kulturrevolution.se

Vem har inte läst en serietidning? Väldigt få personer. Därför är det intressant att så få är bekanta med att många serietidningar ofta vilar på politik och filosofi. Själv kommer jag ihåg när jag som liten läste Bamse där mittuppslaget förklarade varför man skulle betala skatt. Skaparen, och kommunisten, Rune Andreassons budskap var tydligt.

Det som fastnade mest var dock den utmärkte Don Rosas varsamma behandling av Joakim von Ankas uppväxt. Rosa var, om jag inte missminner mig, en av de få Disneytecknare som fått stoltsera med sitt eget namn - försök hitta tecknaren och författarens namn i dagens Kalle Anka om ni kan. [Kulturrevolutions läsare, som är väl bevandrade inom högkulturen, har påpekat att Disney inte längre tillämpar denna policy utan numer tillåter författare och tecknare att ha med sina namn.]

I sina serier beskriver Rosa hur Joakim växer upp som fattigt barn i industrialismens Skottland och om hur han tjänar sin första peng - genom eget hederligt arbete. Man får sedan följa Joakims resa över atlanten till USA där han senare kommer att bli världens rikaste anka. För Joakim är dock pengarna i sig oviktiga. Anledningen till att han samlar dem i sitt kassavalv är för att varje enskild peng symboliserar någonting. De symboliserar hans arbete, hans uppoffringar samt de äventyr han varit med om. I serien vävs tydliga liberala budskap in.

En annan av mina favoriter är Modesty Blaise som skapades på 50-talet av Peter O’Donnel. Redan på 50-talet fick vi se en stark och självständig kvinna som byggt upp en egen förmögenhet. Den manlige huvudkaraktären, Willie Garvin, var hennes följeslagare och de har ett helt platoniskt förhållande.

Men de tydligaste filosofiska inslagen finner vi dock hos skaparen av Spider-Man - Steve Ditko. Ditko skapade till och med två tydligt liberala och objektivistiska seriekaraktärer - Mr. A (från A=A) och The Question. För att citera Wikipedia:

Mr. A is one of the clearest examples of Ditko’s belief in Ayn Rand’s Objectivism. Typical stories will have one character convince him or herself that doing just a few illegal acts to get ahead in life will not make him or her a bad person. This character’s crimes escalate when they must either take action to cover their previous misdeeds or are now too closely tied to more dangerous criminals to simply walk away. The stories invariably end with Mr. A confronting the criminals and telling them that they are all guilty, including the character who had wished to remain good. A staple for most stories involves this character trying to justify his or her immoral actions to both others and him or herself, blaming things such as environment and society rather than taking responsibility…

Detractors have said that Mr. A is an unfeeling character who offers no remorse or mercy to criminals. In the stories themselves Mr. A says that he feels only for the innocent and victimized. His brand of justice might seem harsh to some, but on the other hand his punishments for criminals arguably fit the crimes they committed. People who commit “just one crime”, such as accepting dirty money are turned over to authorities to stand trial for what they have done. Mr. A refuses to overlook their transgressions, even if they profess they will be good from then on. Killers and would-be-killers generally find themselves in situations where they need Mr. A’s assistance to save them, but since they had no respect for innocent lives then he offers no aid for their guilty ones. It is only when an innocent life is directly threatened that Mr. A will kill, and when he does so it is without remorse.

Serietidningarna är fulla av hjältar och förebilder för våra ungdomar och barn. Och det är inte utan nostalgi som jag ibland tar fram en serietidning och läser den.

Underskatta inte serietidningarnas filosofiska budskap och de intryck dessa gör.

Jag har alltid varit mer negativ än de flesta inom den svenska högern till Irakkriget. Jag såg aldrig Saddam Hussein som något realistiskt hot, och jag är mer övertygad än någonsin om att denna bedömning var rätt. Jag har inte heller något till övers för den neokonservativa idén att vi ska uppoffra oss för att försöka ge frihet åt folk som -för att citera Ayn Rand- aldrig haft frihet, inte sökt det och, tydligen (med tanke på att såväl shiiter som sunniter röstar för islamistiska partier av respektive variant), inte vill ha det.

