kulturrevolution.se

Torsdagskrönika: Små steg mot friare människor september 28, 2006

Fredrik Reinfeldts regering har fått ett starkt mandat av väljarna att ordna arbetslösheten. Det var vad man gjorde till valets huvudfråga, och det tycks också ha varit den fråga som fick en hel del väljare att överge socialdemokraterna för de borgerliga. Gott så, det är en stor och viktig samhällsfråga. Om det verkligen är möjligt att rejält förbättra siffrorna utan att förändra reglerna på arbetsmarknaden kan man tvivla på, och många på högerkanten har gjort så. Alliansens program innehåller inga sådana reformer, och de skulle säkerligen möta hårt motstånd hos både opposition och fackrörelse, men om man genomför dem och når resultat tror jag inte att väljarna skulle protestera. Dock, det kan vara klokt att avvakta för att undvika att ge vad som förmodligen kan komma att bli en ganska splittrad socialdemokrati något att enas kring.

Andra stora frågor som många på högerkanten, mig själv inkluderad, skulle vela se drastiska förändringar i är skattefrågan och utrikespolitiken. En röresle mot ett plattare skattesystem vore både rättvisare och effektivare. Att avskaffa den statliga inkomstskatten är klart görbart om man prioriterar det. Likaså vore det välkommet med en tydligare linje i kriget mot islamismen. En svensk regering som ställer sig på rätt sida, mot dem som vill demolera de demokratiska samhällena, och som på allvar vågar ta kampen vore onekligen en mycket överaskande förändring och förbättring.

Båda dessa förändringar är dock saker som vi lär få fortsätta att argumentera för utan att kunna vänta oss något större gehör. Det är inte saker som svenskarna i gemen drömmer om, och det är inte vad regeringen Reinfeldt vill ödsla sitt politiska kapital på. I någon mening är det synd, men samtidigt är alternativet kanske en snabb återgång till den vanliga vänsterpolitiken.

Det finns dock andra reformer, andra steg mot ett friare samhälle, som vore mer politiskt möjliga att ta och som trots att de kan verka små inte skall underskattas. Deras betydelse för det allmänna klimatet i samhället är stor. Genom att göra människor ständigt litet friare kanske dessutom även ökar törsten för än mer frihet.

Jag tänker till exempel på de stora monopolen. Om Sverige 2010 har avskaffat spelmonopolet, alkoholmonopolet och apoteksmonopolet vore det en stor förbättring. Tyvärr verkar det inte alldeles lovande, med vårt kära centerpartis plötsliga kramande av Svenska Spel. Att monopolet i praktiken är avskaffat är tydligen inget som ges alltför stor vikt bland Maud Olofssons folk. Man kan förstås tycka att det, just därför att det ändå är lätt att kringgå monopolet, inte är någon vidare viktig fråga men det är att underskatta vikten av att sätta ut en riktning. Att öppna upp ett litet hål för frisk luft att sippra in. Samma resonemang gäller alkoholmonopolet och apoteksmonopolet. Det är inte rimligt att politiker avgör när och var myndiga människor skall kunna inhandla sin sprit och sitt huvudvärkspulver. Och det är inte heller rimligt att en borgerlig regering låter detta tillstånd bestå.

Jag tänker också på frågor som rökförbudet på krogar, som Reinfeldts regering självfallet bör bryta upp. Återigen är det inte rimligt att en regering som säger sig stå för näringsfrihet inte tillåter företagare att själva avgöra huruvida myndiga människor skall få bruka en fullt laglig produkt i deras krogar och resturanger. Istället för politiker bör människors efterfrågan få styra krögarnas policy. Istället för att en fattar beslut för alla, bör alla kunna få fatta sina egna beslut.

Och de borgerliga bör återuppta arbetet med att vidga näringsfriheten till fler områden, där staten tidigare haft ensamrätt. Stopplagen mot privata akutsjukhus bör kvickt bort. Tjänstesektorn bör öppnas upp genom att göra det billigare att anställa.

Genom små förändringar som dessa, och säkerligen många andra, kan människors frihet och möjlighet att genom egna val utforma sin vardag långsamt växa sig allt starkare. Bara så kan en attitydförändring ske, där utgångspunkten är människorna och deras önskemål och val, istället för staten och dess styrande tjänster.

Ur ett politiskt perspektiv torde det öka möjligheterna till återval. Men den riktiga vinsten är mänsklig. Vi blir alla litet friare.

