kulturrevolution.se

Nerikes Allehanda har publicerat Lars Vilks karikatyrer av Muhammed. Muslimer har klagat och känt sig kränkta. Nu har man också demonstrerat utanför Nerikes Allehanda och Lars Vilks har mottagit flera mordhot. Snart lär vi väl se Islamic Rage Boy demonstrera mot Sverige…

Alltså. Det är något speciellt med islam. Hur ofta hör vi om Buddhistiska självmordsbombare eller Shinto-anhängare som uttalar mordhot? Inte så jäkla ofta. Det är något riktigt skumt med islam och när personer i Sverige ställer krav på att avskaffa yttrandefrihet och får stöd av religiösa idioter i Pakistan, ja, då känns det inte alls svårt att se vilken sida man bör ta avstånd ifrån.

Devisen bland dessa muslimska tokstollar tycks vara: “Vi är för yttrandefriheten så länge inte någon använder den och kritiserar islam.”

Sådana här bakåtsträvande krafter som visar prov på närmast medeltida uppfattningar skall inte diskuteras eller gullas med. De skall avfärdas som de totalitära idioter de är. Hårt och bestämt.

• “Det här är inte bra” (SvD)
• “Demonstration mot rondellhundar” (DN)
• “Lars Vilks mordhotad” (DN) 

Johan Pehrson, ni vet folkpartisten som är en något sämre version av Thomas Bodström? Tydligen har han ådragit sig kritik. I alla fall från mp:s Yvonne Ruwaida. Varför då? Jo för att han sagt att muslimer som är emot yttrandefrihet bör fundera på att åka ifrån Sverige.

Pehrson har gått ut till stöd för Nerikes Allehanda som publicerat rondellhundkarikatyrerna av profeten Muhammed och sagt att dem som demonstrerat emot publiceringarna bör fundera på huruvida de bör stanna i Sverige eftersom de är emot yttrandefrihet. Ruwaida är bestört:

– Det Pehrson säger, att man ska lämna landet om man tycker annorlunda, skapar ett väldigt intolerant debattklimat.

Ursäkta? Det handlar väl inte om att dessa personer bara tycker annorlunda? De är ute efter att införa en totalitär teokrati där det som går emot Islam skall vara strängeligen förbjudet. De är klart och tydligt emot yttrandefrihet och Pehrson säger att det är högst knepigt att ha den åsikten om man planerar att bo i Sverige. Fan. Det är högst knepigt att bosätta sig i någon del av den civiliserade västvärlden över huvud taget med den åsikten.

Istället för att ta dessa totalitaristers parti borde Ruwaida istället göra allt hon kan för att stå upp för yttrandefriheten.

Gunilla “officiellt Nordkorea utan koppling till regimen” Carlsson har då genomfört en mindre reform av biståndspolitiken, där antalet mottagarländer ska sänkas från 70 till 33, samtidigt som biståndsbudgeten per land ska mer än fördubblas. Något som i och för sig fått vissa biståndsorganisationer att ilskna till och klaga dels eftersom de i många fall har intressen till de mottagarländer som nu bli utan och dels eftersom de arrogant kräver att de ska tillfrågas innan sådana här omläggningar sker.

Och förvisso är det väl inte helt värdelöst om det kan irritera biståndsorganisationerna. Det är ju bättre än ingenting. Men faktiskt bara ytterst marginellt bättre än ingenting. Det viktiga för mig och andra klassiskt liberalt sinnade är nämligen inte hur många länder som får bistånd, utan hur stor biståndsbudgeten är. Och här gäller motsatt princip som för socialliberaler och andra biståndskramare, budgeten ska vara så liten som möjligt,med ett nollprocentsmål.

Problemet är att de flesta biståndsskeptiker i Sverige i regel argumenterat på ett otillfredsställande sätt. De har påpekat att det gynnat avskyvärda despoter som Fidel Castro, Kim Jong-Il, Robert Mugabe och Yassir Arafat. De har påpekat att bistånd inte kunnat visas främja ekonomisk tillväxt i mottagarländerna. De har påpekat hur en särskild biståndsindustri med intressen i biståndsbudgeten utvecklats. Alla dessa påståenden är förvisso sanna, och även jag har vid en del tillfällen påpekat dem. Problemet är dock att de helt enkelt inte är tillräckligt starka för att kunna göra slut på biståndet-eller ens enprocentsmålet.

