Seriehjältar och filosofi mars 31, 2007
Posted by Sebastian Weil in Kulturkritik, Litteratur.trackback
Vem har inte läst en serietidning? Väldigt få personer. Därför är det intressant att så få är bekanta med att många serietidningar ofta vilar på politik och filosofi. Själv kommer jag ihåg när jag som liten läste Bamse där mittuppslaget förklarade varför man skulle betala skatt. Skaparen, och kommunisten, Rune Andreassons budskap var tydligt.
Det som fastnade mest var dock den utmärkte Don Rosas varsamma behandling av Joakim von Ankas uppväxt. Rosa var, om jag inte missminner mig, en av de få Disneytecknare som fått stoltsera med sitt eget namn – försök hitta tecknaren och författarens namn i dagens Kalle Anka om ni kan. [Kulturrevolutions läsare, som är väl bevandrade inom högkulturen, har påpekat att Disney inte längre tillämpar denna policy utan numer tillåter författare och tecknare att ha med sina namn.]
I sina serier beskriver Rosa hur Joakim växer upp som fattigt barn i industrialismens Skottland och om hur han tjänar sin första peng – genom eget hederligt arbete. Man får sedan följa Joakims resa över atlanten till USA där han senare kommer att bli världens rikaste anka. För Joakim är dock pengarna i sig oviktiga. Anledningen till att han samlar dem i sitt kassavalv är för att varje enskild peng symboliserar någonting. De symboliserar hans arbete, hans uppoffringar samt de äventyr han varit med om. I serien vävs tydliga liberala budskap in.
En annan av mina favoriter är Modesty Blaise som skapades på 50-talet av Peter O’Donnel. Redan på 50-talet fick vi se en stark och självständig kvinna som byggt upp en egen förmögenhet. Den manlige huvudkaraktären, Willie Garvin, var hennes följeslagare och de har ett helt platoniskt förhållande.
Men de tydligaste filosofiska inslagen finner vi dock hos skaparen av Spider-Man – Steve Ditko. Ditko skapade till och med två tydligt liberala och objektivistiska seriekaraktärer – Mr. A (från A=A) och The Question. För att citera Wikipedia:
Mr. A is one of the clearest examples of Ditko’s belief in Ayn Rand’s Objectivism. Typical stories will have one character convince him or herself that doing just a few illegal acts to get ahead in life will not make him or her a bad person. This character’s crimes escalate when they must either take action to cover their previous misdeeds or are now too closely tied to more dangerous criminals to simply walk away. The stories invariably end with Mr. A confronting the criminals and telling them that they are all guilty, including the character who had wished to remain good. A staple for most stories involves this character trying to justify his or her immoral actions to both others and him or herself, blaming things such as environment and society rather than taking responsibility…
Detractors have said that Mr. A is an unfeeling character who offers no remorse or mercy to criminals. In the stories themselves Mr. A says that he feels only for the innocent and victimized. His brand of justice might seem harsh to some, but on the other hand his punishments for criminals arguably fit the crimes they committed. People who commit ”just one crime”, such as accepting dirty money are turned over to authorities to stand trial for what they have done. Mr. A refuses to overlook their transgressions, even if they profess they will be good from then on. Killers and would-be-killers generally find themselves in situations where they need Mr. A’s assistance to save them, but since they had no respect for innocent lives then he offers no aid for their guilty ones. It is only when an innocent life is directly threatened that Mr. A will kill, and when he does so it is without remorse.
Serietidningarna är fulla av hjältar och förebilder för våra ungdomar och barn. Och det är inte utan nostalgi som jag ibland tar fram en serietidning och läser den.
Underskatta inte serietidningarnas filosofiska budskap och de intryck dessa gör.
”försök hitta tecknaren och författarens namn i dagens Kalle Anka om ni kan.”
Lätt. Längst ner på varje ny series första sida, där hittar du alla uppgifter du vill ha. Värre är det med serier från 90-talet och bakåt.
Inte för att vara den som är den, men din trovärdighet dök just rätt mycket
”försök hitta tecknaren och författarens namn i dagens Kalle Anka om ni kan”
Längst ner på sidan?
SW skrev: ”försök hitta tecknaren och författarens namn i dagens Kalle Anka om ni kan.”
Det där har ändrats. Nu skriver tidningen Kalle Anka med stolthet ut dessa namn, man lyfter fram och presenterar ibland klassiska tecknare och författare, och man stöder den ”Disneyana” som uppstått. SÅ var det i alla fall för en 4-5 år sedan när min son läste K.A.
Carl Barks var ju förövrigt ganska konservativ, trodde starkt på kapitalismen och ogillade marxismen.
Kul ironi. Du har en hjälte som säger att om man slår sig i lag med brottslingar går det alltid åt pipan och en annan som byggt upp sin förmögenhet genom att leda ett brottssyndikat.
Se där. Har inte läst Kalle anka på säkert 10-15 år. Kommer iaf. ihåg att de var stenhårda på att inte låta författaren och tecknaren ha med sig sina namn. T.ex. ville de inte ens att Carl Barks skulle avslöja att hans fru hjälpte honom måla mynten i Joakims pengavalv.
