kulturrevolution.se

För några dagar sedan hade reportern Martin Gelin på Svenska Dagbladet en recension av recensionerna av Michael Moores propagandafilm “Sicko”. Rubriken löd “Moores sjukvårdsfilm får oväntat lite kritik” och i artikeln påstås att “till och med högerlutande medier som Time Magazine och Fox News” är reaktionerna positiva. I och för sig nämns att New York Post och libertarianska tidskriften Reason är negativa till filmen och man nämner kort ett av argumenten/exemplen från Reason.

Men som Billy McCormac på Timbro påpekar så är denna bild starkt missvisande. Time Magazine kan knappast betecknas som “högerlutande”, särskilt då med tanke på att dess chefredaktör tidigare varit talskrivare åt den demokratiske presidentkandidaten Bill Bradley.

Fox News är väl däremot för det mesta “högerlutande”, men just reportern som recenserade “Sicko”, Roger Friedman, är definitivt inte det då han tidigare hyllat såväl “Fahrenheit 911″ som Al Gores “En obekväm sanning”.

Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin går ut och förespråkar obligatorisk a-kassa, helt i strid med liberala principer och förespråkar därmed en reform där en borgerlig regering skulle vara mindre liberal än en socialdemokratisk (dock iofs bara marginellt då den med sin lägre grad av avgiftsfinansiering gjorde den i praktiken nästan helt obligatorisk till finansieringen). Hur kan han då motivera det?

Genom att säga att “att dels är det ett stort problem att en så stor del inte har ett fullgott inkomstrelaterat försäkringsskydd, dels är det ett problem att en stor del inte bidrar till det försäkringsskydd som finns nu.”. Varför skulle då det vara ett problem? Genom att de inte har del av förmånerna finns inget free rider-problem (annat än i ytterst marginell grad genom socialbidragssystemet men det löses bäst på annat sätt) och att de inte får ut någon hög ersättning speglar deras personliga preferenser för avvägning mellan att betala när de är i arbete och få betalt när de inte är i arbete. Det enda problem som skulle uppstå är om a-kassan skulle göras obligatorisk då många skulle bli tvungna att ge upp högre värden för lägre.

Vad i problemet består har han inte alls förklarat, utan han har bara hävdat det. Måhända är det något som lärs ut vid Fairfax “University”, men i såfall borde han förklara vad det är för oss andra. Jag har dock en känsla av att argumentet är lika falskt som den institutionens akademiska status.

Genom att göra a-kassan obligatorisk förvandlas ju också a-kasseavgiften till en skatt, varpå regeringen i praktiken omintetgör mycket av sina egna skattesänkningar.

I Kupé, SJ:s gratistidning, listar Mona Sahlin de tre politiska frågor hon finner viktigast.

1. Likställ äktenskapen helt oavsett kön.

2. Stoppa utförsäljningen av hyreslägenheterna.

3. Massiv utbyggnad av vindkraften.

Att jag inte håller med om åtminstone de två senare i sak må vara en sak, men tycker Mona Sahlin verkligen att det är viktigare att bygga vindkraftverk än att se till att skolorna erbjuder en god utbildning, eller att arbetslösa snabbt kan få ett nytt jobb? Att gamla inte behandlas ordentligt på vårdhemmen? Det är i så fall en märklig prioritering, och ingen av dessa tre frågor lära vara något som medelsvensson går och oroar sig över medan de försöker få tiden att räcka till stormarknadsköp, skjuts till fotbollsträningen och planering av semstern, allt medan minsta olycka kan få hushållsekonomin att rasa ihop.

Politiker måste prata om sådant som folk bryr sig om, annars växer missnöjet och politiken riskerar bli mer extrem. Om Sahlin fortsätter att primärt intressera sig för frågor likt dessa finns det gott om utrymme för de borgerliga att prata om viktigare saker.

