Inspektör inom Tullverket

Eftersom det här är min första artikel för Kulturrevolution tänkte jag kort presentera mig. Jag är inspektör inom Tullverkets brottsbekämpning. Mina arbetsuppgifter gör att jag har inblick i både hur Myndighetssverige fungerar och framför allt inte fungerar. Därtill kan jag på nära håll studera den hydra som den organiserade transnationella brottsligheten utgör idag.

Jag har under en tid med växande intresse följt Kulturrevolution som är en bloggsida som känns som en frisk fläkt i den annars så jolmiga svenska ankdammen. Förhoppningsvis kan mina observationer och reflektioner ge en glimt av en värld som annars är noga undanhållen allmänheten.

—–

Det kan kanske passa att börja med några observationer jag gjort av på ett mer övergripande plan, naturlagarna som styr Tullverket och stora delar av Myndighetssverige år 2006.

Icke-beslutets sövande sötma. En duktig tjänsteman av sin tid utmärks inte av mängden beslag han tar, initiativrikedom, sakkunskap eller utbildning. En god tjänsteman är någon som vet att fatta så få beslut som möjligt, att glida med strömmen och varken vara först eller sist. Gnun mitt i flocken helt enkelt. Vill man göra karriär gör man säkrast i att därtill vara politiskt anpasslig. Värdenihilist fungerar också bra.

Dem av oss som inte är något av det ovan nämnda går istället hem med en frätande ilska bakom pannbenet och en klump i magen över det vi ser. För de duktiga tjänstemännen har inga problem med att rycka på axlarna när man upptäcker en 14-årig flicka som hämtas upp av en hallick ökänd för sin grymhet. Trafficking är ju polisens ansvar. En långtidssjukskriven som ständigt dyker upp i reseflödet med tusentals Euro på fickan? Försäkringskassan. En bil med stöldgods på väg ut ur landet? Får väl gränspolisen ta hand om. Och så vidare…

De kollegor jag känner till som råkat illa ut inom verket är de som vägrar titta bort. De som ingriper, avslöjar och rapporterar. De som är obekväma och ifrågasätter. Det kallas att ha bristande laganda av överheten. Ett icke-beslut har fördelen av att det aldrig kan mätas, utvärderas eller omprövas. Tjänstefel däremot förutsätts i praktiken vara en aktiv handling, inte underlåtenhet att göra något trots att det enligt min mening är mycket värre i många fall. Det här är inget unikt för Tullverket. UD:s hantering av tsunamin är ett annat bra exempel.

Systemet skyddar de kriminella. Det här är knappast en nyhet men det förtjänar ändå att påpekas igen. Sverige måste inta en särställning i Västvärlden med det skeva fokus som ligger på brottslingarnas rättigheter. Inte nog med att det är lätt att begå brott i Sverige, lätt att komma undan med dem och lätt att uthärda påföljden om man trots allt blir ertappad. Systemet skyddar aktivt de kriminella från myndigheternas granskning. Baserat på exemplen jag gav ovan vågar jag påstå att jag definitivt skulle riskera åtal för tjänstefel om jag lämnar personuppgifter till andra myndigheter trots att det i många fall rör sig om grov brottslighet. Tänk den stackars bidragsfuskaren, tjuven eller hallicken som får sin integritet kränkt på det sättet. Därtill har man utformat lagarna så att vi inte har någon juridisk grund att ingripa, vilket förvisso kan motiveras med att det finns en arbetsdelning mellan olika myndigheter i Sverige, men det gör att mycket brottslighet också faller mellan stolarna och får fortgå ostörd.

Strukturell inkompetens. Politiseringen av statsförvaltningen de senaste decennierna och premieringen av de lata, flata och fega inom myndigheten har gjort att egentligen ingenting fungerar som det ska längre. Att det tas så mycket beslag som det görs och att så pass många blir lagförda som de blir sker trots makthavarna inom verket och inte tack vare. Väldigt mycket hänger på enskilda tjänstemäns engagemang och informella nätverk. Ledningen är istället upptagen med att spendera ofantliga belopp av skattebetalarnas pengar på omorganisationer, datasystem som aldrig blir klara och att premiera bland annat ”kundtänkande” inom brottsbekämpningen. Det sistnämnda har gått så långt att det även ska prägla vårt agerande i tvångs- och nödvärnssituationer. Polisen har drabbats av en liknande åkomma när polisaspiranterna får höra att man inte får tala om ”tjuvar” och ”busar” längre utan ”marginaliserade”. Det vill säga hyggliga människor som du och jag som bara hamnat lite snett i samhället. Som Jackie Arklöv och Niklas Lindgren. Men vad som pågår på polishögskolan får bli en artikel för sig.

Ett av de många problem den strukturella inkompetensen medför är att den är självreproducerande. Om man gör bort sig ordentligt blir man snarare sparkad snett uppåt än bara sparkad. I och med att man då måste vänta på att makthavare pensioneras eller dör innan förändring kan ske har det gjort att verket på många sätt ligger långt efter sin tid, inte minst i jämförelse med den organiserade brottsligheten.

Det finns många fler symptom i sjukdomsbilden, men bara på de här tre så tror jag att man ändå får en föraning om vilket tröghet och ineffektivitet som präglar en stor del av vår verksamhet. Jag vill understryka att arbetet med brottsbekämpning vid gränserna är det i särklass intressantaste och mest engagerande jag gjort i mitt yrkesliv. Samtidigt finns det dagar när jag bara vill skita i alltihop och gå hem. Men jag gör inte det för då har de vunnit, inte så mycket de kriminella som de självgoda småpåvarna inom verket. Jag påminner mig om att jag arbetar i slutänden inte för verket eller Generaltulldirektören. Jag arbetar för svenska folket och mitt land. Det låter kanske storvulet i en tid när värdenihilism blivit de intellektuellas mellanmjölk, men för mig ger det mening åt mitt ämbete och arbete.

Av Brynte Cronsköld, inspektör inom Tullverkets brottsbekämpning