Nå vad är då att säga om våra mest folkkära, svenska seriehäften?
Sådana som Lilla Fridolf, 91:an Karlsson, Kronblom och August och Lotta. De rör sig dessutom i en tid som ligger bakom oss. Är det det typiskt svenska som landsbygd, folkhem, det kända och normala, som tilltalar läsarna? Kort sagt Sverige som vi kände det på 60-talet eller tidigare. Är det längtan efter den typen av samhälle i motsats till dagen globaliserade och multikulturella ideal som får så många svenskar, även från sena generationer, att läsa dessa serier.
Överheten har alltid velat lära oss vad som är nyttigt att läsa. På 70-talet var inte Biggles-böckerna och liknande alster välkomna på biblioteken, ty de ansågs förhärliga imperialism och rasism. Att de var dålig litteratur var främst ett svepskäl. Kitty-böcker, och liknande för tjejer, det konserverade könsroller och skulle in i giftskåpet. Biblioteken var uppfostringsanstalter och inte serviceställen där kunden fick vad den önskade, som de såg det.
Utifrån de åsikter vi idag alla borde hysa för att vara makteliten till lags; borde inte de nämnda serierna placeras i karantän eftersom de får oss att drömma oss bort från deras nya sköna värld?
När det gäller serietidningar och politik/filosofi så torde Silversurfaren möter Galactus vara ett av de främsta exemplen någonsin
Får nog säga att de serier du nämner, förutom då Spiderman, är precis som Lilla Fridolf och 91:an Karlsson fast i sin tid. Modesty Blaise tecknas inte längre och jag gissar att Kalle Anka aldrig kommer att ta upp dagens problem… (Men sen så läser jag normalt inte längre serier förrutom i dagstidningarna (samma tidlöshet där också)…)
Jämför då med tex Captain America, som verkligen har tagit upp det som händer just nu i världen.
Och honom tog de precis kål på…
http://en.wikipedia.org/wiki/Captain_America
Hej!
Är sedan barnsben ett troget, nästan tvångsmässigt, Spider-man-fan. Att Steve Ditko var objektivist var nyheter för mig, och jag undrar om du ser något sådant avspeglas i Spider-man.Givetvis kan man dra paralleller till citatet rörande mr A i själva Spider-mans skapelse, han gjorde ett litet fel när han struntade i att stoppa en tjuv, och konsekvenserna blev oerhört stora: samme tjuv mördade hans farbor.
Själv har jag många gånger funderat över var man kan förmoda att denne hjältarnas hjälte själv befinner sig på den politiska skalan. Jag vill minnas en diskussion kring detta för några år sedan på forumet comicboards.com – ett suveränt forum för alla som är intresserade av amerikanska serier i alla färger och former – men jag kommer inte ihåg om man kom fram till någonting av värde innan Goodwins lag slog in.
Att Spider-man aldrig anser att det är rätt att döda får mig att förmoda att han inte hör till den hårdaste högerfalangen i alla fall. Jag kan känna en motvillig fascination för superhjältar som ett slags självpåtagna frälsare, övermänniskor som anser att deras krafter ger dem rätt att blanda sig i andra människors liv, lite såsom de betraktas i bland annat Watchmen. Ett slags neokonservatism kanske, men jag tycker att denna är ganska svår att placera på en vanlig vänster-högerskala, och har lite svårt att förhålla mig till den i verkliga livet, precis som jag har svårt att komma fram till vad jag egentligen skulle tycka om dessa hjältar om de existerade i verkliga livet.
Mvh
Niklas Elert
germaniablogg.wordpress.com
Tyvärr tror jag att man får anstränga sig väl mycket för att få fram några djupare ideologiska budskap i Spider-Man. Ditko,som ju mycket tydligt pekar på att det inte finns moraliska gråzoner i t.ex. Mr. A och The Question framställer ju t.ex. brottslingen Sandman mycket sympatisk i Spider-Man. Sandman börjar ju som brottsling men ”mjuknar” ju sedan upp och kommer att slåss mot Sinister Syndicate (herregud att jag kommer ihåg detta!) då han hjälper Spider
-Man och Silver Sable.
Hm, ja Sandman blev ju medlem av Avengers ett tag till och med under början av nittiotalet. Dock är detta knappast Ditkos verk, han lämnade serien efter en dispyt med medkreatören Stan Lee efter nummer 38 av amerikanska Amazing Spider-man (ca 1967), och har mig veterligen inte haft något med serien att göra sedan dess. Om jag minns Sinister Syndicate-historien du nämner rätt var den tecknad av Ron Frenz och skriven av… Tom DeFalco? Jag tror att Ditko i någon av de få intervjuer som gjorts med honom sedan han hoppade av Spider-man sagt att om han fått bestämma skulle Spider-man aldrig ha åldrats bortom tonåren, med motiveringen att det enbart är då man har rätt att begå misstag, ungefär.
Niklas Elert