kulturrevolution.se

Nej, reklam är det väl egentligen inte. Jag tänkte bara meddela att jag efter mycket krånglande nu placerat min personliga blogg på en adress där den kommer fortsätta vara.

Det går bra att titta in: Carl-Robert

Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin avger lagom till dagen före 1:a maj ett konkret löfte för att elda upp partiarbetarna: a-kassan ska höjas betydligt om sossarna vinner valet 2010. Hur det ska finansieras är det förstås knäpptyst om.

Att de skulle göra det var nog ganska givet. Med tanke på hur hårt och framgångsrikt de kampanjat mot regeringens sänkningar vore det konstigt om de inte skulle lova en återställare. Men de ekonomiska resonemangen som de använder som förevändning för återställaren är ju rent ut sagt skrattretande.

Exempelvis: “Arbetslöshet blir så hotfullt att det hämmar människors kreativitet och vilja att pröva något nytt, och därmed samhällsutvecklingen.”. Say WHAT? Om arbetslöshet blir hotfullt då kommer människor bli mindre kreativa? Försöker de säga att arbetslöshet är något kreativt? I grunden är det här är en variant av sossarnas valkampanjfloskel “trygga människor vågar”. Vågar göra vad, kan man fråga? En hög a-kassa gör på intet vis att folk blir mindre rädda för att göra produktiva insatser. Tvärtom, det enda en hög a-kassa gör folk mer benägna att våga är att förbli arbetslösa.

Eller detta: “Bakom förslagen ligger samma fördom som högern alltid har närt: att de arbetslösa är lata och ovilliga. Den enda drivkraft som moderaterna kan se är ekonomisk. Logiken är lika paradoxal som den är nyliberal: de mest utsatta antas prestera bättre ju fattigare de blir, medan det motsatta gäller för de förmögna - de behöver bli ännu rikare för att jobba mer och bidra till utvecklingen.”. Men snälla nån. Här är det inte frågan om något inkomsteffektövervägande, utan om att stärka incitamenten för produktiva insatser, och det är något som såväl sänkt a-kassa som sänkt skatt innebär. Man kan fråga sig om detta stycke innebär att Mona är så dum som hon ofta anklagats för eller om hon bara är ohederlig.

Just ohederlighet är dock den slutsats man dras åt när de påstår att regeringen sänkte skatterna med 65 miljarder vid årsskiftet. Något som tyvärr inte alls är sant ens brutto, än mindre netto.

I övrigt är artikeln hopplöst förvirrad där floskler blandas med motsägelser där de på vissa ställen formellt talar om vikten av att alla arbetar och att de som förlorar arbetet så snart som möjligt ska återgå till det-för att i nästa stycke motsätta sig att arbetslösa pressas ta de jobb som finns och som kan skapas genom den nedåtpress på lägstalönerna en sänkt a-kassa innebär.

Örebro tingsrätt har nu dömt Örebro universitet till att betala skadestånd till tre kvinnor som utestängts från en utbildning enbart för att de var kvinnor. Ett solklart fall av illegitim könsdiskriminering, med andra ord. Fast det lustiga är att den här sortens könsdiskriminering är något som feminister är för, i “jämställdhetens” namn. Vilket åter bekräftar att feminismen inte är ute efter kvinnors bästa, utan sin egalitära dogm om att könen måste förmås att få lika beteende på statistisk aggregerad nivå.

Opinionsmätningar är förstås något som bör tas en nypa salt, minst. Särskilt då enskilda opinionsmätningar. Men när opinionsmätningarna alla visar samma sak så kan man ändå vara hyfsat säker på att det gemensamma mönstret nog stämmer. Och så gott som alla opinionsmätningar visar att regeringen tappat kraftigt i opinionen efter valet och att socialdemokraterna vunnit.

Många politiska bedömare är förbryllade av detta. Trots allt har faktiskt denna regering varit mer nitisk än någon annan på att till punkt och pricka genomföra den politik de öppet utannonserade före valet. Och ekonomin har varit fortsatt väldigt stark. Därför finns ingen objektiv anledning för någon att känna sig besviken eller lurad. Så varför har de då tappat så många väljare?

Nu är det nästan 3½ år till nästa val och som vi nu sett det senaste halvåret så svänger opinionen snabbt så därför kanske det inte finns någon större anledning att oroa sig över att siffrorna är låga nu. Men det är dock av visst intresse att förstå varför omsvängningen har skett för att se vilka utsikterna är för att det svänger tillbaka och vad som eventuellt kan göras för att säkerställa att det sker.

