kulturrevolution.se

Kulturrevolution.se har tidigare påpekat att Michael J. Fox stöder kloning. Det verkar dock inte som att Fox är särskilt medveten om detta själv. Så här sa han i helgen i en intervju med ABC:

Stephanopoulos: In the ad now running in Missouri, Jim Caviezel speaks in Aramaic. It means, “You betray me with a kiss.” And his position, his point, is that actually even though down in Missouri they say the initiative is against cloning, it’s actually going to allow human cloning.

Fox: Well, I don’t think that’s true. You know, I campaigned for Claire McCaskill. And so I have to qualify it by saying I’m not qualified to speak on the page-to-page content of the initiative. Although, I am quite sure that I’ll agree with it in spirit, I don’t know, I— On full disclosure, I haven’t read it, and that’s why I didn’t put myself up for it distinctly.

Tips för B-skådisar som vill engagera sig politiskt: om du vill stödja en konstitutionsändring som skall kriminalisera kloning är det en bra idé att läsa igenom papprena noga så att man inte i själva verket stöder en legalisering av kloning.
 

I måndags (23/10) redogjorde SvD om de senaste turerna kring tsunamibanden. Agerandet från de då styrande är med tanke på hur katastrofen hanterats i övrigt ganska logisk. Mörklägg, be om nödvändigt ursäkt för något mindre för att dölja det större och förstör bevisen. Med den härskarmentaliteten följer också att skam inte kommer av handlingen man begått utan att man ertappats med att begå den.

Även här har det blottlagts mekanismer i den offentliga förvaltningen som knappast är unika för vare sig UD eller regeringskansliet. I själva verket är det del av myndighetskulturen idag. En av dem känner jag mycket väl igen.

Oviljan att ta ansvar för beslut. Det gäller egentligen inte fotfolket så mycket då det alltid går att statuera exempel på dem om andan faller på. Däremot använder en allt för stor del av chefskadern den muntliga ordern, gärna i form av ett förslag eller ett vänligt imperativ (le med munnen men inte med ögonen) för att få underlydande att göra saker som makthavaren inte har någon som helst avsikt att bli ihopkopplad med om de går fel. Den som tror att man är skyddad av att man bara ”följde order” har varken förstått den bistra verkligheten eller svensk lagstiftning. Ansvaret för tjänståtgärder och handlingar ligger alltid hos den enskilde tjänstemannen. Att säga att chefen beordrade det gör möjligtvis honom medskyldig men knappast tjänstemannen mindre skyldig.

Det förstod några av de berörda tjänstemännen på regeringskansliet när chefsjuristen dök upp med goda idéer om hur man kunde föryngra bandbeståndet. Inte nog med det. Man visade dessutom att man bemästrade spelet när man gömde banden, väntade till maktskifte och sedan läckte alltihop till media.

Rörande själva tsunamibanden så är det intressanta egentligen inte varför banden skulle förstöras, och ingen ska inbilla mig att det tillhör ordinarie arbetsuppgifter för en chefsjurist på regeringskansliet att detaljstyra gallringsförfarandet av gamla telefonlistor och e-korrespondens.

Det intressanta är varför Danielsson tog kulan för Persson. En av statsförvaltninges mest erfarna och mäktiga män, väl jämförbar med Pär Nuder under det sena 90-talet, lyckades gång på gräva ett hål och trilla ned i det när han skulle svara på frågor tiden efter tsunamin. Eller snarare hoppa ned i det.

Jag vet givetvis inte vad som hände, jag var inte där. Men en initierad källa jag talat med för en tid sedan lade fram en hypotes för begrundande. Man försöker sopa undan spåren eftersom Persson aldrig blev informerad om tsunamin. Varför? Han och Anitra Steen var nykära och firade jul tillsammans. Ingen vågade störa politikens mäktigaste man och Danielsson hade ingen lust att irritera sin chef kring jul med trista telefonsamtal om döda svenskar. Alltså fick det fortgå, Anitra och Göran kunde fortsätta titta varandra djupt i ögonen, Freivalds gå på teater och räddningsverkets plan fick vänta.

