kulturrevolution.se

På DN:s kultursidor kan man läsa om Folkpartiets nya förslag till kulturprogram. Man skulle kanske kunna tro att ett parti med ordet ”liberalerna” i namnet ville låta kulturen stå fri från staten, men om man är historielös nog att hoppas på det så blir man besviken.

Istället är det skattekrona efter skattekrona som skall pumpas in i vad nämnder av politiker beslutar är viktig kultur, eftersom kultur, enligt Cecilia Wikström, är en ideologisk fråga snarare än en pengafråga. Min ideologiska ryggrad säger mig snarare att det är djupt problematiskt att ta pengar från människor som för sin egen lön köper biljetter och resor till små hårdrocksfestivaler, för att ge dem till folk som vill gå på opera. Jag vill med det inte säga att all kultur är lika mycket värd, eller lika bra, utan bara att det inte finns något skäl att anta att politiker besitter en särskild förmåga att bedöma vad som är vad, och därtill att det — även om de kunde det — ändå inte skulle motivera offentliga utgifter. Om för få är beredda att betala för någon särskild kulturyttring, så får den fortleva som hobbyverksamhet. Och det är jag — med tanke på alla de små kulturfenomen som överlever utan minsta stöd från det offentliga, och utan att omnämnas i de större kulturbilagorna — övertygad om att de också skulle göra.

Skulle det vara trevligt med ett nytt operahus i Stockholm? Självfallet. Det vet vem som helst som suttit i timmar med benen tätt pressade mot stolsryggen framför. Men varför skall någon som hellre än att se på opera betalar närmare en tusenlapp för att se Bruce Springsteen finansiera även operahuset? Chefer på institutioner som idag är beroende av skattemedel skulle förstås upprört hävda att det vore omöjligt för dem att överleva utan de ofrivilliga bidragen, men om de blev av med skattepengarna tror jag att vi snabbt skulle se en rad entrepenörer kliva fram och samla in sponsringspengar och bidrag från folk som uppskattar vad de gör. Att vi inte ser det idag beror helt enkelt på att det inte finns tillräckliga drivkrafter för att försöka hitta dessa människor.

I slutändan finns det två intressanta frågor att besvara för den som intresserar sig för debatten. Är det moraliskt riktigt att använda skattepengar till att finansiera kultur som folk annars inte vill betala för? Blir kulturen bredare och av bättre kvalitet när den finansieras av det offentliga? Jag tror att svaret på båda frågorna är nej.

Socialdemokraterna, den ”borgerliga” median och Tommy Möller är alla väldigt uppröda. Anklagelserna är att den borgerliga alliansen nu tydligen skall ha följt i socialdemokraternas fotspår och inrättat en svågerpolitik för tillsättningar av vissa positioner. Har jag missat något? Är Carl Bildt gift med Jonas Hafström?

Vänstern hävdar att utrikesministern känner den f.d. ambassadören i Thailand sedan tidigare. Det må vara så. Carl Bildt är Carl Bildt. Han känner alla. Om bekantskap med Carl Bildt skall vara anledning till att utesluta någon från poster kommer vi till slut att ha myndigheterna fyllda med människor från Poolia.

Att tillsättningen skulle ha skett i smyg är falskt. Enligt Carl Bildt blev både Mona Sahlin och Urban Ahlin informerade. Man kan ju tycka att om dessa ansåg att Jonas Hafström var så inkompetent att han inte passade till tjänsten skulle de säga det. Vad jag vet har de inte kommit med några sådana invändningar.

I själva verket var Jonas Hafström en av de få personer som kom helskinnade ur Katastrofkommissionens rapport. Han fick till och med beröm. Han presterade med andra ord bättre i en nationell krissituation än vad statsministern, utrikeministern och försvarsministern gjorde tillsammans. Vad sägs om att det är en tillräckligt kvalificerande merit för att göra honom lämplig som ambassadör i Washington?

