Somliga religioner är bättre än andra maj 24, 2006
Posted by Joakim Henriksson in Mediegranskning, Religion.6 comments
Tom Cruise är galen. Så mycket antyds av mediebevakningen av honom det senaste året. Han vill äta sin flickväns moderkaka. Han flippar ut och hoppar i soffor. Och han för ett korståg mot antidepressiva medel. Det här är synnerligen udda beteende från en man som länge ansågs vara alla kvinnors dröm (och alla metrosexuella mäns avund). Vad hände egentligen? Har Cruise gjort en Michael Jackson? De flesta har en och annan teori om varför skådespelaren spårat ur så totalt: det måste vara hans knäppa religion!
Cruise är ju som bekant scientolog. Scientologi är en religion, skapad av science fictionförfattaren L. Ron Hubbard, som hävdar att utomjordingar lever inuti människan som parasiter och skadar henne. De tror också på ufon. Och på intergalaktiska valrossar.
Vänstermedian har inget emot att driva med scientologer och ge deras religion en känga då och då. Man kallar scientologi för en ”farlig”, ”udda” och knäpp religion. Människor som utövar religionen är ”bisarra” och ”skumma”. När det avslöjas att Katie Holmes konverterat till scientologin kallas hon för en zombie. Aftonbladets Åsa Mattsson skriver att Tom Cruises religiositet ger henne ”krypningar av obehag”. Robert Aschberg jämför scientologer som ger ut gratistidningar med Hitleranhängare som mördar för den vita rasens överlevnad. Sveriges Radio bjuder in en äldre dam som respresenterar Scientologikyrkan till en intervju. De mobbar henne och ställer frågor som ”varför tycker ni att det är så bra att människor går runt och tar livet av sig?” och ”hur fan kan du tro på det här?”. En av programledarna avslutar intervjun med att snäsa: ”att hänga upp sitt liv som du gör på dåligt Arkiv X-avsnitt – det är ju nästan så jag tycker synd om dig”. Om man hade talat om en annan religion så som man gör med scientologin hade man blivit anklagad för hets mot folkgrupp.
Drevet mot scientologin är dock inget att bli särskilt upprörd över.
De allra flesta anser att scientologer har en och annan tomte på loftet (detta är för det mesta sant oavsett om du är vänster eller höger). Detta har mindre att göra med anti-religiös intolerans och mer att göra med faktumet att scientologer tror på rymdfabriker med gyllene djur (mestadels elefanter och zebror). Scientologi är helt enkelt ingen religion som tas på större allvar. Varför en religion som kretsar kring en profet, vars tredje fru var en sexåring, förtjänar mer respekt är inte omedelbart logiskt.
Tanken att alla religioner skall respekteras (som nu sprids av samma vänstermedia) – av den simpla anledningen att de är just religioner – är ett nytt påfund. Man säger att extremister som bränner flaggor p.g.a. teckningar endast utövar sin religion. Så gör även en munk som lever hela sitt liv isolerad inuti ett kloster. Att alla religioner skulle vara av samma värde för mänskligheten och förtjänta av en likvärdig summa respekt är absurt.
Somliga religioner är helt enkelt bättre än andra.
Världsmästare maj 21, 2006
Posted by Johan Eriksson in Mediegranskning.1 comment so far
Sverige är världsmästare i ishockey. Och olympiska mästare. Och våra spelare har erövrat titlarna samma år.
Det skall erkännas: jag är en riktig hockeytok. Inget spel kombinerar på samma sätt styrka med elegans, vilja med teknik, hårt jobb med taktiskt kunnande. Det går fort på isen, och viljan att ta en hård tackling för att ge sin lagkamrat litet extra tid är lika värdefull som en vacker dragning eller ett välplacerat skott. Mot en bra hockeymatch står sig fotboll slätt.
Den nyss spelade vm-finalen var stor underhållning med Tre Kronors fulländade defensiva spel — en estetisk njutning så god som någon, och det har överlag varit trevligt att följa mästerskapet från Riga (de evigt tutande hornen undantaget).
