kulturrevolution.se

Torsdagskrönika: Vad bör vara borgerlighetens kärna? december 28, 2006

Tidigare på denna sida skrev Carl-Robert, i ett inlägg som egentligen handlade om något annat, att det konsensus som råder kring statlig finansiering av välfärdstjänster knappast kommer att vara någon stridsfråga under överskådlig framtid. Inte heller lär vi få se någon viktig debatt av ekonomiska system; marknadsekonomin har segrat, i något slags kombination med en relativt stor välfärdsstat.

I huvudsak delar jag den analysen, även om det inte innebär att dem av oss som skulle vilja se minskad statlig finansiering även bland välfärdstjänster bör tystna — om inte annat för att vågen annars lätt tippar över åt andra hållet. Det ställer dock frågor om vad som bör vara kärnan i borgerlig politik, och jag tänkte kasta ur mig några lösa tankar.

Till att börja med vill jag påstå att ekonomiska frågor inte kan läggas åt sidan. Att minska människors beroende av statens välvilja är en viktig del i att dels stärka civilsamhället och dels öka den individuella friheten. Det innebär att skattetrycket måste ned. Att välja hur och på vad man vill lägga sina pengar är av avgörande vikt, inte bara av frihetliga skäl, utan även för att stärka känslan av ansvar för sitt eget välbefinnande. Det skulle också göra det enklare för familjer med stram budget att försörja sig, däribland unga som bildat familj, nytillkomna, lågutbildade, och så vidare.

Avgörande är också att skapa ett klimat där detär lätt att komma in på arbetsmarknaden och börja tjäna egna pengar. Känslan av att stå för sin egen försörjning, och kunna sköta sitt hushåll utan att behöva bidrag, skall inte underskattas. Det betyder att öppningar för lägre lönenivåer behövs, samt att grundavdrag höjs för att göra det lättare att leva på de mindre bidragen.

Det privata och offentliga i samverkan. Det är egentligen inget som borde vara omöjligt för socialdemokrater att driva, men det gör de inte. Det handlar om vård, skola, omsorg — denna klassiska kombination av områden. Privat drift, offentlig finansiering. Om patienter, föräldrar till elever, och våra äldre, har möjlighet att ta sina pengar och flytta om de är missnöjda är det rimligt att vänta sig mer service för pengarna. Att servicen är god på de områden där det offentliga står för finansieringen är nödvändigt för att motivera användandet av skattepengar.

Skapa ett klimat där företagande och entrepenörskap inte ställs emot solidaritet och dylikt. Bilden av företagare som giriga skurkar måste förändras, och i samband med det måste möjligheten att starta företag, få dem att växa, och kunna bli rik på dem, stärkas rejält.

En grundskola värd namnet. Här sker också förändringar, och verktyg för att mäta resultat är av avgörande vikt. Om man inte vet vad som felas är det svårt att fixa något. Nationell skolpeng, tidigare nationella prov, och kunskapsmål snarare än kursplaner är steg åt rätt håll.

Privat solidaritet. På något perverst sätt har frivillig privat välgörenhet kommit att bli något som nästan är litet misstänkt, och där behöver borgerliga företrädare öppet deklarera att man inte håller med. Skattelättnader för välgörenhet kan tyckas litet märkligt ur ett rent ekonomiskt perspektiv, men för samhällsklimatet skulle det kunna göra mycket gott. Skillnaden mellan Sverige och Oklahoma, där jag nu befinner mig, är i sammanhanget milsvid.

En öppen diskussion om integration och invandring. Det handlar inte om att misstänkliggöra människor som sökt sin lycka i Sverige, och det är av avgörande vikt att ett humanistiskt och medkännande perspektiv anläggs. Men det krävs också att man tar de problem som uppstått, och som kan komma att uppstå, på allvar. Ärligt menade funderingar kring frågor rörande kulturell identitet och traditioner måste få läggas fram, helt enkelt därför att det är frågor som människor som redan bor här undrar över. Jag ser heller ingen motsättning mellan en tydligare uttryckt kultur och integration; snarare tvärtom. Det är svårt för någon att anpassa sig till ett nytt land när alla som uttalar sig offentligt dels vägrar säga något om vad det är man skall anpassa sig till, och dels — när de väl gör det — tycks göra det med förakt.