En av de som blivit mest upprörda över alliansens utnämningspolitik är socialdemokraten och TV-licens-skolkaren Berit Andnor. Den stackars tanten måste redan ha glömt att den förra regeringen anställde hennes make, Bo Bylund, som generaldirektör till AMS med uppgiften att snygga till arbetslöshetssiffrorna inför valrörelsen. Det måste förstås även ha varit ett plus att vara gift med den sittande socialministern. Men vänstern vill få oss att tro att Bylund anställdes på grund av sina imponerande meriter. (Bosse kommer fixa arbetslösheten precis som han fixade Hallandsåsen!)

Det hade varit välkommet med lite perspektiv över det hela. Berit Andnor kan inte ge något exempel där den borgerliga alliansen missbrukat sin utnämningsmakt. Tvärtom har man gjort socialdemokraten Dan Eliasson till ny generaldirektör för Migrationsverket. Vad socialdemokraterna gjorde under sin regeringsperiod var att grovt missbruka utnämningsmakten genom att tillsätta lojala knähundar som från en aura av opartiskhet kunde använda skattebetalarnas pengar till att försvara regeringen. Bo Bylunds hemmasnickrade arbetslöshetssiffror var ett sådant exempel. Låt mig ge ett annat exempel: i januari 2005 försöker barnombudsmannen Lena Nyberg i en artikel på DN Debatt få den svenska median till att mörklägga bevakningen av tsunamikatastrofen. Anledningen? Undersökningar visar att barn är rädda för naturkatastrofer! Kaoset i Sydostasien, tillsammans med regeringens slapphet, var en av huvudanledningarna till sossarnas valförlust. Att barnombudsmannen Lena Nyberg (socialdemokrat förstås) då försöker mildra mediebevakningen genom att använda sig av barnen som försvar är skamligt.

I Dagens Nyheter kunde man för några dagar sedan läsa en debattartikel där statsvetaren Tommy Möller attackerar den borgerliga alliansens utnämningspolitik. Möller är dessvärre helt insnöad kring faktumet att den borgerliga alliansen har brutit ett vallöfte. Som om det skulle vara upprörande i sig. Det väsentliga är dock inte huruvida någon politiker brutit ett vallöfte eller ej, utan huruvida vallöftet var särskilt bra från början. Om alliansen hade gått till val på att man skulle koka ihjäl 300 000 spädbarn och sedan inte infriat löftet efter att man blivit vald – hade Tommy Möller då skrivit indignerade debattartiklar om ”helomvändningen” i bebiskokpolitiken? Förhoppningsvis inte.

Om det var tänkt att alliansens utnämningspolitik skulle göra sig av med politiska utnämningar så var det en urusel idé dömd att misslyckas. Jag älskar politiska utnämningar. Jag röstade på högeralliansen just för att jag ville se högerpolitik. Det betyder att jag vill se en generaldirektör på AMS som inte mörklägger arbetslöshet, en folkhälsominister som inte blir upphetsad av att beskatta drottningsylt, och en ambassadör i Brasilien som inte hatar män.

Man kunde inte finna samma sorts indignerade reaktioner i den ”borgerliga” median när alliansen stängde ner Djurskyddsmyndigheten. Är det någon som tror på allvar att detta inte var motiverat av politiska skäl? Självklart var det det. Högern tycker inte att det är särskilt farligt ifall levande fisk används som bete och är kritiska till att skattebetalarnas pengar skall gå till att motverka det medan vänstern tycker tvärtom. Om det är rätt att stänga ner myndigheter av politiska skäl måste man väl på basis av samma skäl kunna få byta ut personalen?

Socialdemokratin fick regera och forma Sverige i sextiofem av sjuttiofyra år. Under den tiden har de lagt beslag på median, myndigheterna, universiteten och biblioteken. Men borgerligheten får inte byta ut den svenske ambassadören i Paris förrän vänstern börjar tjuta om hur man själviskt utnyttjar utnämningsmakten.