Däremot måste man vara beredd att försvara sig mot verkliga hot. Och där framstår Iran som ett mycket verkligare hot än vad Saddam var. Medan Saddams regim var övervakad, regelbundet flygbombad, isolerad, utsvulten och därmed i stort sett kastrerad som hot så är mullorna i Iran starkare än någonsin efter det att oljeintäkterna slår nya rekord (bland annat pga den geopolitiska riskpremie som deras agerande skapar), Israel förödmjukats av Irans proxyarmé Hizbollah och den regionala rivalen Saddam Hussein blivit utbytt mot (demokratiskt valda) Iranvänliga shiafundamentalistiska partier som Iraks härskare. En USA-installerad irakisk regering som öppet prisat Irans regering som varandes “vis”. Och efter det får man nog säga fiaskobetonade militära äventyret i Irak så vet mullorna om att USA och Storbritannien inte kommer våga sig på dem och ta de åtgärder som krävs för att förhindra dem från att bygga kärnvapen.

Och om det någonsin rådit minsta tvivel om detta så har mullorna nu fått det bekräftat. När det brittiska stridsfartyget HMS Cornwall såg iranska skepp närma sig den båt där de 15 brittiska soldaterna befann sig för att undersöka om det förekom bilsmuggling (!?!) så hade de möjlighet och vilja att försvara sin kamrater och förgöra de iranska skeppen, men de fick order från London om att bara stå där som fån och se sina kamraterna kidnappas av iranierna.

Alltså: enligt Tony Blair ska brittisk militär användas åt att försöka hindra bilsmuggling i Irak. Men den ska inte användas för att skydda sina egna soldater när de blir utsatta för anfall från fiendemakt. Mullorna måste ju garva turbanerna av sig när de ser Blairs patetiskt altruistiska syn på hans militärs uppgifter.

Såvida inte USA och Storbritannien inte snabbt återupprättar synen på sin militär som något som ska användas för det egna landets och de egna soldaternas försvar, och inte upprättande av demokrati i en islamistsympatiserande befolkning eller förhindrande av bilsmuggling i andra länder, så kommer Iran att bli den dominerande kraften i Mellanöstern. Medan USA och Storbritannien till slut efter några år till av tusentals döda soldater tvingas under förnedrande former lämna området.

På sin blogg tar Johan Ingerö upp ett av de särskilda problem som de borgerliga partierna dras med, men som socialdemokraterna alltid sluppit. Det har att göra med journalisternas perspektiv vid utfrågningarna inför val.

Jämför vilken partiledarutfrågning som helst. Moderatledaren får besvara frågor om de fördelningspolitiska följderna av skattesänkningar och kristdemokraten kommer att få ägna minst en fjärdedel av intervjun till att prata om homoadoptioner eller någon annan fråga som redan är avgjord.

Det är samma angreppsvinkel som vänsterblocket använder sig av.

Socialdemokraternas partiledare angrips däremot inte för att vara ointresserad av näringslivsfrågor, för att ta ut för mycket skatt eller för att rubba balansen på arbetsmarknaden till fackets fördel.

Det här är inte bara ett problem för att det snedvrider den politiska debatten. Det skapar också tämligen ointressant journalistik, och bidrar därmed till att öka apatin inför den redan livlösa svenska politiska debatten. Det skulle vara intressant att någon gång få se en annorlunda vinkel, mer informativ för dem som funderar på hur de vill rösta. Socialdemokratin bör mycket riktigt angripas primärt från vänster, eftersom det är med vänsterretorik som de försöker vinna väljare. De borgerliga partierna borde däremot framför allt angripas från höger, helt enkelt därför att de försöker tilltala väljare med högervärderingar (åtminstone i stor utsträckning). Journalisterna bör ifrågasätta varför man vill sänka skatterna så marginellt, ifall man nu anser att de är skadliga. Man bör undra över varför man vill låta arbetsmarknaden vara, med tanke på modellens skadlighet för sysselsättningen.