Sådant ser ju inte bra ut inför vilket val som helst och 2006 blev det ett ovanligt jämt val. Så bevisen måste försvinna och någon måste ta skulden. Danielsson är känd för sin lojalitet, och gick också till giljotinen med högburet huvud. Hade (s) suttit kvar hade han varit i kylan ett tag, kanske som statlig utredare eller på någon ambassad i ett soligt land, för att sedan plockats tillbaks in i den inre cirkeln. I händelse av det andra scenariot -som också inträffade- med ett maktskifte spelade det ingen roll eftersom han ändå skulle bli av med jobbet. Men som sagt, allt det här är bara en hypotes någon hasplade ur sig mellan skål och vägg.

Av Brynte Cronsköld, inspektör inom Tullverkets brottsbekämpning

I en essä skriver den alltid läsvärde Paul Graham om mjukvarupatent, det vill säga patent på exempelvis algoritmer för att lösa vissa problem i datorprogram. Både i EU och i USA diskuteras värdet av sådana flitigt, och många har motsatt sig tanken på dem.

I essän, med titeln “Are Software Patents Evil?”, argumenterar Graham för att det inte finns någon reell skillnad mellan vanliga patent och mjukvarupatent. Väldigt många av de traditionella patenten, menar Graham, är egentligen patent på generella algoritmer maskerade som teknisk innovation. Är man emot mjukvarupatent måste man därför också vara emot patent i allmänhet.

Graham menar vidare att problemen med mjukvarupatent inte är dess existens, utan snarare outbildade tjänstemän på patentverket. Mjukvaruteknik utvecklas snabbt, men kunskapen inom verken långsamt. Därför klarar patentverken ofta inte av att avgöra huruvida något är betjänt av att skyddas eller ej — som resultat har vi exempelvis fått löjliga beslut som patenterandet av Amazons “One-Click Store”.

Paul Graham är, liksom i sina övriga essäer, klarsynt och upplysande. Han har en förmåga att belysa frågor från oväntade håll, och läsning av honom kan ofta ge nya små insikter om allt möjligt. Rekommenderas.

Förespråkarna för så kallad intelligent design hävdar att det är ett vetenskapligt tillvägagångssätt för att utreda verklighetens existens och uppkomst. Konceptet bär dock inte alls vetenskapliga förtecken och är ingenting annat än förtäckt religion.

Intelligent design menar att det finns delar av verkligheten, delar av universum, som inte kan förklaras genom evolution utan att det måste ha haft sin uppkomst genom att något medvetet syftat till att skapa det.

Teorin har sin bas hos det så kallade Discovery institute där man menar att det är en vetenskaplig teori. De står dock väldigt ensamma och en överväldigande majoritet av vetenskapliga institutioner, organisationer och verksamheter menar att intelligent design inte är någonting annat än förtäckt religion och psuedovetenskap.

Problemet med intelligent design är att dess förespråkare gärna formulerar sig vetenskapligt, presenterar det så att det ser vetenskapligt ut - men samtidigt avfärdar man vetenskapliga verktyg för att nå kunskap och stödja sina teser.

Om man nu menar att man vill utröna universums uppkomst, dess sammansättning och dess funktioner genom vetenskap så är det bara att sätta igång.

Om det hela är en empirisk fråga så är det bara att sätta igång att med vetenskapliga och empiriska metoder avfärda evolutionsläran - hittills har det inte gått så bra.

Eftersom det är svårt, när omöjligt, att på vetenskapliga grunder avfärda evolutionen så försöker många av dem som stödjer konceptet intelligent design få det att framstå som om det råder stora motsättningar bland vetenskapsmän om evolution. Detta är inte sant (PDF).

