Transfetter är vänsterpropaganda april 29, 2006
Posted by Joakim Henriksson in Mediegranskning, Vetenskap.3 comments
Vad är det egentligen med vänstern och deras besatthet av att kontrollera vad folket äter? I Norrtälje vill socialdemokrater förbjuda godis. I Aftonbladet skrämmer man läsare med att sushi innehåller kvicksilver och är livsfarligt. Sveriges radio lurar i folk att rött kött orsakar cancer. Och det värsta som statssekreterare Lars Danielsson gjort i sin politiska karriär är att ha mumsat på foie gras (att ljuga inför KU kommer på en tät andraplats).
Det senaste hotet som det svenska folket behöver bli skyddade ifrån är de fruktade transfetterna. Transfett är vegetabilisk olja som blivit delvist härdad. Detta gör man för att fettet skall få en fast konsistens vid rumstemperatur. De dödliga fetterna hittas i bl a friterad mat, kakor och kex.
Karin Bojs, vetenskapsredaktör på DN, skriver så här om de dödliga fetterna:
…de är definitivt hälsovådliga – mer än något annat näringsämne. Bara två till sju gram om dagen ökar risken för hjärt- och kärlsjukdom med 23 procent.
Men är den här skrämselpropagandan verkligen berättigad? En studie från 2002 som ofta citeras påstår att transfetter skulle vara farliga – oavsett mängd – och att de därför bör undvikas. Något som är praktiskt taget omöjligt då de redan finns naturligt i bl a mjölk och kött. Transfetter utgör för övrigt endast 2 till 4 procent av vårt totala kaloriintag. Dessutom är det allt annat än vetenskapligt bevisat att transfetter skulle öka risken för hjärtsjukdomar.
Det enda man lyckats säkerställa är att transfetter tillfälligt ökar kolesterolnivån i blodet. Detta är inte alls lika med, som Bojs påstår, en ökad risk för hjärt- och kärlsjukdom. I den legendariska Framingham-studien fann man inget samband mellan hög kolesterolnivå och ökad risk för hjärtsjukdom för personer äldre än 47 år. De hade i själva verket en ökad risk för hjärtsjukdom ifall deras kolesterolnivå sjönk.
Transfetter är bara det senaste påhittet för en förmyndarvänster som vill lagstifta beteende och livsstil genom att skrämma folket med inbillade faror (växthuseffekten, genmanipulerad mat, Coca Cola, djur behandlade med antibiotika etc). Bojs antyder i sin krönika att ett svenskt förbud av produkter med för hög halt av transfetter skulle vara på sin plats. Inga fler Mariekex för oss med andra ord!
Varför har inte wrestling tagit Sverige med storm? april 28, 2006
Posted by kulturrevolution in Kulturkritik.19 comments
Söndag kväll lokal tid, eller tidigt på måndagsmorgonen för oss i Sverige, går ett mästarmöte av stapeln i kanske den främsta av sporter. Tre ytterst talangfulla atleter gör upp om mästartiteln. Sitter du som ett frågetecken och undrar vad jag talat om? Eller råkar du veta vad det rör sig om och stirrar i vantro på skärmen? Jag talar naturligtvis om det mest fantastiska spektaklet av dem alla, amerikansk professionell brottning – pro-wrestling.
Jag tänker inte göra någon hemlighet av att jag själv uppskattar wrestling, inte heller tänker jag ge mig in på något långrandigt försvar mot de som hävdar att det är uppgjort och inte ”på riktigt”. Teater är inte heller på riktigt heller, men ingen anklagar skådespelarna för det. Det jag vill ta upp här är frågan om varför wrestling inte blivit en inlemmad del i den svenska populärkulturen.Nu lutar sig säkert många tillbaka och tänker förnöjt att endast riktiga åsnor fastnar för något så uppenbart idiotisk, och var det inte det vi alla visste om amerikaner. Nej, tacka vet jag begåvade och politiskt medvetna svenskar som inte nöjer sig med bröd och skådespel utan minsann kräver a-kassa, sjukersättning och bostadsbidrag!
Alla dessa människor bör ta ett ögonblick till att tänka igenom vad de sett på TV den senaste tiden. Och kom inte dragande med argumentet, ”men det där tycker jag inte är bra på riktigt, det bara råkade vara på” eller något liknande. Om du tittar på idiotiska tv-program och dessutom själv tycker att det är idiotiskt så är du i mina ögon en dubbel idiot! Kanske är det dags att du tar ned På spaning efter den tid som flytt som du i ett pretentiöst ögonblick lovade dig själv att du skulle läsa! Du verkar ju ändå inte ha något bättre för dig.