Något som dock inte varit en njutning är Viasats bevakning. Den har i de traditionella medierna ådragit sig viss kritik för de eviga reklamavbrotten, och förvisso är det irriterande men tv-kanalen behöver intäkter så det får man leva med. Värre är det undermåliga kommenterandet, med hejarklacksledaren Åke Unger i spets, och med ofta smått förolämpande analyser från experterna. Viasat: vi har sett ishockey förut. Skillnaden mellan att höra Håkan Södergren förklara att en passning som just friställt en medspelare är bra, och Calle Johansson, på Canal+, lyfta fram små men viktiga detaljer i spelet är talande.
En afton som denna kan man dock ha överseende med det. Tre kronor regerar.
(Bilden från Wikipedia)
Du sköna nya värld maj 5, 2006
Posted by Joakim Henriksson in Litteratur, Politik.add a comment
En av de bästa böckerna jag läste förra året var Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro. Ishiguro är en av världens främsta författare (och – inte helt omöjligt – en framtida Nobelprisvinnare). Han har bl a skrivit den kritikerrosade Återstoden av dagen (som han vann det prestigefyllda Bookerpriset för).
Never Let Me Go inleder med att presentera oss för en klassisk – men bedräglig – engelsk skolmiljö. Vi får möta de tre barndomsvännerna Kathy, Tommy och Ruth. De hundra första sidorna är fyllda med barnsliga eskapader, lekar och mysterium i internatskolans korridorer, och, så småningom, blossande tonårskärlek och intriger. Det är lätt att lullas in i en illusorisk sfär av trygghet här, men Ishiguro skapar en underliggande oro; en sorts dold hotbild som endast stundvis sticker fram och antyder framtida smärta och tragedi.
Det är ungefär efter halva boken som Ishiguro rycker undan mattan för läsaren. Boken har gradvis och diskret bytt genre. Och vad som då uppenbarar sig är istället en kall och dystopisk science fictionvärld, i vilken England är ett grått och sjukligt mardrömssamhälle tomt på igenkännbar mänsklighet och värme.
Obs! Spoilers följer!!
Vi inser att Kathy, Tommy och Ruth inte är de vi trodde att de var. Själva upplever de aldrig någon aha-upplevelse (som om de undermedvetet anat hela tiden). De tre ungdomarna, tillsammans med alla de andra barnen på Hailsham internatskola är kloner uppfödda för att donera sina organ till sjuka människor. Om de har tur får de leva tills att de fyller trettio. Och så är det med det. Det förekommer dem aldrig att fly. Det här är deras mening med livet. Och om de har tur kan de leva relativt långa och lyckliga liv.
Det är här boken knyter an med några av Ishiguros återkommande teman. Att vi människor (vare sig vi är kloner eller ej) befinner oss på den här jorden i ett antal grymt få ögonblick. Och att vi måste leva våra liv i ögonblicket och försöka hitta mening och tacksamhet i varje ny dag som kommer. Om vi inte gör det kommer lyckliga stunder att gå oss förbi och vi kommer att ta alla våra ouppfyllda drömmar med oss ner i mörkret.
Livet är heligt; en ovärderlig gåva. Och då spelar det mindre roll om den varar trettio år eller sjuttio år. Det mänskliga värdet är bestående. Oavsett om man befinner sig på ålderns höst eller ett begynnande fosterstadie.
Jag blev påmind om Never Let Me Go häromdagen. Detta efter ett skrämmande fall av att verkligheten kopierar fiktionen. Förra veckan godkände Sveriges riksdag en ny proposition om "genetisk integritet". I den föreslagna lagtexten kan man läsa:
Villkor för preimplantatorisk genetisk diagnostik
2 § Preimplantatorisk genetisk diagnostik får användas endast om mannen eller kvinnan bär på anlag för en allvarlig monogen eller kromosomal ärftlig sjukdom, som innebär en hög risk för att få ett barn med en genetisk sjukdom eller skada.
Behandlingen får inte användas för val av egenskap utan endast inriktas på att barnet inte skall ärva anlag för sjukdomen eller skadan i fråga.
