Fredagsledare: Anekdotisk evidens om rättsäkerhet februari 16, 2007
Posted by kulturrevolution in Fredagsledare.trackback
Det enda som är värre än att bygga teorier och koncept på logiska felslut är att bygga det på anekdotisk evidens. Vad är då det? Jo, det är att ta en personlig upplevelse, ett enstaka fall, och extrapolera det till en generell regel.
Visst, vi har kanske sett flera fattiga kineser i Hong Kong, men det ändrar inte det faktum att Hong Kong stort sett, generellt, är ett mycket rikt område.
Själv tänkte jag dock använda mig, här och nu, av anekdotisk evidens. Inte för att dra generella slutsatser dock, nej, mest för att belysa ett problemområde som ofta står i centrum i politiska debatter.
Jag har nämligen i strax över ett års tid haft att göra med det svenska rättsväsendet. Dock kan jag lugna Kulturrevolutions läsare med att jag vare sig flyttat till en postbox eller skattestrejkat. Nej, jag blev i januari år 2006 utsatt för ett knivöverfall helt oprovocerat (om det nu inte är provokation att försöka dra sig undan ett slagsmål).
Redan direkt så bekräftades mina fördomar. De väktare som avstyrt knivöverfallet var professionella och måna om mig och såg till att jag mådde bra. Trots att det ringts in ett larm om knivöverfall till polisen så tog det dock en timme innan Kling och Klang kom till platsen. Väl där var deras ointresse tydligt.
Trots att jag kunde ge en detaljerad redovisning av vad som hänt så avbröt en av konstaplarna mig och bad mig summera upp historian lite kortare och enklare. Jag menade att det då skulle saknas detaljer och kunna bli fel i polisrapporten som skulle kunna ge problem vid en eventuell rättegång (så blev också fallet senare) men konstaplarna propsade på det ändå och skrev en kort summering.
Efter några veckor fick jag hem polisrapporten som innehöll flera fel. Däremot fick jag ingen information om det skulle väckas åtal eller liknande. Därför fick jag i över en vecka ringa runt tills jag till slut fick tag på den åklagare som hade fallet. Det hölls ett nytt förhör via telefon och jag meddelades att jag skulle få fortlöpande information.
Tre månader senare hade jag inte hört någonting. Jag ringde då upp åklagaren igen och fick efter flera dagar tag på henne. Hon meddelade då att hon inte längre ansvarade för fallet och frågade mig om jag inte kontaktats och informerats om detta.
Jag ringde upp den nya åklagaren och propsade på att få reda på vad som hände. Hon kunde dock inte ge någon information med bad att återkomma. Över ett halvår efter det inträffade ringde jag upp igen och frågade hur det gick. Hon frågade mig om jag inte fått någon information. Jag svarade nej och fick då informationen om att det skulle veckas åtal om någon månad.
Tio månader efter det inträffade ringde jag så åklagaren igen. Som vanligt gick hon inte att nå och jag lämnade flera meddelanden om att hon skulle ringa upp mig. Detta gjorde hon inte men till slut fick jag tag på henne. Då fick jag reda på att åtalet skulle äga rum vid ett visst datum, cirka ett år efter överfallet och att jag skulle kallas.
Efter att ha gått och vankat och inte blivit kallad faxade jag så åklagaren och ville ha information och upplyste henne om att myndigheter enligt lag är skyldiga att svara på skriftliga frågor. Då fick jag till slut svar och ett datum för åtal.
Till slut, över ett år och en månad sedan överfallet skulle så rättegång hållas. Mitt målsägarbiträde hade inte koll på vad det var för fall. Åklagaren var inte förberedd utan snackade igenom det hela med mig minuterna innan rättegången och hade inte koll på händelseförloppet. Försvarssidan använde självfallet den bristande polisrapporten som bevis för att jag ljög och bilden av ett rättssystem utan intresse för offret stärktes ytterliggare.
