kulturrevolution.se

Söndag kväll lokal tid, eller tidigt på måndagsmorgonen för oss i Sverige, går ett mästarmöte av stapeln i kanske den främsta av sporter. Tre ytterst talangfulla atleter gör upp om mästartiteln. Sitter du som ett frågetecken och undrar vad jag talat om? Eller råkar du veta vad det rör sig om och stirrar i vantro på skärmen? Jag talar naturligtvis om det mest fantastiska spektaklet av dem alla, amerikansk professionell brottning – pro-wrestling.

Jag tänker inte göra någon hemlighet av att jag själv uppskattar wrestling, inte heller tänker jag ge mig in på något långrandigt försvar mot de som hävdar att det är uppgjort och inte ”på riktigt”. Teater är inte heller på riktigt heller, men ingen anklagar skådespelarna för det. Det jag vill ta upp här är frågan om varför wrestling inte blivit en inlemmad del i den svenska populärkulturen.Nu lutar sig säkert många tillbaka och tänker förnöjt att endast riktiga åsnor fastnar för något så uppenbart idiotisk, och var det inte det vi alla visste om amerikaner. Nej, tacka vet jag begåvade och politiskt medvetna svenskar som inte nöjer sig med bröd och skådespel utan minsann kräver a-kassa, sjukersättning och bostadsbidrag!

Alla dessa människor bör ta ett ögonblick till att tänka igenom vad de sett på TV den senaste tiden. Och kom inte dragande med argumentet, ”men det där tycker jag inte är bra på riktigt, det bara råkade vara på” eller något liknande. Om du tittar på idiotiska tv-program och dessutom själv tycker att det är idiotiskt så är du i mina ögon en dubbel idiot! Kanske är det dags att du tar ned På spaning efter den tid som flytt som du i ett pretentiöst ögonblick lovade dig själv att du skulle läsa! Du verkar ju ändå inte ha något bättre för dig.

Men jag avviker från ämnet.Varför har inte wrestling tagit Sverige med storm? Vi importerar redan majoriteten av all vår underhållning från det där stora landet i väst så det är knappast frågan om en kulturell barriär. Och om du ser till innehållet så är wrestling allt en strateg på någon av våra kommersiella kanaler kan önska sig. Spänning, våld, skrikande människor, lättklädda kvinnor, onda skurkar, ädla hjältar som kämpar i underläge samt en maktfullkomlig föredetta bodybuilder med storhetsvansinne som leder föreställningen likt en psykotisk domptör. Det är kort sagt en renodling av allt som redan visas på TV: dokusåpa, actionfilm, bisarrt drama.För den som inte är insatt i de märkliga förhållanden som är wrestling så låt mig presentera aktörerna och exemplifiera utifrån söndagens tillställning.

Sedan mitten på 1980-talet har scenen i USA varit dominerad av ett företag, idag känt som WWE, då som WWF (företaget förlorade en tvist med World Wildlife Fund och tvingades byta namn). Deras då mest lysande stjärna var Hulk Hogan, ett namn som till och med vissa svenskar känner till. Hogan finns fortfarande kvar i kulisserna, publiken älskar honom fortfarande trots att han är smällfet, knappt kan röra sig och har inskrivit i sitt kontrakt att han inte behöver förlora några matcher. Huvudsakligen ägnar han sig dock åt sin dokusåpa. WWE ägs av en Vince McMahon, en man född in i branschen då hans far ägde företaget innan honom. Till skillnad från fadern som var nöjd med att hålla sig inom sitt distrikt expanderade Vince och slog ut alla konkurrerande wrestlinghus. Själva formatet för föreställningen är ytterst enkelt. WWE turnerar genom USA, och ibland även Europa och Australien, och TV-sänder matcher från olika arenor. Mellan matcherna visas inspelade klipp där karaktärerna (brottarna) interagera, detta kan också ta plats i ringen. Karaktärerna kan grovt delas in i goda män som står upp för sig själv (och sitt fosterland) och onda översittare.

För att ingen ska känna sig förvirrad så finns två kommentatorer på plats, en som håller på de goda och en som håller på de onda (de vanligaste benämningarna är face och heel). Ungefär en gång i månaden sänder WWE en föreställning med bättre matcher mot betalning (pay-per-view). Det är i praktiken här allt det spännande händer och TV-sändningarna används framförallt till att bygga upp medryckande historier och få med publiken inför finalen.Söndagens föreställning, Backlash, är en medelstor historia, tämligen representativ för vad WWE brukar åstadkomma. Finalen där är kampen om det åtråvärda ”WWE Championchip”, en match mellan tre bisarra karaktärer. Den nuvarande mästaren är John Cena, en figur som bygger på lika delar Vanilla Ice och Eminem. Han talar mycket som sina fans (the chain gang) och respekt.

