kulturrevolution.se

När man diskuterar abort är det några saker man måste utreda först. Det går inte att ta ställning till om abort är rätt och hur länge innan man tagit itu med följande:

• Vilka eller vad kan ha rättigheter?
• Går negativa och positiva rättigheter att kombinera?

>Vad eller vilka kan ha rättigheter?
Det kan tyckas högtravande, men det är genom att reda ut dessa begrepp som abortfrågan ger sig självt.

Det är oerhört viktigt att fastställa vilka som kan ha rättigheter eftersom detta ger konsekvenser inte bara i abortfrågan utan även i djurrättsfrågor.

Vad är kravet för att ha rättigheter? Är det att man lever? Vad menar man då med lever? En organism lever i skarp mening. Kan då bakterier och växter ha rättigheter? Eller är det något annat?

Kravet för att kunna tillerkännas rättigheter är att besitta ett medvetande samt förnuft och logik. Det är bara med detta som vi kan sägas vara enskilda existerande enheter. Det är också bara med dessa vi kan besitta förmågan att respektera andras rättigheter. Djur har inte förmågan att använda förnuft och logik. De har inte förmågan att respektera andras rättigheter. För rättigheter är universella och ställer samma krav på alla som skall ha dem. Att säga att det är fel av människor att döda djur innebär då samma sak för djuren. Kan vi verkligen ställa sådana krav på ett lejon eller en varg? Besitter de förmågan att respektera våra liv på samma sätt som vi kan göra med deras? Nej. Självfallet inte.

Vi människor har förmåga att förnimma vår egen existens, vi besitter rationalitet. Vi kan tänka abstrakt och besitter fri vilja. Djur styrs av instinkter på ett helt annat sätt.

Djurrättsextremister gillar dock att ta upp gränsfallteorier. Människor med mentala sjukdomar eller handikapp eller barn besitter ju inte heller de fungerande intelligens. Men det man försöker att göra är att bygga upp en gränsfallsteori. Men till skillnad från djur besitter ett barn en potentiell förnuftsförmåga som framkommer bara denne får utvecklas. En lejonunge kommer inte heller som fullvuxen att besitta sådana egenskaper.

>Går positiva och negativa rättigheter att kombinera?
En negativ rättighet innebär att vi har rätt att undslippa tvång. Det är fel att mörda en människa. Fel att stjäla något från denne. Fel att med våld eller hot om våld tvinga denne att inte säga vad denne vill.

Detta står i motsats till positiva rättigheter som rätt till bostad, rätt till sjukvård, rätt till statsfinansierad TV eller rätt till att få åka buss.

Faktum är att så fort en positiv rättighet införs så omkullkastar denna alla negativa rättigheter. Man har inte längre rätt att undslippa tvång om det avkrävs en att jobba, ge upp sin lön och sedan finansiera någons bostad. Man har inte längre rätt att undslippa tvång om det avkrävs en att jobba för staten mot ens vilja i t.ex. en värnpliktsarmé.

Hävdar man att människor har rätt till frihet så går det inte att också göra anspråk på positiva rättigheter.

>Det potentiella förnuftet hos ett foster, moderns negativa rättigheter och fostrets positiva motsvarighet
Den klump av celler som ett embryo utgör besitter ett potentiellt förnuft. Får denna massa växa klart i livmodern, födas och växa upp kommer detta att bli en människa med fungerande förnuft. Men återigen är detta bara potentialiteter. Ett barn har inte samma rättigheter som en fullvuxen människa.

Det vi måste se till är cellmassans aktuella egenskaper och inte dess potential.

Under embryots första tre månader är den mer primitiv än en fisk. Att jämföra denna cellklump med ett barn är inte rätt. På samma sätt kan vi kalla en levande människa ett odött lik och begrava denne eller mot dennes vilja utföra medicinska studier på denne.

Det vi måste förstå är att embryot, denna massa av celler, inte kan existera utan moderns goda vilja. Det är en del av kvinnans kropp. Det som lever i någon, eller av någon, kan inte ha några krav på denne. Rättigheter kan bara innehas av en faktisk varelse. Ett ofött barn har inga rättigheter.

Det finns flera legitima anledningar till abort: våldtäkt, medicinska orsaker eller oönskad graviditet. En kvinna som beter sig oansvarigt kan mycket väl vara mål för ett moraliskt avståndstagande men skall inte beskyllas för mord.

