kulturrevolution.se

När de öppet islamistiska Hamas vann det palestinska valet ifjol så drog USA och EU äntligen in biståndet till den palestinska myndigheten. Problemet var dock att man istället kom att skicka biståndet till “den palestinska befolkningens humanitära behov” och till Fatah. Men strategin att bojkotta Hamas och stödja “det palestinska folket” och Fatah saknar i själva verket logik.

För det första: om man finansierar olika s.k. humanitära projekt så innebär ju det bara att Hamas kan spara in på det och istället koncentrera alla sina resurser på vapenköp. Tänk er att den brittiska regeringen under andra världskriget skulle ha skickat mat och läkemedel till Tyskland för att tillgodose “den tyska befolkningens humanitära behov”. Att då denna “humanitära hjälp” skulle ha skickats via kanaler oberoende av den tyska staten skulle sakna betydelse eftersom Hitler då skulle spara in på det och istället koncentrera sig än mer på vapentillverkning.

För det andra: vilka var det som röstade fram Hamas? Jo, exakt samma palestinier som man nu försöker låtsas om har inget med Hamasregeringen att göra. Om palestinierna röstar för en viss politik måste de få känna följderna av denna politik. Som H.L. Mencken uttryckte det: “Democracy is the theory that the common people know what they want and deserve to get it good and hard.”

Och för det tredje: det andra stora palestinska partiet, Fatah, är faktiskt inte särskilt mycket bättre, som Andrew McCarthy påpekar i National Review Online idag. USA och EU har sagt att om bara Hamas avsäger sig politiskt våld och erkänner staten Israel, då ska de med glädje ösa pengar tagna från oss över Hamas. Men Fatahs väpnade gren utövar ännu mer våld än Hamas och i Fatahs konstitution så talas det fortfarande om hur man inte kommer ge upp sin kamp förrän ““the Zionist state is demolished and Palestine is completely liberated.”. Den enda skillnaden mellan Hamas och Fatah är att de senare är smarta nog att när de intervjuas av västerlänningar förneka det deras konstitution säger och det de säger när de talar till araber.

Och medan världen förfäras över hur Irans president Mahmoud Ahmadinejad förnekar förintelsen och medan Tyskland kräver ett förbud i hela EU mot sådant förnekande så öser samma EU pengar och hyllningar över en annan en annan förintelseförnekande Mahmoud, nämligen Fatahledaren Abbas.

Alltså, dra in allt bistånd till palestinierna, utan om, men eller undantag.

Aftonbladet verkar ha tagit ut segern i förskott:

Blivande statsminister Mona Sahlin har utsatts för allvarliga hot. En gärningsman tog sig nyligen fram hela vägen till hennes bostad i Nacka och kunde där framföra sitt meddelande – trots att bostaden skulle vara bevakad.

Tipsad via sdblogg.

Svenska Dagbladet rapporterar att analysen av de glömda tsunamibanden, som den förra regeringen alltså ville förpassa ut ur existensen, ger vid handen att Lars Danielsson ljugit när han berättat vad han höll på med. Så långt ingen överraskning, med tanke på märkligheterna i hans historia. Det verkar osannolikt att banden skulle avslöja vad som faktiskt hände, men de kan kanske åtminstone utesluta en hel del.

Det är utmärkt att denna tråd inte alldeles släppts, och förhoppningsvis kommer den att både fullföljas så att vi får reda på vad den förra regeringen pysslade med, och vad det är som de tycker är så viktigt att dölja, och dessutom ges utrymme i medierna. I så fall vore det ett ytterst ovanligt fall av god samhällsjournalistik i Sverige, där framläggandet av fakta ges den centrala roll det skall ha.

Om kommissionen återinrättas — som SvD antyder — kommer det att innebära en ny runda utfrågningar. Eftersom det inte handlar om en brottsutredning kan dock Danielsson fortsätta att ljuga. Det svenska politiska systemet betraktar ju inte vad regeringsmedlemmar eller politiskt tillsatta tjänstemän pysslade med som brottsligt. Frågan om det borde vara det är knepig. Å ena sidan skulle det kunna vara rimligt ur ett ansvarsperspektiv, å andra sidan skulle sådan lagstiftning lätt kunna leda till att ännu mer sker i det fördolda. En journalistkår som börjar sköta sitt jobb vore dock en klar förbättring, så låt oss hoppas att detta följs upp som det skall.