Preimplantatorisk genetisk diagnostik får inte utan tillstånd av Socialstyrelsen användas för att försöka få ett barn med en sådan genuppsättning att barnet skulle kunna bli donator av blodstamceller till ett svårt sjukt syskon. Tillståndet får lämnas endast om det finns synnerliga skäl för att tillåta användning.
Vad är egentligen synnerliga skäl? Rör det sig om fall då ett syskon är så illa sjukt att det riskerar att dö? Skall vi verkligen bege oss in på det här området – att föda upp människor med syfte att rädda andras liv? Detta är naturligtvis en svår moralisk fråga och absolut inte jämförbart med Ishiguros bok. Men jag är rädd för att lagen kan komma att ha förödande konsekvenser.
Det bästa sättet att undvika problematiken kring sluttande plan är att inte bege sig ner för sluttande plan. Och om man nu tvunget måste testa hur långt man kan gå och hur långt gränser kan tänjas så bör man ha ett starkt folkligt stöd bakom sig. Inte fick Socialdemokraterna något mandat av svenska folket 2002 för att leka Gud och skapa "designbebisar"?
Den socialdemokratiska regeringen för Sverige framåt mot den sköna nya världen…
Nästan konst – Varför vissa serier är godkända av kultursidorna maj 5, 2006
Posted by kulturrevolution in Kulturkritik, Litteratur.6 comments
Det har gått ut ett påbud från allsköns tyckare, tänkare, skribenter och recensenter på de svenska kultursidorna att serietidningar numera är en del av konsten. Emellanåt kan man hitta små artiklar med formuleringar som Den nästa stora generationsromanen är kanske inte en roman… eller något liknande. Det är bara att applådera, men vänta – alla får visst inte vara med.
Om man med presstext söker igenom de senaste årens samlade artiklar upptäcker man att vissa serieskapare är favoriter i kulturbilagorna medan andra lyser med sin frånvaro. Varför så? Nu är den genomsnittliga standarden på serier inte så mycket att skryta med (den ligger ungefär på samma nivå som den genomsnittliga romanen) men är det verkligen kvalitén som skiljer favoriter som Art Spiegelman, Harvey Pekar och Marjane Satrapi från till exempel Alan Moore, Neil Gaiman och Grant Morrison? Utan att förminska de tre föregående så är de tre senare minst lika begåvade och har haft en betydligt större betydelse för serierna intåg i den vidare kulturen.
Så vad är avgörande skillnaden. Ämnesvalet? Kanske föredrar kultureliten ämnen som ligger nära den svenska berättartraditionen. Självbiografiska element, socialrealism, kanske kryddat med ett politiskt ställningstagande. Alla dessa skribenter är kanske helt enkelt inkörda på ett visst gebit och har svårt att ta till sig nya sätt att skildra företeelser? För även om Moore skrivit om politik och de svagas utsatthet, Gaiman om nedbrytande familjestrukturer och Morrison om fanatism och teknik som löpt amok, så har de gjort det utifrån en annan tradition än den svenska arbetarromanen! Mytologi, mysticism, idéhistoria, ideologi och (emellanåt) trikåklädda hjältar, allt i en skön blandning.Eller är det att vissa av dessa herrar inte är riktigt politiskt korrekta?
Både Moore och Morrison har nog anarkismen närmast om hjärtat, även om de antagligen skulle motsätta sig alla former av etiketter. Samhällskritiska referenser saknas inte i deras verk. Borde inte det gå hem? Tja, jag skulle gissa att drogliberala anarkister intresserade av sexmagi inte gör sig besvär i Sverige. Kan man verkligen kombinera politisk samhällskritik och att skriva pornografi? Vad skulle det socialdemokratiska kvinnoförbundet säga? Själv tycker jag att det är uppfriskande. Så här utrycker
Moore det:I'm trying to do a work on pornography. Well, more erotica. I don't know what the difference between the two is apart from the income bracket of the person reading it quite frankly…
Men om vi är generösa och förutsätter att alla dessa skribenter är öppna för nya infallsvinklar och inte begränsas av vad som är politiska korrekt, vad är det då som håller dessa herrar tillbaka. Kanske att dessa tre valt att arbeta (Moore är lite av ett specialfall här) inom och genom den etablerade serieindustrin medan Speigelman, Pekar och Satrapi i högre grad arbetat på egen hand, ensamma. Är det mindre konst för att man backas upp av ett miljonföretag och producerar månadsvis. Räck upp en hand om det är er åsikt.
