinnas utan att exempelvis den iranska regimen försvagas.

Det är just denna koppling mellan dikaturer och kollapsade stater och områden i Mellanöstern å ena sidan, och radikala celler i väst, som gör att de inhemska islamisterna trots allt — i dagsläget — utgör ett större hot än nazister och gatstensvänstern. Det är den kopplingen vi bör inrikta oss på.

Ikväll så talade den vikarierande ledarskribenten på SvD, Per Gudmundsson, hos nyliberala Frihetsfronten om islamism. Föredraget som sådant var kanske något fel avvägt för den publik som närvarade. Om politiska organisationer och förbund vanligtvis är något kufiska och vill grotta ned sig i principer och detaljer så är Frihetsfronten ännu värre. Pers föredrag var till största delen faktabetonad och han ägnade mycket tid åt olika avgränsningar mellan olika typer av islamister och att betona att han inte är någon brunskjortad person som gillar att marschera.

Först i slutet av föredraget började han resonera kring varför islamism finns och hur vi kan stoppa det. Och det var också detta som var det som var intressant. Om jag vill ha reda på information om olika islamistiska grupper som jag ännu inte har koll på så kan jag när jag vill surfa över till Wikipedia. Ikväll gick jag till föredraget för att höra Per Gudmundssons tankar och resonemang kring islamism som fenomen: varför finns det; vad är dess filosofiska stöttepelare; och hur bekämpar vi det?

Mitt förslag till Gudmundsson är att spara detta föredrag till när han skall informera om vad islamism är och utveckla slutet av kvällens föredrag till ett separat föredrag som handlar om islamismens grogrund och hur vi kan bekämpa den - det är nämligen mycket mer intressant.

Som vanligt slås man av Pers lediga och ganska uppriktiga sätt - vilket är väldigt befriande. Han är öppen med att han kanske inte fullföljt vissa resonemang helt och hållet samt att han står och väger i vissa frågor. Per skall ha mycket beröm för att som en av få (kanske den ende) röster inom svensk media våga beröra islamism och han är just nu den enda anledningen till att jag läser Svenskans ledarsida.

Pers slutsatser var att det finns islamister i Sverige, men de är ungefär lika få och marginaliserade som nationalsocialister och den autonoma vänstern. Vi behöver inte vara så oroliga. Däremot skall vi inte vara naiva och det finns likheter att se mellan Kalla krigets Sovjetstödda fredsrörelser och nutidens Iranstödda islamiströrelser. Skall vi stoppa islamismen måste vi gå mot de regimer som stöder den - på samma sätt som vi gick mot Sovjetunionen för att stävja kommunismen under Kalla kriget.

Från Ann Coulter:

Democrats should run Mahmoud Ahmadinejad for president. He’s more coherent than Dennis Kucinich, he dresses like their base, he’s more macho than John Edwards, and he’s willing to show up at a forum where he might get one hostile question – unlike the current Democratic candidates for president who won’t debate on Fox News Channel. He’s not married to an impeached president, and the name “Mahmoud Ahmadinejad” is surely no more frightening than “B. Hussein Obama.”

Därefter påpekar hon att Columbia Universitys tal om att deras inbjudan grundar sig i att de är för yttrandefrihet är totalt skitsnack eftersom de portat och censurerat olika konservativa talare. Vidare påpekar hon att västeranhängare (som i USA benämns “liberals”) håller med Ahmadinejad i sakfrågorna annat än att en del nog tycker han är “too soft on Israel”. Dessutom så är förstås hans hållning till homosexuella lite svår att svälja då Iran har dödsstraff för homosexualitet och då Ahmadinejad som svar på frågan om förtrycket av homosexuella i Iran hävdade att det inte finns några homosexuella i Iran. Vilket som Coulter påpekade, intressant nog var enda gången som den vänsterorienterade publiken där buade åt honom. Cox and Forkum kommenterade för övrigt Ahmadinejads påstående att det inte finns homosexuella i Iran så här:

En gång i tiden var konst något sunt, tänkt att  inspirera och underhålla människan. Men i dagens samhälle så tycks det snarare vare relativistisk postmodernistisk filosofi samt förstås statligt kulturstöd tycks det mest vara en tävling i att vara så sjuk som möjligt.