I fredagens Dagens Nyheter känner amerikakorrespondenten Erik Ohlsson sig tvungen att åter igen älta “Valerie Plame-skandalen”. När vänstern väl fått tag i en saftig historia släpper de aldrig den. Även om allting visat sig vara total lögn. “Skandalen” om den “avslöjade” “spionen” Valerie Plame är en rötmånadskalv som likt en jämrande vålnad hemsöker de lättlurade nyhetsredaktionerna hos svenska medier.

Erik Ohlsson inleder sin artikel:

Som om Bushadministrationen inte har nog med problem pågår en rättegång i Washington där det dubiösa förspelet till Irakkriget hamnar under lupp.

Vadå dubiösa!? Den enda anledningen till att folk går runt och tror att det skett något “dubiöst förspel” är för att journalister som Erik Ohlsson fortsätter att upprepa ord som “dubiöst förspel”. 

Wilson hade skickats till Niger i Västafrika för att ta reda på om Irak försökt köpa anrikat uran därifrån - något som president George W Bush hävdat. Men Wilson fann att beskyllningarna saknade grund.

Oj vad många fel Ohlsson lyckas klämma in på så få ord! 1) Sättet som Ohlsson formulerar meningen ger intrycket av att man skickat Wilson för att hitta bevis till något som hoppat ur Bushs mun (när tidsordningen i själva verket är på andra hållet). 2) Bush har aldrig påstått att Irak försökt köpa uran - bara att de eftersökt det. 3) Dessutom sa Bush endast i sitt tal (finns online) att brittisk underrättelsetjänst funnit att Irak eftersökt uran i Afrika - inte bara i Niger. 4) Vad Wilson fann på sin lilla Afrika-semster var inte att “beskyllningarna saknade grund”. Han fann motsatsen: Irak ville utöka handeln med Niger. Då ungefär sjuttio procent av det afrikanska landets export utgörs av uran är det inte helt långsökt att tro att landets “handel” har någonting med uran att göra.

Kort därefter läcktes namnet på Wilsons hustru Valerie Plame, en CIA-agent med skyddad identitet. Avslöjandet av hennes namn, som i sig är ett brott, misstänks ha dirigerats från Vita huset som en “hämnd” för makens kritik.

Det är ingen som seriöst påstår att det var olagligt att “avslöja” hennes namn. Valerie Plame var inte det minsta “undercover”. Det finns inte en människa i Washington som inte vet vem hon är (det blir så när man fotas av Vanity Fair). Redan i slutet av nittiotalet fanns hon med i boken Who’s Who In America, där hon pekas ut som Joe Wilsons fru.

Och Erik Ohlsson måste naturligtvis ha menat misstänktes - inte misstänks. Det finns inte längre någon seriös person som följer den här röran som menar att det finns några övertygande bevis om att Vita Huset skulle ha planerat att röja Plames hemliga identitet (som ju inte alls var en hemlig identitet).

Rättegången har väckt stor uppmärksamhet i Washington, inte bara för att fallet sträcker sig in i Vita huset och berör Irakkriget.

På vilket sätt berör det Irakkriget!? Den här rättegången handlar om huruvida en obskyr skuggfigur, som endast politik-nördar känner till, en gång ljugit för en federal åklagare. Det har ingenting med Mellanöstern att göra! Vänstern lyckas alltid blanda in Irakkriget, sex, klasskamp och genusperspektiv i allt som händer i världen.

Göteborgs-Posten är precis lika usel. Britt-Marie Mattsson skriver: 

Wilson hade på uppdrag av CIA rest till Niger för att undersöka de uppgifter som fanns om att Niger försåg Irak med uran. Wilson fann inget samband men Bush använde uppgiften som skäl för Irakkriget iallafall.

Lögn. Lögn.

Det är tydligt att Bushadministrationen fruktade Wilson och bestämde sig för att berätta “sanningen” om honom för inflytelserika journalister. Tanken var att journalisterna skulle avslöja att Wilson var gift med CIA-agenten Valerie Plame och att det var hon som föreslagit CIA-ledningen att använda sig av hennes för tillfället sysslolöse man.

