1200 miljarder maj 2, 2006
Posted by Johan Eriksson in Kulturkritik.trackback
Martin Borgs är mannen som i samband med trängselskattedebatten sålde dekaler med Peter Erikssons registreringsnummer på. Med finansiering från Skattebetalarnas Förening har han nu gjort en film, kallad 1200 miljarder.
I filmen får vi följa Borgs och hans team på en resa genom Sverige. Han stannar till på ett antal platser som finansieras med skattemedel, däribland en bowlinghall och ett slipstensmuseum. Stilen är bekant, och påminner mycket om Michael Moore med allt vad det innebär av att ställa oförberett folk mot väggen, tenditiösa musikval, poppig och underhållande stil och en god dos humor. Skillnaden ligger i budskapet, och i att Borgs inte trixar med siffror på samma vis som vänsterfilmaren.
Och intentionen är god: svenskarna måste rimligen vara rätt ovetande om var deras skattepengar hamnar, med tanke på vår vilja att betala världens högsta skatter samtidigt som politikerna fortfarande kan skrämmas med skattesänkarhögern. Likaså är kulturen som förefaller finnas hos myndighetsfolk och föreningar som mottar bidrag värd att uppmärksamma. Tydligast blir det då Borgs frågar ordföranden i någon förening för svensk slöjd (som mottar 20 miljoner kronor om året från det offentliga) varifrån pengarna kommer från början. Efter en förvirrad tystnad svarar hon med en motfråga: "Hur menar du då? Från vilket departement eller…?". Att det är arbetande och handlande människors slit som betalar kalaset är något som inte direkt genomsyrar debatten.
Filmen är sevärd och bjuder främst på god underhållning. Som dokumentär betraktad har den sina brister, men den ger ändå en bild av Sverige som inte visas upp ofta och som är ytterst relevant. Se efter om den visas på en biograf där du bor, och ta dig i så fall dit. Det är trots allt inte ofta det går att se svensk film som samtidigt är samhällskritisk och icke-vänster.
Tilläggas skall att även borgerliga politiker får sig en släng av sleven, i samband med intervjuer kring partistödet. Alltså det stöd som låter oss skattebetalare finansiera partiernas ansträngningar att övertyga oss om deras förträfflighet.
Såg filmen idag. Tyvärr hade jag förväntat mig “mer”, jag måste hålla med om det mesta som bla bloggen Ninja E skriver:
http://ninjaeconomist.wordpress.com/2006/04/29/film-med-lovande-innehall-haller-inte-anda-fram/
Jag tror filmen blir för lätt att vifta bort för vänstern i.o.m det lite väl “småaktiga” approachen med bla museér som får några hundra tusen kr. Ser inte riktigt svårigheten i att lyfta fram betydligt tyngre slöseri, gärna med fokus på myndighetsöverflödet.
Även om inte mitt inlägg fått någon direkt respions tänkte jag iaf posta det här: http://www.aip.nu/aip/smpage.fwx?page=86&kronikor=10653
Sossetidningen angriper filmen på nästan exakt det sätt jag befarade… (Som vanligt är dock insinueringarna och slutpoängen ohederliga, men det är vi vana vid..)
Jo, jag tror att du har rätt i det. Och särskilt som filmen är så ensam. Samtidigt tror jag ändå att den är nyttig, i så mån att den visar upp något som sällan ses, och även om socialisterna hånar den så tror jag att många politiskt ointresserade ändå skulle tycka att det är upprörande att skattepengar går till oviktiga saker.
Men det kräver ju förstås att de ser den. Och jag tvivlar på att någon av de stora kanalerna skulle visa den.
[...] Jag skrev tidigare om Martin Borgs film 1200 miljarder, som handlade om det oreflekterade slöseriet med skattepengar. Borgs reste runt i Sverige i sin sheriffbil och besökte allt från slipstensmuséer till tomma bowlinghallar. Reseinslagen varvades med intervjuer med både ”vanligt folk”, politiker och myndighetschefer. Ämnet är angeläget i ett land där skattetrycket är högre än någon annanstans och där kvaliteten på välfärden bäst antas mätas med hur mycket pengar medborgarna skall avstå till det offentliga. [...]