Men jag avviker från ämnet.Varför har inte wrestling tagit Sverige med storm? Vi importerar redan majoriteten av all vår underhållning från det där stora landet i väst så det är knappast frågan om en kulturell barriär. Och om du ser till innehållet så är wrestling allt en strateg på någon av våra kommersiella kanaler kan önska sig. Spänning, våld, skrikande människor, lättklädda kvinnor, onda skurkar, ädla hjältar som kämpar i underläge samt en maktfullkomlig föredetta bodybuilder med storhetsvansinne som leder föreställningen likt en psykotisk domptör. Det är kort sagt en renodling av allt som redan visas på TV: dokusåpa, actionfilm, bisarrt drama.För den som inte är insatt i de märkliga förhållanden som är wrestling så låt mig presentera aktörerna och exemplifiera utifrån söndagens tillställning.
Sedan mitten på 1980-talet har scenen i USA varit dominerad av ett företag, idag känt som WWE, då som WWF (företaget förlorade en tvist med World Wildlife Fund och tvingades byta namn). Deras då mest lysande stjärna var Hulk Hogan, ett namn som till och med vissa svenskar känner till. Hogan finns fortfarande kvar i kulisserna, publiken älskar honom fortfarande trots att han är smällfet, knappt kan röra sig och har inskrivit i sitt kontrakt att han inte behöver förlora några matcher. Huvudsakligen ägnar han sig dock åt sin dokusåpa. WWE ägs av en Vince McMahon, en man född in i branschen då hans far ägde företaget innan honom. Till skillnad från fadern som var nöjd med att hålla sig inom sitt distrikt expanderade Vince och slog ut alla konkurrerande wrestlinghus. Själva formatet för föreställningen är ytterst enkelt. WWE turnerar genom USA, och ibland även Europa och Australien, och TV-sänder matcher från olika arenor. Mellan matcherna visas inspelade klipp där karaktärerna (brottarna) interagera, detta kan också ta plats i ringen. Karaktärerna kan grovt delas in i goda män som står upp för sig själv (och sitt fosterland) och onda översittare.
För att ingen ska känna sig förvirrad så finns två kommentatorer på plats, en som håller på de goda och en som håller på de onda (de vanligaste benämningarna är face och heel). Ungefär en gång i månaden sänder WWE en föreställning med bättre matcher mot betalning (pay-per-view). Det är i praktiken här allt det spännande händer och TV-sändningarna används framförallt till att bygga upp medryckande historier och få med publiken inför finalen.Söndagens föreställning, Backlash, är en medelstor historia, tämligen representativ för vad WWE brukar åstadkomma. Finalen där är kampen om det åtråvärda ”WWE Championchip”, en match mellan tre bisarra karaktärer. Den nuvarande mästaren är John Cena, en figur som bygger på lika delar Vanilla Ice och Eminem. Han talar mycket som sina fans (the chain gang) och respekt.
Det är meningen att han ska vara hjälten i historien, i underläge mot sin motståndare som inte gjort någon hemlighet av att de är ute efter honom. Tyvärr fungerar det inte riktigt eftersom publiken hatar honom och buar ut honom när han visar sig. Lösningen hade varit att låta honom släppa hjälterollen och börja förolämpa publiken tillbaka. Detta kommer tyvärr inte ske eftersom karaktären säljer en enorm mängd tröjor, skivor (WWE har gett ut ett musikaliskt mästerverk, en burkig raphistoria) och repliker av sitt 
tungviktarbälte till barn. För WWE är det pengar som räknas. Rykten gör gällande att han är aktuell för Arnolds gamla roll i nyinspelningen av Rovdjuret. Smaka på det! Nämnde jag att han saknar all förmåga att faktiskt brottas?Den förste av hans motståndare är Edge, vars gimmick är att han helt enkelt är ett as som förolämpar folk. Han gör detta med en hel del talang och kan dessutom föra sig i ringen på ett vettigt sätt. Det ska sägas att mycket av hans förmåga att provocera publiken stammar från hans agerande som privatperson. Historien går som följer: Edges (Adam Copeland) gode vän och kollaga Matt Hardy ber honom hålla sin flickvän Lita (också en anställd) sällskap medan han är hemma och återhämtar sig från skador. Inga problem, säger Edge och dyker ned i Litas säng. Matt Hardy blir förbannad och berättar vad han tycker om Edge på sin hemsida. Problemet är att han bryter illusionen av att allt är på riktigt genom att referera till Edge som Adam.
Av denna anledning (och för att Edge är ett större namn än Matt Hardy) sparkar WWE Matt Hardy. Men publiken vill ha tillbaka Hardy och demonstrerar detta genom de skyltar de för med sig till föreställningarna. Dessa säger en del väldigt elaka saker om Lita och Edge. Därför återanställer WWE Matt Hardy och arrangerar en match mellan de två där de ska få göra upp. För att det ska bli mer spännande bestämmer de att matchen ska utspela sig inuti en stålbur.Kontemplera detta! Är det verkligen en bra idé att låsa in två personer som har till yrke att slåss i en bur när deras gemensamma historia är den ovan anförda? Efter ungefär fem minuter fick spektaklet avbrytas eftersom det såg ut som Edge faktiskt skulle gör Matt Hardy så illa att han inte skulle komma att hämta sig. Efter det har Edges karriär i det närmaste gjort sig själv.