Naturligtvis är det inte så. Mozart skrev på uppdrag, precis som Dostojevskij gjorde – veckovis och för brödfödan. Listan kan göras lång. Da Vinci annonserade rent av ut sina talanger i att konstruera krigsmaskiner (innebörden av ordet humanist har ändrats en del sedan renässansen). En konstvetare lade vid tillfälle ut texten för mig om hur Michelangelo antagligen överlät de tråkigare delarna av sitt arbete till sina assistenter. Är det verkligen någon som tycker att Michelangelo är mindre av en konstnär för det?
Vi är något på spåren här men jag tror ändå inte att vi kommit till pudelns kärna. Serier må ha upphöjts men att de utgör en egen konstart verkar inte ha trängt in. Serier behandlas i praktiken som en variant på prosa, som romaner. Det engelska uttrycket Graphic Novel bär må hände en del av skulden, ett utryck skapat just för att höja anseendet på serier. Romaner skrivs, som ni vet, av författare, bra romaner av Författare (hävdas det ibland). En roman – en författare, det är så det fungerar. Serier som har bara en skapare passar in i mallen utan problem. Neil Gaiman mest centrala verk, The Sandman, illustrerades av sammanlagt 34 tecknare, omslagskonstnären Dave Mckean inräknad. Till det kommer alla andra som är inblandande i produktionen, färgläggare med flera. Det är lite svårare att rymma in den gängse bilden av prosaförfattaren.
Överhuvudtaget verkar inte bilderna få ta för mycket plats, inte konkurrera ut orden. Men att kunna teckna samma karaktär på 34 olika sätt utan att karaktären förlorar något av sin skärpa utan tvärtom blir tydligare är en av seriemediets styrkor. Bilden är seriekonstens styrka, den läsare som rangordnar dem lägre än orden har gått vilse. Tvärtom borde han eller hon betrakta orden själva som bilder. Ett ord är bara den mest abstrakta formen av en bild, för att låna ett resonemang från serieskaparen och teoretikern Scott McCloud.En bekant till mig förklarade vid ett tillfälle för mig att även om
det finns bra teaterpjäser ”så är teater ändå en sämre variant av film. Varför gå och se det?”
En liknande inställning verkar spöka på kultursidorna. Om man bara kan finna serier värde att kalla konst bland de verk som något så när passar in i mallarna för prosa har man missat mediets egenart. Ett erkännande av serier som en egen konstart vore mer värt än lovordanden av enskilda serieskapare.
(Moore, intervjuad i Ptolemaic Terrascope issue 8, 1991, tillgänglig på http://www.terrascope.co.uk/MyBackPages/Alan_Moore_interview.htm )
Om serieskaparna:
Art Spiegelman är mest kände för Maus, om hans föräldrars vistelse i Auschwitz.
Marjane Satrapi härstammar från Iran. I Persepolis berättar hon sin uppväxt och om sitt förhållande till hemlandet.
Harvey Pekar gjorde konst av sitt eget livsöde i American Spendor, illustrerad av bland annat Robert Crumb.
Alan Moore är skapare av ett otal serieepos. Många av dem har blivit film, ingen har nått upp till förlagan (vissa har blivit katastrofer). Några som filmats är From Hell, League of Extrordinary Gentlemen och V for vendetta. Kanske mest känd för den ännu ofilmade Watchmen. Låt oss alla be för att den aldrig kommer upp på biodukarna.
Neil Gaimans mest centrala verk är, som nämnts, The Sandman.
Grant Morrsion delar sin tid mellan ytterst egensinniga projekt och mer publikvänliga skapelser. Ibland kombinerar han dem. Animal Man, Doom Patrol och The Filth är några titlar. Han har även Skrivit X-men åt Marvel Comics och JLA för DC Comics.
Scott McCloud ligger bakom Serier: den osynliga konsten, ett verk om seriekonstens byggstenar.
