Tsunamibanden januari 30, 2007
Posted by Johan Eriksson in Politik.add a comment
Svenska Dagbladet rapporterar att analysen av de glömda tsunamibanden, som den förra regeringen alltså ville förpassa ut ur existensen, ger vid handen att Lars Danielsson ljugit när han berättat vad han höll på med. Så långt ingen överraskning, med tanke på märkligheterna i hans historia. Det verkar osannolikt att banden skulle avslöja vad som faktiskt hände, men de kan kanske åtminstone utesluta en hel del.
Det är utmärkt att denna tråd inte alldeles släppts, och förhoppningsvis kommer den att både fullföljas så att vi får reda på vad den förra regeringen pysslade med, och vad det är som de tycker är så viktigt att dölja, och dessutom ges utrymme i medierna. I så fall vore det ett ytterst ovanligt fall av god samhällsjournalistik i Sverige, där framläggandet av fakta ges den centrala roll det skall ha.
Om kommissionen återinrättas — som SvD antyder — kommer det att innebära en ny runda utfrågningar. Eftersom det inte handlar om en brottsutredning kan dock Danielsson fortsätta att ljuga. Det svenska politiska systemet betraktar ju inte vad regeringsmedlemmar eller politiskt tillsatta tjänstemän pysslade med som brottsligt. Frågan om det borde vara det är knepig. Å ena sidan skulle det kunna vara rimligt ur ett ansvarsperspektiv, å andra sidan skulle sådan lagstiftning lätt kunna leda till att ännu mer sker i det fördolda. En journalistkår som börjar sköta sitt jobb vore dock en klar förbättring, så låt oss hoppas att detta följs upp som det skall.
De farliga spelen — igen januari 27, 2007
Posted by Johan Eriksson in Idédebatt, Politik.5 comments
Jag skrev tidigare om det tyska lagförslag som vill skicka folk som tillverkar, säljer eller köper datorspel som innehåller våld mot människolika varelser till finkan. Svenska Dagbladet rapporterar att tyskarna inte nöjer sig med det. Nu diskuteras förbud på EU-nivå, och italiernarna är tydligen med på noterna. Att forskningen visar att det inte finns något orsakssamband spelar förstås ingen roll när politikerna ser en möjlighet att agera gott samvete åt oss stackars medborgare.
Några reflektioner om att det vore ett stort ingrepp på vår frihet att uttrycka oss görs inte heller, och det är en djupt besvärande utveckling. Det är svårt att inte bli oroad över vad nästa steg är. Om våra friheter beskärs, en efter en, och alltid med goda intentioner, kommer vi till slut att finna oss fängslade, oförmögna att uttrycka ideer som inte tillhör de för dagen korrekta.
Vi måste vara på vår vakt när det gäller dessa saker. Det skulle förvåna mig om den nuvarande kulturministern — som troligen aldrig ens sett ett datorspel annat än på butikshyllorna — skulle uttrycka sitt motstånd bland EU-kollegorna.
Torsdagskrönika: Socialdemokratin som kunde ha varit januari 25, 2007
Posted by Johan Eriksson in Politik, Torsdagskrönika.3 comments
Ur Axess Televisions arkiv hittar jag en intervju från slutet på förra året. Det är Jan Nygren, socialdemokraten som kunde ha blivit partiledare istället för Göran Persson, som gästar Åke Ortmark. Skillnaden mellan vad han säger och det som hörs från hans parti idag är uppseendeväckande. Visserligen är det sant att sossar som inte längre har starka ambitioner inom partiet uttalar sig friare än de hade gjort annars, men det är ändå intressant att fundera på vad socialdemokratin hade kunnat vara.
Jan Nygren pratar mycket om tillväxtvänlig politik, och är mycket kritisk mot samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vilken väg Socialdemokraterna vill gå när det gäller den frågan återstår väl att se, men de har onekligen låst in sig i ett hörn som det är svårt att komma ur. Han talar också om reformer av arbetsrätten som Sven-Otto Littorin inte vågar ta i med tång, och som — förvisso i kombination med åtgärder han nog inte skulle genomföra — skulle vara väldigt nyttiga för svensk ekonomi.
Nygren hade, i mångt och mycket, kunnat vara för Socialdemokraterna vad Tony Blair har varit för Labour — förutsatt att han klarat av att hantera ett fientligt LO och motvilliga traditionalister. Det hade inte bara gjort tanken på vänsterregeringar — för sådana kommer vi att ha även i framtiden — lättare att leva med; det hade också flyttat utgångspunkten för svensk politisk debatt åt höger. Risken finns att vi hade hittat Folkpartiet (och kanske Centern) i vänsterblocket, men vi hade också kanske kunnat höra fler politiker tala om vikten av att människor tillåts bygga upp en egen förmögenhet, om rörlighet på arbetsmarknaden, om den skapande kraften hos entrepenörer.