Nu går jag och väntar på domslut men lär väl få kontakta åklagaren själv för att få reda på vad som hänt.
Detta är självfallet ett fall, men om detta är regel snarare än undantag så börjar jag förstå att målsägande och vittnen inte infinner sig till rättegångar. Hade jag varit mindre tjurskallig hade jag lagt ned det hela för länge sedan. Det tog ett år och en månad för att det skulle bli rättegång och inte en enda gång har jag kontaktats av rättsväsendet utan har själv varit tvungen att ligga i utav bara den för att få någon som helst information.
Om detta inte är ett undantag så behöver det svenska rättsväsendet en renovering som skapar trygghet för offer och vittnen istället för irritation och vilja att lägga ned åtal.
Som någon som ser systemet innifrån så skulle jag säga att din upplevelse nog är mer regel än undantag, tyvärr. Det har att göra med att systemet idag är i så dåligt skick i alla instanser att det inte längre kan sägas fungera. Men det får väl bli en artikel i sig när tillfälle ges.
1500 miljarder kr om året som det offentliga tar från medborgarna, och de klarar inte av statens mest grundläggande uppgift. Välkommen till välfärdstaten.
Har du lust att ge detaljer om själva överfallet ?
Jag läste en gång en bok med motsvarande fall sett ur de dömdas ögon. Den åtalade som inte får se sin försvarsadvokat förrän minuterna före rättegången då denna kommer, glatt pratandes med åklagaren, tar en sväng över och som första kommentar säger att “det är väl lika bra du erkänner, va?” etc.
Det är nog värre än att rättsväsendet missgynnar brottsoffer, det missgynnar alla utom advokaterna.
Din artikel och Bryntes är båda nedslående läsning. Hur har Sverige kunnat urarta till ett land där statens kärnfunktioner alldeles för ofta är så dysfunktionella som i era exempel? Jag hoppas, hoppas verkligen att det dröjer länge innan vi får en vänsterregering igen.
Jag är imponerad över att man överhuvudtaget väckte åtal mot en misstänkt gärningsman. Han/hon, troligtvis en han, blir säkerligen dömd, inte nödvändigtvis för att han/hon är skyldig, utan snarare för att flertalet åtalade blir dömda såtillvida att personen i fråga inte kan bevisa sin oskuld. Jag måste återigen säga att jag är imponerad av polisens och åklagarens arbetsinsats, många gånger leder liknande fall till att förundersökningen läggs ner med förklaringen “spaningsuppslag saknas”. Det svenska rättsamhället har havererat, Sverige är i praktiken inte längre en demokratisk rättsstat.
Tino. Maila mig på sebastian punkt weil at gmail punkt com om du vill ha detaljer.
Fruktansvärd historia. Om det går till på det här viset inom
rättsväsendet så behöver nog många huvuden rulla innan det blir
ordning på det. Förhoppningsvis har vår nya justitieminister någon
slags plan för att komma tillrätta med problemen. För övrigt håller
jag med Jens, det får aldrig hända igen att vänstern kommer till
makten. Aldrig. Punkt.
Ifall detta visar sig vara mer av en regel och inte undantag har man ju ganska bra argument for anarkokapitalism…
Men snälla nå´n, det är väl allmänt känt att polisen inte kan skriva någon längre rapport som går att nöjaktligt tyda, och kunskaperna i modersmålet är bestämt att bli ännu sämre då grundkraven sänks.
Och detta skall kallas högskoleutbildning?
Allmänt fungerar polisväsendet uselt, särskilt när det gäller “småbrott”. I Kvalles närhet blev en däcksverkstad bestulen på femtiotalet nya däck i sb med inbrott. Polisen besökte inte ens platsen med motiveringen att innehavaren ändå hade försäkrat. Det inger inte förtroende precis.