Jonatan Olofsgård studerar idé- och lärdomshistoria, samt statsvetenskap vid Uppsala universitet
Är vänsterpartister också homofober? maj 3, 2006
Posted by Joakim Henriksson in Mediegranskning, Politik.6 comments
I det senaste numret av QX (Sveriges största gaytidning) intervjuas Lars Ohly. Man inleder "korsförhöret" genom att understryka den f.d. kommunistiska partiledarens förträfflighet:
I vår artikelserie där vi möter en partiledare i varje nummer har nu turen kommit till Lars Ohly. Vänsterpartiets ledare Lars Ohly är inte oväntat väldigt homovänlig. Det visar sig att hans allra närmsta vän är den i gaykretsar välkända profilen CG Hedén, och redan 1980 lärde Lars känna QX ansvarige utgivare Jon Voss. Det är ingen särskilt tacksam uppgift att göra en granskande intervju med en till synes så ”fin” människa. Men helt utan fördomar mot homosexuella kan väl Lars Ohly ändå inte vara?
Gud, finns det någon finare, mer fördomsfri och tolerant människa på jorden än Lars Ohly? Reportern Pär Jonasson är helt utom sig och frågar andlöst ”stämmer det att du, som vissa påstår, är den mest hbt-kompetenta partiledaren”?
Samma mjukisfrågor väntade inte Göran Hägglund när han intervjuades i förra månadens nummer. Då inledde man artikeln med att förklara: ”kristdemokraterna har inte precis gjort sig kända som ett 'bögkramarparti'”. När Hägglund får frågan om hur han skulle reagera om någon av hans söner en dag kom ut som homosexuell svarar han så här:
Jag skulle säga ”du är min son och jag älskar dig oerhört mycket oavsett allting”. Jag vet ju att det är tufft att våga berätta en sådan sak, och det är ju ingenting jag kan ändra på.
Det måste vara det här uppenbara homohatet hos Hägglund som får QX att ställa neutralt laddade frågor som ”vad är det egentligen som är så skrämmande med homosexuell kärlek?” och antyda att kristdemokraterna är ”det mest homofientliga riksdagspartiet” och att man sparkat ut Erik Slottner ur KDU för att han var gay.
Men vilket parti är det egentligen som för homofientlig politik? Om QX inte hade varit så upptagen med att diskutera allt från de onda katolikerna i Polen och Lars Ohlys sexualitet (det både vill och behöver vi veta mer om!) så hade man kanske kunnat göra en mer djupgående undersökning av vänsterpartiets mörka vrån.
I intervjun med Hägglund tvingar man honom att stå till svars för vad några enstaka knäppskallar i hans parti sagt. Men Ohlys knäppskallar till kompisar då? Inom vänsterpartiet hittar vi bl a Eva Björklund (medlem i styrelsen) och Vilmer Andersen (ledamot i Skånes regionstyrelse). Båda är starka anhängare av Castros regim på Kuba – en diktatur som etablerat koncentrationsläger för homosexuella och AIDS-sjuka. De som stängdes in där hade tur ifall de endast blev våldtagna. Che Guevara, som hade sitt finger med i spelet, är inte precis en avskydd figur inom vänsterpartiet.
Och låt oss inte glömma bort alla de åren då vänsterpartiet satt i knäet på Sovjetunionen. Man uppskattar att diktaturen arresterade runt ett tusen homosexuella personer per år i början av 80-talet. Straffen kunde vara ända upp till fem år.
De platser i världen som idag förtrycker homosexuella värst ligger i Mellanöstern. Att vänsterpartiet inte har något större intresse av att hjälpa dessa människor är uppenbart. De var emot krigen i Afghanistan och Irak (trots att homosexualitet var skäl för dödsstraff). De tycker att Iran har rätt till teknik som kan ge dem kärnvapen och de är emot militära aktioner mot diktaturen (som då och då hänger homosexuella). Man är snabb till att kritisera Israel och ställer sig på palestiniernas sida, fastän att de väljer Hamas till regering (ett val som, enligt Ohly själv, måste ”respekteras”). Detta trots att homosexualitet är olagligt i Palestina, Hamas och PLO mördar homosexuella, och fundamentalisternas valseger förvärrat situationen för homosexuella ytterligare. Den brittiska gaytidningen Gay Times kommenterar det nuvarande läget i Palestina så här:
…the landslide election of hard-line Islamic militant group Hamas has sent not only a shiver of fear throughout the Western world, but also through the country's already marginalised gay population. The fear is that the city of Ramallah will become an extension of Iran. With Hamas already following Tehran's interpretation of Islamic law, the feeling is that it won't be long before homosexuality is under direct attack.
