Alliansen förverkligar sin jobbpolitik februari 2, 2007
Posted by Peter Soilander in Politik.trackback
Näringsminister och vice statsminister Maud Olofsson skriver på DN Debatt om Alliansens jobbpolitik. Själv har jag personligen fått övertygande löften av Göran Hägglund (kd) om att regelverket för företagande ska förminskas rejält. Ytterst handlar det om att skapa ett gott företagsklimat i Sverige.
Nu ser vi hur Alliansen genomför sin jobbpolitik.
Efter ett långt socialdemokratiskt maktinnehav är det lätt att vara missmodig och uppgiven ifråga om att starta nya fungerande företag. Jag har svårt att låta bli att påminnas om president George W Bushs tal, State of the Union, där han lyfter fram en kvinna, Julie Aigner-Clark, som började göra egen barnfilm som senare såldes till Walt Disney. Idag omsätter Baby Einstein omkring 1,4 miljarder svenska kronor. Produktionen började hon i sin egen källare.
Ett av de större hindren i svensk företagsklimat har varit konkurrenssituationen mellan privata företag respektive kommun och landsting. I näringslivet har den kommunala förvaltningen och landstingen ensam kunnat styra och bestämma över sina konkurrenter, vilket dämpat och rackat ner initiativkraften hos medborgarna. Allt detta ska balanseras upp på ett nytt sätt.
Maud Olofsson har alltså helt rätt när hon skriver: “Jobb skapas av entreprenörer som är villiga att lägga sin tid, sitt engagemang och sina pengar på att skapa något nytt som i slutändan kommer alla till del. Vi kan inte vara nog tydliga när det gäller sambandet att företag ger jobb och att jobb ger välfärd.”
Sammanlagt ska regelverket för småföretag bantas ner med 25 procent. Dessutom får småföretagen en mängd nya morötter för att komma igång med en lönsam verksamhet. Framför allt blir fackets makt begränsat, även om Maud Olofsson inte nämner dem vid rätt namn: “Men vad vi måste se till är att staten, kommuner och landsting håller sig till det offentliga kärnområdet och inte slår undan benen för privata gym eller kaféer.”
Märkligt att vi blivit så förblindade att LO, företagen och “staten, kommuner och landsting” flutit ihop till en enda stor gröt. Det är dags att vakna upp ur mardrömmen. Min förhoppning är att jag och mina grannar i ‘exklusiva’ delen av Södermalm ska få jobb. Idag lever cirka 4,000-5,000 akademiker i mitt område här i Stockholm av socialbidrag.
Helt otroligt.
Vän av ordning undrar då, hur har de arbetslösa akademikerna råd att bo innanför tullarna? Och vilka slags jobb är de beredda att ta? Samt, är de beredda att flytta för att ta ett jobb som de har utbildning för?
Det här med privata entrepenörer som utför kommunala jobb är en inrikat fråga. I min kommun har kommunledningen städslat en privat entreprenör som påtar i rabatter på skolor och dagis samt liknande arbeten, samtliga arbetare kommer från Polen och jag gissar att den översmarta kommunledningen lyckats få ett bra pris för att få jobben gjorda. Samtidigt så har vi en uppsjö arbetslösa i vår kommun som är en av sveriges fattigaste. Strålande, vi importerar arbetskraft från polen som gör skitjobb som vem som helst kan utföra samtidigt går det horder av folk som kvitterar ut bidrag, jag hoppar inte högt av glädje för att det råkar vara ett privat företag som utför jobbet, varför inte sätta bidragstagarna rakt av att utföra skitjobbet? Som kommunal skattebetalare skulle jag utan tvekan tjäna på en sådan lösning.
“Sammanlagt ska regelverket för småföretag bantas ner med 25 procent.”
Detta tycker jag mig ha sett förut. Någon gång under Ingvar Karlsson-regeringen eller under Göran Perssons tidigare statsministertid. Men därav blev intet. Regelverket ökade i själva verket.
Det vore ju tacknämligt om alliansregeringen kunde minska regelverket för företagande men jag misstänker att det blir pannkaka även denna gång också. När man ser vilka maktförluster politikerna gör.
Mycket, mycket enklare är ju att ge de irriterande arbetslösa en spark. Inte för att det hjälper men visst känns det bra.
Jag har upptäckt att det finns en mängd snilrika former för hur folk övervintrar lågkonjunkturer. Några mixtrar med boenden, byter och lyckas på så vis. Andra har släktingar som sponsrar dem. Flera är inneboende.
Skillnaden är att de arbetslösa akademikerna upprätthåller en slags värdighet eftersom de antagligen är kunniga i problematiken.
Ett annat mindre bra sätt att överleva är svartjobb. Man utför tjänster som inte är skattade, och lyckas därigenom, eller fifflar med bidrag o.s.v. Men, kontrollen är ju rigorös numera.
Och, ju mer jag satt mig in i problematiken desto större har isberget blivit. Alliansen öppnar i alla fall dörrar och motiverar till företagsamhet, men det är naturligtvis inte lätt att vända en passiv spiral till en aktiv.
Vi får ju hoppas att alliansen öppnar dörrarna till ny företagsamhet.
Det enda som de hittills har åstadkommit är ju lättnader för arbetsgivarna när det gäller sjukpenningen. Det räcker inte! Jag vill se kraftfulla åtgärder! Jag är besviken!
Man får hoppas att bristen på åtgärder beror på att de ännu inte har hunnit med.