Där är vi dock inte, och Mona Sahlin hårt hållen av mer traditionalistiska krafter inom socialdemokratin kommer knappast att föra oss särskilt långt åt det hållet. Förvisso ligger ett tungt ansvar på oss borgerliga opinionsbildare för att driva fram tankar om den fria marknaden och statens tillbakadragande, men det vore samtidigt korkat att inte låtsas om att socialdemokratins positionerande i den svenska debatten har en avgörande roll för vilka frågor som diskuteras och vad som kan få fotfäste. Så även för oss borgerliga finns det ett intresse i att ha en modern socialdemokrati, gärna i opposition.
Sluta ta hand om mig januari 25, 2007
Posted by Johan Eriksson in Politik.5 comments
Mamma Staten, denna gång personifierad av folkhälsominister (brr) Maria Larsson, tycker att det är för svårt för oss stackars medborgare att avgöra om det vi stoppar i oss är farligt eller inte. Därför föreslås nu införandet av färgmärkning av matvaror, så att sådant som Folkhälsans representanter anser är bra för oss markeras med grönt, halvonyttigheter med gult och syndiga sötsaker och fettbomber (och välsaltade delikatesser) med rött. Att det inte är statens jobb att skydda oss från oss själva tas det som vanligt ingen hänsyn till, oavsett om regeringen är orange eller röd.
Om livsmedelsproducenter tror sig vinna på att själva införa ett sådant system står det dem fritt att göra det. I övrigt är det ditt och mitt ansvar att ta reda på vad vi äter — om vi tycker att det är viktigt. Staten skall hålla sig undan från att få folk att känna sig skyldiga när de placerar en kartong med en lysande röd prick på i matkorgen. Somliga av oss värderar njutningen av fet mat högre än hälsoeffekterna och andra av oss skulle må bra av några extra kilon i vilket fall som helst. Och för alla av oss gäller att det bör vara vi som beslutar om det, och som ser till att hålla oss informerade. Inte Maria Larsson.
Dessutom känns det inte helt orimligt att oroa sig över att en statlig märkning kan komma att följas upp med olika skattesatser. Grön prick, halvhög skatt. Röd prick, jättehög skatt. Men inget står väl över Folkhälsan?
Henrik von Sydow hos Timbro januari 23, 2007
Posted by Sebastian Weil in Politik.2 comments
Ikväll var jag på en träff på Timbro där den inbjudne var Henrik von Sydow. Temat för kvällen var att prata om den svenska grundlagen och hur/om den bör ändras.
Henrik beskrev arbetet som viktigt och intressant. Väl så. Henrik är en av de få (kanske den ende) politikern som profilerat sig med att arbeta med konstitutionella frågor som är nog så viktiga.
Hur bör en grundlag vara utformad? Hur ser Sveriges grundlag ut nu? Bör den ändras? Kan den ändras? Henrik var av den åsikten att ja den bör och kan ändras.
Själv agerade jag skeptiker för kvällen och frågade hur Henrik såg på politiker som utformar en grundlag. Vi har t.ex. den refuserade EU-grundlagen som ett veritabelt skräckexempel som är hur lång som helst och som till och med detaljreglerar handel med kork (!).
Mot detta framförde Henrik Finland och Norge som goda exempel på att det går att förändra grundlagen och det juridiska systemet till det bättre. Själv har jag inte mycket koll på vad som gjorts där men det finns säkert läsare av denna blogg som kan bidra med bra information.
Det diskuterades också om det inte är svårt att få politiker att göra en grundlagsförändring om denna syftar till att begränsa och tydliggöra deras makt. Hur sugna är egentligen politiker på att upprätta en konsitutionsdomstol som kan underkänna lagar som riksdagen vill genomföra? Henrik meddelade att utsikterna för att göra grundlagen tydligare är ganska så goda. Däremot rådde viss tveksamhet kring de normativa delarna av en grundlag. Jag menar, hur skulle det fungera med att göra de negativa rättigheterna i Sverige tydliga och starka med en ny bra grundlag? Skulle politikerna verkligen vilja ha en situation där människor kan vägra vara del av kårobligatorium, fackföreningar och annat hänvisandes till en ny grundlag? Knappast.