Oj oj. Det fanns alltså en hemlig plan bakom det hela. Och enligt Britt-Marie Mattson skulle detta vara “tydligt”. Några bevis?

Frågan är hur självständigt Scooter Libby agerat. Misstanken finns att han arbetat helt på uppdrag av sin chef, vicepresident Dick Cheney, som i sin tur kan ha diskuterat ämnet med president George W Bush.

Med “misstanken finns” menar Britt-Marie Mattsson “jag läste det i the Nation“. 

Ni får ursäkta ifall ni hört allt det här förut. I sådana fall understryker det endast mer hur pinsamt det är att journalister fortfarande inte kan skilja på rätt och fel i den här historien.

Svensk media har aldrig brytt sig särskilt mycket om fakta eller sanning när de rapporterat om Valerie Plame-skandalen. Svenska dagbladet hade exempelvis en rubrik som löd “Bush godkände att agent röjdes”.

Ren lögn brukar man kalla det.

I lördagens DN har man en intervju med den danska politikern Naser Khader:

Har Muhammedkrisen varit bra eller dålig för Danmark?

- Ni svenskar borde önska er en egen Muhammedkonflikt, så att ni vågade diskutera de problem som finns. Det är djupt problematiskt att leva i en lögn.

Vad är lögnen?

- Att det inte finns konflikter i mötet mellan olika kulturer. Att allt är fredligt och harmoniskt. Så är det ju inte! 

I Sverige vågar vi inte prata om det här. Vi måste ständigt vända oss till utlandet för att få inblick i vårt eget land. Se även här och här.

På DN Debatt idag får den lesbiska feministen Tiina Rosenberg “oväntat eldunderstöd” av Bo Rothstein, professor i statsvetenskap. Han menar nämligen att hon har rätt i att den heterosexuella kärnfamiljen är ett “antifeministiskt projekt”. I det så skulle ju även jag, som heterosexuell manlig antifeminist kunna instämma, även om jag inte skulle vilja använda ordet “projekt”, då det antyder att det skulle vara någon slags centralplanerad konstruktion, istället för något som uppstår spontant. Skälet till det framgår nedan, men först mer om Rothsteins argument.

Rothstein konstaterar först att när män och kvinnor flyttar ihop så är hemarbetet relativt jämnt fördelat, vilket han tolkar som ett tecken på feministiskt medvetande. Vilket det ju knappast nödvändigtvis behöver. Troligare är att det är en rättvisemedvetande, att så länge båda har likartad arbetsbörda utanför hemmet finns det ingen anledning att låta någon parasitera på den andra och låta den komma undan med att göra mindre för det som båda har nytta av.

Rothstein konstaterar sedan att när barnen kommer blir förhållanderna snabbt ojämställda, vilket han menar är förbryllande med tanke på hur kvinnor är “från dagis genuspedagogiserade”, med tanke på den av feminister dominerade allmänna debatten och de olika ekonomiska styrmedel som staten satt in för att få folk att bete sig på ett feministiskt sätt.

Han menar sedan att svaret är att kvinnor väljer ekonomiskt starkare män, något som sedan gör att de från början är ojämställda i sitt förhållande. Rothstein citerar forskning som visar att medan det för män är så att en svag ställning på arbetsmarknaden försvårar framgång på partnermarknaden så är kvinnors framgång på arbetsmarknaden orelaterad till framgång på partnermarknaden. Eller med andra ord, kvinnor selekterar män på deras ekonomiska ställning, medan män inte gör det.

Rothstein anser att detta faktum är ett “mysterium”, då det i praktiken innebär att kvinnor väljer ett ojämställt förhållande. Han lägger fram en patetisk hypotes om att det skulle bero på att kvinnor skulle ta framtida diskriminering i beräkningen och därför försöka kompensera det med att välja ekonomiskt framgångsrikare män. Men även om vi nu för diskussionens skull godtar existensen av och medvetandet om diskrimininering så förklarar det inte alls varför män skulle bortse från den ekonomiska faktorn. Även med diskriminering så kommer det ofta finnas kvinnor som är synnerligen ekonomiskt framgångsrika. I det f.d. statsministerparet var ju kvinnan (Anitra Steen) den rikare.