Om en person dödar sitt husdjur kan det vara omoraliskt, avskyvärt och mål för avståndstagande. En sådan person vill vi inte ha att göra med - men det är inte ett område för staten att lägga sig i. Detsamma gäller abort som avslutar någonting som är än mindre utvecklat.

En del menar dock att ett embryo besitter potentialen för en människa - men så gör också varenda cell i människan.

Aborter är personliga affärer som inte sällan involverar uppslitande känslomässiga tragedier med konsekvenser för resten av livet för de involverade. Föräldrarnas rättigheter ignoreras dock av abortmotståndarna och det är kärnan i problemet. Rättigheterna tillhör de riktiga levande personerna - inte ett embryo.

Embryot har inte rätt att göra anspråk på kvinnans kropp lika lite som någon annan kan göra anspråk på denna kvinnas kropp.

Att vara förälder är ett heltidsjobb som ställer oerhörda anspråk på oss. Det ställer krav på uppoffringar, tid och pengar. För någon som inte är redo för detta kan föräldraskap vara ödesdigert.

Att kräva att en kvinna skall ge upp sitt liv för ett embryo är inte att stå upp för liv.

Abortmoståndare är inte livsälskare. Möjligen cellvävnadsälskare. Men deras anspråk ställer dem mot de riktiga existerande människorna.

av Christofer Popoff

Som en sann Kristdemokrat måste jag ärligt säga att det nya tänkta abortförslaget är oetiskt och hedniskt.

Sverige ska inte locka hit kvinnor från utlandet för att betala dyra pengar och låta dem göra något som hela EU ställer sig emot, dvs. aborter i 18:e veckan. Holland har intagit en liknande linje i drog och prostitutionsfrågan som de flesta vet. De lockar människor från hela Europa att komma till Amsterdam genom att man helt lagligt kan använda droger och köpa kvinnor i skyltfönster. Det är någonting som de har lett till osämja inom EU. Därför överväger Holland att bara Holländska medborgare ska få sitta på ett cofé shop och köpa kvinnor i skyltfönster, eftersom många turister beter sig illa där.

Dens senaste tiden i media har vi kunnat läsa om att det blir allt vanligare med aborter och könssjukdomar. Nu börjar det likna som att vi inte är nöjda med de siffrorna och vill trissa upp dem ännu mer genom att locka hit utländska kvinnor så att de kan höja de siffrorna år oss. Det är totalt absurt och helt onödigt. Det som också har saknats i denna abortdebatt är hur vida en kvinna mår efter en abort. Det är ingenting som man hur som helst tar med en klackspark. Många kvinnor mår oftast mycket dåligt av det och upplever det som att man har tagit en av hennes kvinnliga förmågor ifrån henne genom att framkalla ett konstgjort missfall. Och för er som inte har tänkt på det, fråga någon av era vänner om ni känner någon som har gjort en abort och se hur de har känt sig i efterhand. Att uppmuntra utländska kvinnor att komma hit och betala dyra pengar för en abort utan riktigt stöd efter är dubbelmoral på högsta nivå. Dessutom är det inget förslag som gemene svensk sitter och hurrar för vid matbordet hemma. Det är absolut ingen fördel för de svenska medborgarna, likaså som det inte är ett problem för oss att utländska kvinnor inte kan få göra sena aborter i Sverige.

Ett foster i 18:e veckan är alltså 4 och en halv månad gammal, det är alltså en mänsklig varelse. Om man av ”misstag” råkar bli gravid märker en kvinna det inom en månad då hon inte får någon menstruation. Det är då om man absolut inte är redo för att ta hand om ett barn man kan behöva göra en abort. Men att vänta i 4 och en halv månad innan man gör det är ytterst oansvarsfullt. Likaså är det om en man skadar en gravid kvinna så att hon får missfall, det räknas inte ens som dråp i dagens Sverige.

Detta förslag kommer inte bara innebära att många kristdemokrater kommer att överväga lämna att partiet, det kommer också innebära att Sverige kommer få mera ovänner i Europa. Sverige ska vara en bra förebild för våra europeiska vänner, genom att istället jobba för en minskning av aborter och könssjukdomar, inte tvärtom att öka dessa siffror. Vi skulle kunna skänka bort gratis kondomer till behövande istället, eller prata om hur det är att göra abort i skolor så att barnen kan få lära sig den riktiga sidan av aborter. Men aldrig uppmuntra till att vara oansvarsfulla eftersom ”man kan ju alltid göra en abort sen”.