Kortfattat handlar diskussionen intelligent design om tre saker: kan intelligent design definieras som vetenskap; stödjer empiri intelligent design, skall det läras ut i skolor?

I grunden handlar debaclet kring intelligent design att dess företrädare hävdar att det finns något utanför verkligheten, någonting det inte går att nå kunskap om, någonting som skapat världen. Någon högre makt. Något högre väsen. Någonting annat än evolutionen som skapat oss människor. Och det är ingenting annat än religion.

Bara för att man säger att något designat världen istället för att Gud designat världen så förändrar inte det ett religiöst påstående till att vara ett vetenskapligt sådant.

Intelligent design är inte vetenskap - det är religion. Det finns inte empiriska stöd för intelligent design - tvärt om pekar det åt ett helt annat håll.

Att dividera om detta, speciellt mellan ateister och religiösa, leder ingen vart alls. Jag menar självfallet att religiösa människor har fel. De får försöka, bäst de vill: att bevisa fritt svävande andeväsenden; att oskulder kan bli gravida; att man kan gå på vatten; och annat trams. Men det är inte vidare troligt att en diskussion om detta ger några som helst resultat.

Det är istället mer fruktsamt att fokusera på om intelligent design skall läras ut i skolor.

Själv blir jag inte vidare upprörd om religiösa friskolor inte vill lära ut evolution. Det är självfallet alla föräldrars att bestämma vad som skall läras ut till deras barn. Själv är jag ganska säker var jag skulle lägga mina pengar vad gäller kunskap om biologi om jag skall välja mellan religiösa och ickereligiösa skolor. På en fri marknad får olika skolor erbjuda olika undervisning. Och på en marknad kommer dem med bäst, och mest korrekt, undervisning att generera bäst elever.

Det stora problemet, och egentligen den största konfliktytan, uppkommer när vi rör oss från den fria marknaden för undervisning till statlig undervisning. Staten exproprierar nämligen pengar från samtliga medborgare för att finansiera statlig undervisning. Och skall då statlig undervisning hållas sekulär - trots att många av de medborgare som finansierar undervisningen är religiösa?

Att fokusera på denna fråga är dock att strunta i grundproblemet. Det gäller att fokusera på pudelns kärna.

Problemet ligger inte i att diskutera om statliga skolor skall lära ut intelligent design. Problemet ligger i att det finns tvångsfinansierad undervisning från första början.

Andra bloggar om: intelligent design, religion, gud, ateism, vetenskap

Pingat på intressant.se 

Richard Dawkins, Charles Simonyi Professor of the Public Understanding of Science vid Oxford, och världens kanske mest kände ateist har nyligen startat upp en stiftelse för att premiera forskning och folkbildning om irrationalism och pseudovetenskap. Stiftelsen har två delar, en i USA och en i Storbritannien, och syftar till att göra det möjligt att sprida information i båda länderna.

Anledningen till att stiftelsen koncentrerar sig på båda länderna är att Storbritannien, likt stora delar av Europa, allt mer rört sig bort från religion medan USA blivit alltmer religiöst. Om var motståndet mot t.e.x evolutionsläran kommer ifrån säger Dawkins:

It comes, I’m sorry to say, from religion. And from bad religion. You won’t find any opposition to the idea of evolution among sophisticated, educated theologians. It comes from an exceedingly retarded, primitive version of religion, which unfortunately is at present undergoing an epidemic in the United States. Not in Europe, not in Britain, but in the United States.

Förutom att sponsra forskning, i t.ex. psykologi om grunderna till irrationalism, så skall stiftelsen också erbjuda material och bedriva mer vanlig folkbildning.

Dawkins, som bland annat är känd för att ha vägrat ta en präst i hand från amerikanska Christian Coalition, med motiveringen “You, sir, are an ignorant bigot” har sedan dess tonat ned sin konfrontatoriska stil och är en ofta anlitad talare och debattör.