Några korta funderingar, möjligen av det litet konkretare slaget. Vad som också behövs är långsiktig opinionsbildning, som visar att det finns andra idéer än de allmänrådande. Sverige, och svenskarna, skulle må bra av en mer nyfiken och mindre självgod attityd. Hur man når dit är inte alldeles enkelt att svara på.

Torsdagskrönika: Hur ofta bör vi rösta? december 21, 2006

Marita Ulvskog har föreslagit att vi skall återgå till treåriga mandatperioder så att politikerna inte kan gömma sig från väljarna lika länge som idag. Man kan förvisso misstänka att hon snarare anar att socialdemokraterna inte kommer att återvinna regeringsmakten 2010 och tycker att det vore jobbigt att behöva vänta ytterligare fyra år, men om vi bortser från det är själva sakfrågan intressant.

Bör vi ha mandatperioder på tre år? Min magkänsla är att det inte vore så lyckat. Med den sortens ytliga och lätt hysteriska politiska rapportering som sker i nyhetsmedierna är risken överhängande att en treårig mandatperiod skulle få politikerna att kasta godis till väljarna närmast konstant. Mer politiskt kostsamma, men samtidigt nödvändiga, strukturella reformer vore svårare att genomföra, och än svårare vore det att rulla tillbaka staten från områden där den inte hör hemma. Problemet är inte nödvändigtvis att väljarna inte skulle inse att vissa saker tar tid, utan snarare att journalisterna inte klarar av en sådan rapportering och att politiker ofta misstar mediedrev för opinionsstormar.

I samband med denna diskussion har det också påpekats att det vore vettigt att återgå till att ha skiljda dagar för kommunalval och riksdagsval, så att väljarna får tillfälle att uttrycka sin mening varannat år istället för var fjärde. Det vore nog bra, om inte annat därför att det skulle göra det enklare att få fokus på de lokala frågor som faktiskt spelar roll i kommunalvalen. Att valdeltagandet i dessa skulle sjunka har jag svårt att se som särskilt negativt — ett högt valdeltagande är inte något särskilt vettigt mått på demokratiskt engagemang (som är lågt i Sverige). Det måste vara fullt legitimt att stanna hemma om man inte gillar något av partierna.

De många kommuner som nu har oklar majoritet eller där partier gått samman för att inte ge Sverigedemokraterna en vågmästarroll, har fått en del att vilja tillåta extraval på lokal nivå. Att det inte redan är så är märkligt. I någon kommun är kommunstyrelsen blå, men budgeten röd. För egen del skulle jag gärna se att man inte bara inför extraval utan även förvandlar åtminstone lokalvalen till renodlade personval, i små enmansvalkretsar. Vill man göra relationen mellan väljare och förtroendevalda starkare är det viktigt att förtroendet mellan väljaren och den valde är personligt och inte abstrakt i form av en relation till ett parti. Det är också viktigt att man kan göra sig av med folk som inte sköter sig, och på lokal nivå verkar ett sådant system kanske än mer angeläget än på riksnivå (där det också vore välkommet). Det skulle också göra problemen med vågmästare och märkliga majoritetsförhållanden mindre.

Alltså: behåll fyraårsperioderna. Inför skiljd valdag för lokalval och riksdagsval. Inför lokala extraval, samt gör lokalvalen till renodlade personval. Det bästa med Ulvskogs artikel är att den kanske kan föra fram grundlagsfrågorna i debatten. Att politiker utreder sina egna spelregler och sedan röstar igenom dem utan att folk knappt har hört talas om saken är inte någon vidare bra ordning. Att Ulvskogs utspel sedan inte bör tas på för stort allvar är en annan sak.