En anledning tror jag är att många ville ha regeringsskifte-för regeringsskiftets eget skull. Som en bekant till mig uttryckte “oavsett vilken politisk inriktning man nu har så måste man medge att det är sunt med regeringsskiften då och då”. Säkert tänkte en och annan i grunden socialdemokratisk väljare så och röstade därför på ett borgerligt parti. Men nu när omväxlingen skett så kan man dock i nästa val återgå till sitt grundparti.

Det andra är att sossarna och facket varit mycket skickligare på att bedriva opinion än de borgerliga-framförallt i frågan om a-kassan men i mindre grad även i frågan om t.ex. privatiseringen av statliga företag.

Det tredje tror jag är att alltfler började under fjolårets sista kvartal -dvs efter valet men före regeringens åtgärder trätt i kraft- märka av den kraftiga konjunkturuppgången förra året. Och det innebär att de inte ger regeringens reformer äran av den nuvarande sysselsättningsökningen. Och dessutom, tvärtemot Anders Borgs teori att det är lättast att genomföra strukturreformer under en stark konjunktur tror jag det är tvärtom. De flesta resonerar nog i termer av “if it ain’t broke-don’t fix it”. Dvs om det till synes går bra för socialdemokratisk politik då kommer de inte att se någon anledning att genomföra marknadsliberala strukturreformer.

En fjärde anledning är att Mona Sahlin framstår som mer sympatisk än den arroganta och maktfullkomliga pampen Göran Persson. Å andra sidan så framstår Mona som mindre intelligent än Göran, vilket ökar möjligheten att S gör ordentliga tabbar.

Den första faktorn lär nog bestå och om möjligt bli starkare till nästa val. Den andra är det mer osäkert hur det blir. Där går det dock att göra skillnad om de borgerliga partierna också ser till att avsätta lite av sin energi till opinionsbildning. Den tredje faktorn är mer ödesdiger. Då folk har klart minne av att konjunkturuppgången startade innan regeringens åtgärder sattes i kraft så kommer den få svårt att ta åt sig äran åt kommande sysselsättningsökning. Däremot kan vi vara säkra på att en eventuell konjunkturnedgång under 2009 eller 2010 kommer att skyllas på regeringen. Samtidigt gör den stora strömmen av flyktingar och anhöriginvandrare -särskilt då från Irak-  det svårt att minska det invandrarrelaterade utanförskapet, vilket gör att ett sverigedemokratiskt inträde i riksdagen 2010 framstår som nästan oundvikligt. SD lär nog i hög grad ta väljare från S, men de lär även ta över en hel del borgerliga väljare, framförallt från M och Kd.

Den fjärde faktorn kan som jag indikerade vändas till de borgerligas fördel om exempelvis Mona gör ordentliga misstag som att driva kvoterad föräldraförsäkring. Men problemet är att de borgerliga i denna säkra vinnarfråga inte har självförtroende nog att driva en valfrihetslinje på grund av Anders Borgs och Folkpartiets feminism. Istället kommer man med idiotförslag som “jämställdhetsbonus” där man i praktiken profilerar sig som samma slags klåfingriga feminister som Mona.

Allt detta gör att utsikterna för en fortsatt borgerlig majoritet i riksdagsvalet 2010 nog är ganska dåliga. Det troliga utfallet blir då endera en vänstermajoritet eller en situation där SD är vågmästare och varken de borgerliga eller rödgröna har majoritet. Då SD anses klart mindre rumsrent än Ny Demokrati är det svårt att se att det på motsvarande sätt som 1991 skulle bli en borgerlig regering med SD som stödparti. Istället blir det då någon form av blocköverskridande koalitionsregering med låt säga S+Mp+Fp eller något liknande.

Trots att det franska presidentvalet står mellan en förvisso knappast optimal Sarkozy, som ändå vill ta några steg åt rätt håll, och socialisten Royal tycks svenska borgerliga journalister ha svårt att ta ställning. Kanske är det lämpligt att lyfta fram några av höjdpunkterna i Royals program.