Själv så är han en om något motvillig förkämpe för vetenskap. Egentligen vill han syssla med själva vetenskapen men menar att eftersom vetenskapen står under attack från religion och pseudovetenskap så kan man inte längre bara vara vetenskapsman. Man måste också driva opinion för varför vetenskap är ett bra verktyg att nå kunskap om verkligheten.

På sistone har han förekommit i media för att göra reklam för sin senaste bok, the God Delusion, där han gör upp med gudsbegreppet och varför gudstro inte finner något stöd av vetenskap eller fakta. Det var dock boken the Selfish Gene som placerade honom i rampljuset som en av världens mer kända ateister.

Dawkins har inte i närheten de ekonomiska resurser som skattebefriade religiösa organisationer i USA. Han har dock någonting bättre som han sagt. Han har fakta. Och dessutom, så har han rätt.

• Richard Dawkins bok the God Delusion finns också i videoform på Youtube. Del 1.
• Missa inte heller Stephen Colberts intervju med Dawkins.

När det gäller att nå kunskap om någonting så kan vi göra på två sätt. Antingen så bara antar vi att någonting ligger till på ett visst sätt utan bevis eller kanske till och med tvärt emot det som bevisen pekar på. Eller så antar vi att någonting ligger till på ett visst sätt eftersom tillgängliga bevis pekar åt ett visst håll. Det ena är tro, det andra är förnuft.

Svenska språket har dock en viss begränsning. Det jag är menar med tro är engelskans faith, och inte engelskans believe vilket är två vitt skilda begrepp.

Att säga att det existerar neutroner, trots att vi själva aldrig sett sådana, är inte tro. Bara för att vi inte själva sett eller upplevt någonting så betyder det inte att man tror bara för att man förlitar sig på andra människors vetskap. De fakta som finns pekar nämligen på att dem som hävdar att neutroner existerar faktiskt har rätt. Fakta skulle kunna peka på att de ljuger tillsammans med större delen av mänskligheten så klart, men så är inte fallet.

Man kan tro på olika gudar, tomten eller svävande spaghettimonster…

Att tro någonting, utan bevis, eller mot bevis, är att separera sig själv från verkligheten. Trots att verkligheten tycks påvisa någonting helt annat än det vi hävdar så håller vi fast vid vår tro. Vår tro saknar då inte bara stöd i verkligheten, tron står emot verkligheten.

Att tro är att avskärma sig från verkligheten och att vägra använda de verktyg, de mentala förmågor, vi har för att nå kunskap.

Att tro är att underkänna människans förmåga att över huvud taget nå kunskap.

Må det vara tro på älvor, fritt svävande andeväsenden, tomten eller panteoner.

Ibland så stöter man på uttrycket anekdotisk evidens. Det är ett uttryck som kommer från den akademiska världen som befolkas av personer utan djupare kunskap i svenska och engelska språket. Sådana människor föredrar till exempel att säga kontext istället för den fullgoda svenska motsvarigheten sammanhang.

Så vad är då detta? Jo, detta är att utifrån en enstaka händelse eller upplevelse göra en generalisering om att detta är bevis för att så är fallet totalt sett. Gärna i motsats mot sammanlagda data och totala slutsatser.

Ökar den ekonomiska välfärden världen över? Det spelar ingen roll. Jag råkar nämligen veta om en person som fått det sämre ställt på sistone. Är svenska journalister i huvudsak socialister? Det spelar ingen roll. Jag råkar nämligen veta om en folkpartistisk sådan. Sänder SVT i huvudsak vänsterpropaganda? Det spelar ingen roll. Jag har nämligen sett ett program som var kritiskt mot socialdemokraterna.

Anekdoter är dock mycket kraftfulla. Att i ett diagram visa på statistik om ett ämne kanske visar hur det faktiskt ligger till, men det är med målande berättelser där vi ger fakta liv och sätter kött och blod på data som vi påverkar människor.
Men tillsammans med data, tillsammans med statistik och tillsammans med generella fakta så är anekdoter än kraftfullare.

