kulturrevolution.se

Vanligtvis brukar jag som kristdemokrat beklaga mig över opinionsmätningarna. Alf Svensson sade någon gång att kd:s opinionssiffror fungerade som en hängmatta. Något om att det går ner under mandatperioden men stiger inför det avgörande valet.

En mätning från norska Sentio visar på att Sverigedemokraterna har passerat fyraprocentspärren. Dagens Industri gör gällande att sd fortfarande är ”främlingsfientliga”, vilket i svenskt tycke omöjliggör en saklig debatt, för fördomarna lär pyra så fort något av de etablerade partierna känner sig hotade. De har enligt partisekreteraren Marita Ulvskog (s) ”en hemläxa att göra”.

Men, nu tror jag sd:s framgångar till stor del beror på ett genuint intresse för det svenska, som under främst socialdemokraternas och vänsterpartiets samt miljöpartiets tid varit själva symbolen för både vit makt och ariska övertoner. För mig är det tvärtom, det genuint svenska är inget hot som ska sopas under mattan, utan en stor trygghet.

Det är här någonstans jag lyssnar till historiens mäktiga vingslag. Det förväntas nu av Tyskland att de tar initiativ till ett starkare federalt EU som i globalismens tidvarv ska visa prov på beslutsamhet tillsammans med USA och FN. Samtidigt som förbundskansler Angela Merkel strävar efter att flytta fram EU till barrikaderna växer också det politiskt lokala fram.

Det märks i utrikesminister Carl Bildts bloggande. Det märks i företagsamhet, och i social rörlighet, men det märks också i vår identitet där jag tror och hoppas att en sund lokal nationalism ska få utrymme. Det ska inte behöva vara en hemläxa för etablerade att stävja denna ‘trend’ som odlar självförnekelse hos väljarna. Eller annorlunda uttryckt:

Jag är glad för att jag är svensk. Men, då med ett litet förtydligande, jag är demokrat och född i Finland.

Svenska Dagbladets politikerintervjuer har nu kommit till en av de få intressanta svenska politikerna, Centerpartiets Fredrick Federley. Intressant dels för sina åsikter och sin vilja att uttrycka dem trots att de inte är vad den svenska mediaeliten vill att man skall tycka, och dels för sin offensiva personlighet.

Många i bloggvärlden har redan kommenterat intervjun, och eftersom artikeln i sig är bra ska jag inte säga så mycket mer än att jag rekommenderar läsning. Federley har hittils varit en frisk fläkt i riksdagen och jag hoppas att han fortsätter att ifrågasätta sådant som ses som självklart, och att han fortsätter att envetet ställa riktiga frågor till statsråden under frågestunden — något som även det är alltför sällsynt. Om fler politiker delade Federleys entusiasm och drivenhet — på båda sidor om blockgränsen — skulle svensk debatt nog inte vara så tråkig, livlös, och ofta irrelevant, som den är idag.

I USA finns det en illa omtyckt lag som heter the law of imminent  eminent domain eller liknande. Med den kan politiker sno från medborgarna och ge det till någon annan. T.ex. ta ifrån ett pensionärspar deras hus för att det skall byggas ett lyxhotell istället, eller en motorväg eller liknande. Utmärkt Institute for Justice, som erbjuder gratis juridisk hjälp i liberala syfte, företräder ofta folk som blivit utsatta för detta. Dessutom har folk i New Hampshire försökt få staten att ta ett hus från en domare i HD som stödjer lagen, för att sedan bygga Lost Freedom Hotel.

Hur som helst. I Kina har nu ett par fått rätt, efter att nya äganderättslagar införts, att behålla sitt hus. Trots att ett företag vill bygga hyresrätter där med stöd av det lokala politiska styret.

Tänk om egendomsrätten värnades lika mycket i Sverige och i USA.

Fredrik Reinfeldt och Margot Wallström har en gemensam debattartikel i DN inför EU:s 50-årsfirande där man sprider floskler kring sig. Det är nästan så att Carl Bildt skulle kunna bli tårögd när man läser hur de båda insinuerar att: det är EU:s förtjänst att Grekland, Spanien och Portugal blivit demokratier; det är EU:s förtjänst att Irland genomgått ett ekonomiskt mirakel när det i själva verket snarare är trots EU:s regleringar, handelsrestriktioner och ECB:s räntepolitik; järnridån har fallit; och Östeuropa är nu också med i gemenskapen.

Helt ogenerat staplar man upp dessa exempel för att sedan glida över till dagens EU för att på något sätt ge skenet av att dessa saker har någonting att göra med varandra.

Sedan fortsätter Wallström och Reinfeldt med att skriva att EU måste uppnå bättre ekonomisk tillväxt och jobbskapande. Men för detta krävs vad de kallar ”strukturreformer” – som självfallet betyder liberaliseringar. Hur kan Wallström skriva så när hon är med i ett parti som motsätter sig konkurrensen inom Europa. Och hur vågar Reinfeldt ens tänka på att skriva något sådant när han så tydligt tacket fackens parti mot arbetare som kommer utomlands ifrån för att jobba här i Sverige?

