kulturrevolution.se

Ann Coulter har släppt en ny bok (något som endast isolerade grottmänniskor kan ha undgått att lägga märke till). Den heter Godless: The Church of Liberalism och man kan läsa hela första kapitlet på nätet (jag har postat några citat ur boken på min blogg. Efter att ha läst ut boken (för vänstern är det lika kontroversiellt som att ha bläddrat igenom Mein Kampf) vågar jag påstå att det är Coulters bästa bok hittills. Det är en brutal attack på vänstern i USA; giftig och vansinnigt rolig!

Det är inte riktigt rumsrent att uppskatta Coulter. Enligt svenska medier är hon ”kontroversiell”. Men vänsterradikaler som Michael Moore, som kommer med icke-kontroversiella uttalanden som att ”amerikaner är de dummaste människorna på jorden”, är den ”största folkbildaren och mobiliseraren i USA idag” enligt Hallands Nyheter. Ursäkta mig, “folkbildare”? Är det bildning att lura i naiva människor att tro att Bush har oljeaffärer tillsammans med bin Ladin-familjen (naiva människor som stackars Kerstin Berminge på Motvallsbloggen)? ”Michael Moore är killen som alla gillar”, utropar Johan Hakelius i Aftonbladet. Hakelius fortsätter med att förklara att Moore ”tvingar fram självkritik och nyansering” och att han ”utmanar fördomar” (jo, fördomar som det svenska folket skulle kunna ha om Charlton Heston och NRA är som bortblåsta efter att ha sett Bowling for Columbine!). Till och med Svenska Dagbladet måste erkänna att Moore i alla fall inte är ”dum”. Och Expressen tycker tydligen att “dokumentärfilmare” är en lämplig titel för Herr Moore (påminn mig om vilken del av påståendet Bush spenderade 40 procent av första året som president på semester är rotat i verkligheten).

Om svensk media har ett mindre subtilt kärleksförhållande med Michael Moore är dubbelmoralen minst lika tydlig i amerikanska medier. Samma dag som Godless släpptes i affärerna (som av en slump: 6/6/6) intervjuades Ann Coulter av Matt Lauer på NBC-programmet Today (se klippet här). Lauer utsatte Coulter för det hårdaste korsförhöret han någonsin gett någon gäst. Mot slutet blev stämningen så spänd att Coulter utropade: du sitter och blir irriterade på mig! Det som fick Lauers string att slå knut var ett lösryckt citat ur boken som kritiserade de fyra kvinnorna som förlorat sina makar under 9/11 och sedan engagerade sig i John Kerrys presidentkampanj:

These broads are millionaires lionized on TV and in articles about them reveling in their status as celebrities and stalked by grief-arazzis. I’ve never seen people enjoying their husbands’ death so much.

Jag tror inte att sådana citat hjälper Coulter “omvända” några mittenväljare precis (å andra sidan är det nog inte vad hon siktar på heller). Och lösryckt ur sitt sammanhang låter det faktiskt rätt så förskräckligt. Men Lauer är en hycklare om han på allvar försöker inbilla oss att han bryr sig om sårande hyperbol. I höstas gick det bra att bjuda in Al Franken till soffan att prata om vilken ”idiot” Laura Ingraham är (varpå Lauer småskrattade) eller om hur Karl Rove och Scooter Libby skulle kunna ”bli avrättade” (det var tydligen så ofantligt roligt att inte bara Lauer - utan hela studion - utbrast i skratt).

Mycket ståhej har uppstått över ovannämnda citat. Hillary Clinton uppskattade tydligen inte det. I den resulterande mediestormen är det lätt att glömma bort en viktig sak: Ann Coulter har rätt! Det må vara grovt och ovårdat, men någonstans inuti sarkasmen ligger en viktig poäng: vänstern försvarar sina mest idiotiska eller ologiska argument genom att skicka fram offer som förespråkare. På så sätt kan man hindra högern från att argumentera tillbaka. Man skickar t.ex. fram Cindy Sheehan, som förlorade en son i Irak, för att propagera emot kriget. I New York Times skriver man att Sheehans ”moraliska auktoritet” är ”absolut”. Vad fan ska det betyda egentligen? Att oavsett vad vi säger, oavsett vilka genomtänkta argument vi kommer på (med “vi” menar jag vi som inte förlorat familjemedlemmar i Irak) har Cindy Sheehans åsikter ändå mer “moralisk auktoritet”? Jag har förlorat en son i Irak, du kan inte kritisera mig! Så här debatterar vänstern ständigt.