Torsdagskrönika: Unik chans för de borgerliga september 21, 2006

Många har påpekat att de borgerliga nu har en ovanligt god möjlighet att på allvar bedriva borgerlig politik tack vare det gynnsamma ekonomiska läget. Det ligger givetvis en hel del i det. Jag vill hävda att det finns ännu fler skäl att vara optimistisk — Fredrik Reinfelds regering har en unik chans att på allvar bryta den socialdemokratiska dominansen i svensk politik genom att sitta mer än en mandatperiod i sträck. Skälen är flera, utöver ekonomin.

Ett av dem är den stabilitet Allians för Sverige bidragit med. Till skillnad från tidigare borgerliga regeringar, som spruckit på saker som kärnkraft och brobyggande, har Reinfeldts koalition redan i opposition visat att den kan kompromissa om svåra frågor, inklusive kärnkraften. Partierna har också uppvisat mogenhet, och undvikit att hoppa på varandra även när det egna väljarstödet har sett skakigt ut i opionsundersökningar. Pressen på samarbetet kommer givetvis att öka i regeringsställning, men det finns inga skäl att vänta sig att de borgerliga inte kan hantera det. Att Alliansen håller ihop är givetvis helt nödvändigt för att de skall kunna bli återvalda.

Ett annat starkt skäl är det kraftiga fokus Alliansen lyckades sätta på jobbfrågan. Både verklighetsbeskrivningen, och det gemensamma politiska programmet, gjorde tydligt att det är den höga arbetslösheten som är Sveriges främsta samhällsproblem och att de borgerliga partierna har en politik som kan ta itu med det. Valresultatet tyder på att det var en problemformulering som slog an hos väljarna. Vad detta innebär är inte bara ett starkt mandat för reformer i syfte att skapa jobb; det innebär också att det blir enkelt för väljarna att om fyra år avgöra om regeringen gjort ett bra jobb eller inte. Om arbetslösheten 2010 är lägre än den är idag kommer det att vara ett starkt skäl att återvälja regeringen. Som med så mycket annat gäller det dock att inte bara siffrorna visar på en utveckling åt rätt håll; det är helt avgörande att väljarna också känner det i sin vardag. Upplevelsen av att det inte är så farligt att bli av med sitt jobb eftersom det ändå finns andra att få måste vara avsevärt mycket starkare än idag, och andelen arbetslösa som varit utan jobb under långa perioder måste vara klart lägre. Det program Alliansen lagt fram för att åstadkomma detta borde kunna ge resultat i den riktningen även om fler åtgärder, främst på arbetsmarknaden men även på kostnadssidan, lär behövas.

Ett tredje skäl till varför de borgerliga har en ovanligt god möjlighet att göra Sverige till ett land där inte en socialdemokratisk regering utgör normaltillstånd står att finna i det socialdemokratiska partiet självt. Att modernisering och, för att prata med Maud Olofsson, ett rejält omtag krävs är uppenbart. Att Göran Persson lämnar är givetvis nödvändigt för det, men fler saker krävs för att sossarna skall kunna komma tillbaka som en del av ett slagkraftigt regeringsalternativ. Till de viktigare sakerna hör givetvis en partiledare av rätt kaliber, och jag har svårt att se att man kommer att få en sådan. Margot Wallström saknar en stol i riksdagen, och att ha en oppositionsledare som inte återfinns i parlamentet måste betraktas som rätt besvärligt. Dessutom tror jag att många som tror sig finna en mittenorienterad förnyare i Wallström riskerar att bli besvikna. Såvitt jag kan bedöma — och Olle Svennings bok om Göran Persson stärker den bedömningen — är hon både längre till vänster och mer traditionell än hennes image antyder. Därtill kan man ana att delar av hennes popularitet beror på hennes frånvaro. Mer troliga alternativ är i så fall Mona Sahlin och Ulrika Messing, ingen av dem med politiskt kapital nog att genomdriva de smärtsamma förändringar som otvivelaktigt behövs. Mona Sahlin är dessutom, såvitt jag förstår, inte så populär inom fackrörelsen. Eftersom debattklimatet tycks nödvändiggöra att sossarna väljer en kvinna blir mitt tips är Ulrika Messing. Jag gissar att hon tar över, stabiliserar partiet och låter nya talanger som varit i skuggan under Perssons epok kliva fram i ljuset, men att hon saknar kraften som krävs för att göra sossarna riktigt valbara till 2010. Jag spår att hon efter det valet klivet åt sidan och ersätts med någon idag okänd person, med ett starkt moderniseringsmandat.