Kulturrevolution har tidigare berättat om hur skattebetalarna i vänsterstyrda Umeå tvingades betala för att få någon vars “konst“ består i att pissa offentligt. En minst sagt märklig sak att betrakta som konst och att betala för med skattepengar, särskilt då som moderata oppositionsrådet Anders Ågren påpekade så kan den som av någon underlig anledning betraktar offentligt pissande som sevärd “konst“ faktiskt bara behöver ge sig ut på stan en fredagkväll och då få uppleva det utan kostnad för vare sig själv eller skattebetalarna.

Nu ser jag via Mattias Svensson hur man i Lund får betala för bilder på s.k. fistning, dvs knytnävar uppkörda i röven samt bilder på nakna kvinnor som smeker hästpenisar.

“Konstnären“ i fråga, Andres Serrano, har tidigare gjort sig känd för att hävda att crucifix doppade i urin är att betrakta som konst -Vad är det med urin som fascinerar postmodernistiska “konstnärer” så mycket?-, som ni säkert minns med tanke på de våldsamma demonstrationer med flaggbränningar i kristna länder och dödshot från kristna terrororganisationer som detta utlöste. Eller hur var det nu med det……?

Nåja, hursomhelst, att nu vissa kristdemokrater är så upprörda över detta är på sätt och viss förståeligt med tanke på att Serranos “konst“ inte skulle betraktas som konst av någon sund människa. Men å andra sidan är det ironiskt att det blir såna här saker som stat och kommun finansierar med tanke på hur många av dessa “kulturkonservativa“ med näbbar och klor försvarar det offentliga kulturstödet när vi nyliberaler kräver dess avskaffande. Att de nu blir upprörda är bara rätt åt dem. Synd bara att vi andra måste skinnas skattevägen för att finansiera sånt här skräp.

Jag har upphört att bli förvånad över vår regerings politik. Höjda skatter på alkohol och tobak. Skattesänkningar på ett område som alltid finansieras av skattehöjningar på ett annat. Och nu senast - en internationell kommission för att klimatsäkra världens biståndsinsatser (!). Detta Kafkainspirerade sekreteriat skall ligga i Stockholm och kosta i runda slängar 15 miljoner per år.

Reinfeldt har verkligen gjort den politiska korrektheten till sitt signum och klimatfrågan är hans ess i rockärmen.

Vi trodde att vi skulle få centerpartistisk företagarpolitik, folkpartistisk skolpolitik, kristdemokratisk fastighetsskattepolitik och moderat arbetsmarknadspolitik. Istället fick vi centerpartistisk jordbruksstödspolitik, folkpartistisk biståndspolitik, kristdemokratisk förmyndarpolitik och moderat… eh… arbetsmarknadspolitik.

Reinfeldt tycks tro att han kan gå hur långt åt vänster som helst. Det finns ju ändå inget mer liberalt alternativ till höger om honom, så han kan behandla sina kärnväljare hur styvmoderligt som helst. Frågan är om den hållningen inte kan komma att straffa sig i längden.

Ännu mer förvirrad än Lars Bodén är dock Aftonbladets Åsa Petersen. Medan Lars Bodén åtminstonde försöker komma med sakliga argument -låt vara att de är missvisande av skäl jag angav i förra posten- så är det bara floskelrabblande och pinsamt uppenbara faktafel som gäller för Åsa Petersen.

Vad gäller faktafelen så påstår hon att regeringens begränsningar till möjligheten att få a-kassa vid deltidsarbetslöshet skulle drabba ensamstående mammor. Men faktum är ju att regeringen faktiskt gjorde ett särskild åtgärd just för ensamstående föräldrar så att de ska garanteras en sysselsättning i den så kallade jobb- och utvecklingsgarantin och därmed få heltidslön. Det tycks inte Åsa Petersen noterat.

Ännu mer pinsam är påståendet att kostnaderna för det vårdnadsbidrag hon hatar så innerligt skulle förhindra statliga satsningar hon och vissa fackföreningar påstår behövs i den kommunala barnomsorgen. Men faktum är att vårdnadsbidraget inte innebär en kostnad för staten eftersom det för det första är helt kommunalt finansierat och för det andra inte innebär någon extrakostnad ens för kommunerna då vårdnadsbidraget mer än väl finansierar sig självt genom lägre kostnader för den kommunala barnomsorgen.