(Via SvD)

Åh vilken härlig nostalgitripp! Tillhör ni skaran, liksom jag, som älskar storslagna actionfilmer så ska ni gå och se Die Hard 4.0. Visst, vänta er inget banbrytande. Men filmen är 100 % adrenalinstinn action.

Visst, tillhör du de människor som inte anser att Terminator 2 är den bästa actionrullen någonsin, som inte vet vilken film citatet “Been pushin too many pencils ey Dillon?” kommer ifrån eller inte vet att det bästa sättet att döda östtyskar på är att strypa dem med kedjor - se inte filmen.

Men alla ni andra, som längtar efter en god gammal hederlig 80-talsaction i nytappning - se Die Hard 4.0!

På måndag bär det av till biografen för att se den nya Transformersfilmen..

Idag avgår Tony Blair som premiärminister efter lite mer än 10 år på posten, vilket gör honom till efterkrigstidens näst längst sittande premiärminister (efter Margaret Thatcher), och han lämnar nu över till Gordon Brown som varit hans finansminister.

En myt som sprids om Blair från flera ledande borgerliga debattörer, bland annat Claes Arvidsson och Dick Erixon, är att Blair skulle vara något av en thatcherist och att han gjort upp med högskattepolitiken.

Visst är det i och för sig sant att Blair varit intelligent nog att inte återskapa en del av de värsta excesserna från tidigare Labour-styren. Som förstatligandet av vissa industrier, eller den 20%:liga inflationen eller bisarrt höga marginalskatter (innan Thatcher låg den högsta inkomstskatten på 83% och den högsta reavinstskatten på 98(!)%).

Men han har likafullt vridit Storbritannien starkt åt vänster, särskilt under de senaste 6 åren. Under den första mandatperioden, 1997-2001 var han rätt så försiktig och nöjde sig med att införa en minimilön och vissa andra arbetsmarknadsregleringar. Dock pressades de offentliga utgifternas andel av BNP ned från 41% till 39,5%. Men sen efter valet 2001 så bröt man med den mittenorienterade linjen.

Då beslöt han sig för att formligen ösa pengar över den offentliga sektorn. De offentliga utgifternas andel av BNP har som ett resultat ökat mycket kraftigt, till 44% i fjol. Detta innebär att de offentliga utgifternas andel av BNP faktiskt är högre än den var innan Thatcher.

Blair har med andra ord genomfört en betydande omvandling av Storbritannien i socialdemokratisk inriktning. Att han avstått från vissa av de värsta excesserna från tidigare Labour-styren tyder mer på att han har mer kompetenta ekonomer (som inser de extremt skadliga effekterna av förstatligande av företag, 20%:lig inflation och absurt höga marginalskatter) än att hans värderingar skulle vara mindre socialistiska än sina föregångares.

Som ett resultat av Blairs ökning av bördan från den offentliga sektorn på ekonomin har mycket riktigt också Storbritannien halkat efter tillväxtmässigt, tvärtemot Dick Erixons påstående att Storbritannien skulle ha Västeuropas mest dynamiska ekonomi. Storbritanniens tillväxt, som tidigare legat klart över det västeuropeiska snittet, ligger nu något under genomsnittet. Och då bygger ändå den brittiska tillväxten i hög grad på ohållbart hög kredittillväxt och ett oproportionerligt stort inflöde av östeuropeisk arbetskraft.

PJ Anders Linder kritiserar de borgerliga för att de inte längre agerar under namnet alliansen. Han menar att partiskillnaderna inte är viktiga och han har också i och för sig en poäng när han skriver:

“Hur många bryr sig om att fp eller kd går fram en procentenhet eller två ifall det sker till priset av att de rödgröna kommer tillbaka till makten?”

Detta skulle vara ännu mer sant än tidigare nu när feministen Mona är vid rodret och skulle införa ännu mer av de kvoteringar och genusprojekt som får alla sunda människor att vilja spy.