Och ändå finner inte vänsterpartiet någon anledning att stoppa svenskt stöd till terroristorganisationen. Det borde vara tämligen uppenbart att de flesta vänsterpartister inte stödjer vare sig avrättning eller förföljelse av homosexuella. Men ej heller bryr man sig tillräckligt för att göra något åt saken. Hur förklarar man annars att vänsterpartiet genom åren systematiskt stött några av världens mest homo-repressiva (nytt ord!) diktaturer?
Mot slutet av QX-intervjun har Lars Ohly lyckats svara rätt på alla frågor. Han beklagar sig över att inte ha hunnit läsa gayporrskådisen Fredrik Eklunds Bananflugornas herre (vem gör inte det?), men försäkrar oss om att han ska ”försöka” göra det snart. Och om det är något i världen som håller honom uppe om nätterna så är det faktumet att han ”tyvärr” har en ”väldigt svag social förankring inom transvärlden”.
Vänsterpartister vet hur man "snackar" för att få status inom gayvärlden. Lars Ohly färgar sin retorik rosa och är så säker på att han har homorösterna som i en ask. Då är det inte så akut att faktiskt föra en homovänlig politik (släng könsneutrala äktenskap åt dem och sen så får det vara nog!).
Välfärdsstat maj 3, 2006
Posted by kulturrevolution in Kulturkritik.add a comment
Erik Melander studerar på Stockholms Universitet.
1200 miljarder maj 2, 2006
Posted by Johan Eriksson in Kulturkritik.4 comments
Martin Borgs är mannen som i samband med trängselskattedebatten sålde dekaler med Peter Erikssons registreringsnummer på. Med finansiering från Skattebetalarnas Förening har han nu gjort en film, kallad 1200 miljarder.
I filmen får vi följa Borgs och hans team på en resa genom Sverige. Han stannar till på ett antal platser som finansieras med skattemedel, däribland en bowlinghall och ett slipstensmuseum. Stilen är bekant, och påminner mycket om Michael Moore med allt vad det innebär av att ställa oförberett folk mot väggen, tenditiösa musikval, poppig och underhållande stil och en god dos humor. Skillnaden ligger i budskapet, och i att Borgs inte trixar med siffror på samma vis som vänsterfilmaren.
Och intentionen är god: svenskarna måste rimligen vara rätt ovetande om var deras skattepengar hamnar, med tanke på vår vilja att betala världens högsta skatter samtidigt som politikerna fortfarande kan skrämmas med skattesänkarhögern. Likaså är kulturen som förefaller finnas hos myndighetsfolk och föreningar som mottar bidrag värd att uppmärksamma. Tydligast blir det då Borgs frågar ordföranden i någon förening för svensk slöjd (som mottar 20 miljoner kronor om året från det offentliga) varifrån pengarna kommer från början. Efter en förvirrad tystnad svarar hon med en motfråga: "Hur menar du då? Från vilket departement eller…?". Att det är arbetande och handlande människors slit som betalar kalaset är något som inte direkt genomsyrar debatten.
Filmen är sevärd och bjuder främst på god underhållning. Som dokumentär betraktad har den sina brister, men den ger ändå en bild av Sverige som inte visas upp ofta och som är ytterst relevant. Se efter om den visas på en biograf där du bor, och ta dig i så fall dit. Det är trots allt inte ofta det går att se svensk film som samtidigt är samhällskritisk och icke-vänster.
Tilläggas skall att även borgerliga politiker får sig en släng av sleven, i samband med intervjuer kring partistödet. Alltså det stöd som låter oss skattebetalare finansiera partiernas ansträngningar att övertyga oss om deras förträfflighet.