Det är meningen att han ska vara hjälten i historien, i underläge mot sin motståndare som inte gjort någon hemlighet av att de är ute efter honom. Tyvärr fungerar det inte riktigt eftersom publiken hatar honom och buar ut honom när han visar sig. Lösningen hade varit att låta honom släppa hjälterollen och börja förolämpa publiken tillbaka. Detta kommer tyvärr inte ske eftersom karaktären säljer en enorm mängd tröjor, skivor (WWE har gett ut ett musikaliskt mästerverk, en burkig raphistoria) och repliker av sitt tungviktarbälte till barn. För WWE är det pengar som räknas. Rykten gör gällande att han är aktuell för Arnolds gamla roll i nyinspelningen av Rovdjuret. Smaka på det! Nämnde jag att han saknar all förmåga att faktiskt brottas?Den förste av hans motståndare är Edge, vars gimmick är att han helt enkelt är ett as som förolämpar folk. Han gör detta med en hel del talang och kan dessutom föra sig i ringen på ett vettigt sätt. Det ska sägas att mycket av hans förmåga att provocera publiken stammar från hans agerande som privatperson. Historien går som följer: Edges (Adam Copeland) gode vän och kollaga Matt Hardy ber honom hålla sin flickvän Lita (också en anställd) sällskap medan han är hemma och återhämtar sig från skador. Inga problem, säger Edge och dyker ned i Litas säng. Matt Hardy blir förbannad och berättar vad han tycker om Edge på sin hemsida. Problemet är att han bryter illusionen av att allt är på riktigt genom att referera till Edge som Adam.

Av denna anledning (och för att Edge är ett större namn än Matt Hardy) sparkar WWE Matt Hardy. Men publiken vill ha tillbaka Hardy och demonstrerar detta genom de skyltar de för med sig till föreställningarna. Dessa säger en del väldigt elaka saker om Lita och Edge. Därför återanställer WWE Matt Hardy och arrangerar en match mellan de två där de ska få göra upp. För att det ska bli mer spännande bestämmer de att matchen ska utspela sig inuti en stålbur.Kontemplera detta! Är det verkligen en bra idé att låsa in två personer som har till yrke att slåss i en bur när deras gemensamma historia är den ovan anförda? Efter ungefär fem minuter fick spektaklet avbrytas eftersom det såg ut som Edge faktiskt skulle gör Matt Hardy så illa att han inte skulle komma att hämta sig. Efter det har Edges karriär i det närmaste gjort sig själv.

Den tredje figuren i denna match är The Game, Triple H. Han är tänkt att vara den största skurken av dem alla men eftersom de övriga deltagarna är vad de är älskar publiken honom. Nu är läget sådant att Triple H i verkligheten är styvson till Vince McMahon och i praktiken får som han vill. Det han vanligtvis vill är att vinna, vid det här laget har han tio omgångar som champion bakom sig. Men märkligt nog har han tillbringat det senaste året med att förlora om och om igen. En sådan svit av förluster skulle få andra att verka svaga men i Triple H:s fall har det mindre betydelse eftersom publiken vet han skulle kunna vinna, bara han gjorde styvfar uppmärksam på sin önskan. Den stora frågan inför söndagens match är således: Vill Triple H vinna? Svaret är att han antagligen inte är intresserad eftersom hans fru (Stephenie Mcmahon, som även hon ibland deltar i spektaklen) väntar barn.Notera hur fiktion och överväganden bakom kulliserna glider ihop i denna märkliga ”sport”.

I denna metalitteraturens och de manuslösa TV-produktionernas tidevarv är det för mig ett mysterium varför wrestling inte gjort sitt segertåg i de svenska tv-sofforna. ZTV gjorde ett försök för något drygt år sedan, men verkade inte ha förstått själva poängen (de sände inte de stora finaler, bara veckoprogrammen) och jag har för mig TV3 i sin ungdom visade wrestling på lördagsförmiddagar. Men just nu är det stendött med wrestling på svensk tv, inte en enda människa i Sverige följa kampen under söndagsnatten. Och kanske är det tur eftersom alla moralens väktare i detta avlånga land skulle sätta sin café latte i halsen medan hjärtat exploderade i deras bröst. Är det något man måste inse är det nämligen att våld och sex på teater är finkultur som bör uppmuntras, medan det samma på tv är skadligt, lågt och djurisk. Till beskyddare av finkultur, låt mig säga: Om Shakespeare levt idag hade han inte skrivit teater, han hade skrivit manus åt Vince McMahon! 

Jonatan Olofsgård studerar idé och lärdomshistoria, och statsvetenskap vid Uppsala universitet, samt tittar på wrestling och läser Shakespeare på fritiden.