Jus: Anledningen att det över huvud taget blev ett åtal är att jag under ett års tid legat på i telefon och hela tiden pushat åklagaren. Till en början indikerades att de kanske inte skulle göra något av det eftersom de menade att jag kanske skulle dra tillbaka åtalet – och då var det ändå inte värt att göra något av det.
Kvalle: Men då skall det inte gå att använda skillnader i polisrapporten och det egentliga förhöret som grund till att ett vittne eller målsägande ljuger. Eller hur? Och det är ganska fantastiskt att det tar en timme för polisen att komma och stoppa ett knivöverfall.
Och samtidigt hopas liknande anekdotiska evidens för att inte heller anklagade har någon rättssäkerhet att tala om, såsom bland andra Henrik Alexandersson bloggat om ett antal gånger. Det får mig onekligen att undra vart det svenska rättsväsendet är på väg.
Vill bara påpeka att för brott som faller under s k allmänt åtal (vilket näst intill samtliga brott gör) primärt inte är upp till målsägande huruvida åtal skall väckas eller läggas ned. Även om du hade velat lägga ner åtalet hade det således inte formellt hindrat åklagaren från att väcka åtal.
I Bräcke jämtalnd, blev en ICA-butik utsatt för väpnat rån vid stängning en söndag kväll i maj 2005. Efter larm till polisen, tog det 1 timme och 45 minuter, innan polisen fanns på plats. Det var bra, torrt väglag, och inte särskilt mycket trafik. De (polisen) skyllde på att den polispatrull som var i tjänst, var i andra änden av Jämtlands län och inte kunde komma tidigare. Jag har räknat lite själv. Detta rån skedde 70 km söder om Östersund, Längs E14. Med en polisbil skulle man lätt kunna avverka sträckan, från Östersund=35 minuter. Sundsvall=45-50 minuter. på 1 timme och 45 minuter borde ett uttryckningsfordon, varit snabbare på plats från = Ljusdal, Bollnäs, Härnösand, Sollefteå, kramfors, Hudiksvall, i stort sett ett område som bebos av sisådär 300 000-400 000 invånare. Men ingen patrull kunde skickas. Jag skulle tro att en helikopter från Stockholm, skulle avverkat sträckan på kortare tid. Efter min tid i Stockholm, har jag uppmärksammat att den nästan alltid är uppe vid butiksrån. Till saken hör också, att vid rån på nämnda plats, är det fullt möjligt att spärra av alla flyktvägar, om man finns inom 30 minuters avstånd. Vägarna ut ur Bräcke är färre än handens fem fingrar.
Sverige norr om Uppsala, är laglöst land.
MVH Sven-Olof
Även jag är övertygad om att denna historia mer är regel än undantag, de flesta av oss har liknande historier att berätta. Själv drar jag mig till minnes för något år sedan då någon försökte sno min väska mitt i centrala Göteborg. Jag lyckades stoppa tjuven och ta tillbaka min västa. Sedan ringde jag polisen och följde efter tjuven. På telefon fick jag dock besked om att jag skulle gå till en polisstation och anmäla det som hände… Det fanns inga lediga polispatruller i närheten (fortfarande mitt i centrala Göteborg). På polisstationen fick jag sedan besked om att denna typ av brott inte var högprioriterade, veckan efter hade GP en stor artikel om ficktjuvar och polisens talesman gick ut och berättade hur allvarligt de såg på det hela och hur mycket de ansträngde sig för att lösa problemet….
Min poäng är att mitt fasta intryck av det som hände är att om jag inte hade propsat på att åklagaren skulle ligga i och om jag inte försäkrat henne om att jag verkligen skulle driva detta så långt som möjligt så hade hon mycket väl kunnat lägga ned det hela.
Bilden av ett rättssystem som inte gör någonting alls för att lugna och ta hand om målsäganden är fast i mitt sinne. Det står för mig klart varför mindre tjurskalliga och envisa personer inte väcker åtal och drar sig undan lagens ånga arm.