Att väga principer juni 11, 2007
Posted by Johan Eriksson in Idédebatt.trackback
Debatten som pågår i diverse borgerliga bloggar, däribland denna, om huruvida det är rätt att försvara rättigheter för folk i andra länder genom att kriga, är klart intressant. Dick Erixon menar att libertarianer/klassiska liberaler som anser att en interventionistisk utrikespolitik är fel är inkonsekventa. Mina kollegor här visar att så inte nödvändigtvis är fallet. Jag tänkte, som en klassisk liberal som möjligen inte alltid är helt principfast, kasta in mina egna funderingar.
Kan en interventionistisk utrikespolitik, av neo-konservativt slag, försvaras utifrån liberala principer? Nödvändigt för ett jakande svar är att vi har en skyldighet att försvara andra från rättighetskränkningar, och vi behövver också veta under vilka förhållanden vi i så fall har denna skyldighet. Svaret tycks mig inte omedelbart självklart.
Jag vill inskjuta att jag med rättigheter menar de negativa rättigheter jag tror att vi liberaler är överrens om, såsom rätten att inte bli mördad och rätten att inte bli bestulen, och så vidare. Jag ämnar inte försöka ge någon komplett lista på dessa, och jag tror inte att det är särskilt relevant i sammanhanget.
Om vi har dessa rättigheter implicerar det, enligt mitt sätt att se på saken, att de måste skyddas — annars blir det, i någon praktisk mening, meningslöst att påstå att vi har dem. Det kan göras på olika sätt, men en stat som ser till att de skyddas på ett likvärdigt sätt är en acceptabel — i mitt tycke också lämplig — metod för att göra det. Att finansiera staten via frivilliga bidrag skapar “free rider”-problem, och kan lätt leda till ett fångarnas dilemma där ingen är villig att bidra med några resurser alls, med resultatet att rättigheterna inte kan försvaras. Därför är det acceptabelt med beskattning syftande till att finansiera den rättighetsskyddande staten, trots att det innebär ofrivilligt avsägande av egendom.
Så till utrikespolitiken. Det första jag vill inskärpa är att de fundamentala negativa rättigheterna är universella; alla människor äger dem, oavsett om de lever i ett liberalt samhälle, eller ej. Det innebär inte att en interventionistisk utrikespolitik automatiskt är rätt, men det är ändå viktigt att vara klar på den punkten.
I termer av rättigheter, vad är effekterna av ett neokonservativt krig? Det finns åtminstone tre olika effekter, en på medborgarna i landet som för det, och två på medborgarna i landet som bekrigas. Medborgarna i landet med neokonservativ politik kommer att utsättas för fler rättighetskränkningar än tidigare, antingen genom att tvångsvärvas som soldater via värnplikt och/eller genom att ofrivilligt bli av med egendom. Oavsett vilket är det uteslutande negativt. Medborgarna i det bekrigade landet kommer även de att få sina rättigheter kränkta, i form av både förstörd egendom, och i form av att de blir dödade. (Även neokonservativa soldater blir rimligen dödade, men under förutsättning att de frivilligt tar jobbet är det inte uppbart hur man skall betrakta det, så jag lämnar det därhän.) De bekrigade kommer dock, förutsatt att kriget är framgångsrikt, också att i framtiden bli av med en hel del rättighetskränkningar som tidigare skedde eftersom de levde i ett förtryckande samhälle, under en auktoritär despot. Det bör betraktas som en vinst.
Dessa olika effekter, och säkerligan även andra som jag inte tänkt på eller tagit upp, bör vägas mot varandra, och exakt hur det skall göras är långt ifrån självklart. Hur mycket är rätten till liv värd jämfört med rätten till egendom, när de står i konflikt? Hur gör man en rimlig bedömning i förväg? Det finns en hel del problematiska frågor att ta ställning till. Bör kränkningar i framtiden ha samma vikt som kränkningar idag? Dessutom, en annan avgörande fråga: eftersom medborgarna i landet med neokonservativ politik, åtminstone i denna modell, uteslutande får rättigheter kränkta utan att bli av med annat tvång, är de verkligen skyldiga att finansiera det hela? Skall man åtminstone värdera effekterna på deras rättigheter högre?
Jag är långt ifrån säker på vad svaret på alla dessa frågor är, men jag tror att det är nyttigt att formulera dem, och fundera på dem. Den som har läst vad jag skrivit under en tid vet ju också att jag var för Irakkriget och anser att det skulle vara ett misstag att packa väskorna och bege sig hem. Jag tror dock att detta är rätt angreppssätt, och jag tror att även om vi ser rättigheter som fundamentala så vore det ett misstag att helt ignorera konsekvenserna av en handling, vad det gäller just dessa rättigheter.