• Höjd minimilön till €1500 i månaden. Stackars arbetslösa.
• Företagsskatt som beror på hur stor andel av vinsten som delas ut till aktieägare — ju större andel desto högre skatt. Det lär inte göra tillgången till kapital för nya företag särskilt stor.
• Räntefria lån på upp till €10 000 till unga. Frågan är hur mycket, även utöver inflationen, som blir direkta bidrag — särskilt med tanke på ovanstående reformer.
• Pristak på banktjänster. En åtgärd med utmärkt historiskt facit…

Förutom dessa tillväxtfientliga godsaker innehåller hennes politiska program en stor rad utgiftsökningar, kombinerade med löften om frysta skattenivåer samtidigt som budgetunderskottet skall minskas. Man kan ju tycka att hennes stöd bland borgerliga svenskar borde vara relativt begränsat…

Statsminister Fredrik Reinfeldt har efter en resa i Nederländerna i nederländska medier uttryckt stöd för den konstitutionskritiska linjen som bland annat stöds av just Nederländerna med också Tjeckien. Istället för det skämt till förslag som Angela Merkel kommit med, där man helt enkelt tar bort laddade ord från konstitutionen, så uttrycker statsminister sitt stöd för en ny, mycket mer bantad och slimmad konstitution.

Känner möjligen Raj-Raj av de EU-kritiska vindarna inom borgerligheten?

• Europa-Nytt
• Dutch News 

Vi är jätteglada över att Kulturrevolution har så många läsare som dessutom lägger ned tid på att kommentera våra artiklar. Men det kan vara på sin plats att påminna om att vi har vissa kommentarsregler. Skriv ut ditt riktiga namn. Håll dig ifrån att vara onödigt otrevlig (självfallet kan det vara trevligt med bitande sarkasm). Om du går i motargumentation - försök hänvisa till fakta. Kommentarer som inte syftar till annat än att vara nedlåtande oreringar tas bort.

EDIT: Personer som enbart ägnar sig åt okvädesord och inte har namn som hänvisar till en riktig blogg eller sina riktiga namn - deras inlägg kommer att redigeras. Inlägg med okvädesord utan sakligt innehåll censureras.

Nu är Bo Rothstein, vänstermannen som uttrycker feministiska åsikter men ändå ibland räknas som antifeminist eftersom han grälar med vissa ledande feminister, arg. Han anklagar DN:s reporter Maria Gunther Axelsson för att ha skrivit en artikel baserad på information från honom utan att ange att det var från honom informationen kom. Men som vår främste kommentator, Tino, påpekade är det dock inte något Rothstein borde varit stolt över.

Då jag till skillnad från vissa andra som kommenterar här gillar att ha bra koll på de saker jag uttalar mig om och då jag var lite lätt upptagen just den dagen den publicerades avstod jag från att då kommentera artikeln i fråga.

Det var dock uppenbart direkt när jag läste det att den där Janet Hyde inte var en hederlig forskare när hon jämförde asiatiska flickor med amerikanska pojkar. Detta då asiatiska länder sedan länge ligger väldigt högt upp i internationella jämförelser, medan amerikanska elever ligger relativt lågt. Allt det visar är att kulturella skillnader är viktiga inte att könsskillnader är oviktiga.

Eller hennes avfärdande av könsskillnader med argumentet att två personer av samma kön kan sklija sig mer än vad könen i genomsnitt skiljer sig. Visst är naturligtvis skillnaden i låt sig hur snabbt män och kvinnor springer långt mindre än skillnaden inom könen, men det förändrar inte att världens snabbaste kvinnor springer 100 meter en sekund långsammare än världens snabbaste män. Och väl värt att notera, om nu detta skulle göra skillnaderna overkliga, då innebär det ju också att könsskillnaderna i inkomst inte är verkliga. Bara den kvinnliga fördelen i inkomst inom det forna statsministerparet är avsevärt större än det manliga övertaget i medelinkomst jämfört med kvinnor.

Lika oseriöst är påståendet att skillnaderna inom fysisk aggresivitet inte skulle vara stor eftersom 95% av männen aldrig slår någon. Att det sedan är så att män är överrepresenterade med en faktor på 10 tycks inte spela någon roll för det omdömet.

Sen så försöker den där Maria Gunther Axelsson göra sig själv till vetenskapsteoretisk expert när hon skriver “Janet Shibley Hydes resultat är en sammanställning av så kallade metaanalyser (alltså kombinationer av flera studier), och därför betydligt mer pålitligt än andra, mindre undersökningar. En enskild studie kan innehålla fel och stora osäkerheter - frågorna kan vara olyckligt formulerade, eller forskarna kan ha intervjuat för få personer eller valt ut dem på ett olämpligt sätt. Men när den kombineras med flera andra undersökningar blir felen inte avgörande för resultatet. Ännu viktigare är att forskarna får tillgång till enormt stora datamängder: intervjuer eller test med hundratusentals personer eller ännu fler.”