Man skickar fram John Kerry (ifrågasätt honom inte! Han har kämpat i Vietnam!), John Murtha för att argumentera för amerikansk reträtt ur Irak (han är krigsveteran!), Christopher Reeve som förespråkare för embryonisk stamcellsforskning (han sitter i rullstol!) och Anthony Zinni (han är general! - vilket var första gången vänstern brydde sig om vad en “general” tycker).

Här i Sverige fick vi bara för någon månad sedan uppleva det politiska underbarnet som är Gabriel Riveros Vilches. Det var under TV4:as partiledardebatt för ungdomar som vi blev tvingade att sitta igenom en låång uppläxning från unge Gabriel (som är arton). Så här lät en av hans mer välformulerade repliker till Lars Leijonborg:

Min morsa hon har jobbat och slitit sin rygg, sina armar i över tjugo år här i Sverige. Hon har inte fått svenskt medborgarskap. Tycker du att hon ändå ska göra språktest, när hon har städat dina kontorer (sic), dina tunnelbanor i över tjugo år?

”Man häpnar ju lite” förklarade programledaren Jenny Östergren som blev så upphetsad att hon stämde in i Riveros Vilches-kören och frågade Leijonborg indignerat: ”tjugo år i Sverige. Har städat dina tunnelbanor. Och ska ändå inte få bli medborgare utan ett test!?”.

TV4 måste ha tyckt att hans retoriska briljans och auktoritet på området var enorm - för man satte honom i sändning tre dagar i rad!

Förutom faktumet att Gabriel och hans mamma verkar tro att medborgarskap är något som plötsligt trillar ner från himlen en dag (och bortse från faktumet att både Östergren och Riveros Vilches refererar till ”dina tunnelbanor” när de pratar med Leijonborg - som om Folkpartiledaren symboliserar “den vita mannen”) är det fortfarande korkat att tro att Gabriels och hans mammas åsikter om språktester för invandrare skulle vara mer värda än andras. Jag medger att jag aldrig behövt lära mig svenska språket från en invandrares perspektiv (jag tycker för övrigt att Gabriel och hans mamma borde prova på tyska dativformer och se hur lätt det är!). Men vårt land är just nu så splittrat och märkt av så starkt utanförskap att vi har unga invandrarbarn som tror att de befinner sig i ett “krig mot svenskarna”. När segregationen är så stor är det omöjligt att tolerera mer än ett officiellt språk, särskilt om det enda argumentet för är att man städat “kontorer” och “tunnelbanor”! ”Varför inte jag svensk medborgare?”, gnällde Gabriel i debatten. Inte vet jag! Men jag tycker att du ska lära dig svenska språket och jag har rätt att tycka det fastän jag inte är invandrare eller har en mamma som skurat tunnelbanor!

Ett annat exempel: för ungefär exakt ett år sedan hade Studio 24 på SVT en debatt om embryonisk stamcellsforskning. Man hade bjudit in kristdemokraten Lennart Sacrédeus som motståndare till forskningen (via telefon). Och i studion satt förespråkaren som hette Maria och var rullstolsbunden. Fair and balanced liksom. Programledaren Rikard Palm försökte givetvis vara så objektiv han kunde. Därför tittade han rakt in i kameran, veckade sin panna på det viset endast Rikard Palm kan göra, och frågade i så indignerad röst han bara kunde:

Lennart, här vittnar ju Maria om att hon skulle kunna gå igen en vacker dag…det är väl inte…eh…det är väl rimligt man kan forska så att det blir verklighet, tycker inte du det?

Varför vill du inte att den stackars kvinnan ska kunna gå igen Lennart!? Hur okänslig får man bli! Skit samma att embryoniska stamceller fortfarande inte botat en enda individ. Skit samma att stamceller från vuxna har botat minst 58 sjukdomar. Maria sitter i rullstol och käftar du emot så vill du inte att hon ska gå igen! Är du ett monster eller? Nej, att avverka mänskliga embryon som om de vore använda kondomer blir inte helt plötsligt en bra idé bara för att “Maria” vill det. Måste jag behöva hoppa ut ur ett fyravåningshus för att jag skall kunna få argumentera mot vänstern?