För att göra hennes kolumn ännu mer tragikomisk kryddar hon det med utfall mot “gubbar” och “gubb-budget”, som om medelålders och äldre män alla skulle vara onda.

Men allra mest tragikomisk blir hon kanske när hon ska förklara varför det är progressivt att kvinnor får betalt för att ta hand om andras barn men en ondskefull “kvinnofälla” att kvinnor får betalt för att utföra samma arbetsuppgift för sina egna barn.

Hon hävdar att det innebär att mammor “låses fast vid spisen”. Vid spisen? Jorden till Åsa Petersen, en kvinna fastlåst vid spisen lär inte kunna ta hand om sina barn då barn enligt min erfarenhet för det mesta brukar uppehålla sig vid helt andra ställen än köket. Det är på grund av sånt här dravel som jag menar feminism är en inlärd psykisk defekt, att man ser på en mammas kontakt med sina barn som något som förtrycker en. Det är så sjukt så man bara tar sig för pannan.

Sen kommer hon med en riktigt korkad floskel “En jämställdhet som skulle kunna lära barnen att det är människan, inte könet, som spelar roll.” Människan, inte könet? WTF is she talking about? Om hon med det menar att alla ska konsekvent ignorera kön har jag dåliga nyheter för henne. Det kommer aldrig att hända så länge separata kön existerar och särskilt då inte så länge inte hela befolkningen är bisexuell, vilket idag bara någon enstaka procent är och vilket bara någon enstaka procent lär vara i framtiden också då sexuell läggning är biologiskt betingat.

På sätt och vis är Åsa Petersen bara komisk med sina floskler och sin aningslöshet. Jag log fler än en gång när jag läste krönikan. Men tyvärr är det tragikomiskt eftersom hon helt saknar förankring i verkligheten och då hon har en sjuk inställning där det andra könet ska ses som fiende och där naturliga instinkter och fria val ses som något negativt. Och värst av allt, hon är en inflytelserik opinionsbildare-och alltför många i nyckelområden som media, universitet och politik delar dessa attityder.

Regeringens budget var i stort sett faktiskt bättre än jag väntade mig, med ytterligare skattesänkningar för de som arbetar och ytterligare nedskärningar i bidragen till de som inte arbetar. Detta är mycket bra eftersom det dels ökar friheten och dels eftersom det kommer att bidra till högre sysselsättning och högre ekonomisk tillväxt. Den positiva utveckling vi sett i år lär därför fortsätta nästa år.

Vänstermedia är förstås dock inte nöjd med denna politik. Den politiska chefredaktören för den socialdemokratiska lokaltidningen Västerbottens folkblad, Lars Bodén, påstår exempelvis att sysselsättningsuppgången var nästan lika stor under Nuders tid. Men han använder sig av det missvisande sysselsättningsmåttet antal anställda. Detta är missvisande eftersom flera personer kan vara anställda för en viss uppgift som bara en person faktiskt utför. Exempelvis om låt säga en butiksanställd är tjänstledig för studier och en vikarie anställs som sedan sjukskriver sig och en andra vikarie då tillfälligt anställs då blir det i statistiken 3 personer anställda för denna arbetsuppgift trots att bara en faktiskt arbetar.

Det mer relevanta måttet är antalet faktiskt utförda arbetstimmar där inte motsvarande dubbel- eller trippelräkning kan förekomma. Och där ser vi en tydlig acceleration efter regeringens refiormer trädde i kraft. Från 2,5% fjärde kvartalet 2006 till 4,0% andra kvartalet 2007. Och ser man enbart på den privata sysselsättningen är accelerationen ännu mer dramatisk, från 2,7% fjärde kvartalet 2006 till 4.9% andra kvartalet 2007.

Även utan regeringens reformer hade kanske ökningen blivit någre högre i år än i fjol, men att den privata sysselsättningsökningen skulle ens legat i närheten av de 4.9% de nu faktiskt låg på är i princip uteslutet.

Tydligen ska regeringen nu sätta ett tak för ersättningen som betalas ut i så kallade avtalsförsäkringar för sjukskrivna som varit sjukskrivna i mer än ett år. Detta kritiseras nu av vissa liberala bloggare, däribland Henrik Alexandersson och Johnny Munkhammar. De menar att detta innebär en inskränkning i den privata avtalsrätten.