Christofer Popoff är gästskribent för Kulturrevolution. Han har tidigare bloggat på http://nosocialism.blogspot.com

Tidigare var det Expressens kulturchef Per Svensson som hetsade upp sig över att Carl Bildt bloggar och därmed raserar den svenska demokratin.

För att bevisa att man kan vara minst lika korkad inom högern har Bertil Torekull nu skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter där han framför ungefär samma trams som Svensson. Att utrikesministern har fräckheten att ge sin egen bild av de saker han kritiseras för av journalisterna är oacceptabelt och odemokratiskt, tydligen.

Carl Bildt är Hugo Chavez. Journalistvälde är demokrati. Frihet är förtryck.

Något åt det hållet är det Torekull hävdar (och jämförelsen med Chavez är faktiskt Torekulls egen, otroligt som det kan tyckas). Det är både tarvligt, tramsigt och korkat.

Att DN Debatt väljer att publicera eländet kan kanske också vara värt en kommentar…

Vicente Fox har hunnit med mycket i sitt liv, både inom näringslivet och i politiken. Efter sina studier arbetade den nu 64-årige mexikanen som lastbilschaufför för Coca-Cola. En snabb karriär gjorde honom till företagets chef, först i Mexiko, och sedan i hela Latinamerika. Därefter lyckades han bli vald till guvernör i delstaten Guanajuato, och år 2000 till Mexikos president. Därmed bröts 70-års socialistiskt enpartivälde.

Igår besökte han University of Oklahoma för att hålla en gästföreläsning. Fox ger ett imponerande intryck; han talar med pondus, utstrålar handlingskraft och rör sig långsamt och värdigt. Han är en god talare, även på engelska trots sin spanska brytning.

Vicente Fox ägnade sin föreläsning åt en rad områden, däribland invandringsfrågan (till USA), frihandel, fattigdomsbekämpning, tillväxt, jämlikhet i möjligheter, multilateralism och utbildning. Somligt lättare att hålla med om än annat. Retoriken är något ovan, stundtals lätt socialistisk men lösningarna är ofta optimistiska och marknadsvänliga.

Fox inledde med att tala om alla de mexikaner som lever i USA, legalt eller illegalt. Den förre presidenten krävde fulla rättigheter för sina landsmän, och lyfte fram deras värde i den amerikanska ekonomin. Förvisso sant, men det är också sant att den stora illegala invandringen skapar friktion i samhället, särskilt som en hel del av de mexikanska invandrarna kommit hit för att arbeta, men inte för att bli amerikaner. Fox påpekade vidare att Mexiko är USA:s främsta handelspartner, och lyfte fram betydelsen av frihandelsavtalet NAFTA (som också inkluderar Kanada). Ambitionerna att utvidga avtalet till att omfatta fler länder lär ju dock få placeras åt sidan, med den mer protektionistiska amerikanska kongressen. Det är synd, både för latinamerikaner och amerikaner, som båda förlorar på att handeln uteblir.

Fox pratade också en hel del om att minska gapet mellan fattiga och rika, något som kan oroa den som liksom jag inte är överdrivet förtjust i fördelningspolitik. I sina konkreta exempel talade han dock primärt om Mexikos tillväxt de senaste tio åren, med fördubblad per capita-inkomst. Att fattiga människor ges möjligheten att bygga sig en bättre framtid är ett nobelt projekt, och det kan bara åstadkommas genom att ge dem möjligheter att äga, skapa och sälja vad de skapar. Den insikten tycks Fox besitta, även om den inte alltid skiner igenom i hans sätt att uttrycka sig.