Och så fortsätter det tills man tröttnar på att bli utmålad som skitstövel. Om man vill debattera barnbidrag gräver vänstern fram en tolvbarnsmamma som tydligen skall vara “representativ” och diskuterar man polismetoder måste man argumentera mot föräldrar som precis förlorat sin son efter att han hotat polisen med knivar (är det jag som är naiv eller har poliser också familjer som sitter uppe sent om kvällarna och undrar ifall deras makar och fäder kommer hem igen välbehållna?). Och om djur hade kunnat prata hade förmodligen Lena Sundström intervjuat dem varje vecka i Kalla Fakta (imorgon kanske just DU äter den här kossan).

Mina vänsterkompisar kan aldrig sluta kritisera mig för att ens tittat på omslaget till Coulters nya bok. Kanske skulle de hålla tyst ifall jag blev av med mina armar och fötter i en bilolycka? Kanske skulle mina åsikter då äntligen innehålla någon sorts “moralisk auktoritet”?

Igår hade Aktuellt ett litet inslag om en skola i USA som förbjudit läskautomater. Varför ett sådant inslag skulle vara av så otroligt stor vikt för en svensk publik (rapportering fick gå före historien om en brand i ett flerfamiljshus i Svenljunga) är inte omedelbart klart, men jag chansar på att det har någonting att göra med svensk medias besatthet av amerikaner och fetma (det hela gränsar till en sorts sjuklig fetisch).

Inslaget i Aktuellt urartade naturligtvis till samma skrämselpropaganda som vi ständigt hör från förmyndarvänstern. Fetmaepidemi sveper över världen. Barnen är i livsfara. Och de ondskefulla läsktillverkarna bär skulden.

Det är lite pinsamt för SVT då att de vetenskapliga bevisen för de fantastiska påståendena i deras rapportering (läsk kan ge dig typ 2-diabetes!) är näst intill icke-existerande. Det finns absolut inga belägg för att läskdrickande orsakar fetma hos barn. Tvärtom finns det massvis av bevis som pekar på motsatsen. En studie i Obesity Research visade att i själva verket får barn endast en halv procent av sitt totala kaloriintag från varuautomater.

Det finns andra, mer troliga förklaringar till varför fetma ökar bland barn. Själva kaloriintaget hos unga har inte ökat anmärkningsvärt i USA de senaste 20 åren. Om inte konsumtionsmängden förändrats kan man dra slutsatsen att nya livsstilar och beteendemönster har haft den avgörande betydelsen. Enligt en artikel i Pediatrics deltar endast 21 procent av alla amerikanska tonåringar i en eller flera idrottslektioner i veckan. Vad gör de istället? Kanske sitter de hemma och spelar World of Warcraft. Känns som att det skulle kunna vara en stark bidragande faktor till feta ungar!

Men lite empirisk data har aldrig stått i vägen för förmyndarvänstern. Läsk är livsfarligt. Punkt slut.

Vilken tur då att vi har goda människor som Bill Clinton som kan ta strid mot läskautomaterna i ett heligt uppdrag att rädda Amerikas barn från oundviklig massdöd (att få delge oss det demokratiska partiets prestationer och goda gärningar är den svenska USA-rapporteringens raison d'être). I Aktuellt utmålas Clinton och guvernör Mike Huckabee som räddarna i nöden (att förbjuda saker är tydligen det modigaste och mest geniala en politiker kan göra).

Låt mig se om jag förstått den amerikanska vänstern rätt: förbud av läsk - bra, förbud av marijuana - dåligt? Naturligtvis är allting som kommer från kapitalistiska storföretag som Coca Cola negativt. Därför borde McDonalds och Starbucks börja sälja ut marijuana och hasch. Då skulle kanske vänstern äntligen kunna bli emot det!

Vi har nu skaffat oss en bloggrulle. Ni finner den i vänstermenyn.

Den regel som gäller är: Om du länkar till oss så länkar vi till dig. Men vi kan tänka oss att tipsa om annat läsvärt också. Om man vill komma i kontakt med redaktionen gäller: redaktion@kulturrevolution.se

I övrigt finner ni kulturtips under rubrikerna högst upp på sidan.

Hoppas ni hittar något att läsa.

//Redaktionen

Det verkar som att den ghananske fotbollsspelaren John Pantsil är en Israel-älskare. Skoj för honom! Efter att hans lag vunnit med 2-0 mot Tjeckien i lördags firade Pantsil med att vifta den israeliska flaggan medan han tågade runt i stadion. Han hade tydligen gömt den i sin strumpa under matchen. Pantsil spelar annars för Hapoel Tel Aviv i israeliska ligan.

