Torsdagskrönika: Frågorna som försvann

På söndag är det valdag, och sedan är denna maratonvalrörelse över. Fokuset har, trots skandaler, primärt varit på  jobben — något som brukar gynna Socialdemokraterna, men som denna gång nog varit till Alliansens fördel. I viss  utsträckning har omsorgen och familjepolitiken stuckit emellan, men den alltjämt höga arbetslösheten har dominerat  debatten.

Det kan dock vara intressant att notera vilka frågor som lyst med sin frånvaro, och jag vill fokusera på tre som jag  finner viktiga, men som antingen svenska folket eller partierna (eller bådadera) inte lägger någon större vikt vid,  nämligen skattefrågan, grundlagen och EU.

Skattefrågan först. Förvisso har det diskuterats en del skatter, såsom fastighetsskatt och bensinskatt, men det har  handlat om justeringar i systemet. Reinfeldt har också talat om skatter som en del av arbetsmarknadspolitiken. Vad vi inte har hört är en debatt om skatternas nivå, som en självständig fråga. Ingen borgerlig partiledare har fört fram tanken att skattesänkningar är eftersträvansvärda inte blott för sina makroekonomiska effekter, utan för att de är goda i sig själva. Ingen diskussion har skett kring vem som ytterst har rätt till pengar som arbetats in — den  arbetande eller samhället som kollektiv. Att den senare synen dominerar svensk politisk debatt är givetvis inte överraskande, men det är notabelt att inte ens moderaterna uppfattar det som möjligt att utmana den synen.

Den andra frågan som det varit tyst kring är grundlagen. Det pågår en stor utredning som när den är färdig skall föreslå förändringar i det svenska politiska systemet — själva spelreglerna för den svenska demokratin — men det är inget som reflekteras i valrörelsen. Den här typen av frågor intresserar vanligtvis inte särskilt många, men efter en mandatperiod där vi sett stora brister i möjligheten att utkräva ansvar av regeringen, och där statsministerns utnämningar gjort tydligt att formuleringar om ”skicklighet och förtjänst” inte efterlevs borde debatten vara mer levande. Gränsen mellan den lagstiftande och den verkställande makten, alltså mellan riksdag och regering, är svag i Sverige. Den enskilda riksdagsledamotens ställning jämte sitt parti är likaledes svag, och avståndet till väljaren stort. De svenska medierna kallas den tredje statsmakten istället för den fjärde, helt  enkelt därför att vi saknar en självständigt dömande makt. Regeringen har under mandatperioden släckt ned  misshagliga hemsidor, och Bosse Ringholm vill att staten skall kunna förhindra medborgarna att besöka vissa webbsidor, utan att alltför vilda protester har hörts. Tryckfriheten och informationsfriheten är uppenbarligen inte så starka som man skulle önska att det var. När en riksdag där det finns en majoritet för att förbjuda vissa typer av reklam arbetar för att förändra i grundlagen vore det välkommet om det också debatterades öppet.

Till sist, EU. Att EU-politiken idag är en del av inrikespolitiken är uppenbart, och beslut i Bryssel får effekt i Stockholm såväl som i Hagfors. Trots detta debatteras aldrig EU-frågorna utöver på den infantila nivå där miljöpartiet och vänsterpartiet kräver att vi går ur, medan resten bestämt säger att vi skall bli kvar. Hur de vill att EU-samarbetet skall utvecklas, vilka frågor de vill driva, får vi aldrig reda på.

Att dessa frågor minst sagt funnits i bakgrunden skall inte primärt skyllas på partierna. De lyfter fram de frågor de tror att folk tycker är viktigast, och de frågor där det finns en konfliktyta som gör det möjligt för dem att vinna anhängare. Istället är det vi opinionsbildare som måste sätta fokus på dessa frågor, och skapa ett tryck som  kräver att de debatteras. Kanske kan vi föra fram någon av dessa frågor i ljuset till 2010.