För den söker publicistisk klass och journalistik som går på djupet är Axess Webb-TV ett välkommet inslag.

Själv har jag alldeles nyligen börjat kolla på Axess och än så länge har jag inte blivit besviken.

Av Sebastian Weil

Eftersom Kulturrevolution besitter några av den svenska liberalismen och konservatismens tydligast lysande stjärnor (nåja) kan det vara på sin plats att faktiskt skriva något om det faktum att vi är liberaler och konservativa här på bloggen. Vilka är våra gemensamma beröringsytor och vad skiljer oss åt?

Det torde stå klart för de flesta av våra läsare att vi här på bloggen är fyra personer varav två kan betecknas som konservativa och två som kan betecknas som liberala - jag lämnar här fördjupande etiketter som paleokonservativ, klassiskt liberal och panarkist åt sidan.

Den här bloggen kan alltså ses som ett intressant experiment - hur fungerar det för konservativa och liberaler att samarbeta egentligen? Hur länge dröjer det innan det uppstår konflikter? Detta är något jag tänker beröra framledes.

Jag kommer att skriva om de två olika ideologierna - kort och ganska generaliserade - för att sedan beröra de områden där det går att enas, och områden där det är bäddat för konflikt.

Detta kommer jag sedan att följa upp med inlägg om varför liberaler och konservativa måste samsas - om de vill nå politisk makt (inte nödvändigtvis politisk förändring). Här kommer jag krydda med lärdomar från USA som också sedan ger oss anledning att gå igenom vad som händer när en av grupperna får för stort inflytande och därmed omöjliggör samarbete med den andra gruppen.

Av Sebastian Weil (more…)

Aftonbladet skriver upprört: Homo-attack på Sudden i ”Hockeykväll”. Oj, jösse namn! Vad är det som pågår? Har Mats Sundin blivit nerslagen av Jonas Gardell och Andreas Carlgren?

Nja. Så här står det i artikeln:

Mitt under SVT:s ”Hockeykväll” i går kväll antydde finske hockeykrönikören Kaj Kunnas att svenska ishockeyspelare är bögar.

Han mimade ordet ”homosexuell” i samband med Mats Sundins namn.

Sent i natt bad SVT om ursäkt.

Aftonbladet menar alltså att den dära förbannade finnen kallade VÅR Mats Sundin för homo? Snacka om att gå över gränsen liksom.

En annan som är upprörd är artisten Åsa Jinder. Hon skriver på sin blogg:

Hur fan skall kvinnor någonsin kunna bli jämställa männen och automatiskt erhålla samma respekt i alla sammanhang när kulturer som denna hålls vid liv?

Kicka finnen!!!

So long!

Väl talat tjejen!

Men låt oss för en stund ta ett djupt andetag och tänka efter. Det är lite konstigt. Vänstern försöker hela tiden propagera för att homosexualitet är en helt sund livsstil. Det är helt okej att vara bög och att gilla heminredning. Så varför tycker socialisterna på Aftonbladet då att det bör klassas som en “attack” att kalla Mats Sundin för homosexsuell? 

Och varför vill Åsa Jinder ha den förbannade finnens huvud på ett silverfat om det han sa inte var något negativt?

Sanningen är att vänstern inte bryr sig om homosexuella. Om de hade gjort det hade Göran Persson bemödat sig med att besöka Pridefestivalen och Lars Ohly hade avfärdat dialog med homo-slaktare (och imorgon dricker han te med John Ausonius. . .)

Bob Beckel jämför homosexuella med bankrånare. Fredrik Strage i DN jämför homosexuella med mutanter. Jens Orback jämför homosexuella med perversa människor som har relationer med hästar. Don Kulick jämför homosexuella med horor.

Högern har invändningar mot homosexuella bastuklubbar och att lära ut fist-fucking till tredjeklassare. Vänstern däremot verkar verkligen, verkligen hata homosexuella.

Av Joakim Henriksson