Så här förklarar han gesten:

I love the fans in Israel. I have played at Hapoel and Maccabi Tel Aviv and the fans always made me happy so I wanted to make them happy.

Enligt Wikipedia är Pantsil en troende kristen som brukar be i omklädningsrummet innan matcher.

Egyptiska medier är utom sig av ilska. De antar att det måste vara någon sorts konspiration. Det ghananska fotbollsförbundet har bett om ursäkt för händelsen. De understryker att de inte tagit Israels sida i konflikten mellan Israel och Palestina och att det hela inte kommer att upprepas.

Tack och lov! *pust* Blev lite orolig där ett tag…

I den "borgerliga" tidningen Sydsvenskan skriver Cecilia Bornäs på kultursidorna (ej online) om en artikel hon läst i franska tidskriften Le Point. Hon är upprörd över att skribenten, i en hyllning till Simone de Beauvoir, har mage att inkludera Condoleezza Rice i en lista över framgångsrika kvinnor (andra på listan är Hillary Clinton, Michelle Bachelet och Aung San Suu Kyi). Bornäs skriver:

Skulle [Simone de Beauvoir] - om hon hade levat - önskat att Condoleezza Rice blev utrikesminister i USA? Skulle hon ha tyckt att det är bra att posten innehas av en kvinna, oavsett politiska åsikter? Det är onekligen en äventyrlig tolkning av Simone de Beauvoirs tankar.

Att en kvinna blir amerikansk utrikesminister är förvisso en sensationell händelse ur ett historiskt perspektiv.

Å andra sidan är det dags att hejda sina feministiska reflexer när det väl inträffar. Alldeles för mycket står på spel. Som Bernard-Henri Lévy själv påpekar har Condoleezza Rice världen i sina händer. Just nu finns det viktigare saker att tänka på än hennes kön.

Det är rätt så fantastiskt att första gången man hör feminister prata om att "hejda sina reflexer" så är det i syfte att förhindra erkännande av en kvinna till höger i politiken. Att stoppa Condoleezza Rice från att bli en positiv feministisk ikon verkar vara en av de sällsynta saker som är viktigare än kön.

Tankegångarna är bekanta. i boken Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra skriver Liza Marklund och Lotta Snickare om deras ”stora idol” Madeleine Albright. Deras förälskelse i den f.d. amerikanske utrikesministern är så stor att de t.o.m. valt att döpa boken efter något Albright sagt vid ett föredrag i Stockholm. Så här skriver de om henne:

Hon gifte sig med Joe Albright och blev därmed medlem av en av USA:s mäktigaste mediefamiljer.

Hon bodde i Washingtons finaste kvarter och blev ordförande i den exklusiva privatskola där hennes barn gick. På så sätt lärde hon känna alla stadens höjdare - som föräldrar till skolans elever.

Snacka om att ha klättrat upp för den sociala stegen! Trots att Marklund och Snickare får erkänna att Albright aldrig skulle fått jobbet som utrikesminister ”om det inte varit för Hillary” och att hon nog får räknas vara ”medlem av Washingtons akademiska elit” så hindrar det inte de två författarinnorna från att förklara henne ”den överlägset mest kvalificerade”.

Den nuvarande amerikanske utrikesministern nämns inte någonstans i Marklunds och Snickares bok.

I jämförelse kommer Condolezza Rice från en blygsam bakgrund som dotter till en präst och en musiklärare i den fattiga amerikanska södern. Hon växte upp i rassegregerade Alabama. Och när hon var åtta år dog en av hennes kompisar när en kyrka sprängdes av vita rasister.

Detta står i bjärt kontrast mot Albright, vars dyrbara broscher skulle kunna mätta en liten by i Afrika. Dessa broscher skall för övrigt figurera i en kommande bok av Albright (snälla, kan någon hjälpa mig förbeställa den på amazon.com!!).

Varför denna särbehandling av Condoleezza Rice?

Calle Khouri, radikal feminist och manusförfattare bakom feministiska filmer som Thelma & Louise och Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood, ger oss en ledtråd. I en dokumentär förklarar hon för oss att högermedian i USA och personer vridna åt höger är "anti-kvinnor". Det är inte särskilt svårt att se vad denna tankegång leder till. Condoleezza Rice är höger. Då är hon alltså enligt Khouri "anti-kvinna" - en könsförrädare.