Hade hon förstått sig på vetenskapsteori så hade hon vetat att så enkelt är det faktiskt inte. För det första förutsätter det att fel i undersökningar är spridda åt båda hållen, vilket är långtifrån givet. För det andra förutsätter det att man gjort en korrekt avgränsning av vilka studier som ska ingå och hur resultaten ska sammanställas. Med andra ord, vid metastudier finns samma risk för felaktigt urval och tolkning som det finns i de enskilda studier som ingår. Att ta upp det på en högre nivå kan skapa minst lika många problem som det löser.

Det är lite väl omständigt för mig att kolla upp alla de data som Janet Hyde har använt, men en snabb analys av en av hennes metaanalyser visar mycket riktigt att hon använder sig av missvisande sammanställningar, något som för övrigt också tydligt illustrerar varför metaanalyser kan vara missvisande. Hon noterar nämligen att könsskillnaderna inom de flesta områden är små för barn och att de blir som störst för tonåringar och yngre vuxna. Hon slår då i sina metaanalyser ihop resultaten för alla åldrar och hävdar sedan i sina kommentarer att åldersfluktuationerna talar emot “olikhetshypotesen”. Men i själva verket är det naturligtvis tvärtom. Då hormonskillnaderna mellan könen är som störst just för tonåringar och yngre vuxna är det faktum att könsskillnaderna är som störst då precis vad vi som framför vad hon kallar “olikhetshypotesen” förväntade oss. Och det faktum att hon slår ihop alla åldrar gör att skillnaderna under de mest relevanta åldersperioderna klart underskattas i hennes metaanalyser.

Samtidigt bör det noteras att även Hyde med sin missvisande metodologi hittat signifikanta könsskillnader i spatial och verbal förmåga (något som Maria Gunther Axelsson förtiger). De är inte dramatiska bland annat på grund av vad som nämns i föregående stycke, men högst signifikanta. Och hon utelämnar talande nog en av de mest markanta och viktiga skillnaderna, nämligen den i omvårdande beteende mellan mödrar och fäder. Inte heller gör hon någon studie över den viktiga skillnaderna i variabilitet inom könen (som är större för män än för kvinnor, vilket innebär att skillnaden i ledande positioner blir större än vad medelskillnader antyder).

Kort sagt, Janet Hyde är en forskare som använder en missvisande metodologi, kommer med missvisande exempel och som utelämnar vissa av de områden där skillnaderna är störst. DN har skämt ut sig genom att okritiskt svälja hennes påståenden. Att Bo Rothstein avslöjar att det var han som tipsade dem om Janet Hyde innebär att både hans eget och DN:s och Maria Gunther Axelssons anseende försämras ytterligare.

Sveriges Radio hittar tillbaka till de gamla fina orden och utnämner presidentkandidaten Nicholas Sarkozy till “högermannen”.

Det positiva med det franska presidentvalet är att det blir helt tydligt att det inte finns någon svensk höger. Dagens Nyheter tar indirekt ställning för Royal i en ledare som framstår som rent dravel i och med att Sarkozy leder i opinionsmätningarna och i stort sett alla internationella bedömare är överens om att han har ett litet övertag inför andra omgången. Ja, till och med Wolfgang Hansson medger det(!).

Expressen går motvilligt med på att Sarko är lite mindre dålig än Royal, men svajar betänkligt. Egentligen verkar de bara helt passerade, nedslagna av sin egen ideologis frånvaro i politiken.

Även SvD kliver av den politiska scenen. Det finns helt enkelt inga politiker som faller ledarskribenterna på läppen.

Sarkozy har presenterat det bästa politiska program Frankrike sett sen… ja, jag vet inte när. Han är tydligt kulturkonservativ, tar tag i sociala problem och etniska motsättningar, och intar en ekonomisk position som i och för sig inte är tillräckligt frihetlig, men ändå är mindre dålig än vad den franska högern brukar vara. Det är oroväckande att svenska politiska skribenter som ska föreställa borgerliga är så totalt fångade i liberalismen att de inte ens kan förmå sätta sig in i det franska presidentvalet. Det är inte Frankrike som är det konstigaste landet, det är Sverige.

Kanske är Johan Tralau något på spåret i gårdagens Expressen.

Uppdatering: Bra länk för den som gillar opinionsundersökningar och valstatistik.

Få saker har vållat regeringen så stora bekymmer som a-kassan. Bråket kring den är en huvudanledning till varför opinionssiffrorna dalat. Sossarna och LO har skickligt riktat fokus mot den höjda a-kasseavgiften och den sänkta ersättningen och inte det förvärvsavdrag som det finansierat. Många borgerliga har suckat över det faktum att vänstern som varit så noggran med att kalla det för en “försäkring inte bidrag” nu är så arga över att a-kassan blir mer försäkringslik.