Samtidigt är dock kritiken i hög grad lite missriktad. De borgerliga har ju på intet vis slutat agera gemensamt, så alliansen är kvar i allt utom namnet. Den enda skillnaden är att alliansen numera kallas regeringen. Allianssamarbetet är idag liktydligt med regeringssamarbetet. Linder klagar över att allianshemsidan blivit en filial till regeringskansliet, men det beror ju alltså då på att regeringskansliet är var allianssamarbetet sker idag.

Att ha en separat alliansorganisering när man sitter i regeringsställning och organiserar allianssamarbetet där blir lite av att härma socialdemokraternas ohederliga framställande av sig själva förr i tiden av att vara i opposition samtidigt som man sitter i regeringen.

Och som framgår av Brännpunktssidan i Linders tidning idag finns det faktiskt skillnad mellan de borgerliga partierna. Vi ser där hur representanter från Folkpartiet attackerar den moderata majoriteten i Täby kommun för att vilja privatisera och sänka skatterna för mycket, eller med andra ord vara alltför liberala.

Jag är inte så insatt i de tekniska detaljerna i Täbys kommunpolitik. Om det är så som folkpartisterna framställer det att kommunen skänker bort skolor låter väl detta lite som en tveksam form av privatisering, iallafall om inte gåvan kan kompenseras av en förbindelse om lägre kommunala utgifter. Men i grunden bör inriktningen för ett liberalt parti vara att alla skolor ska vara privata. Moderaterna i Täby har därmed visat sig vara beredd att gå i en liberal riktning, medan folkpartiet återigen visat sig vara antiliberala.

Vidare säger folkpartisterna sig vara för skattesänkningar men bara om de inte “kräver nya nedskärningar, som utesluter viktiga satsningar på barn, unga och äldre och som kan äventyra Täbys ekonomi.”.

Men eftersom man potentiellt skulle kunna satsa hur mycket som helst på den kommunala verksamheten så utesluter den principen i praktiken alla skattesänkningar och öppnar tvärtom för kraftiga skattehöjningar. Att fungerande verksamheter skulle kräva den nuvarande extremt höga utgiftsnivån finns det inga som helst belägg för. I exempelvis Hongkong ligger den offentliga konsumtionsnivån på bara en dryg tredjedel av den svenska, men likafullt så har man mycket bra skolor och vård där.

Det finns stora utrymmen för skattesänkningar om man bara är beredd att effektivisera och använda sig av ökad privat finansiering. Ett liberalt parti borde eftersträva att gå i den riktningen. Återigen ser vi hur moderaterna i Täby har därmed visat sig vara beredd att gå i en liberal riktning, medan folkpartiet återigen visat sig vara antiliberala.

På DN:s kultursidor kan man läsa om Folkpartiets nya förslag till kulturprogram. Man skulle kanske kunna tro att ett parti med ordet “liberalerna” i namnet ville låta kulturen stå fri från staten, men om man är historielös nog att hoppas på det så blir man besviken.

Istället är det skattekrona efter skattekrona som skall pumpas in i vad nämnder av politiker beslutar är viktig kultur, eftersom kultur, enligt Cecilia Wikström, är en ideologisk fråga snarare än en pengafråga. Min ideologiska ryggrad säger mig snarare att det är djupt problematiskt att ta pengar från människor som för sin egen lön köper biljetter och resor till små hårdrocksfestivaler, för att ge dem till folk som vill gå på opera. Jag vill med det inte säga att all kultur är lika mycket värd, eller lika bra, utan bara att det inte finns något skäl att anta att politiker besitter en särskild förmåga att bedöma vad som är vad, och därtill att det — även om de kunde det — ändå inte skulle motivera offentliga utgifter. Om för få är beredda att betala för någon särskild kulturyttring, så får den fortleva som hobbyverksamhet. Och det är jag — med tanke på alla de små kulturfenomen som överlever utan minsta stöd från det offentliga, och utan att omnämnas i de större kulturbilagorna — övertygad om att de också skulle göra.