När Bush utsåg Rice till sin nya utrikesminister var de vanligen minoritetsvänliga vänstermedierna knappast överbegeistrade. Det blev någon kommentar om första-svarta-första-kvinnliga-bla-bla-bla här och där. En liten anteckning i historiens marginaler.

Och mycket längre än så räckte tydligen inte den kvinnliga gemenskapen hos det feministiska systerskapet.

Fotboll är ett stort spel. Känslorna svallar, 50 000 människor sjunger på läktarna, miljoner och miljoner jublar på pubar och i tv-soffor när deras landsmän gör mål, och på planen krävs tålamod, defensiv disciplin och skärpa när målchansen väl dyker upp efter 88 minuters hårt jobb. Det som i England kallas för det vackra spelet har verkligen potential att vara just det, och när tyske ytterbacken Lahm med precision och full kraft placerar bollen i det bortre krysset under VM:s öppningsmatch är det svårt att protestera.

Ändå är det något som stör — som förstör — och som oftast får mig att lämna tv:n mer irriterad än nöjd. Det är de eviga försöken att charma oscarsjuryn. Skådespeleriet blir vanligare och vanligare för varje år som går, och är idag närmast att uppfatta som en del av spelet, lika viktig som god teknik, precisa skott, eleganta glidtacklingar och stenhårda närkamper. Långt fler än vår egen Fredrik Ljungberg — även om han är en av de främsta på området — faller som furor vid minsta vindpust från en löpande motståndare. Vid en lätt kollision vrider sig primadonnorna av smärta för att raskt piggna till när den lurade domaren visar motståndaren det gula kortet. En dålig chans förvandlas till en fint frisparksläge genom den framgångrika taktiken att peta bollen utom räckhåll för att sedan lägga sig ned över den chanslösa backens ben.

Filmningarna, den spelade ömtåligheten, och förstärkningarna är ett otyg och lösningen vore enkel om man bara ville. Videodomare som i efterhand delar ut gula kort vid varje ansats att rulla runt i gräset, och avstängningarna skulle vara lika frekventa som argentinska mål mot uppgivna serber. I några matcher. Och sedan skulle spelarna tvingas uppträda sportsligare för att inte förstöra för sina lagkamrater.

Enda undantaget hittils i årets turnering är Australien, som spelar hårt och resolut — just som spelet skall spelas. Osannolikt som det är får man alltså hoppas på framgångar för Guus Hiddinks Socceroos. 

Europeiska kommissionen för folkhälsa har en ny rapport ("Alkohol i Europa") som kommit fram till att 10% högre alkoholpriser skulle kunna rädda 9000 människoliv. Så här säger man i sammanfattningen:

If alcohol taxes were used to raise the price of alcohol in the EU15 by 10%, over 9,000 deaths would be prevented during the following year and an estimate suggests that approximately €13bn of additional excise duty revenues would also be gained.

Vänstern är vansinnigt upprörd över att tre fångar på Guantanamo hängde sig med sina lakan i lördags. Hur kom det sig att de lyckades ta livet av sig utan att de vaktande soldaterna märkte något? Den amerikanske programledaren Bill O'Reilly, värd för The O'Reilly Factor på Fox News, besökte Guantanamobasen i helgen bara några timmar före självmorden ägde rum. I gårdagens program berättade han om en intervju han haft med befälhavaren för fängelsecellerna.

Så här säger O'Reilly i början av programet:

Just hours after I left the prison at Gitmo last Friday, three detainees committed suicide, the first fatalities at the camp since it was set up shortly after 9/11.

The Joint Army/Navy Task Force granted “The Factor” almost total access to the prison. And ironically, I asked the colonel in charge of the cells why some of the detainees had covered the small windows that allowed guards to observe them.

The colonel replied that the International Red Cross wants as much privacy for the prisoners as possible. That privacy may have allowed the suicides.

Det var alltså aktivister på människorättsorganisationer som var oroliga för att terroristerna på Guantanamo inte skulle kunna få vara tillräckligt "privata". Nu har då tre fångar lyckats ta livet av sig. Den reflexmässiga reaktionen är då givetvis att skylla på Bush och Amerika.

Vänstern blir väldigt upprörd när man hindrar fångar från att svälta ihjäl sig. Men att hänga sig med lakan - nej där går det visst en gräns!