När Fredrik Reinfeldt i förra årets partiledarutfrågningar tillfrågades om varför moderaterna som enda parti var skeptisk till enprocentsmålet så framförde han att moderaterna ville spara jämfört med målet genom att ha bättre uppföljning och genomförande så att samma hjälpeffekt kan uppnås till lägre kostnad. Men, följde då uppfrågarna upp, varför inte både ha bättre uppföljning och enprocentsmålet, så att ännu mer av de fattiga ländernas behov kan tillmötesgås? På detta var Reinfeldt helt svarslös, och föga förvånande med denna moraliska feghet vek sig moderaterna för de mer moraliskt självsäkra biståndsfanatikerna i framförallt folkpartiet och kristdemokraterna i regeringsförhandlingarna.

I grunden kan samma svar ges till de andra invändningarna mot biståndet, nämligen att då kan man väl exempelvis ge mer bistånd istället till andra länder än Kuba, Nordkorea, Zimbabwe och Palestina och då kan man väl skärpa kraven eller till och med byta ut de mer korrupta biståndsorganisationerna, men ändå öka biståndsbudgeten. Och även om det inte ger något bestående lyft i tillväxten så kan det ge konkreta förbättringar i form av vaccinationer och mat för många mottagare.

Nej, felet med biståndsbudgeten är djupare än så. Det djupare problemet är att det utgår från ett moralparadigm där det anses självklart att svenskarna ska uppoffra en viss del av sin inkomst-i princip för uppoffrandets eget skull (varför skulle man annars ha själva biståndskostnaden som mål). Detta gör svenskarna till slavar under andras behov och tar ifrån oss vår frihet. Det tvingar alla dem som inte ser givandet i allmänhet eller givandet till något specifikt land att ge upp högre värden för lägre och försämrar deras liv. Detta är inget annat än slaveriets och lidandets moral. Så länge vi accepterar denna sjuka moral kommer biståndsmaffian att vinna.

Innerst inne inser nog dock de flesta orimligheten i denna moral. För vad är det egentligen med just 1% av BNI som är så optimalt? Det är faktiskt en fullständigt godtyckligt utvald siffra. Om 1% är så bra, varför inte 2%? Vissa biståndsextremister i folkpartiet och kristdemokraterna förespråkar ju mycket riktigt faktiskt ett 2% mål. Hur kan någon som ser det som fel att gå under 1% egentligen motivera att det är fel att inte höja till 2%, med tanke på hur mycket fattigdom det finns runtom i tredje världen? Sanningen är att det går inte att motivera, lika lite som Reinfeldt kunde motivera varför inte besparingar från förbättrad uppföljning inte skulle skänkas bort i andra projekt. Och om 2% är så bra, varför inte 5%? Varför inte 10%? Varför inte 25%? Varför inte 50%? För att även om vi så skänkte bort 50% av BNI skulle vi ändå vara fattigare än genomsnittsafrikanen. Det finns i princip ingen övre spärr alls, annat än den punkt då genomsnittssvensken blir lika fattig som genomsnittsafrikanen.

Det är rätt att hävda vår rätt att leva för våra egna värden och inte vara förslavade under andras behov. De flesta inser det innerst inne, och det illustreras också av att de inte som ovan är beredda att dra uppoffringsmoralen till sin spets med mer än 50% av BNI i bistånd. Men folk vågar inte erkänna det för andra -eller ens för sig själva- på grund av hur den altruistisk-socialistiska moralen dominerar den allmänna debatten. Ska vi någonsin bli fria måste vi dock våga stå upp för att det är rätt att vara fri och inte vara lika patetiska som Reinfeldt i förra årets partiledarutfrågning och acceptera uppoffringsmoralen som moraliskt högstående.

På Carl Svanbergs blogg finns det en länk till en mycket talande bild på Robert Spencers Jihad Watch. Den illustrerar på ett bra sätt problemet med USA:s Irakpolitik.