Mona och sjukvården januari 23, 2007
Posted by Johan Eriksson in Politik.2 comments
I slutet på förra året meddelade socialminister Göran Hägglund att stopplagen för privata aktörer i akutsjukvården skall rivas upp. Mona Sahlin blev ”skitförbannad” och kommenterade saken så här:
- De bedyrade under valrörelsen att de inte skulle sälja ut några sjukhus, att det inte skulle bli några gräddfiler i vården. Nu blir det så. Om man som Göran Hägglund öppnar för privata försäkringskunder i den offentliga vården får man två köer – en för de som har försäkringar och en för de som inte har det, säger hon.
Att hon inte har lust att hålla isär saker och ting är väl inget att hetsa upp sig över, men det är värt att notera bristerna i verklighetsuppfattningen. Det är ju idag, när landstingen inte kan leverera, som det uppstår långa köer, och därmed också gräddfiler för dem som kan betala (vad nu problemet med att man får handla vård är). Att man tillåter privata aktörer att genomföra vård beställd av det offentliga har inget med saken att göra. Istället kan det i bästa fall leda till mer kostnadseffektiv vård och ökad kapacitet att ta hand om sjuka, samtidigt som det ger möjlighet för företagssamma människor att driva på utvecklingen i en mycket viktig bransch. Det ger dessutom lågbetalda undersköterskor fler arbetsgivare att välja bland, vilket kommer att vara bra för deras löneutveckling.
Skall man vänta sig en återgång till totalförbud under Monas ledning?
Den alltid lika smidige som opportunistiske justitiekanslern januari 20, 2007
Posted by kulturrevolution in Idédebatt, Politik.1 comment so far
av Peter Soilander
En av de mer förunderliga och svårtolkade personerna i svensk ämbetsdemokrati är justiekansler Göran Lambertz. För inte så länge sedan blev han ifrågasatt av före detta justitieminister Thomas Bodström som menade att nuvarande justitieminister Beatrice Ask ”har ärvt ett gigantiskt problem”.
I bloggosfären gjorde sig JK Göran Lambertz sig känd genom att agera mellanhand åt utrikesminister Laila Freivalds och SÄPO, som fick till uppgift att tala förstånd med både Sverigedemokrater och enskilda bloggare som vågade publicera nidbilderna på Muhammed.
- Jag kommer alltid under alla omständigheter att försvara yttrandefriheten, men från en sådan här publicering måste jag isolera mig själv ifrån. Vi ser detta allvarligt. Sveriges justiekansler [Göran Lambertz] och polisen följer utvecklingen noggrant, skriver Laila Freivalds den 11 februari 2006 till Jemens utrikesminister, vilket är samma dag som SÄPO verkställer beslut om censur på Internet.
Avslöjandet kom från Riksdag & Departements journalist Nils Funcke.
Drygt ett halvår senare skriver JK Göran Lambertz i Uppsala Nya Tidning följande, i urskuldande ton, vilket visar att han oreflekterat ställer sig på Laila Freivalds sida: ” Jag hade som justitiekansler att hantera frågan om det var tillåtet eller otillåtet av Säpo och UD att kontakta det företag som inhyste Sverigedemokraternas tidnings hemsida och därigenom medverka till att sidan stängdes ner. Jag godkände Säpos agerande och avstod från att bedöma UD:s, förutom att jag konstaterade att det inte hade skett något brott mot censurförbudet. ”
JK ljuger alltså i tron på att UD:s dokument aldrig skulle komma fram. Kontakten med UD fanns där hela tiden, och JK Göran Lambertz agerade i yttrandefrihetens namn i ett fall där förre utrikesminister Laila Freivalds begick ministerstyre. En mindre demokratisk skandal alltså i Sverige.
Själva hanteringen av yttrandefriheten hade i det här fallet en effektiv censurerade tradition som utgick från UD som bas. Traditionen går tillbaka till andra världskrigets utrikesminister Christian Günther som i Nazitysklands skugga lät UD styra över svensk media.
Nu skriver inte journalisten Nils Funcke mycket mer om JK:s agerande. För att hitta någorlunda saklig kritik finner jag statsvetaren Bo Rothstein, som i ett sammanhang försvarade frilansjournalisten Evin Rubar, vars reportage var början till slutet för Gudrun Schymans politiska karriär. Här skriver Bo Rothstein kort och välformulerat om Göran Lambertz karaktär: ”Den alltid lika smidige som opportunistiske justitiekanslern”.