En ny undersökning av Kent Asp skall tydligen bevisa att median gynnar borgerligheten. Medias bevakning av regeringen och samarbetspartierna är tydligen mer negativ än bevakningen av den borgerliga alliansen. Struntprat. Efter att ha läst Asps slagkraftiga "mediegranskning" på DN debatt (vad roligt förresten att den "borgerliga" median är så ivrig att få publicera kritik över att den är just "borgerlig&quot har jag några poänger som jag vill betona:

1. När folkpartister gör tabbar handlar det om att missbedöma hur mycket man druckit kvällen innan (något som folk kan relatera till). När socialdemokrater gör tabbar handlar det om att samarbeta med ryska krigsförbrytare (något som folk inte kan relatera till).

Den borgerliga alliansen omnämns tydligen inte i lika många negativa rapporteringar som regeringen och samarbetspartierna. Intressant. Kan det möjligen bero på att sossar har en större benägenhet att nästla in sig i diverse politiska katastrofer utan att de behöver större hjälp av DN:s ledarsida? Jag kan inte riktigt sätta fingret på hur många centerpartister det finns som stängt ner hemsidor med budskap de inte gillar. Borde då median, i sin strävan att vara "rättvis", hitta på några? Om den "borgerliga" vinklingen av att Laila Freivalds gått på teater medan svenskar simmar och skriker för sina liv i Thailand är att Laila Freivalds gått på teater medan svenskar simmar och skriker för sina liv i Thailand så undrar jag hur den "objektiva" vinklingen ser ut. I den kanske den f.d. utrikesministern faktiskt vet var Phuket ligger.

När det gäller samarbetspartierna borde mediebevakningen, med tanke på partiernas stöd hos svenska folket, vara rimligtvis begränsad. Naturligtvis förändras detta då man gör något riktigt korkat. Som att kalla sig själv för kommunist eller påstå att iranska terrorister är frihetskämpar. Då kan det möjligtvis hända att folk blir upprörda. Reaktionen i medierna hade ungefär blivit likadan om en högerpolitiker kallat sig själv för konservativ och påståt att amerikanska soldater är frihetskämpar. Detta är vad den "borgerliga" median kallar rättvist och balanserat.

2. Frågan är inte huruvida man borde spegla en kvinna som slår ner en halv krog, kallar färgade människor för "svartskallar" och poliser för "pittkukar" negativt (det borde man) - utan om man ens måste försöka försvara henne.

Även om man antar att vänstern skulle missgynnas av den "borgerliga" median är det helt irrelevant ifall man som Kent Asp utgår ifrån antalet negativa artiklar skrivet om ett visst parti. Anna Sjödin (Crazy Horse) är ett bra exempel. Jag är säker på att det skrevs rätt så många negativa artiklar i drevet mot Sjödin i slutet av januari (folk har en tendens att tycka att rasistiska påhopp och våld mot vakter och servitriser är rätt så negativt). Poängen är dock att den "borgerliga" medians bevakning gjorde skandalen mycket mildare för Sjödin än vad hon egentligen förtjänade. Genom hela skandalen upprepade den "borgerliga" median mantrat "ord står mot ord". Nej, det gjorde det inte. Polis, säkerhetsvakter, servitriser och gäster bekräftade alla Babak Jemais version av händelserna. Men skit samma - ord står mot ord! I själva verket visade sig medierapporteringen i själva verket hjälpa Sjödin. Så här sa hon i en intervju med Expressen en månad senare:

Cecilia Hagen: …i Sverige i stort ska du ha förekommit i närmare 700 artiklar. Den famösa Knasiga kusen-kalabaliken måste väl betraktas som fantastiskt lyckad rent medieuppmärksamhetsmässigt sett?

Anna Sjödin: Ja. Det är klart det är så. Även om det inte är roligt att ha varit med om en sån här grej så är min ambition att påverka samhället och för att göra det bedriver jag ett politiskt arbete och det innebär att jag måste nå fram till människor. Det är klart att det är lättare att göra det när det finns ett intresse från mediernas sida.

Ett ”intresse” från mediernas sida? Det hela låter mindre som en borgerlig häxjakt och mer som ett lyckat pr-jippo för SSU! Men i Kent Asps ytliga medieanalys är det endast antalet artiklar som är väsentligt.