Vicente Fox talade också mycket om att expandera den amerikanska drömmen, och låta den frodas även i Mexiko. Lika möjligheter tycks vara hans viktigaste princip, och det är ju bra beroende på vad man lägger i det. Som han ser det är utbildning nyckeln, och tillgången till utbildning har utökats under hans tid vid makten. Tyvärr inte i form av ett skolpengsystem, såvitt jag förstod saken, men det är ett steg i rätt riktning för Mexiko. Annars har Fox varit vänligt inställd till marknadslösningar, och sjukförsäkringen förefaller vara en bra kombination av skattefinansiering men full valfrihet. Ett system likt tanken på en nationell vårdpeng. De ekonomiska reformer som genomförts, med inflationsbekämpning och välfungerande finansmarknader, har varit nödvändiga för Mexikos tillväxt. Samtidigt oroar det när han säger sig vilja gå från en fri marknadsekonomi till en social ekonomi, men av hans agerande att döma är det svårt att veta vad han menar med begreppen.

Utrikespolitiken däremot, imponerar inte direkt. På närmast svenskt vis är det mest tal om att överlåta all beslutanderätt på FN, denna den goda moralens försvarare. Multilateralism framför allt, oavsett vad de multilaterala institutionerna ägnar sig åt.

En del bra, en del dåligt. Allt som allt en intressant person och talare. Vi får se i vilken riktning hans efterträdare, Felipe Calderon, tar landet. Latinamerika behöver framgång av det slag som enbart marknadsekonomier kan skapa. För som Fox säger: Inget drabbar de fattiga så hårt som populistiska demagoger. De stackare som drabbats av Hugo Chavez och Evo Morales kommer snart att kunna intyga det.

I gårdagens Melodifestivalen gjorde After Dark totalfiasko och lyckades inte ens ta sig vidare till andra chansen. Detta trots starkt förhandssnack om finalplats i Globen. Anledningen? Låten är medvetet provokativ. Den gör grova anspelningar på onani i både text och dansrörelser. Det är inte svårt att se varför många svenskar skulle tycka att detta är extremt olämpligt innehåll för ett familjeprogram. De flesta föräldrar ser helst att de själva får introducera sina barn till sex, istället för att de får det upptryckt i ansiktet under direktsändning av dragqueens.

Och att rikta sig till barnen var exakt vad man försökte göra. Till Expressen har Christer Lindarw sagt:

- Det ska bli jättekul att höra barnen säga: “Mamma, jag vill sjunga den där onani-låten”

Jättekul, Christer.

Precis som med Janet Jacksons “wardrobe malfunction” på Superbowl för tre år sedan har vänstern svårt att förstå varför vanligt folk inte gillar när artister trycker upp sex i ansiktet på deras barn.

I själva verket är vänstern och homoeliten direkt fientliga till alla som fortfarande vill hålla onani tabubelagt för barn.

Martin Timell gör billiga ad hominem påhopp i Expressen:

Det finns många därute som är känsliga. Trots att det är 2007.

. . . har man problem med ämnet finns det nog större personliga problem att ta tag i.

Martin Österdahl, projektledare för Melodifestivalen:

Onani är inte tabu 2007. . .

Christer Lindarw instämmer:

Jag tror att svenskarna är upplysta och moderna. Det skulle förvåna mig mycket om temat hade någon betydelse.

Alla svenskar som inte tycker att onani och familjeunderhållning är kompatibelt är alltså reaktionära grottmän med “personliga problem”.

Men verkligheten är att svenska folket inte alls är lika sexualradikalt som vänstern. Vi tycker inte att sex och barn hör ihop. Och i den mån föräldrar vill ta upp ämnet onani med sina barn är det något de vill ansvara och planera inför själva. 

Detta har homoeliten förstås ingen förståelse för. Till de svenskar som har problem med grova sexanspelningar i familjeprogram svarar Lindarw:

Om man inte kan ta sådan humor så får man stänga av tv:n eller rösta på någonting annat.

Det verkar som att folk gjorde det Christer. . .

Vi vann. Ni förlorade.

Jag var till att börja med väldigt negativ till “de nya moderaterna”. Trots allt ville jag ha radikalare liberaliseringar än vad “moderaterna classic” ville ha, så Reinfeldts/Borgs mittenorientering av politiken förde moderaterna ännu längre från vad jag ville ha än vad Bo Lundgren och Carl Bildt förespråkade.

Jag har dock till stor del omprövat denna negativa inställning. Detta beror dock inte på att jag sakligt blivit mindre negativ till Reinfeldts/Borgs linje, utan på grund av att jag insett att den politiska processen inte belönar de som står för det som är rätt utan de som lyckas fjäska bäst för flest väljare. Vi må med viss rätt tycka att det är ruttet att det är så, men är det så så är det så.