Utifall att ni mot förmodan inte känner igen de båda herrarna så är den korta mannen till höger Irans president Mahmoud Ahmadinejad och den något längre till vänster Iraks premiärminister Nouri al-Maliki. Alltså, ledaren för den regim som USA uppoffrar tusentals soldatliv och hundratals miljarder dollar för skakar hand och ler gemytligt med den näst högste ledaren för USA:s främsta fiende, som enligt USA själv sponsrar grupper som dödar amerikanska soldater. Jag är knappast den enda som ser något väldigt fel med denna situation.

Nu är det i och för sig ingen nyhet för mig att Iraks och Irans ledningar är nära allierade, det rapporterade jag om för mer än ett år sedan. Men som Carl Svanberg skriver, en bild säger ibland mer än tusen ord.

Jag försöker låta bli att alltför ofta kommentera tramset på Aftonbladets ledarsida, men nu kan jag inte låta bli, så det får trots allt bli en tredje gång på kort tid.

Idag går de, eller rättare sagt Mats Engström(ME), till attack mot centern. Föga förvånande ogillar vänstertidningen Aftonbladet centerns omläggning från att vara en sossig partner till sossarna till att bli det mest marknadsliberala av riksdagspartierna. Man hävdar med argument av varierande, men för det mesta låg, kvalitet att dagens center missgynnar glesbygden, där centern traditionellt haft sina glesbygdsväljare.

Det mest ohederliga och missvisande är när de försöker antyda att det gamla centern, det innan Maud Olofsson med stöd från ungdomsförbundet liberaliserade partuet, skulle ha haft starkt stöd även i storstadsområderna. Visserligen påstår man det inte rent ut, utan man bara antyder det med en otroligt ohederlig sammanblandning av Torbjörn Fälldins röstsiffror med den politik man hade under Olof Johansson, Lennart Daleus och för den delen vid Maud Olofssons första riksdagsval, 2002, då hon i kontrast mot 2006 marknadsförde centern som “borgerlig vänster”.

Hur starkt stöd hade då centern i storstadsområderna innan liberaliseringen? 2002 fick man 1,7% i Stockholm och 1998 1,6%. I Göteborg fick man
1,8% 2002 och 1,6% 1998. I Malmö fick man 1,1% 2002 och 1,0% 1998. Kort sagt, under den gamla sossiga tiden som “borgerlig vänster” var centern så gott som utraderad i storstadsområderna, tvärtemot vad Aftonbladet och Mats Engström vill hävda.

Den liberala omläggningen 2006 ledde som kontrast till ett massivt lyft för centern i framförallt Stockholm, där andelen steg med nära 4%:enheter till 5,65% 2006. Med tanke på att Stockholm av tradition varit Sveriges mest liberala stad så visar den särskilt kraftiga ökningen där på sambandet mellan liberaliseringen och vallyftet.

Även i Göteborg och Malmö ökade centern kraftigt, låt vara något mindre dramatiskt än i Stockholm. Samtidigt så höll man i regel ställningarna eller till och med ökade något i övriga landet. Vilket då gjorde att man kunde sammanlagt öka från 6,19% till 7,88% i landet som helhet.

Tvärtemot det intryck Mats Engström vill ge hade centern alltså inget nämnvärt stöd i storstäderna under den sossiga epok som han gillar så mycket, utan det kom först efter den liberala omläggningen. Samtidigt har centern inte tappat på glesbygden efter liberaliseringen, hur mycket än Mats Engström tycker att de borde göra det.

Vi är många som är gruvligt irriterade på den nya regeringen. Meningen med en ickesocialistisk regering är att de ska vara, just det - ickesocialistiska. Men med en borgerlig regering som vurmar för fackliga särintressen och som inte vågar genomföra stora reformer är det svårt att som liberal vara glad.

Tur då att det finns en del trevligheter med regeringen. Man har nu beslutat att lägga om den svenska biståndspolitiken som närt diktatorer och som hämmat ekonomisk utveckling. Biståndsindustrin är självfallet skärrad och SIDA har nu en kampanj där de bjuder in folk till ett öppet hus med frågor i stil med “Har svenskt bistånd spridit HIV i Afrika eller har det hämmat spridningen?”. Billiga poänger självfallet. Skär vi ner biståndet så dör alla i tredje världen i svält och sjukdomar! Ja! Vojne vojne!