Men denna kritik bortser från två viktiga saker. För det första så är det så att så länge det betalas ut en skattefinansierad sjukförsäkring riskerar privata försäkringar ovanpå detta skapa incitament för att vara sjukskriven längre-något som inte enbart belastar den privata försäkringen utan även den skattefinansierade. I kontexten av en skattefinansierad försäkring bidrar alltså privata försäkringar ovanpå det till att öka statens utgifter.

För det andra -och det här är egentligen ännu viktigare- så kan inte avtalsförsäkringarna ses som vilka slags privata försäkringar som helst. Avtalsförsäkringar påtvingas alla som arbetar på arbetsplatser som har kollektivavtal, det finns ingen möjlighet för en enskild arbetare att avstå.
Dessa avtalsförsäkringar kan uppstå enbart på grund av den tvångsmakt som facket med sina legala privilegier -i form av förbud att avskeda strejkande eller fackmedlemmar- kan påtvinga företag.

Att HAX och Munkhammar inte förstår det är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att de båda engagerade sig mot fackets försök att påtvinga kollektivavtal i fallet med Sofia Appelgren och hennes salladsbar och därmed tycktes visa förståelse för att fackens kollektivavtal inte är som vilka avtal som helst. Om nu kollektivavtal och de avtalsförsäkringar som ingår där verkligen kan ses som vilket privat avtal som helst som de nu hävdar så var deras kritik mot fackets agerande mot Sofia Appelgren helt missriktat. Om det däremot inte kan ses som vilket avtal som helst -vilket var vad de hävdade då- då kan inte avtalsförsäkringar behandlas som normala privata försäkringar.

Av dessa 2 anledningar är det helt i sin ordning att begränsa de så kallade avtalsförsäkringarna. I den mån regeringen ska kritiseras i denna fråga bör kritiken vara den omvända, att de inte inskränker dem tillräckligt.

Domprost Åke Bonnier har bjudit in imam Abd al Haqq Kielan till den gudstjänst som Svenska Kyrkan traditionellt ordnar i samband med riksdagens öppnande. (Gudstjänsten är, till skillnad från vad somliga tror, inte ett politiskt initiativ. Den är helt och hållet frivillig och det är Svenska Kyrkan som arrangerar den. Ingen är tvingad att gå dit.) Det blir en “interreligiös ceremoni”.

Annelie Enochson (kd), ordförande för riksdagens kristna grupp, kommenterar:

Jag tycker att det är väldigt tråkigt att Åke Bonnier har tagit detta steg. För det är hans idé, det har inte varit några påtryckningar från riksdagen att förändra i den här riktningen. Det är första gången som han har ansvar för gudstjänsten och så gör han så här. Jag tror att han är ute efter att tillfredsställa Stockholms kulturelit, han är en populist.

Carina Hägg (s) väljer att inte gå till gudstjänsten eftersom hon menar att Abd al Haqq Kielan försvarat talibanernas syn på kvinnor och sagt att omvärlden inte ska ha protestera mot övergrepp på kvinnor som sker i Afghanistan:

Man skulle aldrig ha inbjudit en kvinnoprästmotståndare till Storkyrkan, men när det gäller andra religioner så är man så naiv. Frågor som gäller kvinnors rättigheter och livsvillkor tycker man att man kan prata om någon gång senare.

Ja, ja. Svenska Kyrkan är en av Sveriges, kanske världens, mest svårförståeliga organisationer. Tiotusenkronorsfrågan är ändå: Varför är man kristen om man anser att det är “samma Gud vi tillber” (vilket Åke Bonnier hävdar i artikeln)? Eller som Rod Dreher skrev: “Läraren i den katolska skolan sa till mig att de väntade med att lära barnen att alla religioner är lika bra vägar till sanningen tills de var lite äldre. Jag minns att jag tittade upp på Jesus på väggen och tänkte: Om alla är lika bra, vad var då meningen med allt det där?”

Idag är det då ett år sedan det val som innebar att den borgerliga alliansen tog över regeringsmakten. Många andra har därför idagarna recenserat detta första år, så jag gör det också nu.