Följdaktligen så skulle den mer sakligt korrekta (dvs liberala) linjen som Bo Lundgren drev ha lett till ännu en socialdemokratisk valseger. Detta även utan valstugereportage eller en lika okarismatisk partiledare som Bo Lundgren. Vill vi ha en mer liberal politik är det dels upp till oss liberala opinionsbildare att sprida liberala idéer och dels för en borgerlig regering vald genom fjäskande för marginalväljaren i mitten att genomföra olika strategiska reformer som långsiktigt bidrar till en mindre socialdemokratisk genomsnittssvensson.

Men för att avvikelser från det sakligt korrekta ska vara acceptabelt måste det vara något som är populärt bland folket och kan locka över väljare för att på så sätt säkra en borgerlig regering och därmed en något mindre socialdemokratisk politik.

Dock finns det avvikelser som inte på något sätt kan rättfärdigas. Exempelvis, varför har inte förmögenhetsskatten redan avskaffats? Om den nu (vilket den är) är så skadlig för svensk ekonomi och bidrar till kapitalflykt, som regeringen anger när den ska förklara varför de någon gång under mandatperioden vill avskaffa den, varför inte avskaffa den omedelbart?
Om nu skälet är att de är rädda för socialdemokratisk vänsterpopulistisk retorik om “gynnandet av de rika” så är det bara ytterligare ett skäl att göra det omedelbart, när det faktiskt är mer än 3½ år kvar tills nästa val.

Och vad är nu detta? . Att profilera sig som “miljökämpar” och feminister är ingen direkt väljarvinnare, att döma av det starka folkliga motståndet mot bensinskatten och kvoteringen av föräldraförsäkringen och att döma av valfiaskot för Mp och Fi. Är det månne så att moderatledningen misstar journalisteliten i Stockholm för folkmajoriteten? Isåfall gör de ett misstag av fler än ett skäl.

Svenska folket består av en samling korkade pappskallar som tror på allt de läser och därför måste skyddas från direktkommunikation från onda politiker. Och dessa de dummas förkämpar, som välvilligt kan filtrera och tolka åt oss stackars försvarslösa, är journalisterna. Om det inte vore för deras insats som myggnät skulle vi alla hänföras av politikernas retorik och bli viljelösa slavar.

I alla fall om man får tro Expressens kulturchef Per Svensson. I en krönika ondgör han sig över att Carl Bildt bloggar. Utrikesministerns skriverier är, menar Svensson, ett hot mot den liberala demokratin, som riskerar att förgöra den granskande journalistiken. Vilket trams! Den granskande journalistiken är förvisso av oerhörd vikt för ett välfungerande demokratiskt samhälle (och vi skulle må bra av mer av den varan, med tanke på kvaliteten på de flesta journalistiska insatser av det slaget), men det är knappast till vår nackdel om det dessutom finns en möjlighet för de som granskas att förmedla sin bild utan att medierna kan förvrida den. Att journalisternas möjlighet att ensamma sätta agendan minskar är en bra utveckling, när den samtidigt inte urholkar deras möjlighet att kommentera, granska och kritisera det som sker.

Att Carl Bildt bloggar är knappast det första steget mot den totalitära diktaturen. Det är pinsamt att Per Svensson inte inser det.

Igår fick statsminister Fredrik Reinfeldt rycka ut ur Sagerska palatset till försvar av sin utrikesminister Carl Bildt. Det var ett nödvändigt drag från regeringen, som blivit angripna av Expressens politiska redaktion med hätska anklagelser om att utrikesminister Carl Bildt agerat i samförstånd med sina ekonomiska och politiska intressen vid sidan om sitt diplomatiska arbete.

Det farliga här är att Carl Bildt tjänat pengar, vilket är väldigt osvenskt. Lika osvenskt som Peter Wallenbergs och Göran Hägglunds ideal om företagsamhet.

Dessutom har Bildt varit i kapitalets Colosseum USA och blivit andedöpt i Joakim von Ankas bankvalv. Det skimmer som omger Carl Bildt i Colosseum, vilket var en förutsättning för hans politiska karriär fram till posten som utrikesminister och stärkt hans ställning som global aktör, har i ankdammens politiska Sverige blivit ett glitter som ska sticka i ögonen på vanligt folk som saknar samma kompetens och möjlighet som Bildt själv.