Det skulle förstås kräva att man tar in andra journalister än de man nu använder; journalister som förstår de perspektiv som idag fullständigt lyser med sin frånvaro. TV4 låtsades i förra valrörelsen göra just det, men problemet var att man valde två vänsterpersonligheter i Jan Guillou och Göran Rosenberg.

Sannolikheten för förändring är förstås inte så stor, och det är bara för de borgerliga partierna att inse och agera utefter. Åtminstone tills vidare.

Vanligtvis brukar jag som kristdemokrat beklaga mig över opinionsmätningarna. Alf Svensson sade någon gång att kd:s opinionssiffror fungerade som en hängmatta. Något om att det går ner under mandatperioden men stiger inför det avgörande valet.

En mätning från norska Sentio visar på att Sverigedemokraterna har passerat fyraprocentspärren. Dagens Industri gör gällande att sd fortfarande är “främlingsfientliga”, vilket i svenskt tycke omöjliggör en saklig debatt, för fördomarna lär pyra så fort något av de etablerade partierna känner sig hotade. De har enligt partisekreteraren Marita Ulvskog (s) “en hemläxa att göra”.

Men, nu tror jag sd:s framgångar till stor del beror på ett genuint intresse för det svenska, som under främst socialdemokraternas och vänsterpartiets samt miljöpartiets tid varit själva symbolen för både vit makt och ariska övertoner. För mig är det tvärtom, det genuint svenska är inget hot som ska sopas under mattan, utan en stor trygghet.

Det är här någonstans jag lyssnar till historiens mäktiga vingslag. Det förväntas nu av Tyskland att de tar initiativ till ett starkare federalt EU som i globalismens tidvarv ska visa prov på beslutsamhet tillsammans med USA och FN. Samtidigt som förbundskansler Angela Merkel strävar efter att flytta fram EU till barrikaderna växer också det politiskt lokala fram.

Det märks i utrikesminister Carl Bildts bloggande. Det märks i företagsamhet, och i social rörlighet, men det märks också i vår identitet där jag tror och hoppas att en sund lokal nationalism ska få utrymme. Det ska inte behöva vara en hemläxa för etablerade att stävja denna ‘trend’ som odlar självförnekelse hos väljarna. Eller annorlunda uttryckt:

Jag är glad för att jag är svensk. Men, då med ett litet förtydligande, jag är demokrat och född i Finland.

I en nyhetsartikel i Bohusläningen:

Förut har en dotter till en utländsk kvinna hört av sig. Kvinnan var gift med en svensk inföding.

Både bisarrt och komiskt. Jag känner mig lite som en utrotningshotad blomma. Eller kanske som en indian: Den siste infödingen i Sverige.

Har jag fel eller är det här ett lite märkligt sätt att beskriva en etnisk svensk i nyhetsrapportering - inföding?

Att köpa några enstaka aktier i något företag och använda detta aktieinnehav som inträdesbiljett för bolagsstämman för att göra den till en politisk show är inget nytt grep. Vänsteraktivister av olika varianter har då och då gjort så under årtionden. Nu har då Gudrun Schyman beslutat sig för att återanvända detta PR-trick för att driva en feministiska kampanj för fler kvinnliga styrelseledamoter.

Jaja, nog är hon skicklig i att dra till sig mediauppmärksamhet för hennes extremiståsikter, det går inte att förneka. Och de styrelseordföranden hon angriper var inte särskilt skickliga i att möta hennes angrepp, då de sa sig själva också anse att jämställda styrelser var överlägsna. Varpå Schyman ställde den berättigade följdfrågan att om det var så varför gjorde de inte styrelserna jämställda omedelbart? Enbart genom att betona att statistisk jämställdhet inte har något att göra med hur kompetenta de är kan man framgångsrikt vräja sig mot sådana angrepp.

Fast det mest komiska var nog detta:“I en debattartikel i tisdagens Dagens Industri påpekar hon också att det är upp till maktens män att ge svar på om mansdominansen i styrelserna är ett lönsamhetsproblem eller inte. Hon hänvisar till en magisteruppsats från Uppsala Universitet, som visar att blandade styrelser har betydligt bättre lönsamhet än enkönade.”