Den verkliga förklaringen på Rothsteins “förbryllande” fakta är ju mycket enklare. Jämställdhet i modern feministisk mening är onaturlig, eftersom män och kvinnor är olika och därför på aggregerad nivå har sina komparativa fördelar inom olika områden. Bland annat är kvinnor mer lämpade att ta hand om barn, vilket leder till att de söker någon som kan försörja en, medan män helt enkelt söker efter någon som kan vara mor till ens barn. Detta är något de allra flesta -såväl män som kvinnor- utanför medie-, politik och akademietablissemanget är medvetna om, trots de indoktrineringsförsök som skolorna och medierna utsätter dem för. Eftersom de flesta lever i en vardag där de försöker nå de mest rationella lösningarna, så kommer den heterosexuella kärmfamiljen mycket riktigt med nödvändighet bli ett “antifeministiskt projekt”.

I det forna Sovjetunionen försökte regimen med såväl indoktrinering som tvångsmedel göra om människorna till en “ny socialistisk människa”. Men då marknadslösningar är de mest rationella så sökte sig människorna ändå i den mån de kunde till svarta marknader, som fungerade mycket bättre än planekonomin. Vi ser nu en parallel i hur det i Sverige är så att man genom “från dagis genuspedagogiserade” och olika styr- och tvångsmedel försöker få folk att bli feministiska. Men då de feministiska lösningarna är mindre rationella än de ickefeministiska så söker sig folk till det ändå. När folk spontant söker sig till något, trots att det aktivt motarbetas av staten genom såväl indoktrinering som tvångsmedel är det faktiskt en klar antydan om att det är den mest rationella lösningen. Den uppenbara slutsatsen av det är att den feministiska ideologin är lika irrationell som planekonomin, något som Rothstein förbryllande och mystiskt nog inte tycks förstå trots att han ibland räknas som kritiker av feminismen.

Jag skrev tidigare om det tyska lagförslag som vill skicka folk som tillverkar, säljer eller köper datorspel som innehåller våld mot människolika varelser till finkan. Svenska Dagbladet rapporterar att tyskarna inte nöjer sig med det. Nu diskuteras förbud på EU-nivå, och italiernarna är tydligen med på noterna. Att forskningen visar att det inte finns något orsakssamband spelar förstås ingen roll när politikerna ser en möjlighet att agera gott samvete åt oss stackars medborgare.

Några reflektioner om att det vore ett stort ingrepp på vår frihet att uttrycka oss görs inte heller, och det är en djupt besvärande utveckling. Det är svårt att inte bli oroad över vad nästa steg är. Om våra friheter beskärs, en efter en, och alltid med goda intentioner, kommer vi till slut att finna oss fängslade, oförmögna att uttrycka ideer som inte tillhör de för dagen korrekta.

Vi måste vara på vår vakt när det gäller dessa saker. Det skulle förvåna mig om den nuvarande kulturministern — som troligen aldrig ens sett ett datorspel annat än på butikshyllorna — skulle uttrycka sitt motstånd bland EU-kollegorna.

Svenskt Näringsliv har i en rapport och i en debattartikel från dess VD, Urban Bäckström, argumenterat mot överskottsmålet för den offentliga sektorn, som ligger på 2% av BNP över konjunkturcykeln. 2006 var det faktiska överskottet 3% av BNP och det lär bli minst lika högt i år, något som avspeglar att det nu är högkonjunktur.

Ett av Svenskt Näringslivs argument är av synnerligen dålig kvalitet. Det är förvånande att skolade ekonomer kan skriva något så missvisande. Det hävdas att överskotten minskar tillgången på privat riskkapital. Men i själva verket är det det motsatta saldot, budgetunderskott, som har en “crowding out” effect på kapitaltillgången genom att privat sparande avleds till statspapper. Genom att ge ut färre statsskuldsväxlar/statsobligationer (resultatet av budgetöverskott) så ökar ju i själva verket tillgången på riskkapital i och med att allt mindre privat sparande avleds till statsskuldsväxlar/statsobligationer. Till viss del lär budgetöverskott sänka det privata sparandet och till viss del lär det  investeras utomlands (dvs höja det svenska bytesbalansöverskottet), men nettoeffekten på privata investeringar i Sverige lär faktiskt bli positiv.