Tillsammans ger dessa saker Alliansregeringen en unik möjlighet att förändra det svenska politiska klimatet. För att det skall lyckas krävs en del saker. Politiken måste hålla. Ekonomin måste fortsätta att visa någorlunda starka siffror samtidigt som arbetsmarknaden måste bli gynnsammare. Alliansen måste hålla. Reinfeldt, och hans regering, måste visa handlingskraft och kompetens under de oväntade krissituationer som oundvikligen dyker upp under en fyraårsperiod, och som knappast kan förutses. Klarar man detta ser framtiden angenäm ut, även i Sverige.

Torsdagskrönika: Frågorna som försvann september 14, 2006

På söndag är det valdag, och sedan är denna maratonvalrörelse över. Fokuset har, trots skandaler, primärt varit på  jobben — något som brukar gynna Socialdemokraterna, men som denna gång nog varit till Alliansens fördel. I viss  utsträckning har omsorgen och familjepolitiken stuckit emellan, men den alltjämt höga arbetslösheten har dominerat  debatten.

Det kan dock vara intressant att notera vilka frågor som lyst med sin frånvaro, och jag vill fokusera på tre som jag  finner viktiga, men som antingen svenska folket eller partierna (eller bådadera) inte lägger någon större vikt vid,  nämligen skattefrågan, grundlagen och EU.

Skattefrågan först. Förvisso har det diskuterats en del skatter, såsom fastighetsskatt och bensinskatt, men det har  handlat om justeringar i systemet. Reinfeldt har också talat om skatter som en del av arbetsmarknadspolitiken. Vad vi inte har hört är en debatt om skatternas nivå, som en självständig fråga. Ingen borgerlig partiledare har fört fram tanken att skattesänkningar är eftersträvansvärda inte blott för sina makroekonomiska effekter, utan för att de är goda i sig själva. Ingen diskussion har skett kring vem som ytterst har rätt till pengar som arbetats in — den  arbetande eller samhället som kollektiv. Att den senare synen dominerar svensk politisk debatt är givetvis inte överraskande, men det är notabelt att inte ens moderaterna uppfattar det som möjligt att utmana den synen.

Den andra frågan som det varit tyst kring är grundlagen. Det pågår en stor utredning som när den är färdig skall föreslå förändringar i det svenska politiska systemet — själva spelreglerna för den svenska demokratin — men det är inget som reflekteras i valrörelsen. Den här typen av frågor intresserar vanligtvis inte särskilt många, men efter en mandatperiod där vi sett stora brister i möjligheten att utkräva ansvar av regeringen, och där statsministerns utnämningar gjort tydligt att formuleringar om ”skicklighet och förtjänst” inte efterlevs borde debatten vara mer levande. Gränsen mellan den lagstiftande och den verkställande makten, alltså mellan riksdag och regering, är svag i Sverige. Den enskilda riksdagsledamotens ställning jämte sitt parti är likaledes svag, och avståndet till väljaren stort. De svenska medierna kallas den tredje statsmakten istället för den fjärde, helt  enkelt därför att vi saknar en självständigt dömande makt. Regeringen har under mandatperioden släckt ned  misshagliga hemsidor, och Bosse Ringholm vill att staten skall kunna förhindra medborgarna att besöka vissa webbsidor, utan att alltför vilda protester har hörts. Tryckfriheten och informationsfriheten är uppenbarligen inte så starka som man skulle önska att det var. När en riksdag där det finns en majoritet för att förbjuda vissa typer av reklam arbetar för att förändra i grundlagen vore det välkommet om det också debatterades öppet.

Till sist, EU. Att EU-politiken idag är en del av inrikespolitiken är uppenbart, och beslut i Bryssel får effekt i Stockholm såväl som i Hagfors. Trots detta debatteras aldrig EU-frågorna utöver på den infantila nivå där miljöpartiet och vänsterpartiet kräver att vi går ur, medan resten bestämt säger att vi skall bli kvar. Hur de vill att EU-samarbetet skall utvecklas, vilka frågor de vill driva, får vi aldrig reda på.

Att dessa frågor minst sagt funnits i bakgrunden skall inte primärt skyllas på partierna. De lyfter fram de frågor de tror att folk tycker är viktigast, och de frågor där det finns en konfliktyta som gör det möjligt för dem att vinna anhängare. Istället är det vi opinionsbildare som måste sätta fokus på dessa frågor, och skapa ett tryck som  kräver att de debatteras. Kanske kan vi föra fram någon av dessa frågor i ljuset till 2010.