Jag konstaterar också att man som vanligt inte skriver om Lissabonprocessen. Detta skämt till möte som fastslog att EU skulle gå ikapp USA vad gäller ekonomisk tillväxt. Detta trots att man är notoriskt emot att göra alla de politiska förändringar som krävs för att ge bättre ekonomisk tillväxt och jobbskapande. Vem kan ta någon EU-politiker, som talar om att EU skall genomföra förändringar till förmån för bättre ekonomi, på allvar? Det är mycket snack men ingen verkstad.

Och som vanligt, som för de flesta EU-anhängare, så ger man sig liksom inte. Den konstitution som röstats ned så många gånger nu försöker återigen resa sig likt Fågel Fenix via Wallströms och Reinfeldts artikel:

Därför är det centralt att vi får ett nytt fördrag på plats.

Nej. Den här fågeln lever inte. It is deceased. It has ceased to be. This. Is a dead parrot. Varför kan man inte bara släppa konstitutionen? Det är ett sådant beteende som får folk att vara så skeptiska mot EU.

Vidare kan jag kort konstatera att det faktum att Wallström både är EU:s propagandakommissionär och ordförande för den grupp som skall formulera SAP:s EU-politik nu blivit en fråga i EU-parlamentet. Dessutom är skepsisen mot EU fortsatt stor i Europa. Och folket i Europa vill ha en omröstning om en eventuell konstitution – de vill inte låta politiker införa ett fördrag de inte fått en chans att tycka till om.

EDIT: Flavianopolis har en utmärkt kommentar till det hela. Om man nu egentligen vill ha frihandel och ekonomisk tillväxt kan man lika gärna lämna fanskapet EU och gå med i EFTA.

EDIT: Dick Erixon är i Karlstad på ett EU-möte som samlat 100 svenskar och hans kommentarer är ordentligt syrliga.

Jag sitter och funderar hur Oskar II och Gustav V hade gjort om de velat övertyga medborgarna om att avstå från demokrati för att låta kungamakten fortsatt bestämma över rikets angelägenheter. De hade förmodligen gjort exakt som EU gör med dessa Medborgarråd. Man plockar in några medborgare som får ”framföra önskemål”, sammanställer ett dokument och säger: titta vad bra nuvarande maktstruktur är!

Det här är verkligen intressant att följa inifrån, men för mig understryks ytterligare det demokratiska underskottet – vi medborgare har ingen i EU att utkräva ansvar av. Vi kan inte rösta bort nuvarande makthavare och rösta in andra. Politik och värderingar reduceras till samtal och diplomati i utvalda kretsar, utan ansvar inför väljare. 

Det mesta har nu lugnat ned sig sedan Borelius och Stegö-Chilò fick löpa gatlopp. Regeringen har det ganska lugnt – och håller det nog gärna så. En gammal nyhet, i alla fall för bloggosfären, får bli huvudnyhet i tidningar istället för KD:s bryderier med abort- och äktenskapslagstiftningen. Och gott är väl så. Men vem bryr sig egentligen om Kuba utöver några marxistiska kampförbund och en och annan vänsterpartistisk partiordförande? Inte många.

Intressant är också att regeringen har verkat inse att man varit väl defensiva mot facket. Sven-Otto Littorin har mjukat upp sin tidigare underdåniga inställning mot facken och har successivt gjort avsteg från sin tidigare ståndpunkt.

Det borgerliga måste lära sig att det alltid blir rabalder när man mjukar upp statliga regleringar. Det spelar ingen roll om det är små eller stora förändringar – vänstern kommer slå på stort ändå. Bli inte rädda för konfrontationen. För vilka skall avreglera Sverige om inte ens en borgerlig regering gör detta? Ramaskriet från vänstern i Stockholm – om att återföra skattetrycket till år 2002:s nivåer visar hur hårdnackat vänstern motsätter sig alla förändringar. Enligt dem framstår det närmast som om Stockholm går under bara för att man rullar tillbaka skatterna till en nivå vi hade för 5 år sedan.

Reagan lyckades knäcka flygindustrins fack, Thatcher kolindustrins – då borde väl Reinfeldt klara av LO?

Folkpartiet tycks nu också sitta still i båten. Efter Ullenhags misslyckade debattartikel så verkar man ha förstått att föra interna maktstrider just internt och inte låta det gå ut över Alliansen.

Viktigt nu för Alliansen är att handskas med abort- och äktenskapslagstiftningen på så sätt att KD inte uppfattas som än mer sekulärt – det skulle vara förödande för KD.

Viktigt är också hur regeringen handskas med EU. Med EU-älskarna Malmström och Bildt vid rodret är det av yttersta vikt att förankra regeringens agerande med tanke på det skrala väljarstöd som finns för EU. I EMU-omröstningen visades det att det fanns breda borgerliga väljarkårer som föredrog en mer skeptisk inriktning till EU-samarbetet. Det vore dumt och onödigt att väcka den björn som sover.

Eftersom svenska medier alltså fokuserar mer på Kuba och gamla uttalanden från den före dette statsministern finns det goda förutsättningar för regeringen att nu göra nytta. Vi får vänta och se.