Men även om detta argument är ogiltigt, så har budgetöverskott precis som allt annat en alternativkostnad. Och det är i naturen av denna alternativkostnad vi ser svaret på om överskottet är giltigt eller ej. I den mån alternativet till budgetöverskottet är olika “välfärdsreformer” så är det helt klart så att alternativkostnaden inte överstiger nyttan med budgetöverskott. Skulle däremot överskottet användas till nyttigare saker, som privatiseringar,
eller offensiva skattesänkningar som sänkt eller slopad statlig inkomstskatt, sänkta arbetsgivaravgifter eller sänkt bolagsskatt eller att man avstår från en olycklig höjning av reavinstskatten för fastighetsaffärer i samband med fastighetsskattereformen, så är nog alternativkostnaden för budgetöverskottet högre än dess nytta.

Med tanke på att socialdemokrater i och utanför SAP kan använda attacker mot överskottsmålet för att driva fram “välfärdsreformer” vore det dock bra om man fokuserade på hur hög kostnaden av uteblivna skattesänkningar är, snarare än förneka överskottets nytta.

SvD Brännpunkt har länge haft en anmärkningsvärd publiceringspolicy. I frågan om Israel vs. “Palestina” har man haft en påfallande antiisraelisk vinkling och publicerat avsevärt fler propalestinska än proisraeliska inlägg. Vid ett tillfälle så valde man till och med att ta på sig besväret att översätta ett debattinlägg från en Hamasföreträdare ursprungligen publicerad i engelska The Guardian. Rent allmänt sett kan man också märka en tydlig vänstervridning i selektionen av vilka debattartiklar som släpps fram. Vilket är anmärkningsvärt med tanke på att SvD har image av att vara en högertidning.

Brännpunkt har nu publicerat en debattartikel som kanske inte är strikt vänster, men definitivt etatistisk, antifrihetlig och framförallt ohederlig. SvD får varje år 65 miljoner i pressstöd, och när Lars Leijonborg förespråkade att det skulle slopas då blir inte SvD:s ägare, norska Schibstedt, glada. Schibstedts Sverigechef, får därför bre ut sig och argumentera för dess bevarande.

Det första argumentet, att Leijonborg är inkonsekvent när han försvarar “public service”-TV, men inte pressstödet, är i och för sig på sätt och viss giltigt. Men man kunde lika gärna av det komma till slutsatsen att “public service”-TV borde avvecklas också. Det skulle vara lika konsekvent och vore av andra skäl den rätta ståndpunkten.

Han erbjuder överhuvudtaget inga argument för och definerar inte ens vad “kvalitetsproduktion” är. Men med tanke på att “public service” har ett närmast religöst stöd i det politiska etablissemanget så är det väl kanske inte konstigt att han inte anser sig behöva det.

Det allra mest ohederliga kommer dock i slutet, när han anklagar Leijonborg för att vara Bonnierföreträdare och därefter säger intresset ljuger aldrig! Intresset ljuger visst när det ska försvara sina privilegier, i det här fallet är det en Schibstedtdirektör som utan grund anklagar Leijonborg för att vara Bonnierstyrd och därefter har chutzpah nog att gå fördöma honom för att förespråka politik med det egna ekonomiska intresset som grund. Och för att verkligen kvalificera sig till topplistan för mest ohederliga debattinlägg så går han vidare och säger att Leijonborgs förslag skulle innebära att man tar från SvD och ger till DN, när det naturligtvis inte skulle bli så. Ett slopande av reklamskatt och pressstöd skulle istället innebära att man upphörde med dagens plundring av DN för SvD:s förmån.

Del 2: http://www.youtube.com/watch?v=MuCLC8kjWCI
Del 3: http://www.youtube.com/watch?v=x5t5EqWX92k
Del 4: http://www.youtube.com/watch?v=yMztM0Z7BYE
Del 5: http://www.youtube.com/watch?v=V4Zv3BUmwqs
Del 6: http://www.youtube.com/watch?v=KvjvNScmTQA