Epitet har fastnat i mina tankar i några dagar. Möjligen ser Rothstein och jag samma sak. Från politisk perspektiv är både Thomas Bodström och Beatrice Ask överens om en sak. JK Göran Lambertz ska ta ansvar för sina uttalanden. Särskilt när han tar risken att blåneka inför DN:s journalist Tove Nandorf om HD-domaren Leif Thorsson benådning inför kritikernas ord om ”konsekvent överslätande syn på sexualbrott”.
- Jag vet inte var de fått det ifrån heller, jag tror aldrig jag har sagt något som över huvud taget skulle tyda på det, säger JK Göran Lambertz.
Frågan är hur mycket justitiekanslern Göran Lambertz kan göra i demokrati, utan att behöva ta ansvar i politiken eller i media eller som privatperson. Hans agerande stärker knappast ett balanserat och vaksamt samvete som står inför avgörande nationella, institutionella eller mänskliga situationer där rätt och fel står i fokus – om det nu finns ett sådant.
Ett litet ljus på JK, tack.
Peter Soilander är gästskribent för Kulturrevolution. Han skriver annars på sin blogg Under den lugna korkeken.
Fredagsledare: Högre studier januari 19, 2007
Posted by kulturrevolution in Fredagsledare.7 comments
Svenska högskolor och universitet tar emot fler och fler studenter, utan att kunskapsnivåerna i gymnasiet har ökat. Forskningen sprids ut över landet, ofta av regionalpolitiska skäl. Det medför att folk med examina från svenska högskolor och universitet får ut mindre av den tid de lägger ned på sina studier.
Den borgerliga regeringen bör vända på denna utveckling, både vad det gäller utbildning och forskning. Utbildningen först. Kvantitetsmål måste ersättas med kvalitetsmål. Förmodligen borde antalet studieplatser minskas. Incitamenten behöver förändras, både för studenter och för institutionerna som utbildar dem. Idag får lärosätena betalt dels för antalet antagna och dels för antalet som ges godkänt på kurserna, vilket inte är särskilt lyckat. Det gör det rimligt att sträva efter att först låta så många som möjligt gå en utbildning, och sedan sänka kraven så att de allra flesta klarar den. Problemet är förstås att utbildningen i sig blir mindre avancerad när kraven sänks, och dessutom att den signal till arbetsgivare som en examen är tänkt att vara kraftigt försvagas.
Även studenterna borde ges delvis annorlunda incitament — de borde få bära en större del av kostnaden för studierna själva. Förvisso är tiden det tar att genomgå en utbildning en kostnad i sig, med uteblivna arbetsinkomster, men det är fortfarande billigt nog för att vi skall ha en alltför stor mängd studenter som pluggar ämnen som inte efterfrågas. Det bör förvisso stå var och en fritt att studera vad hon vill, men det innebär inte att skattebetalarna skall finansiera det. I ett första steg skulle studiebidraget avskaffas, kombinerat med statligt garanterade lån — som för övrigt kan skötas av privata aktörer — där studenterna kan låna pengar för att klara livskostnaderna. Ett sådant system skulle fortfarande göra det möjligt att studera på högre nivå för folk utan stora tillgångar, men det skulle uppmuntra studenterna att dels studera ämnen som de tror skulle ge dem inkomster nog att betala tillbaka lånen, och dels att försöka nå sin examen på kortare tid.
Även vad det gäller forskningen finns det skäl att genomföra förändringar. Framför allt behöver spridningen, rent geografiskt, av lärosäten minska. Att samla många framstående forskare på samma plats skapar ofta en miljö där nya tankar uppstår, och de effekterna är omöjliga att uppnå när regionalpolitik ser till helt andra intressen än forskningsmässiga när universiteten placeras ut över landet. Universiteten bör också ges större möjligheter att finna finansiering utanför staten.
En välfungerande högre utbildning är nödvändigt för att Sverige skall kunna fortsätta att växa och stå starkt i den internationella konkurrensen. Det är inte allt som krävs, men det är nödvändigt att förbättringar genomförs.
Den märkliga processen kring en partiledare januari 18, 2007
Posted by kulturrevolution in Politik.4 comments
av Christofer Popoff
Enda sedan valets utgång, har frågan vem som ska leda Sveriges största parti varit en gåta. Nu ser det ut som vi har svaret. Ekot uppger att Mona Sahlin nu har tackat ja. Den något märkliga processen har utgått ifrån att en man absolut inte ska leda partiet. Att man har haft en så fientlig inställning till vilket kön efterträdaren av Persson har, är både förvånande och icke förvånande.
Det är inte förvånande om man ser till den underliggande feministiska synen som har präglat Sveriges politik extra mycket de senaste åren. Den har till och med smittat av sig till borgerlighetens politik. De flesta av de stora svenska partierna vill idag beteckna sig som ett feministiskt parti.