Men faktum är att biståndsindustrin känner sig hotad. Inte minst efter kraftiga attacker från bl.a. Timbros Fredrik Segerfeldt.

Allt detta tyder på en tillnyktring i biståndspolitiken där Folkpartiet nu får se sig överkörda av en mer realistisk politik. Det är inte vettigt att ge bistånd till länder som Kina, eller länder där man inte är säker på att pengarna inte försvinner i korruption. Bra så Gunilla Carlsson!

I lördags anföll tydligen en grupp nazister en “antirasistisk” konsert för vänsterextremister i Farsta, formellt organiserat av Ung Vänster. Just det är väl inte så anmärkningsvärt. Vänsterextremister och nazister anfaller varandra rätt så ofta. Mer intressant är efterspelet på Internet, som ger oss en tragikomisk insyn i just hur snurrig båda dessa gruppers verklighetsuppfattning är.

Rörelsen som utförde dådet var Svenska Motståndsrörelsen, som på sin hemsida publicerat ett uttalande där de försvarar sin handling. De tar av juridiska skäl inte officiellt på sig handlingen, utan hävdar att de bara väljer att publicera ett uttalande från de utomstående personer som utförde attacken, men det är ganska uppenbart att de nog inte är utomstående. I uttalandet i sig betonas också att de ej tillhör Svenska Motståndsrörelsen, men att de väljer att kontakta deras hemsida “Nationellt Motstånd” för publicering för att

Orsaken till att vi vänder oss till Nationellt Motstånd med vårt uttalande är att vi anser att denna Internetsida är den bästa nationella hemsidan i Sverige och eftersom vi vet att de kommer att publicera denna i sin helhet. Något sionistvänlig massmedia överlag skulle förvägra oss.

Sionistvänlig media? Menar de den media som ständigt attackerar Israel och som uppmanar den svenska regeringen att ha kontakt med och stöd till Hamas? Hmmmm…….

Detta blir ännu roligare om vi betraktar kommentarerna från motståndarsidan. Ali Esbati, Sveriges kanske främsta vänsterbloggare och tillika före detta Ung Vänster-ordförande, kommenterar det hela med att säga att det är regeringens politiks fel. Om bara a-kassan varit några procentenheter högre och förmögenhetsskatten behållits skulle detta inte hänt. Ko-koo….

Nuvarande Ung Vänster-ordföranden Ida Gabrielsson gör också denna koppling, liksom Ung Vänster Stockholms ordförande Seluah Alsaati. De går dock längre och hävdar att förutom Reinfeldt, så är även Bush medskyldig. För att citera Alsaati

Nazister utgör ett stort fysiskt hot mot oss som har invandrarbakgrund eller är politiskt aktiva. Men våldet är inte allt. Det är bara en del av en rasistisk samhällsstruktur som tar sig i uttryck i allt från blatterean på arbetsmarknaden till kriget mot Irak.

Att Irakkriget är del av den svenska samhällsstrukturen var då verkligen nyheter för mig. Och att hävda ett orsakssamband mellan det och att en grupp paranoida våldsbenägna antisionister angriper en annan grupp paranoida våldsbenägna antisionister är då…..ja, vad ska man säga egentligen. Extremvänstern liksom deras nazistiska motståndare tycks mentalt leva på en annan planet. Synd att de inte gjorde det fysiskt också.

I senaste numret av vänstertidskriften Arena tar jag del av en diskussion mellan Per T Ohlsson och Ursula Berge (ej nät). Ämnet är: varför gör regeringen allting fel och får alla emot sig?

En fråga som bygger på ett påstående (på ett eller annat sätt verkar alla frågor göra det). Men jag köper nästan den verklighetsbeskrivningen och det gör Ohlsson och Berge också - regeringen får alla emot sig. Men varför?

Svaret är att det finns en fin skillnad mellan att vara emot något och att inte vara för något. Enligt min mening överdriver Ursula Berge när hon talar om oppositionen mot regeringen. Denna opposition, detta motstånd, tycks svagt. Jag har inte sett några brända bilar, det finns inga upprörda människor runt omkring mig, inga maskerade män stormar regeringskansliet. Motståndet är svagt - men om det inte heller finns någon som bryr sig om att försvara regeringen så krävs ingen opposition.