Hmmm… jag tror nog hon tänker på denna helt söndermalade “uppsats”. Förvänta er dock inte att feministiska reportrar ska avslöja de pinsamma felaktigheterna i denna argumentation.

Förmögenhetsskatten ska avskaffas 2008, enligt TV8:s “Adaktusson”. Visserligen så var det ett år senare än vad det borde ha skett då det inte fanns någon rationell anledning att dröja med det givet det faktum att man insåg den stora skadan skatten gjorde. Men bättre sent än aldrig som man brukar säga, och det fanns tidigare vissa oroande indikationer att det skulle ha dröjt till 2009 eller 2010.

Svenska Dagbladets politikerintervjuer har nu kommit till en av de få intressanta svenska politikerna, Centerpartiets Fredrick Federley. Intressant dels för sina åsikter och sin vilja att uttrycka dem trots att de inte är vad den svenska mediaeliten vill att man skall tycka, och dels för sin offensiva personlighet.

Många i bloggvärlden har redan kommenterat intervjun, och eftersom artikeln i sig är bra ska jag inte säga så mycket mer än att jag rekommenderar läsning. Federley har hittils varit en frisk fläkt i riksdagen och jag hoppas att han fortsätter att ifrågasätta sådant som ses som självklart, och att han fortsätter att envetet ställa riktiga frågor till statsråden under frågestunden — något som även det är alltför sällsynt. Om fler politiker delade Federleys entusiasm och drivenhet — på båda sidor om blockgränsen — skulle svensk debatt nog inte vara så tråkig, livlös, och ofta irrelevant, som den är idag.

I USA finns det en illa omtyckt lag som heter the law of imminent  eminent domain eller liknande. Med den kan politiker sno från medborgarna och ge det till någon annan. T.ex. ta ifrån ett pensionärspar deras hus för att det skall byggas ett lyxhotell istället, eller en motorväg eller liknande. Utmärkt Institute for Justice, som erbjuder gratis juridisk hjälp i liberala syfte, företräder ofta folk som blivit utsatta för detta. Dessutom har folk i New Hampshire försökt få staten att ta ett hus från en domare i HD som stödjer lagen, för att sedan bygga Lost Freedom Hotel.

Hur som helst. I Kina har nu ett par fått rätt, efter att nya äganderättslagar införts, att behålla sitt hus. Trots att ett företag vill bygga hyresrätter där med stöd av det lokala politiska styret.

Tänk om egendomsrätten värnades lika mycket i Sverige och i USA.

Kanske blir det inom handeln snart årets första strejk efter det att Svenskt Näringsliv sägs ha sagt nej till det bud som lagts inom området. Det som är oroande i fackets krav är inte så mycket de generella nivåerna som, med tanke på de höga vinstnivåerna, nog är överkommliga.

Utan det oroande är hur de driver så kallade “kvinnosatsningar” och “låglönesatsningar” som syftar till att lägstalönerna ska höjas mycket mer än den generella höjningen. Höjningen av lägstalönerna kommer att resultera i att lågproduktiva kommer att få det svårare att få jobb, eller med andra ord höja deras arbetslöshet.

Detta går förstås stick i stäv med regeringens jobbpolitik som syftar just till att höja deras sysselsättning. En sådan sysselsättningsökning lär dock inte vara möjligt om facket ser till att kostnaderna för att anställa dem stiger kraftigt.

För facken är detta dock knappast någon nackdel. Facken vill nog tvärtom att regeringen ska misslyckas och på så sätt beredda väg för en socialdemokratisk återkomst 2010. Ja, jag skulle nog våga påstå att saboterandet av regeringens politik är ett medvetet syfte från facket.

Detta får ju Anders Borgs och Sven-Otto Littorins fackkramande att framstå som alltmer ohållbart. Deras fjäskande har misslyckats i sitt syfte att sluta få facken att arbeta för socialdemokratin. Istället väljer de att använda avtalsrörelsen som ett strategiskt vapen för att underminera regeringens jobbpolitik och därmed deras chanser att bli återvalda 2010.