3. Kritik av regeringen är inte samma sak som att det skulle blåsa högervindar i svensk massmedia.

Det verkar som att Kent Asp bara har lumpat ihop all kritik av regeringen och socialdemokraterna som tecken på den "borgerliga" medians missgynnande av vänstern. Men borde det inte vara relevant att först kolla om kritiken kommer från vänster eller höger? I de "borgerliga" medierna kan vi ofta läsa svartmålningar av "Bodströmsamhället" och kritik av regeringens utvisning av två egyptier 2001. Upprördhet över att Sverige sparkar ut möjliga självmordsbombare och att vi tar ifrån terroristers "rättighet" att sms:a fritt till varandra skulle alltså vara bevis för en borgerlig media?

4. Median är inte borgerlig när det gäller sakfrågor

Svenskar är för bövelen smarta! Om median rapporterar att Ilmar Reepalu åtalats för mutbrott så betyder det att Ilmar Reepalu åtalats för mutbrott - inte att hans åsikter angående fastighetsskatten, religiösa friskolor eller djurrättigheter plötsligt blir illegitima! Därför spelar det ingen roll om all den negativa bevakningen i median av socialdemokraterna fokuserar på enskilda individers snedsteg. Vänstern verkar tro att vanligt folk är dumma idioter som tror att när median rapporterar att SSU:aren Tobias Gerdås kallar Fredrik Reinfeldt för en ”pedofil” på sin blogg så påverkar det på något sätt socialdemokratiska partiets trovärdighet i kärnkraftsfrågan.

Faktum kvarstår - när det gäller enskilda sakfrågor är median fortfarande vänster.

Fildelning hit och fildelning dit, jag är rätt så trött på tjatet nu. Det är en aning bortom mitt förstånd varför folk tycker att saken är särskilt intressant att diskutera. Fildelning är stöld. Punkt slut.

I gårdagens Metro förklarar den intellektuella giganten Nabila Abdul Fattah (eller som Metro kallar henne - "socialpedagog&quot varför fildelning inte är stöld:

Just ordet fildelning förklarar ju hela processen, man delar filer.

När du och din kompis går in på Robert's Coffee och köper en iste (mmm…iste) som ni sedan delar på så delar ni på en produkt som ni köpt och inte stulit (märk hur jag betonar alla ord - man får göra så när man argumenterar mot Nabila Abdul Fattah). Detta är inte samma sak som att olagligen reproducera produkter (vilket feldelning innebär). Faktumet att man olagligen reproducerar produkter när man fildelar borde rimligen vara ett rätt så bra argument mot Fattahs påstående att man inte gör det.

Uppenbarligen är inte fildelning och äganderätt förenliga. Frågan är huruvida den svenska högern borde bry sig. Eller, som ett gammalt talesätt lyder: när var senaste gången Timbuktu gjorde någonting för mig? Det är inte precis som att de personer som förlorar mest på illegal nerladdning (gangsterrappare från gettot och vänstervridna Hollywoodregissörer) är särskilt närstående högern annars. Dessa personer har en förbluffande tendens att högljutt stödja den fria marknaden endast när det gäller den illegala reproduceringen av sina egna produkter. Alla andra dagar klagar de på utsugning av tredje världen och de för höga lönerna för vd:ar (att George Clooney får tio miljoner dollar för Batman & Robin är däremot befogat).

Låt oss vara ärliga: ju mer pengar vänsterregissörer i Hollywood (som förskönar islam, svartmålar högern och sympatiserar med mördare) förlorar p.g.a. fildelning desto bättre! Och jag tänker inte precis gråta mig till sängs över att P Diddy får det svårare att sprida sin positiva kvinnosyn eller att Dixie Chicks Bush-hatande album dalar i försäljningssiffrorna. Vad sägs om att Robyn "socialisten" Carlsson får smaka på sin egen medicin?

Detta betyder dock inte att borgerligheten aktivt borde propagera för folkets rätt att stjäla musik (vi lämnar helt enkelt över det till Fredrik Malm som ingen ändå lyssnar på). Borgerlighetens policy angående fildelning kan vara pro-choice.

Det känns som att en Fredrik Reinfeldt-regering skulle kunna använda sitt politiska kapital till att uträtta saker som spelar någon roll. Som att skicka svenska trupper till Irak och införa plattskatt. Sådana saker borde vara viktiga för borgerligheten - inte att lägga energi och spendera politiskt kapital på en förlegad industri som aldrig lyft ett finger för att hjälpa oss.