Klarar anarki eller nattväktarstaten av att ha ett försvar? juni 10, 2007
Posted by Sebastian Weil in Politik.trackback
Jag ska här försöka gå bortom de första naturliga reaktionerna i en hätsk debatt och lämnar personangreppen åt sidan. Just nu pågår en livlig debatt mellan Dick Erixon, å ena sidan, och anarkokapitalister, liberaler och objektivister å andra sidan.
Själv är jag bekant med Dick och har diskuterat denna spännande fråga en del med honom via mail. Om jag förstår honom rätt så kan vi minska debatten till två punkter:
- Klarar nattväktarstaten eller ett anarkistiskt system av att trygga en nations eller ett områdes gränser mot en invasion?
- Klarar nattväktarstaten eller ett anarkistiskt system av att trygga en nation eller ett område mot terrorism?
Om vi höjer debatten till att fokusera på detta så blir nog det inte bara intressantare utan också möjligare att nå fram till något slags svar. Dessutom blir det nog lättare att inte hänfalla åt personangrepp.
Det Dick är orolig över, som ser den militanta islamismen som vår tids största hot, är om nattväktarstaten (eller ett anarkistiskt system) klarar av att skydda dess medborgare mot dessa hot. Om jag förstått det rätt så menar Dick, vilket nog är ganska så troligt, så måste kampen mot den militanta islamismen föras med en ideell utrikespolitik och inte efter realpolitiska ambitioner.
Vad gäller att trygga ett folk mot invasion så är historien översvämmad med exempel där målmedvetna, och beväpnade, folk mot en övermakt lyckats göra så mycket motstånd att en invasion inte blir hållbar. Vietnam och Afghanistan (under Sovjetockupationen) är goda exempel på detta.
Frågan om terrorism är mer intressant. Om vi kan godta att liberalernas argument om nattväktarstatens existens och om att initierande av tvång är fel ger konsekvensen att tvångsfinansiering är moraliskt fel så kan vi koncentrera oss på praktiken. Okej. Så liberalerns argumentation är logiskt hållbar i sig självt – även om vi kanske anser att den är etiskt tvivelaktig – men hur bra klarar då en nattväktarstat av att stoppa terrorism?
Här blir dock problemet att det råder delade meningar om hur man bäst bekämpar terrorism. Är det genom militära medel i utlandet eller på andra sätt? Är ett kontrollsamhälle ett krav för att stoppa terrorismen? Krävs det värnplikt
Jag befarar att det inte går att nå ett slut i debatten eftersom det råder vitt skilda åsikter om vilka verktyg som är bäst för att stoppa terrorismen. Men vad gäller ett samhälle utan värnplikt, så är historien full av exempel där ockupationsmakter gått bet.
EDIT: För en bra genomgång av frivilliga militära försvarmetoder rekommenderas boken The Myth of National Defense.
Begreppsförvirring?
Sebastian liksom andra i denna debatt är visserligen i “gott sällskap” eftersom Bush och Blair m fl ideligen gör samma fatala misstag. “Kriget mot terrorismen” eller “stoppa terroismen” är begrepp som flitigt används. Att säga så är ungefär lika intelligent som att under 1:a världskriget säga “kriget mot kulsprutan”. Terrorismen liksom kulsprutan är metoder eller vapen. Att kriga mot en metod är helt meningslöst; man måste bekämpa dem som använder metoderna ifråga.
Och här halkar vi omedelbart in på nästa begreppsförvirring. Det talas om “extremister” eller “militant islamism” eller “en liten minoritet som kidnappat islam”. Allt detta är meningslösa omskrivningar eftersom det vi ser resultatet av finns i själva kärnan till islam. För att bekämpa en sjukdom, räcker det inte med att lindra symptomen. Man måste ge sig på orsaken. Problemet är islam, denna urgamla förevändning för arabisk imperialism och parasitism. Redan Allah/Muhammed sade “We will cast terror into the hearts of those who disbelieve…” (K 3:151), så idén är inte ny.
Under de senaste åren har Västeuropa varit utsatta för ett tvåfrontskrig understått innifrån av diverse vänsterfolk och “dumliberaler”. Den ena fronten är demografisk och utgörs av en kombination av en exempellös massinvandring och hög nativitet hos invandrade muslimer, dvs en trojansk häst som först ser oskyldig ut men som underminerar samhället innifrån. Den andra fronten utgörs av ett antal terrordåd och hot för att att ge upp den ena liberala friheten efter den andra (se bara hur “vi” försvarade yttrandefriheten under “Karikatyrkrisen” förra året).