Skulle det vara trevligt med ett nytt operahus i Stockholm? Självfallet. Det vet vem som helst som suttit i timmar med benen tätt pressade mot stolsryggen framför. Men varför skall någon som hellre än att se på opera betalar närmare en tusenlapp för att se Bruce Springsteen finansiera även operahuset? Chefer på institutioner som idag är beroende av skattemedel skulle förstås upprört hävda att det vore omöjligt för dem att överleva utan de ofrivilliga bidragen, men om de blev av med skattepengarna tror jag att vi snabbt skulle se en rad entrepenörer kliva fram och samla in sponsringspengar och bidrag från folk som uppskattar vad de gör. Att vi inte ser det idag beror helt enkelt på att det inte finns tillräckliga drivkrafter för att försöka hitta dessa människor.

I slutändan finns det två intressanta frågor att besvara för den som intresserar sig för debatten. Är det moraliskt riktigt att använda skattepengar till att finansiera kultur som folk annars inte vill betala för? Blir kulturen bredare och av bättre kvalitet när den finansieras av det offentliga? Jag tror att svaret på båda frågorna är nej.

I gårdagens SvD är Göran Skytte riktigt rolig när han är något spydig mot forskare som plötsligt lämnar sina specialområden och, ehum, spårar ur lite:

En manlig ”biolog och genusvetare” från Centrum för genusvetenskap i Uppsala kommenterar slemsvampens 13 kön med följande ord: ”Det bryter ner hela vår föreställning om kön.”

Man tänker: Verkligen?

Biologgenusvetaren fortsätter med att fundera över varför inget gjort filmen Hyenakungen:

Hanar som är farliga och slår ihjäl ungar och slår ihjäl varann. De befäster, tror jag, en föreställning om manlighet och hanlighet. Men det funkar inte med hyenor, de funkar inte för oss. Man skulle kunna säga att de är queer. De passar inte in.

Ja, man skulle kunna säga att de är queer. Till slut tror jag faktiskt att forskaren är något på spåret; han menar att män blir fågelskådare och kvinnor vill studera fiskar eftersom det på de områdena finns de könsroller kvinnor respektiva män vill ha. Om den hypotesen är värd att ta på allvar vet jag inte. Men själva idén är inte dum, för den här genusbiologen ser utan tvekan vad han själv vill se. Det krävs en hel del god vilja för den som vill se att slemsvampens 13 kön bryter ner hela vår föreställning om kön. Och ordet queer har nog spelat ut sin funktion om “man kan säga” att hyenorna är queer.

Det charmiga lilla trollet Zanyar Adami underhöll i fredagens Gomorron Sverige. Då jämför han Sven Otto Littorin med Refat El Sayed och menar att Littorin klarar sig undan lätt. Detta tycker Adami är bevis för (surprise!) svensk rasism.

Zanyar Adami: Det beror på vem det är. När gamle Rosengren hade en massa skandaler så kom han alltid undan. Men det räckte med att Mona Sahlin kanske hade en Toblerone så blev det kaos. Så om du är kvinna - vad du har för bakgrund - om du är blatte så är det skillnad. Och vita män i kostym brukar komma undan med det mesta.

Carolin Dahlman: Det handlar väl inte om det!

Zanyar Adami: Jag tror att det handlar om det definitivt asså.

Vår arbetsmarknadsminister jämförs med en dömd brottsling. Mona Sahlins affärer handlade bara om en Toblerone. Och det svenska samhället är rasistiskt.

En helt vanligt midsommarafton på Sveriges Television.

Inget sommarjobb? Skär halsen av Salman Rushdie och få 1, 14 miljoner kronor av ett handelsmannaförbund i Pakistan (trevligt med företagare som engagerar sig i samhällsutvecklingen).

Och dagen.se rapporterar vidare:

Tidigare på torsdagen beslöt Pakistanska Ulamarådet, en sammanslutning av ett par tusen islamiska lärda, att förära al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin hederstiteln “saifullah”, Guds svärd. Beslutet var ett svar på att Rushdie ska få kalla sig sir Salman.

Tänk att ha det på visitkortet.