Den tredje figuren i denna match är The Game, Triple H. Han är tänkt att vara den största skurken av dem alla men eftersom de övriga deltagarna är vad de är älskar publiken honom. Nu är läget sådant att Triple H i verkligheten är styvson till Vince McMahon och i praktiken får som han vill. Det han vanligtvis vill är att vinna, vid det här laget har han tio omgångar som champion bakom sig. Men märkligt nog har han tillbringat det senaste året med att förlora om och om igen. En sådan svit av förluster skulle få andra att verka svaga men i Triple H:s fall har det mindre betydelse eftersom publiken vet han skulle kunna vinna, bara han gjorde styvfar uppmärksam på sin önskan. Den stora frågan inför söndagens match är således: Vill Triple H vinna? Svaret är att han antagligen inte är intresserad eftersom hans fru (Stephenie Mcmahon, som även hon ibland deltar i spektaklen) väntar barn.Notera hur fiktion och överväganden bakom kulliserna glider ihop i denna märkliga ”sport”.
I denna metalitteraturens och de manuslösa TV-produktionernas tidevarv är det för mig ett mysterium varför wrestling inte gjort sitt segertåg i de svenska tv-sofforna. ZTV gjorde ett försök för något drygt år sedan, men verkade inte ha förstått själva poängen (de sände inte de stora finaler, bara veckoprogrammen) och jag har för mig TV3 i sin ungdom visade wrestling på lördagsförmiddagar. Men just nu är det stendött med wrestling på svensk tv, inte en enda människa i Sverige följa kampen under söndagsnatten. Och kanske är det tur eftersom alla moralens väktare i detta avlånga land skulle sätta sin café latte i halsen medan hjärtat exploderade i deras bröst. Är det något man måste inse är det nämligen att våld och sex på teater är finkultur som bör uppmuntras, medan det samma på tv är skadligt, lågt och djurisk. Till beskyddare av finkultur, låt mig säga: Om Shakespeare levt idag hade han inte skrivit teater, han hade skrivit manus åt Vince McMahon!
Jonatan Olofsgård studerar idé och lärdomshistoria, och statsvetenskap vid Uppsala universitet, samt tittar på wrestling och läser Shakespeare på fritiden.
Svensk media sprider lögner om Berlusconi april 25, 2006
Posted by Joakim Henriksson in Mediegranskning.3 comments
Om det finns någon utländsk politiker mer hatad av svenska journalister än George Bush är det Silvio Berlusconi. Han kallas för ”nationalistisk och ignorant” och ”en korrupt, odemokratisk clown”. ”Han är en samvetslös och maktberusad cyniker som sätter sitt personliga egenintresse före allt annat, allt annat”, utbrister Sydsvenskan dramatiskt. Expressen skriver att han är ”en svart fläck i EU:s historia”. Hade samma tidning vågat skriva att Kofi Annan varit en svart fläck i FN:s historia?
Och när Berlusconi menar att det förekommit valfusk påstår Aftonbladet att han försöker ”klamra sig fast vid makten”. Olle Svenning spar inte på krutet och bestämmer att Berlusconi håller på att föra en ”attack på demokratins principer”. Oj, som man tar i! Annat lät det för sex år sedan när samma tidning rapporterade att Al Gore hade fördelen i det amerikanska presidentvalet (fördelen måste ha varit att kängurudomstolen i Florida tänkte låta Gore räkna om sina röster tills han fick det resultat han ville).
När medierna tröttnat på smutskastningen och huffat och puffat tills de inte orkar mer återstår bara en grej: lögnen. Om man har slut på negativa historier kan man ju alltid hitta på! För att hålla sterotypen av Berlusconi som clown vid liv börjar man sprida felaktiga påståenden:
Myt #1: ”En smygfilmad video hamnade häromdagen i miljoner mejlboxar världen över. På en gata i Rom ser Silvio hur en kvinnlig polis står böjd över en bil. Slusk-Silvio smyger fram åtföljd av sina män, han skuggknullar henne bakifrån, gör segertecken skrattande och sätter sig sedan i limousinen”. Alexandra Pascalidou, Metro
Fakta: Sorry Alex, videoklippet är en bluff och kommer egentligen från en tysk film som heter Bye Bye Berlusconi. Metro har dock inte tagit tillbaka det felaktiga påståendet.