Läs gärna denna http://www.frontpagemag.com/Articles/ReadArticle.asp?ID=22415 artikel med länk till översättning av “Projektet” för att bilda er en uppfattning om vad det hela handlar om.
Vakna! Klockan är fem i tolv. Annars kommer sharia att kväva alla våra liberala fri-och rättigheter.
Nej, det är faktist inte alls det som debatten handlar om. Det du diskuterar handlar om vad som krävs för att bedriva ett effektivt försvarskrig. Det är för all del en intressant diskussion, men det är inte det som konflikten mellan mig, Wille Faler och Carl Svanberg å ena sidan och Dick Erixon å andra sidan handlar om. Åtminstonde jag och Carl har varit ganska tydliga om att vi är för försvarskrig.
Nej, vad denna diskussion handlar om är följande sak: är det rätt att tvinga oss att uppoffra oss i krig som *inte* är av försvarskaraktär? Är det rätt att tvinga oss att betala skatt för att förhindra rättighetskränkningar i andra länder?
Men hjälp. Du kan ju inte hänvisa till en PDF på 450 sidor och förvänta dig att folk ska läsa den. Så det har jag inte gjort.
Jag tvivlar dock starkt på att ett land kan försvara sig utan en ordentlig armé. Visserligen kan motiverade medborgare med IEDs, pansarskott och minor göra livet surt för en ockupationsarmé som beter sig väl. Det ser vi ju i Irak. Milisförband har dock ingen chans att sätta sig upp mot en modern armé. Och har armén ingen ambition att göra sig populär så kan det sluta i folkmord. Det har vi sett på många platser.
Terrorism kan däremot troligen hanteras utan en armé. Delvis för att terrorism är tolererbart i hög grad. Risken att dödas av terrorister är liten jämfört med andra faror som t.ex. trafikolyckor och vanlig kriminalitet. Terrorism kan hanteras som ett polisiärt problem om man inte låter sig gripas av överdriven rädsla, som är fallet idag.
Det bästa sättet att bekämpa terrorism är inte ge den större uppmärksamhet än den förtjänar.
Det dör hur många människor som helst varje år och antalet av dessa som som dör av terrorism är en fjärt i rymden. Jag förstår inte varför man ska fokusera så mycket på islam och terrorism öht. Det är lite av CO2-hysterin över det hela.
Att avreglera och privatisera världens ekonomier är betyligt viktigare om man vill rädda liv.
Anledningen till att människor som i övrigt verkar vara vid sunda vätskor ansluter sig till olika former av hysteri är att de vet att det gynnar deras syften. Vänstern använder klimatet som en vehikel för att driva igenom politk som de alltid har velat genomföra i alla fall. Den så kallade högern, dvs. neokonservativa som Bush, använder terrorism för sina syften. Det enda sättet för liberaler att bemöta dessa fenomen är med fakta och, faktiskt, med åtlöje. Precis som “Skatt är stöld” säger så ska vi inte ta dessa småfrågor på allvar, och förlöjliga de som använder dem i sina egna syften. Men detta är svårt! Vi ser i var och varannan kvällstidning hur många det är som gynnas av hysteri, vad det sen må rör sig om för område i sak. Att på allvar slå tillbaka mot detta fenomen måste innebära att man tar mod till sig och vågar säga till exemelvis den senaste modern vars barn skadats av smällare att man visst känner med henne i sin sorg, men att resten av världen inte ska behöva inskränka sin frihet bara för att hennes barn varit olycklig och skadat sig. Detta är socialt och medialt självmord, varför jag inte på allvar tror att vi liberaler kommer att kunna göra något åt den fascistiseringsoffensiv som just nu pågår. Debattörer som Ali Esbati gillar att använda liknande begrepp, men han inser inte att han ingår i just denna offensiv.
“Vad gäller att trygga ett folk mot invasion så är historien översvämmad med exempel där målmedvetna, och beväpnade, folk mot en övermakt lyckats göra så mycket motstånd att en invasion inte blir hållbar. Vietnam och Afghanistan (under Sovjetockupationen) är goda exempel på detta.”