Nu når den auktoritära avundsjuka kritikens samvetsbrus inte ända fram.

Istället menar Expressen, i spetsen PM Nilsson som får stöd av Anders Jonsson, att Carl Bildt ställde sig på USA:s sida i avlägsnandet av diktatorn Saddam Hussein med löftet om att få vara med i Irak efter invasionen, vilket han också fick i samband med kriget på Balkan på 1990-talet.

Själv minns jag Carl Bildts engagemang som något positivt, men ändå som riskfullt eftersom det bröt ett gammalt utrikespolitiskt kommunistmönster. Det politisk korrekta i media är att hylla Fidel Castro, släta över extremistiska muslimers antidemokratiska kultur och förena sig i ett gemensamt hat mot George W Bush.

För Expressen är problemet att de saknar självförtroende att omvända sig från vänsterns sekellånga tyranni. För Sverige är det bra med en utrikesdepartement som har goda relationer med USA. Det ska inte betraktas som en kommunistisk “bindning“.

Är det något man får ut av studier i nationalekonomi så är det att incitament spelar roll för hur människor agerar. Om man gör bilarna säkrare börjar människor att köra mer vårdslöst; om man minskar skillnaderna mellan att arbeta och stanna hemma kommer fler att sitta i soffan; om man förbjuder något människor efterfrågar kommer det att uppstå en svart marknad, ofta med höga priser som reflekterar risken för säljaren och det minskade utbudet. Det gäller i högsta grad även droger, och hjälper till att förklara svårigheterna med att utkämpa det som här i USA kallas The War on Drugs.

Ett utmärkt exempel ges i denna artikel, som berättar om cigarettmarknaden på kaliforniska fängelser. I juli 2005 bestämde sig Kalifornien för att man, av hälsoskäl, skulle förbjuda tobaksrökning i delstatens fängelser. Att många av fångarna var inbitna rökare var förstås välkänt. Tanken var säkert välmenad, men resultatet blev inte alltför lyckat. Istället för rökfria och hälsosamma brottslingar har man istället skapat en svart marknad där priset för ett paket cigaretter ligger på 125 dollar; ett pris som tillräckligt många av de inburade är villiga att betala för en stunds njutning. Sådana priser skapar incitament för all som kan att försöka föra in och sälja cigaretter, och således har smuggling bland fångvakterna föga överraskande blivit ett stort problem.

Precis som drogförbudet, och tidigare det amerikanska alkoholförbudet, så har tobaksförbudet i fängelset också skapat interna strider om kontrollen över den så lönsamma cigarettmarknaden. I artikeln berättas det om slagsmål med 30 fångar inblandade. Det berättas också om fångar som under permission försökt smyga tillbaka in i fängelset med kuddar fyllda av tobak.

Slutsatsen är inte nödvändigtvis legalisering av droger, utan snarare att man måste tänka sig för noga när man reglerar något. Vilka incitament skapar man? Vilka nya problem? Vem får bära kostnaden för dessa? Är det bättre än situationen innan?

Bland svenska borgerliga debattörer dominerar EU-vänlighet, och man ser många uttrycka sig positivt angående turkiskt medlemskap i unionen. Förutom att det vore välkommet med mer EU-kritik när den ena märkliga regleringen efter den andra klubbas igenom i Bryssel, skulle det också vara bra med en något mer nykter inställning till Turkiet. Landet är fortfarande inte en demokrati.

Några exempel på det ges i Dagens Nyheter, som rapporterar om två svenskar som dömts till fängelse för det ohyggliga brottet att tala kurdiska. En av dem, Ibrahim Güclü, har sammanlagt dömts till 24 månader bakom galler. Det bör dock tilläggas att domarna är överklagade, så Turkiets högsta domstol har möjlighet att göra något åt saken, men ifall domarna är i enlighet med turkisk lag vore det märkligt om så skedde.

Motstånd mot att släppa in Turkiet i EU behöver knappast handla om rasistiskt muslimhat, eller vad annars man nu kan tänkas bli anklagad för. Det ligger inte i vårt intresse som EU-medlem att släppa in auktoritära semi-demokratier, och det ligger knappast i EU-vänners intresse att förespråka det.