Myt #2: ”Silvio Berlusconi fortsätter att prata om att Kina under Maos tid vid rodret skulle ha nyttjat "kokta spädbarn" trots att den kinesiska regeringen protesterat mot hans påstående”. TV4
Fakta: Att kommunisterna under Mao skulle ha kokat spädbarn för att sedan använda det som gödsel låter fruktansvärt men är dessvärre sant. Berlusconi upprepar endast vad den franske historikern Stephane Courtois avslöjat i sin bok The Black Book of Communism. Men svenska journalister kanske har några historiska uppgifter som skulle antyda motsatsen?
Myt #3: ”Narcissisten drar sig inte för att jämföra sig med Jesus och andra historiska storheter”.
Fakta: Det är absurt att påstå att Berlusconi jämfört sig med Jesus! Det Berlusconi sa var att han kände sig som en ”povero cristo”. Un povero cristo är ett italienskt uttryck och innebär inte att man jämför sig med Guds son. Den katolske prästen Luigi Giussani och den italienska moralfilosofen Antonio Negri, vars kunskaper inom både italienska och teologi ju borde vara aningen bättre än Pascalidous, översätter frasen till ”stackars kamrat” eller ”en försvarslös människa”.
Myt #4: ”Berlusconi (…) kallade en kritisk tysk EU-parlamentariker för nazist”.
Fakta: Den tyske socialdemokraten Martin Schulz kallar en av Berlusconis regeringsvänner för nynazist. Berlusconi kallar i sin tur Schulz för en "kapo". Kapos var fångar i nazisternas koncentrationsläger som blivit rekryterade för att överse de andra fångarna. Kapos kunde vara både judar och homosexuella (med all sannolikhet inga nazister).
Lästips: Setting the People Free april 23, 2006
Posted by Johan Eriksson in Kulturkritik, Litteratur.2 comments
Demokrati är ett värdeladdat ord. Det beskriver inte bara ett statsskick utan även en tolerant inställning, relativt fria medborgare, fri press och mycket annat. Det bygger på en tanke om egalitet, ibland tolkad i termer av rättigheter, ibland i termer av resurser. Ordet uppfattas idag som så positivt att även de mest förtryckande regimer gör sig besväret att rigga val för att hävda sin legitimitet. Mugabes Zimbabwe och Lukasjenkos Vitryssland är blott två exempel av många.
Men varför kallar vi vårt statsskick för demokrati, detta grekiska ord som beskrev Atens styrelseform för över tvåtusen år sedan? Hur har demokratin utvecklats, eller förändrats? Vilka andra samhällssystem har gjort anspråk på begreppet vars nutida innebörd skiljer sig i mångt och mycket från den antika? Och varför har detta statsskick, med sina lokala variationer, varit så framgångsrikt att det blivit ett globalt ideal?
Dessa och andra frågor försöker John Dunn, professor på the University of Cambridge, besvara i sin bok Setting the People Free – The story of Democracy. På knappt tvåhundra sidor bjuder Dunn på ingående beskrivningar av system som kallats demokratiska och tänkare och skéenden som varit avgörande för framväxten av våra nutida samhällen. Fokus ligger på demokratins ursprung i Aten, och Platons och Aristoteles kritik mot formen; på de amerikanska och franska revolutionerna; och slutligen på vår nutid där den representativa, kapitalistiska, demokratin tycks ha segrat.
Det är en intressant och insiktsfull genomgång Dunn bjuder på. Språkdräkten är funktionell och effektiv, och framställningen framstår som ödmjuk — Dunn lämnar en del frågor obesvarade men döljer inte detta, och jag tror att det är en korrekt uppfattning att analyser av skéenden alltid måste bli ofullständiga om författaren själv befinner sig mitt i skéendet.
Jag rekommenderar boken, som tyvärr inte finns översatt men bör gå att få tag på hos valfri nätbokhandel med engelskt sortiment. Ibland är det behövligt med litet perspektiv — särskilt med avséende på ord och företéelser som vi ofta uppfattar som självklara.
Vems sida står Metro på? april 19, 2006
Posted by Joakim Henriksson in Mediegranskning.5 comments
När Metro rapporterade om den senaste självmordsbombningen i Tel Aviv som dödade nio israeler hämtade man inspiration från Hamas propaganda när man valde rubrik:
Annat var det i december då följande artikel, som antyder bombhot mot palestinska småbarn som ler fint in i kameran, prydde Metros utrikessida:
Metro måste ha grundat sin rubrik på den varning den israeliska militären utfärdade:
”För er säkerhet uppmanas ni att undvika de på kartan angivna sektorerna från klockan 18.00 den 28 december”
Att den palestinska självmordsbombaren, som lyckades skada mer än 40 människor när han sprängde sig i luften vid ett falafelstånd, struntade i att över huvud taget förvarna någon ser Metro dock inte som något relevant.