Det som däremot är förvånande beträffande Socialdemokraternas eventuella val av Mona Sahlin och att man ständigt har utgått ifrån att det ska vara en kvinna som leder partiet, är att de har fruktansvärda brister bland kvinnliga företrädare i partiet. Den egentliga enda vettiga kvinnan de har är Margot Wallström, men hon har ju som bekant tackat nej ett flertal gånger. Dessutom har hon det betydligt bättre i Bryssel, med en inte allt för dålig post i Europas hjärta.
Mona Sahlin och Laila Freivalds har enligt mitt tycke varit något av de sämsta politiska företrädarna Sverige har haft under den senaste åren. Bakom sig har de båda så många snedtrampningar och irrationella handlingar, så jag undrar om det svenska folket kan ens räkna upp hälften.
Det som jag ser som positivt med deras eventuella partiledarval ur ett ickesocialistiskt perspektiv, är att Mona Sahlin är rent utsagt så fruktansvärt dålig och impopulär av deras egna väljare och facken, att stödet för Socialdemokraterna kommer att minska. Problemet är att historiskt sätt så är chansen för att Socialdemokraterna kommer tillbaka i nästa val, nästan hundraprocentig. Frågan blir då: vill majoriteten av det svenska folket ha henne som statsminister?
De siffror som Sifo publicerade beträffande Sahlins stöd visar däremot att hon har ett 65 procentigt stöd bland s-väljarna. Att dessa siffror kommer precis nu bör ses på med ett kritiskt öga. Det är också föga förvånande att efter hennes rabiata utspel sedan tidigare, så är hon plötsligt så populär.
En annan fråga man kan ställa sig beträffande denna något långtgående process är varför så många företrädare sagt nej? Jag kan dra två slutsatser från det; Den första är att det på något vis är fult inom deras parti att tacka ja, och visa för mycket iver kring det.
Det andra är att de kandidater som har tackat nej, har helt enkelt för många skelett i garderoben. Och de skeletten är betydligt värre än obetalda tv-licenser.
Christofer Popoff är gästskribent för Kulturrevolution. Han har tidigare bloggat på http://nosocialism.blogspot.com
Torsdagskrönika: Faran med att vara emot januari 18, 2007
Posted by Johan Eriksson in Idédebatt, Torsdagskrönika.1 comment so far
Vi har alla sett dem, de som bara är emot. Förblindade av avsky eller långvarigt motstånd mot något, blir de allt mer självmotsägande varje gång de försöker sprida sitt politiska budskap. Det kan handla om extremvänstern, drivna av hat emot allt som stavas USA, Israel eller George W Bush. Om Bush är för är de emot. Om någon kämpar mot det sionistiska imperiet är de deras bröder och systrar. Trots att de spränger människor — vuxna och barn, urskiljningslöst — i småbitar, är de trots att en del i den rättmätiga kampen. Att de är av samma skrot och korn som de rasister och fascister de så gärna kastar sten på här hemma spelar ingen roll. Inte heller att de avrättar homosexuella eller tvingar politiska motståndare till tystnad. De avskyr ju trots allt det som är ont här på jorden, så då måste de vara goda. Så tycks extremvänsterns resonemang gå.
Kärnan — eller åtminstone en viktig del — är att de definierar sig efter vad de är emot. När man bara är emot saker kan man hamna riktigt snett.
Det är en risk som även vi borgerliga lever med, och måste se upp med. Vi får inte drivas enbart av anti-socialism, eller motstånd mot socialdemokratin. Det betyder inte att vi inte kan kritisera socialismen, eller socialdemokratisk politik; vad det innebär är att det gäller att balansera och understödja den kritiken med konstruktiva ideer, tuffa inomborgerliga debatter och egna bilder av hur samhället bör se ut. Jag tror förvisso inte att borgerliga debattörer i allmänhet ligger alltför nära en motsvarighet till det skadliga beteende som beskrevs inledningsvis, men man bör vara medveten om risken. Kanske särskilt i ett land som Sverige, som är genomsyrat av socialdemokratiska värderingar, och där liberaler och konservativa varit i opposition väldigt länge — och i någon mening är det fortfarande, trots regeringens orangea färg.
När man står tryggt i sina egna värderingar kan man kritisera andra idéer utan att riskera att kliva i fällan. Förlorar man däremot vad man strävar efter ur sikte, kan det sluta illa. Särskilt om man också skulle få tillfälle att göra verklighet av eländet.
