Fredagsledare: Högre studier januari 19, 2007
Posted by kulturrevolution in Fredagsledare.trackback
Svenska högskolor och universitet tar emot fler och fler studenter, utan att kunskapsnivåerna i gymnasiet har ökat. Forskningen sprids ut över landet, ofta av regionalpolitiska skäl. Det medför att folk med examina från svenska högskolor och universitet får ut mindre av den tid de lägger ned på sina studier.
Den borgerliga regeringen bör vända på denna utveckling, både vad det gäller utbildning och forskning. Utbildningen först. Kvantitetsmål måste ersättas med kvalitetsmål. Förmodligen borde antalet studieplatser minskas. Incitamenten behöver förändras, både för studenter och för institutionerna som utbildar dem. Idag får lärosätena betalt dels för antalet antagna och dels för antalet som ges godkänt på kurserna, vilket inte är särskilt lyckat. Det gör det rimligt att sträva efter att först låta så många som möjligt gå en utbildning, och sedan sänka kraven så att de allra flesta klarar den. Problemet är förstås att utbildningen i sig blir mindre avancerad när kraven sänks, och dessutom att den signal till arbetsgivare som en examen är tänkt att vara kraftigt försvagas.
Även studenterna borde ges delvis annorlunda incitament — de borde få bära en större del av kostnaden för studierna själva. Förvisso är tiden det tar att genomgå en utbildning en kostnad i sig, med uteblivna arbetsinkomster, men det är fortfarande billigt nog för att vi skall ha en alltför stor mängd studenter som pluggar ämnen som inte efterfrågas. Det bör förvisso stå var och en fritt att studera vad hon vill, men det innebär inte att skattebetalarna skall finansiera det. I ett första steg skulle studiebidraget avskaffas, kombinerat med statligt garanterade lån — som för övrigt kan skötas av privata aktörer — där studenterna kan låna pengar för att klara livskostnaderna. Ett sådant system skulle fortfarande göra det möjligt att studera på högre nivå för folk utan stora tillgångar, men det skulle uppmuntra studenterna att dels studera ämnen som de tror skulle ge dem inkomster nog att betala tillbaka lånen, och dels att försöka nå sin examen på kortare tid.
Även vad det gäller forskningen finns det skäl att genomföra förändringar. Framför allt behöver spridningen, rent geografiskt, av lärosäten minska. Att samla många framstående forskare på samma plats skapar ofta en miljö där nya tankar uppstår, och de effekterna är omöjliga att uppnå när regionalpolitik ser till helt andra intressen än forskningsmässiga när universiteten placeras ut över landet. Universiteten bör också ges större möjligheter att finna finansiering utanför staten.
En välfungerande högre utbildning är nödvändigt för att Sverige skall kunna fortsätta att växa och stå starkt i den internationella konkurrensen. Det är inte allt som krävs, men det är nödvändigt att förbättringar genomförs.
Vilken trist instrumentell syn på utbildning; att enbart premiera det som efterfrågas av ekonomiska skäl skulle innebära ett intellektuellt moras. Universiteten har en större roll att spela än som leverantör av utbildad arbetskraft till industrin.
Visst är det lätt att instämma i att fokus borde förskjutas från kvantitet till kvalitet; fast egentligen borde inte kvantitet stå i motsatsförhållande till kvalitet – det mest gynnsamma för samhället torde vara att investera i såväl kvantitet som kvalitet.
http://www.opinionjournal.com/extra/?id=110009535
Det största problemet är inte högskolorna utan bristen på yrkesutbildningar. Väljer man att gå en studieförberedande linje på gymnasiet finns det väldigt få möjligheter att få en yrkesutbildning. Det är i princip omöjligt om man inte har kontakter.
Moraset uppstår när för mycket resurser läggs på att utbilda människor i humaniora, särskilt när de som studerar får sig itutat att man bli mer human av att läsa humaniora.
Det om något är intellektuellt torftigt och dessutom felaktigt. Det är bara på Humanistisk fakultet som man studerar och värderar kulturella yttringar efter parametrarna “bra-dåligt”, “äkta-oäkta” och “ont-gott”.
Personligen skulle jag ändra
“Förmodligen borde antalet studieplatser minskas.”
till
“Antalet studieplatser bör minskas, i synnerhet i ämnen med relativt låg direkt samhällsnytta.”
och låta studiebidraget vara kvar, men eventuellt införa en avgift på några tusen kr per år för högre studier, för att markera att studier är något som kostar pengar och något man investerar i.
I övrigt tycker jag att ni har helt rätt och att det här är åsikter som förs fram alldeles för sällan. Det är ett stort ekonomiskt slöseri att staten finansierar att så många går och läser strökurser bara för att de inte har nåt bättre för sig.
Privata lån garanterade av staten är helt rätt våg att gå.
Att samla många forskare på ett ställe under en längre tid kan absolut ge goda effekter, men det kan lika gärna resultera i att vi reproducerar Lund eller Uppsala och var står då svensk utbildning?
Forskning handlar om att tänka nytt, tänka bortom ramen, tänka kreativt. Till viss del kan samlokalisering naturligtvis vara tjänligt, alldeles för ensam är inte stark. Men om all forskning bedrivs centrerat till några få miljöer tappar Sverige spännvidd. Jag skulle helt enkelt vara mycket förvånad om de där spännande mötena verkligen händer bara för att lärosätet råkar vara större än Högskolan på Gotland.
Visst finns det så kallade Centers of Excellence, men så vitt jag förstår har forskning om forskning inte kunnat utröna grunderna för hur de uppstår eller vilka villkor som måste uppfyllas – mönster saknas.
Så, för all del, skicka ned alla fysiker till Lund för att hälsa på den nya supraledaren som vi förhoppningsvis får bygga där för EU-pengar, men låt dem sen åka hem igen till sina respektive lärosäten och institut (och varför inte även på företag?), för att i spännande och rika forskningsmiljöer i vitt skilda sammanhang bygga vidare på Tanken utanför ramen.