Detta var ett långt och teoretiskt inlägg, utan tillfredställande slutsatser. Så blir det ibland.







Jag uppskattar ditt sätt att resonera utan att nödvändigtvis komma fram till en slutgiltig slutsats eller ståndpunkt. Det ger ett intryck av intellektuell hederlighet och öppenhet och påminner dessutom lite — kanske avsiktligt? — om Robert Nozick. Men samtidigt undrar jag om inte hela resonemanget på något sätt är irrelevant såtillvida att krig mig veterligen aldrig eller åtminstone väldigt sällan startas för att försvara ett annat folks rättigheter. Är det inte alltid så att motiven bakom anfallskrig i princip alltid är andra än emancipation av ett främmande folk? USA vs Irak är väl det mest uppmärksammade exemplet på sistone.
[...] med liberala principer. (Svaret är förresten nej.) Han försökte avgöra detta genom att “väga” principerna mot varandra. Så här formulerade han sig: “Hur mycket är rätten till liv värd jämfört [...]
Bra inlägg i debatten, Johan.
“Dessutom, en annan avgörande fråga: eftersom medborgarna i landet med neokonservativ politik, åtminstone i denna modell, uteslutande får rättigheter kränkta utan att bli av med annat tvång, är de verkligen skyldiga att finansiera det hela?”
Vad de tjänar är en friare värld, något som gynnar alla, inklusive de beskattade.
Exempel
Om världen består till majoriteten diktarurer, då blir det svårare för de demokratiskt sinnade inom demokratierna att föra fram linjen för ett friare samhälle, ty om normen i världen är ofrihet blir det lättare att det förblir så.
Däremot om världen bestod till majoriteten fria länder så uppstår där lättare en sund konkurrens om friheten mellan länder och befolkingar.
Våra brister i demokrati avhjälps endast om världen blir mer demokratiskt, inte mindre.
“Är det inte alltid så att motiven bakom anfallskrig i princip alltid är andra än emancipation av ett främmande folk? USA vs Irak är väl det mest uppmärksammade exemplet på sistone.”
Motivet torde, enligt mig vara, irrelevant.
Det faktum att emancipation förväntades uppnås som en (bi?)effekt av kriget gör att motivet inte spelar någon roll. Endast resultatet.
Om friheten uppnås och rättigheter slutar kränkas är alla Johans argument giltiga.
“Är det inte alltid så att motiven bakom anfallskrig i princip alltid är andra än emancipation av ett främmande folk? USA vs Irak är väl det mest uppmärksammade exemplet på sistone.”
Även jag vill kommentera det där,
Som första och största anledningen var det nog inte det, utan snarare en säkerhetsfråga ur USAs perspektiv. Vi kan nog anta som du gör att för alla andra krig så borde det ligga i ungefär samma linje.
Blir då hela grunden falsk? Kanske, det beror ju på vad resultatet leder till, som Adam skriver.
Men en sak som däremot är intressant, när man diskuterar kommunismen sä det alltid motiven, idealen, som lyfts fram som anledningen för kommunismen (rättvist osv), däremot de faktiska resultaten ignoreras.
Här är det något av tvärtom, och just därför är jag mer hoppfull gällande detta.
Dvs egennyttan, ökad säkerhet för mig, gynnar även andra.
Om man utgår från att den neokonservativa staten faktiskt är skyldig att föra krig för att försvar andra människor mot rättighetskränkningar, så kan det väl inte innebära en rättighetskränkning för medborgarna i den neokonservativa staten att bidra med egendom till kriget?
Om man å andra sidan vill veta om staten är skyldig att föra det här kriget, så kan man inte lägga rättighetskränkningar mot egna medborgare i vågskålen. Det man kan väga in är den olust som medborgarna känner i att betala. Huruvida de dessutom blir utsatta för en rättighetskrankning beror ju på om kriget är berättigat eller inte.
Jag tycker t ex att det är en rättighetskränkning att tvingas betala TV licens. Att jag tvingas betala för en betalkanal jag beställt är inte en rättighetskränkning. Det är bara en kvantitet olust.
Det jag försöker säga är att vi inte kan veta om medborgarnas rättigheter kränks, om vi inte redan vet om staten är skyldig att föra krig eller ej. Alltså kan vi inte skriva deras “kostnader” i balansräkningen så som “rättighetskränkningar”.
…kanske borde man t o m lägga dem på pluskontot. Det finns ju ett gammalt begrepp “att göra rätt för sig”, som ansågs ha ett egenvärde.