Regeringens problem är inte att den har många motståndare, det är att den saknar anhängare. Den är för beige för att väcka känslor. Och var inte det alliansens, och framförallt moderaternas, mål?

Innan valet ställde vi alla upp för alliansen, för vad skulle vi annars göra? Vi visste att det var nu eller aldrig. Och vi vann. Men vad vann vi? Jag kan inte ge ett tydligt svar på den frågan, och det är ett problem för alliansen. Det är inte möjligt att uppbåda tillräckligt med energi för att försvara den sittande regeringen, helt enkelt därför att de lyckats bli oförutsägbara och värdemässigt virriga. Vem hörde något om försvarsnedskärningar innan valet? Varför ska jag offra mig för en regering innehållande ministrar som utryckligen sagt att de vill förbjuda konfessionella friskolor? Har Reinfeldt gömt sig under sängen på Sagerska palatset?

“Javisst, men det är bättre än vänstern”, säger ni. Jo, kanske det. Men mindre dåligt än något annat är bara tillräckligt i teorin. Alliansen har snart inga marktrupper kvar, och då syftar jag inte på att de gör slut på de sista delarna av det svenska försvaret. Dessutom är den utbredda vi-är-mindre-dåliga-taktiken - som visar sig genom att alla partier vill vara socialliberala - på sikt förödande för samhälls- och kulturdebatten i Sverige.

Det har sagts att konservativa bör stödja en libertariansk politik. Det ligger mycket i det - alla västerländska konservativa i vår tid måste ha en liten anarkist någonstans inom sig. För vem älskar egentligen politik?

Den intressanta frågan är hur pass mycket det svenska politiska landskapet kommer förändras fram till nästa val. Både inom partier och mellan partier är mycket på gång. Den andra intressanta frågan är huruvida vi enda hade rätt innan valet; blir denna mandatperiod avgörande för Sverige närmaste framtid?

Här har ni något att roa er med: ett norskt partitest ( på engelska). Testet är framtaget mot bakgrund av att det är kommunalval i Norge om några veckor. I Norge till skillnad från Sverige hålls kommunalvalen på ett annat datum än parlamentsvalet. Vartannat år är det kommunalval och vartannat år val till Stortinget.

Precis som väntat var Fremskrittspartiet det parti som låg mig närmast, med Höyre som tvåa. Mer förvånande var att Senterpartiet var sist, ännu lägre än Socialistisk venstre. Men norska Senterpartiet är radikalt annorlunda från svenska Centern och står för en starkt antiliberal linje-vilket är varför de är i koalition med Arbeiderpartiet och Socialistisk venstre.

Mycket riktigt beskrivs Sentern så här i testets partibeskrivning (här finns också kortfattad beskrivning av de andra partierna)

The Center Party: Champion of Norway’s farmers and support to the country’s rural districts, this party wants less free-market influence and more public sector control of society.

En viss skillnad mot det budskap som svenska Centern driver, med andra ord.

Hans Jonasson från Uddevallapartiet om varför han strävar efter ökad valfrihet i barnomsorgen

Jag vill ha ett nyliberalt samhälle för att kunna uppfostra mina barn konservativt

Citatet är taget från Joakim Jakobssons krönika i Aftonbladets ledarsida. Han gillar förstås inte detta och tar fasta på att Hans Jonasson är kristen och således vill ge sina barn en kristen uppfostran. För Jakobsson och andra inom vänstern är det förstås helt oacceptabelt att någon annan form av uppfostran än socialdemokratisk med genus- och queerteoretisk bas förekommer.

Hans Jonasson har ju dock helt rätt. Konservativt inriktade personer måste i dagsläget stödja en nyliberal politik eftersom det är enda sättet för dem att få sina livsval respekterade. I ett nyliberalt samhälle så kan alla, såväl de med traditionella värderingar som feminister, få leva som de vill. Den enda önskning som de inte kan få uppfylld är den att påtvinga andra sin livsstil.

Det senare skrämmer särskilt då feministerna, eftersom de vet att utan statens tvångsapparat kommer få välja att leva deras onaturliga livsstil.