För bidrag är det som a-kassan i sin nuvarande utformning är, vänsterns och Folkpartiet antilliberalernas insisterande om att det inte är det till trots. Med samma logik som man använder för att kalla a-kassan “försäkring” skulle man kunna kalla vilka bidrag och skattesubventionerade tjänster som helst för försäkring, vars premie x% av en viss skatt sägs vara.

Det vore dock bra om a-kassan skulle kunna göras till en riktig försäkring i samma bemärkelse som olika marknadsbaserade försäkringar idag är. Då skulle de snedvridningar som dagens a-kassa skapar kraftigt kunna begränsas. Vad skulle krävas för att det ska bli en riktig försäkring? Det är helt enkelt att det måste bli fullt frivilligfinansierad. En separation av stat och a-kassa, så att säga. Där har regeringen delvis tagit ett steg -låt vara otillräckligt- samtidigt som man dock tyvärr också förbereder ett steg bakåt.

Med fullt frivilligfinansierad menas dels att medlemskap ska förbli helt frivilligt och dels att skattesubventioneringen måste helt dras in. Så länge den första punkten inte uppfylls kan den inte anses vara en försäkring för om folk tvingas vara med så innebär det att de tvingas delta i något de upplever ger dem negativt värde, eftersom de kanske inte upplever det som någon risk att bli arbetslösa. Vilket gör avgifterna till en skatt för dem vilket sedan då i praktiken utfördelas som bidrag.

Detta lär även sätta press på a-kassorna att stävja överutnyttjande och fusk. För om får mycket betalas ut till vissa så kommer avgifterna bli för höga vilket innebär att många kommer att lämna denna a-kassa och gå till en konkurrent eller helt stå utan. Samtidigt lär ersättningsnivåerna hållas nere ordentligt, särskilt då efter en längre tids arbetslöshet då låga ersättningsnivåer är effektivare än de administrativa krav som Lars Leijonborg och de andra i Folkpartiet antiliberalerna brukar förorda (Krav på att ta jobb man inte vill ta kan lätt neutraliseras genom att man vid anställningsintervjuer är brutalt ärlig om att det är bara för a-kassekravet som man söker jobbet. Med låga ersättningsnivåer skapas däremot en genuin vilja att ta jobbet).På så sätt kommer konkurrensen och marknadsmekanismerna bidra till att arbetslinjen upprätthålls.

Ett argument för obligatoriskt medlemskap är att om de ändå blir arbetslösa kommer de belasta den offentliga sektorn via socialbidrag. Men den naturliga lösningen på det vore snarare att isåfall inte bevilja något socialbidrag om de inte kan komma med motprestationer av motsvarande värde. Eller om det upplevs för “hårt” så kan man för dessa ha en “socialbidragsavgift” där de betalar in skatt för att de sedan då kan vara berättigade till socialbidragsnormen, men inte mer.
Jämför med den obligatoriska begravningsskatten som vi som lämnat Svenska kyrkan betalar.

Kanske ännu viktigare är att skattesubventionen måste bort. Så länge det är så att a-kassan betalar ut mer än de får in i avgifter är och förblir det ett bidragssystem. Genom att dra in skattesubventionerna skulle det för de flesta a-kassor innebära kraftigt höjda avgifter och/eller sänkta ersättningar. Dock inte för alla. För en del akademikers a-kassor är redan självfinansierade eftersom de har en så låg arbetslöshet. Och här finns en stark poäng. Genom att slopa skattesubventionen så får medlemmarna av ett fack betala det fulla priset om de driver igenom för höga löneökningar och därmed driver upp arbetslöshet. Detta genom att de som blir arbetslösa troligen får lägre ersättning och/eller genom att de som behåller arbetet får betala högre avgifter. Idag smetas kostnaden ut på det breda kollektivet skattebetalre. Båda effekterna kommer att ha en avskräckande effekt på den typen av oansvariga löneavtal som Handels och en del andra slutit där lönerna i allmänhet och minimilönerna i synnerhet höjts för mycket.

Genom en fullt frivilligfinansierad a-kassa så skulle Sverige bli friare samtidigt som svensk ekonomi skulle fungera bättre. Synd att regeringen inte vill göra det utan istället genomför förändringar som endera visserligen går i rätt riktning men inte tillräckligt långt, eller till och med går i fel riktning samtidigt som man tillåter sossarna vrida frågan så att det blir en opinionsmässig katastrof.