Det vore fel att säga att jag är besviken på regeringen. De har i stort sett fört den politik jag förväntade att de skulle föra. Problemet är att jag hade ganska låga förväntningar. Jag ansåg visserligen att regeringen Reinfeldt skulle vara en mindre ondska än en ledd av Göran Persson -för att då inte tala om Mona Sahlin-, men det skulle bara bli en marginell förbättring. Och marginell förbättring är allt vi fått. Visst har de genomfört en del skattesänkningar, men dessa kommer till större delen att finansieras med skattehöjningar, vilket innebär att nettoökningen av frihet inte blivit särskilt stor.

Det område där regeringen varit som bäst har varit sysselsättningspolitiken. Dess politik att öka sysselsättningen genom att stärka incitamenten för arbete genom förvärvsavdraget och sänkt a-kassa har varit en dundersuccé, som jag tidigare berättat om här, med en sysselsättningsökning i den privata sektorn på nära 5% mätt i arbetade timmar. Mona Sahlin kan inbilla sig bäst hon vill att detta enbart skulle bero på konjunkturen, men som jag påpekade i nämnda post i frågan så visar de mikroekonomiska detaljerna av sysselsättningsökningen liksom historiska jämförelser att en betydande del faktiskt måste tillskrivas regeringens politik.

Sen finns det också andra saker som i grunden är positiva. Privatiseringen av en del av de statliga företagen, sänkt fastighetskatt och upphävande av förbudet för kommuner att införa så kallat vårdnadsbidrag upp till 3000 per månad får väl alla ses som steg mot ett frihetligare Sverige. Det är också glädjande att de nu aviserar sänkt sjukersättning och hårdare regler för att få det. En annan mycket positiv förändring är förstås slopandet av förmögenhetsskatten.

Sen finns det dock tyvärr också beslut där regeringen går i helt fel riktning och faktiskt gör Sverige mindre frihetligt. De tre saker jag är mest missnöjd med och som jag kritiserat här är besluten om “jämställdhetsbonus”
, obligatorisk a-kassa och höjd reavinstskatt på fastighetsförsäljning.

De två senare sakerna är inte bara antifrihetliga utan skadar ekonomins funktionssätt och kommer därmed dämpa de positiva effekterna av förvärvsavdraget och den sänkta arbetslöshets- och sjukersättningen.

“Jämställdhetsbonusen” är förstås tänkt att vara ett sätt att blidka feministerna till att acceptera att kommuner tillåts införa vårdnadsbidrag. Men det är en dålig kompromiss för valfrihetsförespråkare av två skäl. Dels kommer “jämställdhetsbonusen” införas i samtliga Sveriges kommuner medan vårdnadsbidraget annat än i undantagsfall bara kommer införas i kommuner med klar borgerlig majoritet. I socialdemokratiskt styrda kommuner kommer därmed valfriheten att minska, medan det i borgerliga bara blir i stort sett status quo netto.

Dessutom så måste vi komma ihåg vad som hände förra gången vårdnadsbidrag infördes 1994. För att blidka feministerna så blev valfrihetsförespråkarna tvungna att gå med på pappamånader. När sedan socialdemokraterna återkom till makten slopade de omedelbart vårdnadsbidraget men behöll pappamånaden. En rimlig kompromiss nu hade då varit att återgå till 1994 års förhållanden, men nu kräver då feministerna ytterligare eftergifter i form av “jämställdhetsbonus”. Tänk nu tanken att socialdemokraterna ledda av Mona Sahlin återfår makten 2010 eller 2014. Vad kommer då hända? Självfallet kommer de precis som de gjorde 1994 och som deras partikamrater i Norge nu gör slopa vårdnadsbidraget. Men de kommer givetvis precis som 1994 bevara det feministiska elementet i kompromissen. Kort sagt-feministerna flyttar på det här sättet ständigt fram sina positioner.

Regeringens stora kärlek för förmynderi på diverse andra områden är förstås också en klar minuspost för dem.

Sammanfattningsvis har första året varit svagt positivt-men bara väldigt svagt om man betraktar både det negativa och det positiva. Att göra sig besväret att gå och rösta på dem är svårt -mycket svårt- på regeringens egna meriter. Det finns egentligen bara ett enda skäl som lär kunna motivera en röst på dem. Det skälet är mardrömmen att vakna upp till en verklighet där det refereras till “statsminister Mona Sahlin”.