Komiskt att de två länder du väljer i ditt exemepel inte var nattväktarstateter samt att dessa två fick avgörande militärt stöd utifrån, dvs andra medborgare i andra länder betalade för dessa två länders försvar. Sammanfattat, du har fortfaranande inte bevisat någonting om en nattväktarstats möjlighet att försvara sig.
Rent empiriskt är det ju självfallet svårt att peka på en nattväktarstat som blivit invaderad. Det närmaste en nattväktarstat i krigstillstånd torde vara USA:s frihetskrig… som gick rätt okej. Där man använde sig av frivilliga trupper och kaparbrev som privata exempel.
Och fick stor och betydande hjälp av Frankrike, ej en nattväktarstat. Så det kan gå.
Men Tor, du kan inte be mig om rena exempel på nattväktarstater i krig – som inte finns historiskt – och sedan klaga när jag tar de exempel som legat närmst.
På samma sätt kan man peka på att de allierade under Andra världskriget inte klarade sig utan privat hjälp. Nordafrikakampanjen under Andra världskriget hjälptes till de allierades fördel av Poppys privatarmé t.ex.
Det man kan peka på är exempel som legat nära i form av avsaknad av värnplikt t.ex. Eller användande av legosoldater i form av kaparbrev t.ex.
Men om du frågar efter nattväktarstater som varit i krig ,vetandes att några sådana inte funnits, och sedan överlägset går hårt åt mina svar som försöker peka på de frivilliga exempel som faktiskt funnits, så verkar det snarare som att du försöker komma med dryga kommentarer snarare än att föra diskussionen framåt.
“så verkar det snarare som att du försöker komma med dryga kommentarer snarare än att föra diskussionen framåt.”
Jag ber om ursäkt för det. Jag håller med om att de var i drygaste laget.
Men jag tyckte ändock det var komiskt med följande
“Vad gäller att trygga ett folk mot invasion så är historien översvämmad med exempel där målmedvetna, och beväpnade, folk mot en övermakt lyckats göra så mycket motstånd att en invasion inte blir hållbar”
Jag förstår fortfarande inte hur det kan vara ett argument för
“Klarar nattväktarstaten eller ett anarkistiskt system av att trygga en nations eller ett områdes gränser mot en invasion?”
För jag kan nämna än fler exempel på länder som blivit totalt överkörda och jag vågar påstå att det finns fler exempel på brakförluster än storslagna segrar mot en övermakt.
Ett exempel skulle vara Polen. Landet som blivit förintat tre gånger genom historien.
Ett annat exempel skulle vara neutralitets-Sverige, för hur gick det med den drömmen om tredje ståndpunkten? Den var genomfalsk.
Problemet är som jag försökte påvisa är att försvararna av nattväktarstaten argumenterar som om nattväktarstaten levde i ett vakumm under kontrollerande former (ungefär som fysikaliska experiment).
Det du skriver, om vakuumresonerande, är nog ganska sant. Det blir ofta så för dem som resonerar kring politiska system eller experiment som ännu inte funnits till fullo rent historiskt. Det man får göra då är att peka på exempel där delar av en nattväktarstat funnits. Hur har yrkerarméer, legosoldater och kaparbrev fungerat rent historiskt? Dåligt? Bra?
Stefan: “Åtminstone jag och Carl har varit ganska tydliga om att vi är för försvarskrig.”
Jag också. (Bara för att markera var jag står.)
Sebastian: Dick Erixon buntar uppenbarligen ihop en “nattväktarstat” med ett “anarkistiskt system”, som om det egentligen vore en och samma sak. Men det är det inte. (Det är raka motsatsen, men den saken har jag utbrett mig om på min hemsida.) Ett anarkistiskt system skulle inte ha en snöbolls chans i helvete att försvara oss mot militant islamism. En nattväktarstat skulle klara det alldeles utmärkt.
Kom ihåg att en nattväktarstats tre grundfunktioner är: polis, militär och rättsväsende. En nattväktarstat (om vi hade någon) skulle utöva den andra funktionen ovan just för att föra ett försvarskrig mot ett hot sådant som militant islamism.
Nu är ju problemet att det inte är en nattväktarstat vi har. Vad vi har är George Bush…